Last Bus to Woodstock

 

Den artonde boken som jag har läst ut i år är "Last Bus to Woodstock" (1975) av Colin Dexter. Romanen är den första av de totalt tretton Morse-romaner som gavs ut fram till och med 1999. Den har även blivit filmad som ett av avsnitten i TV-serien i ganska trogen version. Avtrubbad som man nu är av TV-deckare med tre eller fyra spektakulära och ofta äckliga mord så är det närmast befriande att läsa en deckare med ett (säger, ETT) enda mord som därefter bereder Morse huvudbry till slutet. Det förekommer visserligen två ytterligare dödsfall relaterade till handlingen men dessa är inte mord. Det hela börjar med att en ung kvinna hittas ihjälslagen utanför krogen The Black Prince i utkanten av just Woodstock, Oxfords grannstad. Det förefaller från början vara ett sexrelaterat mord. Morse presenteras som en omkring 45-årig och mörkhårig man, av kollegorna känd som duglig men lite lynnig. På brottsplatsen möter han den omkring 50-årige kriminalassistenten Lewis, som han inte känner särskilt väl. Då han ser hur väl Lewis inledningsvis hanterat brottsplatsen förklarar han att de båda bör jobba ihop för att lösa mordet. De båda männen har inledningsvis en diskussion om korsord som röjer deras olika naturer. Morse verkar dock uppskatta även detta. Lewis är dock ofta konfunderad över sin nye chef som ägnar mycket tid åt flaskan medan han grubblar över fallet. Turerna är många och spännande trots att det är väldigt lite av "action" i romanen. Som sagt, mycket befriande och väldigt intelligent läsning. Kommer att bli nöjsamt att bit för bit bocka av övriga romaner. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Camembert, inte Cambremer.

På sidan 255 – 72 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren och Albertine återvänder till hotellet. Berättaren förklarar för liften att Markisinnan Cambremer inte heter ”Camembert”. Dricksen blir förtvivlad då berättaren inte vill ge dricks eftersom Albertine är med och berättaren gör en reflektion över tjänstefolket på hotellet och på hur de skulle bete sig om rollerna var utbytta. Berättaren blir ensam med Albertine och dukar upp en historia om att han är förälskad i Andrée efter att hon frågat varför han är ond på henne. Han frågar henne om de historier som doktor Cottard lyft och Albertine förnekar eftertryckligt detta. De försonas och hon kysser honom för första gången. Berättaren börjar därefter åter göra utflykter med Albertine och hennes väninnor men umgås även mer med sin mor. De diskuterar litteratur och modern anmärker på transkriberingen av namn i vissa upplagor. Berättaren dricker mycket portvin under sina promenader och fantiserar, under alkoholens inflytande, om att bjuda ut kvinnor han möter på vägen.

Elden

 

Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är ”Elden” (1916, i engelsk översättning med namnet ”Under Fire”) av Henri Barbusse. Jag kan inte svära på att detta är den första utgivna romanen om första världskriget men det är i alla fall den första kända, utgiven i december 1916 medan kriget ännu pågick för fullt. Barbusse (1873 – 1935) var i sammanhanget ganska åldersstigen då han ryckte in i kriget och deltog ett drygt år, till och med slutet av 1915, innan han fick en tjänst på ett departement då hans hälsa började vackla. Under denna tid hann han ändå genomgå många skakande upplevelser i krigets tidiga skede där soldater försökte föra ett traditionellt krig medans de sköts i bitar av granater och kulspruteeld. Under 1916 skulle man övergå till de enorma ”materielslagen” där man i hög grad förlitade sig på artilleri än på infanteriets kraft. Då satt Barbusse redan och skrev på sin bok. Huvudpersonerna i hans roman är ett skyttekompani bestående av människor med enklare bakgrund, i huvudsak bönder och hantverkare. Berättaren, som av kamraterna beskrivs som ”en skrivande” person, överlever mirakulöst medan flera av hans kamrater dödas under ibland slumpartade och groteska omständigheter. Hopplösheten och idiotin skildras ingående redan under denna tidiga fas av kriget. Jag har läst många faktaböcker och romaner om första världskriget men frågan är om denna rått realistiska roman inte är den hemskaste hittills. Särskilt starka är skildringarna av ännu en hopplös stormning under svår beskjutning (”elden”) där soldaterna efteråt bokstavligen vadar i inte bara pinfärska lik utan även äldre och mer mogna som legat på slagfältet många månader och nu kastats fram av explosionerna. Hemsk är även kapitlet där ett stort antal soldater drunkar i gyttja då skyttegravarna rasar in. En svart komik är dock scenen där en tysk, insmord i gyttja och helt utmattad, förklarar för en fransk soldat att han kapitulerar varvid den franske soldaten, utmattad även han, bara ger en jakande åtbörd utan att orka göra något. Så ligger de bredvid varandra och vilar, fienderna. ”Elden” kommer för första gången sedan 1917 ut i nyöversättning på Modernista förlag i augusti 2025. Ett givet köp för mig i alla fall. ”Elden” är en stark och rå roman men viktig läsning för alla som är fascinerade av första världskriget.

Och så... dagens Proust!

Ovan: Boulevard Pereire Paris, målning av Eugene Galien-Laloue.

På sidann 226-55 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, funderar berättaren över Albertine och längtar efter henne. En utläggning om hennes natur följer liksom en episod då Albertine ideligen krånglar och ändrar sig när berättaren vill följa med henne ut. Hon hotar till sist att ta sitt liv medan berättaren skämtar med henne då hon går. Dagen därpå är hon dock tillbaka. Albertine och hennes vänner se Blochs syster och kusin på restaurangen tillsammans med berättaren men hälsar inte på dem på grund av deras dåliga förbindelser. Berättaren tror alltmer att Albertine är lesbisk och jämför sin svartsjuka med den som Swann kände för Odette. Han blir alltmer grym mot henne. Under en promenad möter berättaren Madame de Cambremer med sonhustru och en känd advokart från Paris. Han ger en skildring av gamla Madame de Cambremers yttre. De diskuterar konst och musik. Debussy ställs mot Chopin. Gamla Madame de Cambremer blir förtjust då berättaren visar sig gilla Chopin. Släktens konstiga uttal av namn beskrivs liksom unga Madame de Cambremers giftermål och hennes attityd till släkten. Berättaren konverserar advokaten och bjuds in till Cambremers under morgondagen. Domaren eskorterar gamla Madame de Cambremer till hennes vagn. Han förklarar för berättaren att denne bör ta sig i akt för sällskapslivet innan han går. Även alla andra går och berättaren blir ensam kvar med Albertine, som vill tala med honom.

På marmorklipporna

 

Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”På marmorklipporna” (1939) av Ernst Jünger. Boken är dunkel och måntydig och skildrar två bröder som dragit sig tillbaka från världen efter att ha deltagit som ”purpurryttare” i ett krig för ”det fria folket på Alta Plana”, ett krig de förlorade. De lever nu i utkanten av riket ”Stora Marina” där de bor ”på marmorklipporna”. Från dessa klippor ser man även in i ett annat område som endast benämns ”Campagnan” och där oroligheterna tilltar. Samtidigt ökar även den gestalt som kallas ”Överstejägmästaren” sin makt i Stora marina och denne utökar steg för steg vad som uppenbarligen är någon form av terrorvälde. Brödernas lugna tillvaro, där de i huvudsak ägnar sig åt biologiska studier i Linnés anda, hotas alltmer.

Boken har tolkats på väldigt många vis och givetvis är det lätt att notera att i verkligheten så levde Jünger och hans bror, Friedrich Georg, efter nazisternas maktövertagande ett stilla liv alldeles i närheten av den schweiziska gränsen. Jünger hade fått sin lägenhet genomsökt av nazisterna sent 1933 varvid han förstörde mängder av papper och lämnade huvudstaden. Överstejägmästaren påminner till fysionomin om Göring men kan givetvis anspela på Hitler (eller rentav Stalin, enligt viasa bedömare). ”Campagnan” kan anspela på Italien och den politiska oron innan Mussolini tillträdde.

Berättandet i boken är lite platt (vilket är Jüngers stora svaghet som stiist) även om det ofta även förekommer vackra och rofyllda skildringar av brödernas lugna liv och av deras stora kärlek till, och fascination för, naturen. Jüngers ideal, ofta återkommande i hans skrifter, är en slags aristokratisk tillbakadragenhet från världen oro och strid, en tillbakadragenhet som här hotas påtagligt. En kort (85 sidor) men ändå tänkvärd och fascinerande roman.

Och så... dagens Proust! 

På sidan 209 – 26 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren kommer ur sin letargi, längtar efter Albertine och börjar planera för visiter hos Cambremers och Verdurins. Han tar en promenad och minns åkturerna med Madame de Villeparisis samt går förbi en flott bordell som lokalbefolkningen protesterat mot. Väl tillbaka på hotellet får han ett sorgebrev med meddelande om att en medlem av släkten Cambremer avlidit. Prinsessan av Parma kommer till hotellet och ger riktligt med dricks till personalen i matsalen. Albertine kommer på besök en stund och därefter skildrar berättaren hur han vid flera tillfällen använt ”liften” som sändebud samt beskriver dennes halvbildade sätt att prata och agera. Berättaren träffar Cottard och de båda går på casino där de ser Albertine dansa med sin gamla väninna Andrée. På vägen därifrån antyder Cottard att något sinnligt förekom mellan de dansande flickorna vars bröst ideligen hade kontakt med varandra.

I stålstormen

 

Den femtonde boken som jag har läst ut i år är ”I stålstormen” (1920) av Ernst Jünger. Läste senast romanen parallellt på tyska och svenska hösten 2022 men blev redan nu sugen på en omläsning av den så annorlunda skildring av första världskriget. Ernst Jünger (1895 – 1998) var den unge och äventyrslystne patrioten som, likt många andra unga män, gick ut i kriget under sång och skratt hösten 1914. Till skillnad från många andra romanförfattare som skildrar kriget så förlorasde han dock aldrig hoppet om en seger för den egna sidan och blev aldrig desillussionerad över krig i sig självt.

Roman kom alltså ut kort efter krigsslutet och bygger på de utförliga dagböcker som Jünger skrev så fort han bara fick möjlighet till det .Berättelsen börjar då den nyutbildade Jünger kommer till fronten i december 1914 och slutar då han ligger på sjukhus efter sin sista skada under kriget, i september 1918. Trots att Jünger inte på något vis väjer för alt det motbjudande med kriget: leran, regnet, förruttnade lik i skyddsgångar, masslakten, förvirringen och tristessen så är det som om kriget ändå förblir ett pojkboksäventyr för honom och han beskriver ärligt och osminkat de stegrade känslorna under granatbeskjutning eller under (några få) närkamper med fienden.

Givetvis kan framställningen, liksom Jünger själv, ibland verka mer än lovligt ytlig en del av tiden och han kan ibland reagera starkare på några blodpölar på en gata än på kraftigt förruttnade lik som ligger och pyser ute på ett slagfält. Det är sällan den järnhårda masken ramlar av Jünger. Undantaget är exempelvis då hans kompani blivit kraftigt decimerat i ett slumpartat granatregn och han vid åsynen av några av de överlevande faktiskt faller ihop och gråter ”medan soldaterna stod dystra omkring mig”. Det finns även lyriska passager som när Jünger står och filosoferar inför ett öde och av krevader märkt landskap där franska bönder skött sina odlingar bara för en liten tid sedan.

Överlag dock en mycket annorlunda krigsskildring och Jünger representerar på ett ärligt vis alla de soldater som faktiskt gjorde att kriget rullade vidare i och med det fanns många av Jüngers kaliber vid fronten, fast övertygade om att segern låg inom räckhåll bara men var beredd att offra sig för en större sak. Och offervillig var Jünger uppenbarligen då han drog på sig ett stort antal skador men ändå som genom mirakel överlevde. Boken sålde inledningsvis trögt men blev så småningom en klassiker inom romanlitteraturen om första världskriget och skulle göra Jünger till litterär storstjärna i Tyskand även om detta också skulle ta sin tid och ske på märkliga irrvägar.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Badorten Dieppe, fotograferad av George Marchand vid förra sekelskiftet. 

På sidan 177 – 209 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren missmodig återkommer till Balbec. Han är nu en uppburen medlem av societeten och hotelldirektören, med sitt märkliga hopkok av olika språk, kommer personligen och möter hojnom vid ankomsten till hotellet. Berättarens tankar upptas även av kammarjungfrun hos Madam Potbus, som nu befinner sig i trakten tillsammas med Verdurins vilka i sin tur hyrt ett helt slott. En stor del av tankarna upptas av berättarens saknas efter sin mormor och han tänker på henne under förra vistelsen på badorten. Han får även höra att Albertine nu har anlänt till Balbec. Hela hotellet står på tå inför honom, inklusive liften i hissen. Berättaren stannar en tid deprimerad på sitt rum och vill inte träffa vare sig Albertine eller Madame de Cambremer, som också anlänt och som nu hyr ut ett av sina slott till Verdurins. Inom några dagar anländer berättarens sorgklädda mor och berättaren konstaterar att hon blivit alltmer lik mormodern. Även fadern anländer även om han liksom bara nämns i förbifarten. På stranden träffar berättaren och modern en viss Madame Poussin, med smeknamnet ”vänta och se”. En rad anekdoter om personale på hotellet serveras. Berättaren träffar Albertine, svårt uttråkad, och reflekterar även över Francoises känslor inför hans egen depression. Han tycker sig se sin döda mormor men hans far avfärdar detta med att ”de döda är döda”. Han tar en promenad med Albertine i vårregn. 

S/S Hansa - Minnet av en sjökatastrof

 

Den fjortonde boken som jag har läst ut i år är "SS Hansa - Minnet av en sjökatastrof" (7 mars 2024) av Jakob Ringbom och Lars Almgård Kruthof. Boken, som har en mer än tioårig tillkomsthistoria, skildrar den tragiska händelse som drabbade Gotland 24 november 1944 då passagerarfärjan Hansa av misstag torpederades av en sovjetisk ubåt och alla 86 personer ombord, sånär som på två, omkom. 

Författarna reder ut en rad lösa trådar som och gåtor som har omgärdat sänkningen av Hansa och en viss mörkläggning som efteråt förekom från svenska myndigheters sida. Att allt inte stämde konstaterades redan av den haverikommission som genomförde sin utredning mellan december 1944 och juni 1945. Just dessa frågor tycks nu äntligen få sitt svar. I diverse intervjuer har författarna även konstaterat att man troligen inte heller kommer så mycket längre i Hansa-forskningen då mycket hemligstämplat arkivmaterial har släppts och alla inblandade nu är döda till följd av ålder varför det ofta varit dessa personers barn som kunnat svara på frågor. 

Boken inleds med historik över fartyget Hansa och lite om  hur fartyget såg ut, med mera. Själva förloppet skildras ganska kortfattat (delvis för att förloppet även i verkligheten var kortfattat då Hansa sänktes 05.57 på morgonen och sjönk på en minut varefter de två överlevande kunde räddas vid 11-tiden på förmiddagen). Det mest intressanta med denna bok är egentligen skildringen av efterspelet till katastrofen, dels i det offentliga men också i det privata.

Med "det offentliga" menar jag här haverikommissionens arbete, myndigheters reaktioner och långt senare även sökande efter vraket och försök att slutligen få fram sanningen om vem som sänkte fartyget. Med "det privata" syftar jag på allt som de anhöriga måste gå igenom. Besättningens anhöriga fick som regel någon form av ekonomisk ersättning men i övrigt lämnades dessa åt sitt öde och fick helt själva hantera sorgen med stöd av släktingar och vänner. Den generation som var född åren innan katastrofen skildrar här familjer som blev märkta för livet och pappor eller mammor som inte sa ett ord om den förälder som omkommit på Hansa. Just tystnad är kanske den mest typiska reaktionen hos de drabbade familjerna, att döma vad intervjuerna avslöjar. 

Skildringen av det historiska förloppet varvas med personporträtt av de omkomna samt, på slutet, av de två överlevarna Arne Thuresson och Arne Molin. I slutet av boken görs en fullständig genomgång av samtliga personer ombord Hansa och även intelligenta gissningar kring vad som kan ha hänt dem i samband med förlisningen. Jag märker att jag blir särskilt illa berörd när jag läser om alla de människor som sov tungt i sina hytter framåt morgonsidan (som människor ofta gör) och troligen vaknade av att vattnet forsade in utan att de kunde ta sig ut. I de flesta fall blev hytten passagerarnas gravkammare. 

Utan att avslöja för mycket kan sägas att detta, trots det tragiska stoffet, är en mycket spännande bok som är väl värd att läsa för den historieintresserade eller egentligen för vem som helst. Även om långt färre dog på Hansa än på Estonia så är just Hansakatastrofen även sin tids Estoniakatastrof. Jag har personligen träffat yngre gotlänningar som vet väldigt lite eller inget alls om Hansakatastrofen men då jag själv var barn så var Hansakatastrofen ett självklart minne hos inte bara gotlänningar utan även personer från andra delar av Sverige. Och offren var givetvis inte bara gotlänningar utan människor från variande landsändar i vårt land. Förhoppningsvis ska boken även bidra till en form av avslutning för de anhöriga i och med sina många viktiga avslöjanden. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Blanche Monnier, fransk societetsfröken som av sin mor hölls inlåst 1874 - 1901 för att hon inte skulle kunna gifta ner sig. Hon upptäcktes efter 27 år, utmärglad och vanvårdad. 

På sidan 162 - 179: Skildras hur hertigen efter vistelse på en badort gör en helomvändning och blir en övertygad Dreyfusard. Berättar rundar av kapitlet med en form av översikt över de olika salongernas och hur de påverkas av Dreyfusaffären samt skildrar personers upp- och nedgång. Den tidigare så förbisedda Odette Swann har numera en salong som kryllar av kungligheter och hertiginnor och då hennes eget förflutna alltmer bleknar så blir hon sakta men säkert mer och mer uppburen. Hennes make, den döende Swann, ses som en excentrisk kuf och ett pikant inslag i Odettes salong. Berättaren åker missmodig till Balbec för andra gången. 

L'Argent

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "L'Argent" ("Pengar", 1891) av Emile Zola i engelsk översättning. Romanen är den artonde i den väldiga sviten Rougon-Macquart men bör läsas som den fjärde romanen och då som direkt uppföljare till romanen "La Curée" vilken skildrar Aristide Saccard (född Rougon) och hans familj. 

Denna bok utspelar sig något efter den föregående boken. Saccard har kommit på obestånd, hans unga hustru (en huvudperson i "La Curée") är död och hans son lever på distans från sin far. Saccard arbetar dock som en form av sekreterare åt den godhjärtade Madame Caroline vars bror, den djupt religiöse ingenjören Hamelin, önskar kristendomens framträngande i Mellanöstern. Den fiffige Saccard föreslår syskonen en ny bank med penningens hjälp av uppfylla Hamelins önskan. Han får även syskonen och flera andra att finansiera den nya Bank Universeal och ser därefter till att blåsa upp bankens andelar och även dess rykte. 

Den som läser detta bör förmodligen, precis som jag själv, kunna räkna ut på ett ungefär vad som kommer att hända. Det är en skakande roman som skildrar den spekulationsyra med påföljande krasch som är ständigt återkommande i mänsklighetens historia. Inte bara de rika utan även småfolk, som gentat ihop några små besparingar, satsar allt vad de äger och har i den nya banken i förhoppning om en stor och snabb avkastning efter löften från den synnerligen vältalige Saccard. Parallellt med bankens historia fr vi även följa Madame Carolines försök att göra något för en oäkta son till Saccard vilken denne hyser föga intresse för. Boken slutar tragiskt men, som så ofta hos Zola, ändå med en strimma av hopp och framtidstro. Ett ständigt aktuellt verk. 

Och så... dagens Proust!

Ovan; Millais - Angelus (1858 - 59)

På sidan 148 - 62 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren tjänarinnan Francoises egenheter och ger en skildring av hennes lantliga bakgrund och de dialekter som talas av tre generationer i hennes släkt och av andra personer från landet. Berättaren väntar ivrigt på ett telefonsamtal från Albertine, som lovat att komma. Då hon till sist ringer är hon mer tveksam och berättaren får lirka med henne. Då hon till sist kommer gnabbas berättaren med Francoise, irriterad över att ha drivits upp ur sängen så här sent. Albertine stannar en stund och utväxlar kyssar och smekningar med berättaren. 

Doktor Faustus

 Den elfte och trettonde boken som jag har läst ut i år (den tolfte kommer) är "Doktor Faustus" (1947) av Thomas Mann. Jag har parallellt läst den svenska och den tyska versionen men blev klar med den svenska lite före den tyska och hann däremellan även klämma ytterligare en bok. Parallelläsningen beror på att Mann är ganska svår att läsa på tyska så för att försäkra mig om att jag förstod allt så läste jag även på svenska. 
Boken är en tänkt biografi men delvis även en memoar då den nu lätt åldrade Serenus Zeitblom, lärare, skriver skildrar sin vän, kompositören Adrian Leverkühns, liv medan Tyskland faller sönder kring honom under perioden 1943 - 45. Vi följer vännerna Leverkühn och Zeitblom från barndomen, över studieåren och in i vuxenåldern. Leverkühn, kommen ur en förmögen men i livsstilen enkel bondfamilj, är en arrogant och sval personlighet som ändå inspirerar till en livslång tillgivenhet från Zeitblom. Efter en period då han läst teologi kommer Leverkühn småningom att slå sig in på musikens bana. Under sin ungdom ådrar han sig dock syfilis (från en prostituerad som rentav avrått honom från att ha sex med henne) och mycket går snett i hans liv därefter. Den före läkare han besöker dör oväntat och den andre grips av okända skäl av polisen. Därefter låtsas Leverkühn mest som om allt är som vanligt. Bokens absoluta höjdpunkt, jämte näst sista kapitlet, är när Leverkühn omkring 1912 - 13 plötsligt får besök av en lite fet och rödhårig man i sportdräkt vilken sprider förlamande kyla omkring sig. Denne till det yttre lätt vulgäre man påstår sig vara djävulen och erbjuder Leverkühn ett avtal: Hans själ mot att Leverkühn blir en gudabenådad kompositör. Leverkühn vet inte vad han ska tro om detta och än mindre Zeitblom, som läser skildringen av detta i papper som Leverkühn lämnat efter sig. Dock blir Leverkühn de följande åren en uppburen om än något smal kompositör med flera firade verk. Han flyttar ut på landsbyden något utanför München och genomlever första världskriget utan större påverkan. Tjugotalet blir så hans stora period. Några utvikningar följer såsom den om en förödande kärlekshistoria i de båda vännernas krets eller om då Leverkühns förtjusande systerson Nepomuk besökte honom innan berättelsen kulminerar i en laddad scen 1930. Jag vill här inte avslöja för mycket för läsaren förutom att detta är en synnerligen läsvärd bok där Leverkühn öde är en allegori över hur Tyskland vid samma tid sålde sig till djävulen. Ännu aktuell i vår egen tid. Allt som allt ett litterärt kraftprov och Manns sista stora verk. 

Ovan: Gustav V som i egenskap av kronprins figurerar i en anekdot om Dreyfusaffären. 

På sidan 125 - 48 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras hur berättaren och Swann pratar om Dreyfusaffären. Det visar sig att fursteparet i hemlighet, på varsitt håll, kommit fram till att Dreyfus är oskyldig. Saint-Loup har å sin sida gått över till anti-Dreyfusarderna. Markisinnan Surgis-le-Duc skildras kort. Swann avlägsnar sig. Berättaren misstänker att furstinnan de Guermantes älskar baron Charlus. Hon kommenterar vissa rykten om Charlus. Hertigparet ska köra berättaren hem men först tar hertigen farväl av sin bror Charlus men råkar oavsiktligt säga något som låter som om han antyder att denne är homosexuell. Charlus slätar dock över det hela. Utanför pratar hertigparet med flera personer innan de åker med berättaren i sin vagn. Denne tänker mest på Albertine. Hertigparet ska på ännu en kostymbal men vid ankomsten hem får de höra att en släkting dött. Hertigen menar dock att detta är en överdrift - allt för att få gå på en bal till.