Diary 1917 - 18

 Den tjugoförsta bok jag har läst ut i år är "Diary 1917 - 18" av ex-tsaren Nikolaj II (utgivet på engelska 1966). Detta är alltså enbart från den period då tsaren är avsatt och fram till dess han avrättas. Jag hade hoppats på lite intressant läsning men ärligt talat är hans dagbok bara snäppet mer roande än Beppe Wolgers fiktiva "En kos dagbok". Även som regent brukade tsaren skriva om ganska obetydliga saker, umgänge med familjen och annat som säkert var trevligt för honom men som blir väldigt enahanda och rutinmässig läsning för oss andra. I början av dagboken, från 6/19 mars 1917, är tsarfamiljen på Tsarskoje Selo och tsaren skildrar barnens sjukdomar, vädret, promenader och annat. Kerenskij tittar förbi ett par gånger. Senare skickas familjen i augusti till Tobolsk och ännu senare till Jekaterinburg. Det tar tsaren ett par veckor att få veta att Lenin tagit över hans land. Sista dagboksanteckningen, från 13 juli 1918, handlar mest om vädret. Natten mellan 17 och 18 juli avrättades tsaren med sin familj och de få trogna som var vid deras sida. Dagboken visar väl på ett ganska tydligt sätt att mannen som råkade bli envåldshärskare i grunden var ganska enkel och tillbakadragen och förmodligen trivts bättre som en modern monark av typen "klipper band och är trevlig mot folk". 

Fateful Years

 Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "Fateful Years" (1928) av Sergej Sazonov, rysk utrikesminister 1909 - 16. Från exil i Prag beskriver Sazonov politiker före och under första världskriget och precis som sina kollegor i andra länder gör han det mesta för att försvara det ryska agerandet. De krångliga Balkankrigen 1912 - 13 skildras i detalj. Särskilt själva krigsutbrottet skildras i bokens längsta kapitel och det är rafflande läsning även om man vet hur det slutade. Han förefaller dock inte alltför förbittrad mot fienderna i kriget. Tsar Nikolaj omnämns i regel positivt även om man mellan raderna kan gissa att Sazonov ändå var bekymrad över dennes obeslutsamhet och över de kretsar som utövade ett dåligt inflytande på monarken. Det blir en del långa utläggningar om t.ex. "den polska frågan" vilka jag i ärlighetens namn läste översiktligt då det mest handlade om hur det hade kunnat bli. Sazonov gör abrupt halt då han lämnar sin post i juli 1916 och hur det sedan gick för honom mer i detalj framgår inte. Hade onekligen varit intressant att läsa, även det. 

Studentjubileet

Den nittonde boken som jag har läst ut i år är "Studentjubileet" (1928) av Franz Werfel. Det är en skildring av hur handlingar i ungdomen kan få konsekvenser för resten av livet. En avgångsklass från 1902 någonstans i Österrike samlas för ett inte helt lyckat jubileum. De gamla klasskamraterna har kommit ifrån varandra, hedersgästen läraren börjar bli senil, stämningen något olustig fast alla försöker hålla stilen. En av medlemmarna, åklagaren Sebastian, sätter sig efter klassträffen vid sitt skrivbord och skriver ner en bekännelse relaterat till den gamla klassens ljus, Adler, som nu sitter i hans eget häkte. Därefter rullas historien från seklets början upp. I grunden en ganska klassisk "dark academia" (även om termen inte användes på den tiden) då det handlar om moraliskt usla handlingar under skoltiden som i sin tur påverkar de medverkande för lång tid framåt. Mer än läsvärd då det går att känna igen sig 100 år senare. 

En stad i ljus

Den artonde boken som jag har läst ut i år är "En stad i ljus" (2005) av Anders Ehnmark. Den extremt lättlästa och intressanta boken har närmast karaktären av essä och jag klämde den i en enda kvällssittning. Men jag läste gärna på eftersom det är en beskrivning av ett grymt livsöde men dock med en hel del optimism likaså. Ehnmark presenterar den väldigt fritt tänkande marxisten Antonio Gramsci (1891 - 1937) och boken kan därmed även läsas av den som inte vet ett skvatt om den italienske vänstermannen. Kommen från en avkrok på Sardinien men dock med en läsande familj var Gramsci plågad av ryggsjukdom och var till växten inte mycket längre än sin samtida, kung Viktor Emanuel III. Han blev en dominerande vänstertänkare under tiden efter första världskriget men fick bevittna fascismens seger 1922. Redan fyra år senare skickade Mussolini honom i fängelse och han förblev där till strax innan sin död, då han frigavs av hälsoskäl. Även om Mussolinis regim på så vis var avsevärt mildare än nazisternas så blev fängelsetiden ändå svår för den redan fysiskt svage mannen som emellertid tilläts både läsa och skriva i sin cell. Gramsci brukade vanka av och an och när han kommit på något bra böjde han sig ner över bordet och skrev. Dessa ganska osorterade tankar överlevde Gramsci och smugglades ut ur fängelset för att sedan katalogiseras av hans svägerska Tatiana Schucht. Först 1947 utkom "Anteckningar från fängelset". Gramsci associerar fritt i sina anteckningar och talar om filosofi, om republiken och andra statsskick, om socialism och demokrati samt även om "hegemoni", hur en klass eller grupp kan dominera det offentliga. Hans tankar kom under decennier efter hans död att livligt debatteras av vänstern men även av politiska motståndare. Vad man än tycker om Gramscis åsikter så visade han ändå på att en människa kunde brytas ner fysiskt men ändå förbli obruten i anden, rentav en fri människa i fängelset. Däri ligger mycket av det trösterika i Ehnmarks framställning. Inte minst nu, då det verkligen mörknar över Europa. 

 

Reflections on the World War

 Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "Reflections on the World War" (1920) av Theobald von Bethmann Hollweg, tysk rikskansler 1909 - 17. Redan innan jag läst boken råkar jag ju veta att den är proppfull med både halvsanningar och rena lögner eftersom Fritz Fischer gjorde processen kort med denna skrift i sin 1961 utgivna "Der Griff nach Weltmacht". Dock gör TvBH det mesta möjliga av sin sak och argumenterar på olika vis för Tysklands relativa oskuld i samband med kriget samt pekar på rovgirigheten hos britter, fransmän och ryssar. Mer partsinlaga än historia eller memoarer, hur som helst. 

Denkwürdigkeiten III

 Den sextonde boken jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten III" (1931) av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den träigaste volymen i hans memoarer då han här står utanför politiken och mest bor i Italien samt tuggar om saker från tidigare böcker eller upplever saker lite på avstånd. Mest intressant är delarna där han råkar vara i Berlin både när första världskriget börjar och slutar. Jag drog lite på munnen då han beskrev "den håglösa revolutionen" i Berlin i november 1918. På slutet lite sentimentala utläggningar om Tysklands framtid. Dock ändå en trevlig kamrat på vägen även om han drevs av en viss självgodhet och egenkärlek och var duktig men också mycket medveten om det. Dock var ju hans utrikespolitik i mångt och mycket misslyckad fast han gärna framhöll sin skicklighet. 

In the World War

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "In the World War" (1920) av greve Ottokar Czernin (1872 - 1932), Österrike-Ungerns utrikesminister 1916 - 18. Czernin påpekar i sitt förord att det han kan göra i sin självbiografi är att ge intressanta beskrivningar av människor han har mött och händelser han har upplevt och han skriver mycket väl, nyktert och illusionslöst kring det mesta i livet. Det blir först längre porträtt av ärkehertig Franz Ferdinand samt lite om Franz Josef (som även här skildras som kall, hemlig och reserverad) och slutligen skildras även Wilhelm II. Czernin betonar att monarkerna ofta inte levde i verkligheten, omgivna av jasägare som de nu var. Han skildrar sin relation till Rumänien där han länge var ambassadör och hur krigsläget försämras samtidigt som hemliga fredsförhandlingar febrilt pågår. Mycket intressant är hans roande skildring av de absurda förhandlingarna med den nya regimen i Ryssland vilka ledde till freden i Brest-Litovsk 1918. Sällan har man sett en sådan kulturkrock som mellan de högadliga representanterna för de "gamla" regimerna i Tyskland och Österrike-Ungern och den "nya" revolutionära regimen i Ryssland med den talträngde Trotskij i spetsen. Czernin skildrar inte så mycket av krigets slut då han själv avgick som utrikesminister i april 1918 (då han torrt noterar att den annars vänlige kejsaren hade förlorat förtroendet för honom). Det blir dock några reflektioner kring krigets resultat på slutet och Czernin konstaterar ärligt att hans gamla rike var "ruttet" och inte förmådde hålla ihop. Allt som allt en av de mer politiska skildringarna jag läst och mycket underhållande med sin ibland roliga anekdoter.