Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är ”Sodom och Gomorra” (1922 – 23) av Marcel Proust. Boken är den fjärde i den väldiga ”På spaning efter den tid som flytt” och i denna volym är den dolda sexualiteten, det vill säga homosexualiteten, i fokus. Det framkommer att flera av huvudpersonerna, inte minst kvinnokarlen baron Charlus, egentligen är homosexuella och berättaren gör långa utläggningar om dessa människors levnadsvillkor i samtiden. I övrigt fortsätter societetslivet även om fokus här ligger något på umgänget hos de nu något äldre makarna Verdurin. Mer än någonsin ligger dock fokus på det inre själslivet och berättarens filosofiska utvikningar medan det yttre förloppet är ganska långsamt.
Och så... dagens Proust (igen)!
På sidan 28 – 38 i femte delen, ”Den fångna”, skildras hur berättaren besöker hertiginnan de Guermantes för att av henne få råd om kläder åt Albertine. På vägen reflekterar jan inte bara över kläder utan även över språkliga egenheter och hur dessa ändras från generation till generation. Han ger även exempel på hur aristokratin uttalar vissa namn. I samtal med hertiginnan om hennes röda klänning (i slutet av ”Kring Guermantes”) så minns hon mycket väl klänningen men inte episoden med den dödssjuke Swann. Berättaren gör en jämförelse med Monsieur de Norpois felaktiga förutsägelser om politiska allianser och konstaterar att människor lätt glömmer.
