Januari - april 1939

Ovan: Nya rikskansliet som blev klart två dagar för tidigt, 7 januari 1939.

”Nedslag i nittonuhundratalet” eller ”januari – april 1939”: Det är 1 januari 1939. Hur börjar året för Galeazzo Ciano, Italiens utrikesminister? Jo, han träffar sin svärfar Mussolini och man diskuterar situationen i Östafrika där det bland annat råder öppen revolt i det erövrade Asmara. I övrigt vill Mussolini, som svärsonen genomgående kallar Il Duce, att antikominternpakten blir en formell allians och Ciano ska skriva till Ribbentrop om detta. Chips är på ett strålande humör då Alan och Patsy, svågern och svägerskan kommit lyckligt iväg på bröllopsresa och han nu ska till Elveden, svärföräldrarnas egendom, för en fest till premiärministerns ära. Men han har ett bekymmer om sin andra svägerska: ”Much talk on the now all-engrossing problem: who is Brigid to Marry? She is such a dazzling girl, so lovely, so classic, so unspoilt, Greek and intelligent.” Eftersom släkten även vet att Chips är ”quite schoolgirlish” i sin beundran för premiärministern skickas han att ta emot denne. Chamberlain börjar dock med att snubbla på trappan men skadar sig inte och de pratar i tjugo minuter medan ”a clumsy footman” packar upp. Vid middag ber Chips George Herbert att berätta om när Duff försökte strypa honom och premiärministern säger att Duff är ”no man for teamwork”. Han ser fram emot sitt besök i Rom. Sam Hoare berättar en otrolig historia om hur han mutade Mussolini till att hålla Italien kvar i första världskriget på den tiden denne var ledarskribent. I övrigt tycker Chips att Duff och Eden är idioter som inte förstår att uppskatta den store ledaren, Chamberlain.

Det är den 3 januari: Chips har svårt att sova: ”the excitement of proximity to my god prevented me from sleeping...” Därefter blir det lite jakt och han och premiärministern pratar om Franco och om Mussolini. En som däremot pratar MED Mussolini och inte OM honom är greve Ciano som denna 3 januari diskuterar en not från Roosevelt om en judisk stat. Mussolini konstaterar torrt att stora länder som USA, Ryssland eller Brasilien lätt kan ge en bit av sitt eget territorium till det judiska folket. I övrigt är han dock inte emot tanken på en judisk stat. 5 januari har Mussolini i sin tur talat med kung Viktor Emanuel III om en framtida allians med Tyskland. Denne gillar inte Tyskland men föraktar och misstror å andra sidan Frankrike och tror rentav att landet kan anfalla Italien. Samma 5 januari lyssnar på Chips på Roosevelts State of the Union-tal vilket han sammanfattar som ”Wild Diatribe”. Det är 7 januari och i Berlin står det nya Rikskansliet klart, två dagar innan utsatt tid. En nöjd AH inspekterar huset tillsammans med arkitekten Albert Speer och säger ett par ord om dennes goda organisationsförmåga. Rummen var i princip klara för att omedelbart tas i bruk.

8 januari mottar Mussolini i Cianos närvaro en rapport från Franco om att hans seger i Spanien är nära förestående även om han sammanfattar det hela som ”en underordnads rapport”. I övrigt har de båda en lång och ingående diskussion om utrikespolitiken denna dag. Relationerna måste förbättras med Jugoslavien, Ungern, Rumänien och om möjligt även med Polen beroende på behovet av råvaror från dessa länder. Man skulle även ”reglera” relationen med Frankrike. Korsika ska på sikt annekteras av Italien. Man behöver ett avtal med bejen av Tunisien om den italienska minoritetens rättigheter men i grunden skulle landet blir ett protektorat. Djibouti ska annekteras och man ska öka intressena i Suezkanalen. Albanien ska ”likvideras” efter avtal med Belgrad. Möjligen ska man uppmuntra serbisk kolonisation av Saloniki. 10 januari diskuterar de båda gränskonflikter mellan ungrare och tjecker. ”Hela ansvaret vilar inte på tjeckerna, tvärtom är den ungerska attityden inte särskilt god.” Bland annat har Ungern saboterat ett medlingsförsök från österrikisk sida.

Ovan: Chamberlain i Rom 11 – 14 januari 1939. Ciano till höger.

11 januari kommer Chamberlain på besök. ”Besöket hade låg profil eftersom både Il Duce och jag knappast övertygade om nyttan med det.” Mottagandet från folket beskrivs som ganska bra då ”den gamle mannen med paraplyet” är ganska populär. Chamberlain verkar glad: ”Troligen minns han ännu buropen som tog emot honom för några månader sedan i det allierade Frankrike.” Diverse ämnen avhandlas under dagen och efter middagen ger Mussolini sina intryck av den brittiska delegationen inför Ciano: ”De här männen är inte av samma virke som Francis Drake och andra storslagna äventyrare som skapade imperiet. Dessa är det trötta sönderna till en lång linje av rika män och de kommer att förlora sitt imperium.” 13 januari talar man om ”den judiska frågan och det var intressant att notera att Chamberlain inte visste hur många judar som fanns i Storbritannien. Han trodde de var omkring 60 000. Il Duce förklarade att de var över 200 000. Chamberlain är mycket bekymrad över problemet och sade att ytterligare judisk immigration till England skulle öka den antisemitism som redan finns i många delar av landet.” Dagen därpå vinkar man av premiärministern som Ciano sammanfattar som ”en trevlig kille”.

Det är den 14 januari och Chips är ute i verkligheten och träffar fattiga barn och blir rörd. Han är dock avundsjuk på en arbetslös målare, vars dotter beskrivit familjens läge, med totalt åtta barn: ”Jag med min kronprins och mina miljoner!” I Berlin är JG deprimerad då hustrun Magda inte hör av sig. Han har dock varit hos AH och sett lite film från – Italien! 16 januari varnar italienska UD Frankrike från att ingripa i det sönderfallande Katalonien. Kung Zog vill samma dag att Italien ska medla angående behandlingen av albaner i Kosovo. Det är 17 januari och JG far genom Berlin och åker förbi det nya Rikskansliet (”ett mästerverk”). Chips är denna dag på lunch vid lady Cunard, som försöker prata om lätta saker. ”Duff was pleasant and didn't strike anyone...” Han är till och med trevlig mot hertigen av Alba, Francos representant, som också är med vid middagen. Till sist noterar Chips att Diana Cooper ser fantastisk ut men ”precis som lady Cunard och Curzon gillar hon löjligt små hattar”. Ciano påbörjar 18 januari en resa till Belgrad men stannar till i Belje och jagar. Han träffar premiärministern Stojadinovij som vill se Albanien delat. Det är 19 januari och AH visar nu JG runt i rikskansliet. Samma dag lyckas JG lägga ner en hatad tidning: ”Berliner Tageblatt och fri press försvinner slutligen”. Han och AH diskuterar även finansminister Schachts avgång och hur man ska formulera sig offentligt om denna.

Det är 20 januari och på lantegendomen Kelvedon tar Chips emot en Ann O'Neill (född Charteris och senare fru till Ian Fleming) varvid han kommenterar henne och systern Frances: ”The Charming Charteris Sisters are practically tarts but distinguished ones.” Amerikanska PEN-klubben skriver 21 januari till Joseph Roth och bjuder in honom på världskongressen för författare i New York 8 – 10 maj 1939 (denna inbjudan hittas bland hans kvarlämnade papper). JG skriver 22 januari under ett ”avtal” med sin fru: ”Ett nytt kapitel börjar”. Detta eftersom det tydligen hade varit väldigt nära en skilsmässa. Samma dag är Ciano i Belgrad och träffar regenten Paul, Chips käre vän. Det är 26 januari och Ciano, åter i Italien, träffar den bulgariske kungen Boris III som han aldrig träffat förut. Han skriver efteråt att hans första intryck är dåligt men att det blir bättre under mötets gång. Senare under dagen meddelas det att Barcelona har fallit. JG glädjs dagen därpå åt beskedet. Chips är månadens sista dag, 31 januari, i parlamentet och hur premiärministern tala om sitt besök i Italien men talet är inte särskilt inspirerande. ”Anthony Eden lounged about, looking old, tired and disqualified and hideous...” Någon attackerar verbalt Duff i rökrummet för en artikel han skrivit i Standard. Utanför parlamentet demonstrerar röda och kräver ”arms for Spain”.

Det är 1 februari och JG rasar i dagboken mot landets få kvarvarande modiga komiker: ”Den politiska vitsen ska utrotas!” Senare blir det besök hos den store ledaren: ”Führern talar nu bara om utrikespolitik och smider ideligen nya planer. En napoleonsk natur!” Chips är som vanligt gräsänkling och går 2 februari på en fest på Belgrave Square 3 tillsammans med hertigen av Kent. Det blir sent och Chips skriver dagen därpå: ”Today I feel week. I'm too old a bird for these late nights”. Bomber har för övrigt hittats i tunnelbanan och man tror de placerat där av irländska extremister. Dagen därpå, 4 februari, upptäcker Harold Nicolson och hans fru en ny uppfinning: ”V. and I go round to the Beale's where there is a Television Set lent by a local radio merchant. We see a Mickey Mouse, a play and a Gaumont British film. I had always been told that the television could not be received above 25 miles from Alexandra Palace. But the reception was every bit as good as at Selfridge's. Compared with a film, it is a bleary, flickering, dim, unfocused, interruptible thing, the size of a quarto sheet of paper such as this on which I am typing. But as an invention it is tremendous and may alter the whole basis of democracy.”

7 februari skriver Harold Nicolson i brev till sin hustru om hur Chamberlain, ”an astonishing and perplexing old boy”, ställer sig upp i parlamentet och tillkännager både en offensiv och defensiv allians med Frankrike. Bara sådär. Det är den 8 februari och Ciano deltar i planerandet för ett överfall på Albanien: ”alla hövdingar är med oss.” Dagen därpå informeras han om att påven, Pius XI, dött. Mussolini är oberörd men ställer för skams skull in ett regeringsmöte. Efter bifall från serberna i Jugoslavien har man informerat Tyskland om att ”Albanien är bara ännu en italiensk provins”. Enligt vad Ciano säger sig ha hört är kung Zog, som nog anar oråd, alltmer nervös. 12 februari bestämmer sig Mussolini för att gå på påvens begravning 17:e februari. Åter bara för syns skull. Han kommenterar en ”incident” mellan JG och en Frölich: ”Goebbels har fel, inte för att hand våldtog Frölichs fru, utan för att han tillät sig bli örfilad.” Ciano diskuterar ”den judiska frågan” i Nederländerna med landets representant som försöker vara lite aggressiv (”tänka sig nederländare som försöker spela hårda män!”).

Ovan: kung Zog, Albaniens märklige monark 1924 - 39

Chips har varit sjuk i influensa en stor del av februari men mår bättre då hans strålande fru kommer hem den 18:e. Men helt perfekt är det inte för hans del: ”I am ageing: I must write my will; and meanwhile recover my spirits.” Ciano lyssnar på sin svärfar då han lägger ut texten om grannen: ”Italienarna hatar redan Frankrike men Il Duce tänker piska upp detta hat till det extrema under kommande månader. Efter att ha fört krig och besegrat Frankrike ska han visa italienarna hur man sluter en europeisk fred. Han ska inte begära krigsskadestånd utan tänker förstöra allt och jämna många städer med marken!” Det är 20 februari och Chips känner sig sjuk och svimfärdig under en middag med hertigen av Kent men smiter iväg med ursäkten att han måste till parlamentet: ”I watch the PM and others at full vigour at 70, and I weak and tired at 40. It is deplorable.” Ciano noterar att situationen i Katalonien är ”bra” efter att ha Franco ”drastiskt och med möda gjort rent hus”. Även flera italienska kommunister och anarkister har tagits tillfånga: ”Jag informerar Il Duce om detta och han ger order om att de alla ska skjutas med tillägget: Döda män talar inte.” 24 februari är Ciano på väg till Warszawa men stannar i Wien som ”ger ett trött och sömnigt intryck”. Chips deltar 28 februari i en livlig debatt i parlamentet efter att Storbritannien och Frankrike under gårdagen formellt erkände Franco som Spaniens styresman. Han avslutar dagens, och februaris, anteckning med: ”Viva Franco! Viva España!”

Det är 1 mars. Ciano har varit i Warszawa och haft vissa överläggningar med utrikesministern, överste Beck, och besöker nu Krakow: ”Monument och palats, som för polackerna verkar vara så många och så vackra men som i våra ögon inte är särskilt märkvärdiga.” 2 mars är Ciano på hemresa från Polen och då han kommer till Tarvisio i Italien får han höra att kardinal Pacelli blivit vald till ny påve. Han påminner sig om hur han tidigare sagt till sin fru och andra att just denne man, en diplomatisk typ av människa, skulle bli nästa påve och att han även skulle ta sig namnet Pius XII. Det är 5 mars och Chips känner sig sliten men sexig: ”My strength is really failing me. I am so tired sometimes. Yet I must be attractive still as never before have I had so much sexual success as during the past few weeks. I haven't the time to follow it up.” Samma 5 mars står Ciano bredvid då Il Duce talar med Gambara, italiensk representant i Italien. Mussolini förklarar att denne ska tala om för Franco att han själv är kraftigt emot ett återinförande av monarkin i Spanien: ”Återinförandet av monarkin skulle vara liktydligt med att störta Spanien in i ett nytt inbördeskrig inom tre år. Kungen är otroligt diskrediterad och det vänligaste som kan sägas om hans söner är att de är idioter, helt i Englands och Frankrikes sold.”

Det är 9 mars och lite oväntat tar Ciano emot en kroat, markisen av Bombelles, som han tidigare hade träffat på jakt med regenten Paul. Ciano räknar med lite artigt småprat men markisen går rakt på sak och förklarar att han är medlem av kroatiska Ustasja och förklarar att motsättningarna mellan serber och kroater är omöjliga att överbrygga och att kroaterna hålls i moralisk, politisk och ekonomisk träldom. Vid ett krig skulle kroaterna vända vapnen mot serberna. ”Hans idé om Kroatien är ett självständigt kungadöme med en italiensk prins, i synnerhet en som är släkt med kungahuset.” Ciano noterar att markisen inte kommer med frågor utan enbart vill informera honom samt se till att Italien är på vakt mot Belgrad. ”Av självklara skäl yttrade jag mig med försiktighet (…) men förklarade mig beredd att stå i fortsatt kontakt med honom och lyssna på de kroatiska synpunkterna om den politiska situationen förändras.” 12 mars deltar Ciano vid kröningen av påven Pius XII, ”stel som en staty”. 13 mars är Chips bekymrad eftersom två damer hoppat av lagom då han ska ha middag varvid han snabbt får ringa in Jean Norton och Kitty Brownlow. Första middagen med hertigen av Alba som officiell ambassadör. Även hertigparet Kent är där. ”The duchess of Kent did not go to the ladies – how does she manage? All royalties have amazing bladders.”

14 mars blir en mycket kritisk dag i Europa. Ciano får via sin Berlin-ambassadör, Attolico, höra att Tyskland nu planerar att införliva Böhmen med riket, gör Slovakien till en vasallstat och ge Rutenien till ungrarna. Allt detta har Ribbentrop meddelat honom. Ciano blir ganska chockad och inte minst då ”axeln” bara tycks fungera i ena änden. Mussolinis reaktion på nyheterna är ”försiktig”. Även Chips, på sitt håll, börjar ana oråd denna dag: ”There were rumblings at the Foreign Office of renewed trouble in Czechoslovakia. We did not at first take them v seriously; but learned that the Czech government had resigned at that Hitler had summoned the President to Berlin. It looks as if he is going to break the Minich Agreement, and throw Chamberlain over, and become an international gangster.” 15 mars tågar tyskarna onekligen in i Prag och Harold Nicolson får reda på detta via ett telefonsamtal varvid han genast går på ett möte med åsiktsfränder hos en Mark Patrick. Eden förklarar att han ska tala vid nästa sittning i parlamentet. Men vad ska han säga?

Under rubriken ”The Gift of Prophecy” återger Manchester Guardian ett citat från Nicolsons München-tal. I parlamentet ser Chamberlain trött ut, noterar Chips: ”His whole policy of appeasement is in ruins” (…) My poor dearly beloved little Neville. He looked born down (upon) today. (…) A day of shattered hopes.”

Ovan: Tyskarna intar Prag 15 mars 1939.

Ciano sammanfattar sina tankar samtidigt som han även skildrar Mussolinis reaktion denna 15 mars: ”Denna tyska handling förstör i vilket fall in Versaillefredens Tjeckoslovakien utan det Tjeckoslovakien som skapades i München och Wien. Vilket värde kan vi i framtiden ge de deklarationer och löften som rör oss? Det är lönlöst att förneka att allt detta berör och förödmjukar det italienska folket. Det är nödvändigt att ge dem någon satisfaktion och ersättning: Albanien.” Prinsen av Hessen, kungens svärson, kommer med ett meddelande från AH (han fick ofta sådana uppdrag). En rad punkter anförs ”vilka kan duga i Goebbels propaganda men de borde inte använda dem då de talar till oss. Vårt enda brott har varit alltför stor lojalitet mot tyskarna.” En omedveten komik följer efter att prinsen gått och Ciano återvänder till Mussolini: ”Jag fann honom nerstämd och deprimerad över meddelandet som han inte ville lämna till pressen (”italienarna skulle skratta åt mig, varje gång Hitler ockuperar ett land sänder han mig ett meddelande”). Han fortsatte tala om Albanien men har ännu inte bestämt sig.” Det är 16 mars och Albert Speer får lyssna på hur AH berättar att den tjeckiske presidenten, Dr Hacha, dagen innan svimmat under ett av AH:s vredesutbrott och fick återupplivas med en spruta från dr Morrell. Det råder panikstämning i London både 16 och 17 mars. 16 mars förklarar Mussolini för sin svärson att man bör vänta med en invasion av Albanie ifall det skulle skapa en kedjereaktion med ett sönderfallande Jugoslavien och ett självständigt Kroatien: ”Albanien kan vi ta när som helst”. Han vill dock ändå ha en allians med Tyskland trots att han samtidigt talar med Ciano om ”preussisk hegemoni i Europa”.

Det är 17 mars och Chamberlain håller i Birmingham ett tal där han ganska rakt upp och ned berättar om München-överenskommelsen och vad som sades bakom kulisserna, inklusive AH:s svek med ockupationen av Prag. Chips är lojal, som alltid: ”The Country is solidly behind Chamberlain now; criticism is temporarily stilled.” Ciano finner att ”världsläget är väldigt deprimerande”. Till och med Mussolini är, ovanligt nog, orolig och dyster: ”Det var första gången jag sett honom sådan”. Den brittiske ambassadören Christie bsöker Cian och förnekar rykten om jugoslaviska militära operationer vid ungerska gränsen. Ciano förnekar å sin sida ryktena om att Italien skulle vilja anfalla Albanien samt att man skulle vilja påverkas Jugoslaviens sammanhållning på något vis. 18 mars raljerar JG i sin dagbok över Chamberlains tal i Birmingham och över att Daladier bett om halvdiktatoriska fullmakter som svar på vad som skett i Tjeckoslovakien: ”teateråska”. Von Neurath blir utnämnd till ”riksprotektor” i Böhmen och Mähren. Ciano träffar samma dag nye påven i en halvtimme och finner honom lätt att prata med (de känner varandra sedan innan) även om de talar om allvarliga saker. 19 mars förklarar Mussolini för Ciano att det just nu är omöjligt för att lägga fram en allians med Tyskland för det italienska folket: ”Även stenarna skulle vara emot det.” Oron över läget i Kroatien får de båda att besluta sig för att skicka ett telegram till regenten Paul och förklara att man stoppat vidare tysk aktion (vad som nu menas med det, min anmärkning) och att förhandlingarna med den kroatiska oppositionen behöver skyndas på. Italien koncenterar även trupp längs gränsen i Veneto då man är rädd för ett tyskt anfall. Samma dag kallar London och Berlin ömsesidigt hem sina ambassadörer.

Det är 20 mars och president Lebrun med maka kommer till London för inledningen på vad Chips Channon benämner som ”frog week”. 21 mars har JG ett samtal med Hess ”om Ribbentrop... som gör sig illa omtyckt överallt.” 22 mars noterar Chips hur Storbritannien börjat sondera terrängen för olika allianser med de mindre staterna i särskilt östra Europa. Litauen lämnar över Memel till Tyskland efter hot. Galamiddag för Lebruns på kvällen. Samtidigt som Chips sitter av denna middag pågår en hetsig diskussion i Stora rådet i Rom. Inte minst veteranen Balbo säger att ”vi putsar tyskarnas stövlar”. JG skriver i sin dagbok 23 mars om ”fördraget” med Litauen och att folket i Memel är ”förtjusta”. Efter ännu en stöddig bankett på kvällen 23 mars kommer hertigen av Alba hem till Chips om över sherry diskuterar de ett rykten om att Ciano ska ersättas som utrikesminister av Grandi, Italiens ambassadör i London. 25 mars tackar Mussolini nej till en titel från kungen utan att veta vad det ens är för titel. Inför Ciano raljerar han över tanken på att kallas ”furste” eller liknande. Det är 27 mars och JG reflekterar över Polen: ”Polen bereder oss nu svårigheter. Polackerna är och förblir våra fiender även om de av egenintresse gjort oss tjänster i det förgångna.” Samma dag är Madrid på väg att falla och Franco befaller om en allmän offensiv för att avsluta kriget.

Ovan: Franco åser en segerparad i Madrid.

Det är 28 mars och Madrid faller för Francos trupper. Samtidigt pågår förhandlingar (eller snarare ultimatum) med kung Zog av Albanien från italiensk sida men Ciano hoppas förstås att det hela ska stranda. Samma 28 mars talar premiärminister Chamberlain under stort bifall i parlamentet om värnplikt och förberedelser hos territorialtrupperna. På kvällen är Chips på fest hos Jean Norton och blir rätt packad. ”Den gyllene ungdomen” är där. Ciano noterar med viss oro Chamberlains tal samtidigt som förhandlingarna med kung Zog mycket riktigt har strandat. JG noterar 31 mars att överste Beck har flugit till London och sittningar i parlamentet samma dag, skildrar av Harold Nicolson blir dramatisk: ”Down to the House. The PM says he will make a statement shortly before three. The general feeling is that he will announce that if Poland and Rumania are attacked we shall go to war. There is some uneasiness about in the corridors. People fear lest Chamberlain may not stay put. Chamberlain arrives looking gaunt and ill. The skin above his high cheek bones is parchment yellow. He drops wearily into his place. David Margesson proposes the adjournment and the PM rises. He begin by saying that we believe in negotiation and do not trust in rumours. He then gets to the centre of his statement, namely that if Poland is attacked we shall declare war. That is greeted with cheers from every side. He reads his statement very slowly with a bent grey head. It is most impressive.”

Det är 2 april och Chips är inte lika glad över vad Chamberlain sade ett par dagar tidigare: ”Everyone seem happy about our guarantee to Poland; I think its madness.” Ciano reflekterar samma dag över de ”incidenter” som ska skapa krig med Albanien. Han träffar åter den brittiske ambassadören: ”Jag träffade Christie. Jag informerade honom om manövrarna för att skapa en kris mellan oss och Belgrad. Jag försäkrade honom fullständigt om omfattningen av vårt agerande och våra överenskommelser. Det föreföll mig som om han tog emot allt med en anmärkningsvärd dos resignation. När han gick ut sade han: ”Så Zog går alltså samma öde till mötes som Beneš.”” Senare på dagen får Ciano hör att albanska kungaparet fått en son. 3 april reagerar även JG surt över avtalet mellan britter och polacker. Denna dag pågår en hetsig debatt i brittiska parlamentet och Chips tycker att gamle Lloyd George (”father Christmas”) är oförskämd - men han ser pigg ut. I galleriet väntar prins Fritzi som följer med till rökrummet för besökande och Jim Thomas (”som annars inte gillar tyskar”) talar tyska med prinsen. Fritzi ber Chips se till hans intressen om det blir krig eftersom han tänker stanna i Storbritannien om det blir krig. Chips är i sin tur chockad över att se Winston Churchill och Eden en bit bort, församlade kring sovjetiske ambassadören Maiski. Han kör sedan prinsen hem och växlar på vägen ut ett par ord med premiärministern.

Det är 4 april och i RCA Studios i New York spelar Glenn Miller Orchestra in bandledarens egen komposition ”Moonlight Serenade” för skivbolaget Bluebird. Alan Lennox-Boyd kommer denna dag till Chips och berättar att hans bror Donald, i Tyskland, blivit arresterad av Gestapo vilket tredje brodern George ringt och berättat. Han är tydligen anklagad för spioneri och homosexualitet. Efter samtal med Chips skickar Rab Butler 5 april memo till brittisk representant i Frankfurt am Main och man får höra att anklagelsen mot Donald bara gäller homosexualitet och att en rättegång ska genomföras. Överste Beck är nu i London och Chips noterar på kvällen en stor bankett på polska ambassaden. Det är 6 april och Roger Makins, tjänsteman på FO, berättar för Chips att Donald Lennox-Boyd hängt sig i sin cell igår och han måste därefter berätta det för Alan, som är i huset. Han lotsar sin förtvivlade svåger till en pub och vidare hem.

Det är 7 april och Italien invaderar Albanien som i princip inte gör motstånd medan kung Zog och hans familj flyr. Vid lunchtid är Ciano i Tirana och börjar komponera en regering. Chips får givetvis höra om det hela i London (”Et tu, Benito!?”) även om han är upptagen med familjekrisen. Alan Lennox-Boyd har slagit i sin gamla mor att broderna har ”dött för sitt land”. Ciano, åter i Tirana via flyg 8 april, ser till att frige fångar och distribuera lite pengar till de fattigaste. Han noterar att albanska soldater redan återvänt till barackerna eller rentav gått hem, enligt vad han får höra. 9 april reflekterar så Chips om invasionen: ”Why shouldn't Italy take Albania, a bandit-infested little country anyway?” Även JG noterar torrt och likgiltigt invasionen i sin dagbok denna dag. Det finns dock en sak i hela denna storpolitiska händelsekedja som 11 april irriterar Chips: ”What is so annoying is that the Churchills and the Coopers are proven half right!” samma 11 april är personer kring Harold Nicolson rent ut förbannade: ”Harold Macmillan is enraged that Chamberlain should remain on. He thinks that all we Edenites have been too soft and gentlemanlike. That we should ha ve clamoured for Chamberlain's removal. That no man in history has made such persistent and bone-headed mistakes, and that we still go on pretending that all is well.” 12 april är Chips i sin tur rasande på svåger Alan eftersom denne lämnat den nu gravida Patsy i Frankfurt för att frakta hem Donalds aska (tyskarna hade redan kremerat honom) medan han åker tillbaka via Oostende. Tillråga på allt rotar Randolp Churchill i historien i sina skvallerspalter och i London talas om att Donald ”fått stryk” av nazister. Chips tankar om den yngre Churchill är inte exakt kärleksfulla: ”Randolph ought to be hamstrung (…) I will do him in eventually.” Ciano står samma dag på balkongen på Italiens ambassad i Tirana och talar till folket. Man har just med acklamation dragit igenom beslutet om att göra Victor Emmanuel till kung av Albanien. Ciano noterar att några studenter bara motvilligt gör romerska hälsningar och några personer gråter: ”Det självständiga albanien finns inte längre”.

Ovan: Modell av Germania, Tysklands tänkta nya huvudstad

Det är 14 april och Ciano tar emot Göring som dagen därpå överlägger med Mussolini. 16 april erbjuder en håglös albansk delegation kronan till den lille kungen. 19 april noterar JG irriterad i sin dagbok att den utländska pressen hetsar: ”Aldrig någonsin har folket var så lyckligt och upprymt som i dessa dagar....” Formellt påbörjas bygget av den nya tyska huvudstaden, Germania, idag. Dagen därpå firas AH:s födelsedag med pompa och stå. Samma 20 april träffar Ciano den ungerske utrikesministern, István Csáky, att AH är galen: ”Jag såg det på hans ögon”. Det är 26 april i London och då Chips går till parlamentet skriker tidningsrubrikerna ”Conscription!” En hetsig debatt om budgeten följer och några röster i parlamentet ropar ”avgå!” till Chamberlain som dock efteråt, på sitt rum, säger till Chips att ”det gick bra, tyckte jag”. 28 april tror sig Chips ha upptäckt en komplott på UD (Vansittar, med flera) för att få bort Chamberlain och (troligen) få in Churchill. Chips lyssnar på AH:s tal och håller med honom om det mesta. ”Måttfull i tonen mot England”. Därefter far han till Kelvedon för lite lugn och ro. Även Ciano hör talet: ”Führern har hållit sitt tal. Det varade i exakt två timmar och tjugo minuter; att vara kortfattad kan inte påstås vara denne mans främsta egenskap.” Det är 29 april och Harold Nicolson läser, eller försöker läsa: ”I feel pretty glum and devote myself to reviewing. There is Joyce's Finnegans Wake. I try very hard indeed to understand that book but fail completely. It is almost impossible to decipher, and when one or two lines of understanding emerge like telegraph poles above a flood, they are at once countered by other poles going in the opposite direction. I see that at the back of it all there is some allegory turning around the Tristan saga. But the research involved in working out this loose mosaic is greater than any ordinary reader can possibly undertake. I truly believe that Joyce has this time gone too far in breaking all communication between himself and his reader. It is a very selfish book.”

Oktober - december 1938

 

Ovan: Dagen efter kristallnatten

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december” 1938. Det är 1 oktober 1938 och JG är på gott humör då han lyssnar på sin führer om det nyss undertecknade avtalet. ”Mussolini gjorde ett fantastiskt jobb för oss. Han visade sig vara vår sanne vän. Daladier var bättre än Chamberlain. Men Führern har inte alltför höga tankar om honom. (...) Det blev inga fler förhandlingar med dem (tjeckerna), de var helt enkelt tvungna att svälja det. Det sista samtalet med Chamberlain var mycket dramatiskt. Han ville börja prata om Spanien. Führern klargjorde vår ståndpunkt för honom, men gick annars inte med på någonting. Sedan ville han ha nedrustning. Särskilt våra bombplan, eftersom de är överlägsna de engelska. Führern avvisade det. Han vill bara, sa han, allmän nedrustning, eller ingen alls. För tillfället är alla glada att det inte blev krig.”

Nöjd 1 oktober är även Chips: ”Chamberlain has had more ovations. He is the man of the age. Duff has resigned in a well-written letter. The PM immediately accepted the resignation. All this hinted to him in very plain language that his services were no longer required. We shall hear more of this... personally my reactions are mixed. I am sorry for Diana: they give upp 5 000 £ per annum, and a lovely house – and for what? Duff thinks he will make money at literature? How? His Haig was a failure and his much-heralded Talleyrand, while highly readable, was really only a condensed cut from the famous four-vol. life of Talleyrand. The House of Stanley is unfortunate; poor Edward is slowly dying of a malignant disease; lord Derby is ill from anxiety and last night Portia (drunk as usual, I am told) fell and broke some of her joints. The great fortune, complicatedly divided, will suffer enormously if either lord Derby, or dear red-nosed Edward, should die. Emerald had a heart attack and nearly died a fortnight ago. She is better now and rang me up to gossip.” Nicolson reagerar också på Duff Coopers avgång denna dag: ”I go back from London. The posters say 'Cabinet Minister resigns”. I assume that it is Buck – but not at all. It is Duff Cooper and his resignation is accompanied by a nasty letter. He has no money and he gives up £ 5 000 a year plus a job he loves.”

Ovan: Alan Lennox-Boyd (1904 – 83)

Bekymren för den brittiska regeringen är dock inte över, som Chips noterar 3 oktober: ”The storm breaks over the government this afternoon for having preserved peace.” Stormen tar sig uttryck i en häftig debatt i parlamentet till vilken Chips ordnar en plats åt sin svärmor. ”The Insurgents... are led by Winston Churchill, that angry bullfrog”. (…) Actually he is being used by the communists – communism working upwards!” Vidare: ”My plump, conceited, tiresome Duff” talar, från platserna för avgående. ”I have tried unsucessfully to like him now for twenty years...” Duffs tal är förvirrat och följs av premiärminstern (trött), Atlee (mild) och Eden (trött). Efteråt talar han med Churchill på toaletten (WC på WC). Chips är privat av den åsikten att Churchill leder en ”skuggregering med Jim Thomas som inpiskare. Efteråt ringer Chips till Honor hör till sin fasa att Dr Low föreskrivit tre månaders utlandsresa. Han är bekymrad över hustrun. ”I try my... very outmost to make her happier...” 4 oktober talar han åter med dagboken om ”my poor wife who is ill, nervous, worn out from doing nothing” som nu ska vistas hos familjen Cavendish där ”Diana Cavendish, som rört till sitt liv, nu försöker röra till Honors”. Han har talat med sin svärmor efter debatten i parlamentet och även hon är bekymrad över sin dotter.

6 oktober hölls en förtroendeomröstning för regeringen och Harold Nicolson skildrar dagen som följer: ”Our group deceide that it is better for us all to abstain, than for some of us to abstain and some to vote against. We therefore sit in our seats, which must enrage the Government, since it is not our number that matter but our reputation. Among those who abstained were Eden, Duff Cooper, Winston, Amery, Cranborne, Wolmer, Roger Keyes, Sidney Herbert, Louis Spears, Harold MacMillan, Richard Law, Bob Boothby, Jim Thomas, Duncan Sandys, Ronald Cartland, Anthony Crossley, Brendan Bracken and Emrys-Evans. That looks none too well in any list. The House knows that most of the above people know far more about the real issue than they do. It was clear that the Government were rattled by this. In the first place, the PM gave a pledge that there would be no General Election. In the second place he made the astounding admission that his phrase about 'peace in our time' was made under the stress of emotion. The House breaks up with the Tories yelling to keep their spirits up. But they well know that Chamberlain has put us in a ghastly position and that we ought to have been prepared to go to war and smash Hitler. Next time he will be far too strong for us.” Även Chips deltar och noterar att premiärministern påbörjar sitt tal 15.13 och vinner första omröstningen av två med 369 – 130. I en paus lyckas Chips till premiärministern lämna en lapp med ett meddelande om stöd från regenten av Jugoslavien och Chamberlain klappar honom på axeln. Ny omröstningen som slutar 366 – 144. Chips noterar även uppgifter om Daladier på samma vis fått stort bifall i franska nationalförsamlingen. ”I motored back to the peace and beauty of Kelvedon”.

Ovan: Patricia Guiness Lennox-Boyd (1918 - 2001)

Ett kärleksdrama upptar Chips tillvaro de närmaste dagarna. Chips och Honor har efter förmåga försökt tussa ihop Honors syster Patsy med Alan Lennox-Boyd och Chips talar 9 oktober med svägerskan om historien. Dock kommer Lennox-Boyd senare under dagen stormande till honom och förklarar att Patsy nobbat ett frieri. Situationen förefaller komplicerad. Dagen därpå, 10 oktober, kommer Patsy in i Chips sovrum på Kelvedon och utgjuter sig över Lennox-Boyd. De båda tar en biltur och Chips talar för sin kollega. Patsy verkar mjukna. Joseph Roth, som samma 10 oktober skriver till Stefan Zweig, tänker inte så mycket på kärlek men däremot på optimism: ”Jag förstår inte, käre vän, varför du beskriver vår situation som hopplös. Om den är så är det bara för att du gör den hopplös: vi har plikten, den absoluta plikten, att inte visa minsta pessimism.” Han noterar vidare att polispresidenten i Mexiko spontant skrivit till honom. ”Han är en gammal österrikisk officer”. 11 oktober informerar Chips hustrun, som kommer hem, om utvecklingen och att ”förlovningen blir nog offentlig inom en vecka”. Man firar sonens treårsdag fast han fyllde i förrgår. 12 oktober följer en hektisk dag med hertiginnan av Kent på besök (med mera) och Honor ringer sin syster varvid allt verkar klart för bröllop.

Edward Stanley, var sjukdom Chips följt, dör 16 oktober i en ålder av 44. 17 oktober äktar vännen Tassilo Fürstenberg Clara Agnelli, barnbarn till Fiats grundare. Chips hade presenterat dem för varandra (”ännu ett äktenskap jag arrangerat”). Samma morgon eklateras Alans och Patsys förlovning och Iveagh, svärföräldrarna, skriver till Chips att de är tacksamma. Mindre kul i sitt äktenskap har JG som, via polischefen Wolf-Heinrich von Helldorf, fått reda på att hustrun Magda (i rättvisans namn) bedragit honom med Karl Hanke som från början skulle försöka medla i äktenskapet och han diskuterar 23 oktober sina bekymmer med AH..30 oktober tar Chips på Kelvedon emot prins Fritzi som varit hos sin käre farfar i Doorn. Depratar lite om dynastin Hohenzollern. Fritzi berättar att ex-kejsaren skriver till änkedrottning Mary och hertigen av Connaught (som uppenbarligen svarar). De är nu ”i livets skymning” så varför bråka?. Ex-kejsaren tänker ännu på vad som hände tsaren och hur Lloyd George saboterade hans exil i England. Även drottning Mary och den nu döde kung George var plågade av detta.

2 november har Chips en mycket lång dag i parlamentet där man diskuterar att erkänna Italiens annektering av Abessinien och Viktor Emanuel III som kejsare av landet. Eden knackar Chips på axeln och de går och pinkar tillsammans varvid Edenn är charmen själv och säger att de måste ses. Chips nämner senare det hela för premiärministern som säger att han är glad över det hela. Dagen avrundas med en middag hos Sibyl Colefax varefter han kör Coopers (som ännu bor i amiralitetet) hem. Därefter åter till Colefax där Chips irriterad noterar att Noél Coward blivit ”biten” av kommunism och är antifascist i största allmänhet. Dagen där på ber prins Fritzi honom att lämna ett brev till premiärministern från pappa ex-kronprinsen vilket han också gör. Diana Cooper och ringer frågar vem som ska stå mot Duff i nästa val och Chips vet mycket väl (Kenneth de Courcy) men låtas inte om det. ”The Coopers are terrified. It will do them good. But I cannot interfere as I don't choose to lose the Cooper's friendship – yet! But I am tired to death of them.”

Det är 6 november. Joseph Roth skriver och tackar greve Heinrich Degenfeld, adjutant och privatsekreterare hos Otto von Habsburg, för brev där pretendenten bett ”sin trogne undersåte” Joseph Roth att sköta sin hälsa: ”Jag ska lyda befallningen” (visst, serru). Det är 8 november och brittiska parlamentet öppnar: ”The King, after the first appaling pause when in an agony one wonders whether he will ever get the words out, read the speech in a clear voice with barely any trace of effort. The words are especially selected for him, as some consonants he cannot cope with. It was all quickly over and the Sovereigns bowed and departed in a blaze of red and jewels.” Chips träffar sin blivande svåger, Alan Lennox-Boyd: ”He knows nothing of the opposite sex and is quite uninterested in it. A queer augury for marital life.” Harold Nicolson skriver 9 november till sin hustru om ett hemligt möte med de politiker som avstod från att rösta 6 oktober och att man planerar att ses ibland för att ”organise ourselves for a revolt if needed.”

Ovan: Regenten Paul med dottern Elizabeth

Det är 10 november, dagen efter kristallnatten, och JG skriver att polischef Helldorf har ”avväpnat judarna i Berlin fullständigt. De kan förvänta sig mer.” Det förekommer överlag fortsatta demonstrationer mot judar och AH vill låta detta fortsätta och att polisen håller sig lugn. 11 november noterar JG att utländsk press rasar och han får förklara en del. I Storbritannien har Eden i parlamentet talar för någon form av överenskommelse med Tyskland: ”Bättre om de gav oss våra kolonier tillbaka”. I ett brev till hustrun samma dag, 11 november, kommenterar Harold Nicolson talet: ”Anthony Eden's speech last night created a sensation. Nobody quite knew what he was talking about. Was he trying to split the Government? Or angling for a Coalition? Or what? I know what he is doing. He is trying to wake up the country to real energies and sacrifice.” 12 november nämner JG att synagogor har bränts och att judar nu förbjuds gå på teater och bio. Den tyska judenheten ska därtill böta en miljon riksmark. Samma dag har Heydrich ett möte med Göring och över 100 ledande nazister på flygvapenministeriet. Heydrick föreslår att för att öka på utvandring av judar, vilken inte går snabbt nog, ska man i Tyskland upprätta en utvandringsbyrå av samma slag som Eichmann redan leder i Österrike. 14 november noterar han att man i Frankrike förbereder någon slags process mot Herschel Grynszpan som sköt diplomaten von Rath i Paris (denne fick statsbegravning), en händelse som var den officiella förklaringen till kristallnatten. Senare under dagen diskuterar JG med teaterintendenten Gründgens. ”Det spelas för mycket utländskt i Berlin, vi måste sörja för den tyska återväxten”. Judar förbjuds vidare att gå på universitet. Daladier utfärdar nödförordningar och vädjar till nationen om tålamod. ”Kommer att hjälpa oss”, noterar JG skadeglatt.

Det är 15 november och Chips hållning till Tyskland svajar även om han ännu hittar på groteska ursäkter: ”The pogroms in Germany and the persecutions there have roused much indignation everywhere. Hitler never helps us and always makes Chamberlain's task more difficult. One cannot say so, but the sympathies of many people are not altogether with the unfortunate Jews. Indeed, many important members of their race do not attempt to deny their diappointment that there was not a world war in September, which would have crushed Nazidom.” Joseph Roth skriver samma dag till sin översättare att han nu har problem med synen. Han är rädd och ber henne om hjälp. Vid denna tid bor han i ett litet rum ovanpå ett fik på Rue de Tournon 18. 16 november kommer Kung Karol II till London och Chips presenteras för den unge kronprins Mikael, ”en mycket vacker yngling, blyg och uttråkad men när han ler visar han två smilgropar...” 17 november flyttar Coopers ”äntligen” ut från amiralitetet och ska bo en tid hos Emerald Cunard. Churchill försöker sig samma dag på en liten kupp i parlamentet och ber 50 tories följa honom ut i lobbyn men bara några få gör det. Duff håller enligt Chips ett smörigt tal, som om han ångrade sina tidigare val.

Det är 21 november och Chips tålamod med Tyskland brister till sist: ”No one ever accused me of being anti-German; but really I can no longer cope with the present regime, which seems to have lost all sense and reason. Are they mad? The Jewish persecutions carried to such a fiendish degree are short-sighted, cruel and unnecessary, and now, so newspapers tell us, we shall have Roman Catholic persecutions.” 22 november får Chips av Diana Cavendish höra att Duff blivit väldigt ”obstreperous” (stökig) och försökt strypa en George Herbert samt grälat offentligt med en Daisy Fellowes. 23 november så är det nya mellanhavanden med familjen då ”Diana Cooper complained to me on the telephone that I had dropped her...” Chips reflekterar över hur svårt han numera har för Duff som, enligt honom, ändå skulle ha fått sparken om han inte hade avgått. Ändå träffar han hela gänget vid Emerald Cunard på kvällen men stannar inte länge då alla är ”röda” och ”anti-govt”. 24 november gör Chips London med regenten och handlar bland annat på Cartier's. Därefter lunch vid hertigparet Kent med vanliga gänget (Emerald, Alice Hoffmansthal, Kenneth Clarke med flera). 25 november vinkar Chips motvilligt av Honor som ska till Innsbruck. ”Ta hand om Paul”, ler hon kallt. Chips hämtar regentparet vid Buckingham Palace och en rejäl fest pågår därefter till 02. Alice Hoffmansthal ska skiljas eftersom hennes man ligger med Liz Paget och vill gifta om sig.

Ovan: kronprins Mikael (1921 - 2017) av Rumänien som ung

Det är den 5 december och Chips får höra om ännu en incident med Duff då han varit på Lavington hos Barbie Wallace och lady Pembroke raljerat över att Dina Cooper och Barbie nigt för Wallis Simpson i Paris varvid Duff flippade och kallade henne ”snob” och ”bloody bitch” med mera. Kvällen slutade närmast i kaos. 6 december säger han farväl till regenten efter ytterligt glada dagar: ”I had the sinking feeling which I always had when he leaves....” Det är 13 december och åter en hektisk dag i parlamentet för Chips och på kvällen ännu en fest hos Barbie Wallace med hela ”gamla gänget”. Enda nykomlingarna var Rab Butler med fru ”som såg bortkomna ut”. Lady Pembroke nickar åt Duff som rodnar och svarar med en bugning. Hon har till Chips sagt hon trodde Duff skulle slå till henne. Dumt nog hade Diana nämnt detta för Randolph Churchill som spritt historien i Standard. 14 december är det fest igen. Lambert Walk dansas men den goda stämningen för Chips del störs: ”Diana Cooper told me that people were trying to make trouble between her and ne that I had spread stories about Duff etc. I denied it, as I had tried to be careful not to become intangled in this business.” Han försöker senare på dagen komma till Southend men dimma stoppar bilfärden och han hamnar på en pub där han socialiserar med ”the locals” och får ringa återbud. Senare på kvällen är han åter på fest och Diana kommer med nya anklagelser. ”Of course I strongly denied the charge and she can have no real knowledge of how far I did plot againat him. (…) I am tired of Diana”... Chips följer med Leslie Hore-Belisha hem och de kommer fram till att de för åratals sedan legat med samma kvinna (Isabelle Clow) och de dricker champagne och har trevligt.

Det är 23 december och Honor är hemma men allt är inte frid och fröjd: ”At length Honor left for Elveden, she is far from well, and looks worn out, after three weeks' holiday skiing. I fear there is something organically wrong with her.” 28 december är även Chips på Elveden med släkten och annat folk: ”Jim Wedderburn nearly tearful at dinner. He regrets now that he didn't marry Patsy himself. The usual remorse of the left-behind. Poor Jim. And Brigid won't have him.” Wedderburn klagar ännu mer över detta på själva Alans och Patsys bröllopdag, 29 december: ”He is unhappy; he wanted to marry Patsy... then he became attracted to Brigid, and now has lost both. Also he loves me more than any man. All this he told me, as I shivered coatless outside Elveden... then we went in, and I advised him to take a holiday and try and forget his troubles. He is too introspective, probably, like any Scottish young laird, he is a virgin.” Bröllopet går därefter lyckligt av stapeln. Samma dag reflekterar Harold Nicolson över sig själv: ”I wonder sometimes whether my activity, my ceaseless passion for work, is not merely a device for evading thought. Such is the fate of a frivolous and self-indulgent person who reaches autumn and observes how recklessly he has flung his seed.” JG sammanfattar 30 september ”två hemska veckor” då han insjuknat (överansträngning?) och varit på Charité och därefter hemma i stillhet som konvalescent. Håller ett matt nyårstal efter några besök från bland andra Helldorf. Frun Magda är på landet. Det är så 31 december och flera av våra huvudpersoner summerar sina år. Chips har en trevlig kväll på Elveden: ”This formidable year is dead.” Lika munter är inte Nicolson: ”It has been a bad year. Chamberlain has destroyed the Balance of Power, and Niggs got a third. A foul year. Next year will be worse.” Lion Feuchtwanger tycker inte bara världsläget varit uselt utan även livet med kvinnorna och inte minst: ”åldern, prostatan och sviktande potens!”

Juli - september 1938

 

Ovan: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano i München 29 september 1938. 

Nedslag i nittonundratalet eller ”juli – september 1938”: Högsommaren 1938 börjar inte särskilt bra för Franz Werfel då han 1 juli får hjärtinfarkt under en vistelse i St Germain (han ska senare under månaden komma till Sarny-sur-Mer där han även får tid att återhämta sig). JG har 5 juli en känslig diskussion med utrikesminister Ribbentrop som är ” bekymrad över judefrågan. Lovar honom att gå lite försiktigare fram även om principen kvarstår”. Chips är samma dag, föga förvånande, på ännu en middag och denna gång med prinsessan Helena av Rumänien och hennes syster Irene. Chips tar in de båda eleganta prinsessorna och reflekterar flera gånger över hur den oduglige kung Karol II kunde överge en sådan kvinna. Prinsessan har nyligen träffat Göring som mycket beklagar den usla relationen med England trots att han beundrar flera av de ledande brittiska politikerna. ”She believes, like all royalties really, in Germany and in Hitler. Her aunt, the landgravine of Hesse, the kaiser Wilhelm's sister, is a mad nazi. She kneels to the ground and curtsies to God whenever the name of Hitler is uttered. He is next, perhaps above, the Deity, to her.”

I en dunkel passage från 7 juli ber JG Halldorf att ”utreda judarnas ställning i koncentrationslägren för att förhindra svinerier” (mot judarna?). Senare på dagen besöker han Speer och studerar ritningar. ”Helt magnifikt. Speer har vuxit fantastiskt in i sin uppgift. Berlins nybyggnad överträffar allt tidigare skådat. Jag är helt hänförd. Därtill förblir Speer tyst, lugn, blygsam och klok. En sann konstnär.” 8 juli noterar Chips för sig själv att hans nya vänner i parlamentet (som han fått just via församlingen) är Harold Balfour, Jim Wedderburn och Alan Lennox-Boys medan Hubert Duggan, ”the companion of my merry youth”, är ute ur bilden: ”one cannot forgive one's great friends when they turn out to be fools.” 11 juli diskuterar han Honors nerver med en viss Dr Low. Vad göra? 13 juli är Chips på bal och folk dansar nya danser som ”Big Apple” och ”Lambeth Walk” som galna. Visst är danserna ”Imported from the lower orders” och ”rather tribal” men detta blir ändå den bästa festen för Chips del på år och dag.

Det är 15 juli och JG noterar att ”den tyska pressen inleder nya attacker mot Prag. Uppfattningen sprider sig i landet att krig är oundvikligt. Jag ska försöka motarbeta detta något annars kommer panik att bryta ut. Ribbentrop har gett den brittiske ambassadören ett skarpt svar i judefrågan.” Samma dag, 15 juli, äter Chips med Honor i hennes säng. Hon har träffat Dr Low. Medan hon vilar går Chips en middag för hertigparet Kent och återupplever lite ungdomskänsla då det åter är fullt ös och alla dessa knasiga danser där även hertigen deltar. Dagen därpå får Chips trösta sin fru som får ännu ett sammanbrott och gråter utan anledning. Han hoppas att Kelvedon och samvaro med den pålitliga Diana Cooper ska bota henne. Samma dag noterar JG att krigspaniken växt ytterligare. ”Denna fatalism är det farligaste av allt. Det var likadant i juli 1914”. Chips har en usel eftermiddag 18 juli. Han far till Buckingham Palace med Honor och Jim Wedderburn. Ser drottningen i svart och de små prinsessorna i grått men stannar bara i tio minuter då ingen annan ur kungafamiljen dyker upp. JG har en ”byig flygresa” till Innsbruck men är på bättre humör än Chips denna dag. ”Över bergen. Magnifik utsikt. Hisnande vackert, detta land, och nu tillhör det oss.” Mottagandet i Innsbruck är för övrigt ”storslaget”.

19 juli noterar Chips att Wiedeman, en AH närstående (och faktiskt hans omedelbart överordnade i första världskriget), kommit inkognito och har träffat Halifax. Duff noterar i sin egen dagbok att Chamberlain 20 juli informerat sin regering om Wiedemanns besök och att det syftat till att nå någon form av samförstånd med Storbritannien. Privat diskuterar Duff senare vidare frågan. Kanske kunde man bjuda in Göring? Men vore han rätt person? Och så krisen i Tjeckoslovakien: ”The Czechs are being slow, obstinate and most unhelpful.” 22 juli har Chips påbörjar ett litet projekt som går ut på att försöka få vännen Alan Lennox-Boyd gift med svägerskan Patsy och med frun Honor som kopplerska. Denne har dock bekänt för Chips att han är ”virgin re women”. Samma 22 juli noterar JG att han vill ändra på slutet i Falladas manus till ”Der Eiserne Gustav” och göra det mer nazi-vänligt. Det är 27 juli och Chips får reda på att Honors skidinstruktör Bron dött i någon olycka. Dagen därpå, 28 juli, är han i parlamentet och man håller en ”farvälmiddag” för Jim Thomas. Väl hemma träffar han hustrun full och hysterisk i sin säng. Hon berättar att hon hade haft lite roligt med Bron och nu ser hans döda kropp. Chips lyssnar och är överseende men går efter en stund: ”Hade dock hoppats på fullkomlig försoning och kanske en bror till mitt wunderkind”. Samma dag sitter Hans Fallada och Rowohlt i överläggningar med skådespelaren Emil Jannings och JG:s representant Karl Julius Fritzsche. Man diskuterar förslag på ändrat slut på ”Der Eiserne Gustav”. Fallada är inte förtjust men ger efter.

Det är 3 augusti och Chips och Honor tar emot ”våra första gäster” på Kelvedon Hall. Dessa råkar vara Alan Lennox-Boyd och svägerskan Patsy: ”I fear they will be rather uncomfortable”. Harold Nicolson är i Villa Mauresque, Somerset Maughams villa, där han varit på middag med hertigparet Windsor. Ex-kungen talar med en löjlig amerikansk dialekt men är trevlig. ”I do not think ex-kings are very good company. But of course one cannot get away from his glamour and his charm and his sadness.” På Kelvedon Hall har det förmodligen gått trögt med att fösa ihop Patsy och Lennox-Boyd men 7 augusti kommer Jim Wedderburn och Chips noterar att svägerskan genast börjar flirta med denne. Duff är på en kryssning och ankrar 7 augusti upp i Danzig: ”It is a sad an fearful thought that we may have to fight again these admirable people. Admirable but for me not likeable – for I never find them sympathetic.” Dagen därpå, 8 augusti, är han i Gdynia och på middag med överste Beck, polens utrikesminister. Denne verkar dock lite packad: ”difficult to follow, tedious and very repetitive.” 15 augusti är Duff i Helsingfors och träffar där den finske statsministern som också blir tröttsam eftersom han pratar så lite. Samma dag är JG ute på biltur och är deprimerad. En av hans älskarinnor, tjeckiska skådespelerskan Lida Baarova har föreslagit hustrun Magda ett menage à trois och hon har ett tag gått med på det men sedan ändrat sig. AH har för övrigt talat med JG och bett honom skärpa sig. Själv noterar jag att du kan hota ett land, säg Tjeckoslovakien, medan du har en kvinna från landet i sängen. Outgrundliga är nazismen vägar.

Ovan: Fritz Wiedemann, Hitlers närstående 

22 augusti är Harold Nicolson på lunch med Maisky, Sovjetunionens ambassadör i London. Han frågar vad Sovjetunionen skulle göra om tyskarna exempelvis tog sig till Svarta havet. Denne svarar att panslavismen som tanke är död och att hans land förmodligen inte skulle göra så mycket. Däremot skulle de ha synpunkter på ett tyskt etablerande i Turkiet. Däremot skulle Sovjetunionen gå i krig för Tjeckoslovakien om även Storbritannien och Frankrike gjorde det. 23 augusti är JG med och tar emot amiral Horthy som är på statsbesök i Tyskland. Han noterar att den ungerske amiral är ”fylld av hat mot tjeckerna”. 30 augusti noterar JG att ”krigspsykosen växer” och att britterna försöker underblåsa denna ”för att sätta tryck på oss”. Han befaller viss censur. Samma dag sitter Duff i London på ett krismöte om just Tjeckoslovakien. Ska man förklara Tyskland krig eller förhala. Diskussionen som följer blir livlig. Duff själv talar för en hård hållning eftersom Storbritannien annars blir förödmjukat samtidigt som mindre länder tappar tron på britterna och kommer att söka bästa möjliga avtal med tyskarna. ”Ingen vill slåss för Tjeckoslovakien men det är inte poängen!” Premiärminister Chamberlain talar dock för en försiktig hållning.

Det är 2 september och Duff går över den brittiska flottans tillstånd. Han konstaterar snabbt att tillståndet är ganska dåligt och försöker vidta åtgärder. Bland annat förbereder han en åtgärdsplan där det femte steg är ”allmän mobilisering”. Därefter åker han till Drumlanrig i Skottland för lite jakt. Till sin egen förvåning kommer Chips 4 september till Geneve för att besöka NF. Detta trots att han betraktar församlingen som rena löjan. 8 september sammanstålar han med Diana Cooper pch sonen John Julius samt Peter Loxley. Man intar en god och våt middag. På amiralitetet 9 september informeras Duff om att tyska trupper tycks vara i rörelse. JG noterar att både ambassadör Henderson och hans regering talar om om en folkomröstning i de tyska områdena. ”Det skulle dock vara ödesdigert eftersom det bara delvis skulle lösa det hela. Saker förändras timme för timme. Krig eller fred står på spel.” Chips kollar in Litvinov i NF. Han omnämner Diana Cooper som ”Geneves drottning”. Om aftonen ännu en vild middag med ”Lambeth Walk” och en hel del alkohol.

Dagen därpå, 11 september, är läget dock betydligt mer allvarligt även i Chips värld: ”Bad news from London. The Czech crisis is looming large; of course it is Benes who is to blame. Is this the last Sunday of peace, is Europe to be destroyed this week?” På sin egendom sitter Harold Nicolson samma dag och svarar i telefon: ”Several people ring me up during the day begging me 'to do something'. They have no ideal what they want me to do but they are getting hysterical and it is some relief to them to bither other people on the telephone.” Dagen därpå, 12 september, lyssnar Chips på AH:s aggressiva tal från Nürnberg: ”I secretly agreed, indeed sympathised with Hitlers demands...” Duff sitter denna dag och går igenom telegram. Ambassadör Henderson, som vill avstyra krig, är ”hysterisk”. Ett regeringsmöte följer. Duff menar att man måste stå emot Tyskland och att det mest är en hysterisk person, Henderson, som varnat för mig. Chamberlain svarar att ”det är inte en man utan en mans kontakt med många andra”. Efter mötet har Duff en diskussion med Winston Churchill om flottförberedelser: ”Winston was in excellent form, but very critical of the government for not pursuing the policy which I have been urging.” Vid kvällsmaten träffar Duff på Anthony Winn, en journalist på The Times, som berättar att hans tidning ska verka för att Sudetenland lämnas över till tyskarna. Duff blir chockad och ringer till Downing Street efteråt för att försöka hejda denna kampanj. Han får medhåll av utrikesminister Halifax. 13 september reflekterar Duff över AH:s tal som han mest tror hade som avsikt att provocera. Han vill dock ändå mobilisera flottan efter uppgifter om att Tyskland ska anfall Tjeckoslovakien 25 september. Nytt ministermöte. Duff framför sina krav på en mobilisering av flottan medan premiärminister och lord Halifax sitter tysta. Hore-Belisha menar dock att en mobilsering kan förvärra situationen. Duff frågar Halifax ”om vi har råd att vänta” och denne svarar efter tvekan att han ”tror vi har det”. I Geneve är Chips orolig: ”The news is bad. Hitler has staked his claim; the Czechs won't budge, and the French says they will march if an inch of Czech territory is violated. I don't believe it. The French always capitulate.”

Ovan: Lida Baarova, en av Goebbles damer 

Det är den 14 september, en ödesdiger dag. Harold Nicolson är rädd: ”The news is even worse. Japan and Italy have announced that they stand by Germany. The Russian fleet is mobilised. The Sudetens refuse to negotiate and maintain their ultimatum. We feel we are on the very edge of railings lining the cliff. I have not the heart to listen to the 9.40 news. Then Viti comes in and says the PM is flying tomorrow to Berchtesgaden. My first feeling is one of enormous relief.” I Geneve håller den brittiska delegationen bankett och irländske regeringschefen Eamon de Valera bjuds in som hedergäst. Den stora frågan är dock om han kommer att dricka kungens skål. Chips får höra att de Valera sagt att han givetvis ska göra det - ”och han gör det”. Därefter kommer nyheten om att Chamberlain ska flyga till AH och alla ställer sig upp och applåderar: ”It is one of the finest, most inspiring acts of all history.” Efter att Duff hört nyheterna om Chamberlains planerade möte ringer hustrun från Geneve. Hon hade på middagen suttit bredvid de Valera när Euan Wallace meddelade detta och det blev tyst. De valera bröt tystnaden med ”this is the greatest thing that has ever been done”. JG kallar i alla fall det hela för ”en stor sensation”.

Två dagar senare, 16 september, har Chips fått uppgifter om att mötet mellan Chamberlain och AH blev ”en framgång” och att Chamberlain nu ska lägga fram samtal för sitt kabinett men att Duff, Walter Elliot, Winterton, Buck och Oliver Stanley (”snövit”) komme att ”ställa till problem”. Diana Cooper håller bal och Chips jämför den med hertiginnans av Richmond bal innan Waterloo (”sista fredsbalen”) för omkring nittio högdjur. Man bär in en radio och lyssnar på premiärministerns tal och alla blir till sig och krökar på lite till och Rab Butler deklarerar fransk lyrik för en schweizisk dam med saftig urringning. Dagen därpå är Chips dock mer pessimistisk: ”Tjeckerna har missat båten...” Sudettyskarnas ledare, Konrad Henlein, kräver anslutning till riket och inget mindre. Man håller middag vid Genevesjön och Chips reflekterar: ”Anyhow I shan't fight for a lot of damn Czechs who ought never to have existed, or more accurately, had a separate existence.” Duff skriver i sin dagbok av 17 september att premiärministern har skildrat samtalen och att första intrycket av AH var ”the commonest looking little dog”. AH hade dock gormat och gått på och inte vikit en tum varefter Chamberlain förklarat att han behövde överlägga med sina kollegor. Problemet är även att Storbritannien överhuvudtaget inte pratat med Frankrike. Hur kommer grannlandet att ager? Man ajournerar mötet och träffas igen vid 15. Lordkanslern är ”deplorable” och defaitist. Duff argumenterar för den klassiska brittiska politiken med att inte låta någon makt i Europa växa sig oproportionerligt stor, även om han medger att han blir lite rädd av sina egna ord. Samidigt ”finns gränser för vilken förödmjukelse jag kan acceptera”. Kan man ändå tänka sig en folkomröstning som tjeckerna accepterar? Mötet är slut 15.40. Samma dag, 17 september, kallar der Führer på sin JG för att han ska vara med vid vidare förhandlingar. Han beskriver mötet med Chamberlain som ”hjärtligt men också dramatiskt”. Chamberlain är ”en kallblodig gammal engelsman” som för all del förstod att tyskar och tjecker inte längre kunde leva tillsammans men som även talade om folkomröstning och om att tala med sina kollegor.

19 september blir en hektisk dag för alla våra inblandade. Joseph Roth, i sitt elände, skriver denna dag till Stefan Zweig: ”Jag tänker alltid på dig och särskilt dessa dagar, ursäkta skrivmaskinen. Jag är överhopad med österrikiska frågor, flyktingkommitteer och liknande. Ursäkta befallningen, men vill du inte komma? Det kan vara sista gången vi ses.” Chips tackar nej till ”a last binge” med Maurice de Rothchild men tar ett glas i en bar med den brittiska delegationen innan man skingras. Harold Nicolson diskuterar med Anthony Eden som säger han kanske hade gjort samma som Halifax om han varit i dennes ställe. ”Men jag tror inte jag skulle ha försatt mig hans ställe”. Han menar att det är svårt att kritisera en länk när hela kedjan i sig själv är ”vicious”. Han vill inte leda någon revolt eller få regeringen att avgå. Dock är han dyster och menar att britternas ”kapitulation” har gjort att ledarposten har övergått till tyskarna. Duff deltar i ett nytt möte vid 11 på förmiddagen. Britter och fransmän har nu överlag. Ska Sudetenland avträdas samtidigt som övriga Tjeckoslovakien garanteras. Lordkanslern Maugham (”who is my bête noire”) tvekar och Hailsham (”who is just a great coward”) stöttar honom. Hore-Belisha är emot en kapitulation då Tjeckoslovakien därefter blir omöjligt att försvara. Oliver Stanley skulle ha velat ta en annan väg från början och Chamberlain frågar honom vilken då och han blir svarslös. ”Some of us were thinking most about the preservation of peace, other of us were thinking more of how far we could go in the direction of humiliating surrender – but we were all agreed in wanting to avoid war and avoid humiliation.”

Dimman ligger tät över Geneve på morgonen 20 september då Chips lämnar staden per bil och far till Italien. Duff är samma dag bekymrad (igen): ”Oliver and I feel strongly that there ought to be another cabinet meeting before the Prime Minister goes back to Germany. He must insist when he sees Hitler on some minimum concessions – such as an international commission, demobilization etc.” 21 september är Chips i Venedig. Duff deltar samma dag i ett nytt regeringsmöte. Man pratar om polacker och ungrare i Tjeckoslovakien men AH har tydligt sagt han bara är intresserad av tyskarna. Om han ändrar sig ska premiärministern säga att han måste diskutera med sin regering. Oliver Stanley menar ”there must be a decent interval” så man inte lämnade ut tjecker och tyskspråkiga socialdemokrater ”to the tender mercies of the Nazis”. Duff säger att Chamberlain måste säga att han sträckt sig så långt han kan. Ingen säger emot och Hoare viskar till Duff att han sagt samma till premiärministern denna morgonen.

Det är den 22 september. JG har ”ett långt samtal” med AH. Denne nämner att allt är klart för ”marsch” 28 september och att han kommer lägga fram sina krav för Chamberlain utan att något ska kunna förhandlas bort. Duff sitter i samtal med Halifax och han menar att mycket om vad som gäller inför förhandlingarna är oklart. Halifax instämmer. Chips, på Lido, hör på radion att premiärministern ska till Godesberg för nya samtal med AH: ”The Czech govt has resigned; is this a good or ill omen”? Winston Churchill frågar Harold Nicolsoom om denne vill komma till ett möte i Morpeth Mansions 16.30. Man träffas utanför vid utsatt tid och på väg in säger Churchill att ”detta är slutet för det brittiska imperiet”. Han har varit på Downing St och fått höra att regeringen ska inta en hård hållning. Nicolson menar att AH aldrig kommer gå med på det och Churchill säger att det i så fall blir krig. De övriga i sällskapet menar att det i så fall ”will be inconvinient having our PM in German territory”. Churchill: ”Even the Germans would not be so stupid as to deprive us of our beloved Prime Minister”. Jan Masaryk (tjeckiske ambassadören) och Atlee ringer. Man enas om att stödja regeringen om linjen är hård och gå med opposition om Chamberlain försöker ”smita”.

Ovan: Chamberlain på en av sina tre resor till Hitler

Det är 23 september. Chips träffar regenten Paul på slottet Bredo, Kranj, vilket är jugoslaviska kungafamiljens sommarresidens. Denna morgon, 04.45, avslutar Harold Nicolson sin bok ”Diplomacy” men tvivlar på att den kommer att ges ut om det blir krig. Chamberlain och AH har utväxlat brev under dagen. Freikorps uppges dock ha invaderat Tjeckoslovakien. Bob Boothby ringer Nicolson från Geneve där han har träffat Litvinov som sagt att Sovjetunionen stödjer västmakterna om det blir krig. Annars allmän ”demoralisering” och tyskarna har pressat britterna ännu mer fast de redan gett dem vad de vill ha. Duff mottar brev från Halifax där det framgår att Chamberlain i samtal med AH vacklat på flera punkter angående ockupationen av Tjeckoslovakien men att det föreslagits folkomröstningar i ”vissa områden”. Halifax och Simon skickar telegram till premiärministern och ber om tillåtelse att inleda mobilisering om så skulle behövas. JG återger också att AH på morgonen fått brev från Chamberlain där denne instämmer i stort i kraven men tvekar inför en ockupation. ”Det skulle se ut som våld”. AH har informerat Chamberlain om att han inte litar på tjeckerna. AH jämför här med president Wilsons 14 punkter. När de senare träffas eskalerar läget till den grad att Chamberlain reser sig upp och vill gå varvid AH går med på en mindre ändring av tidsfristen. Sudetenland ska vara rensat på tjecker senast 1 oktober. Det är den 24 september och Chops funderar på hur pass snabbt han kan ta sig tillbaka till Storbritannien innan han ger sig ut på en biltur med regenten: ”I drove with the regent and he drives very recklessly, like all royalties. Royalties should not drive cars.” Premiärminister Chamberlain är åter i Storbritannien vid lunchtid. Duff noterar att Tyskland skickat ett ultimatum till Tjeckoslovakien som är värre än de trott ”and the conditions are such as could only be imposed on a people defeated after a long war.” Nytt regeringsmöte vid 17.30 och Chamberlain talar i en timme. Han menar att AH genast intog en omöjlig och kompromisslös hållning och trots att han ”snorted with indignation” tycker han att regeringen ska acceptera villkoren och informera Tjeckoslovakien om att de bör göra detsamma. Det visar sig alla i regeringen inte sett villkoren och medlemmarna får tid på sig att läsa dem. Duff protesterar därefter och menar att utöver alternativen ”peace with dishonour” eller ”war” kan det nu även bli ”war with dishonour”, d.v.s. att opinionen sparkar in regeringen i krig. Hore-Belisha, Eddie Winterton, Duff, Oliver Stanley, Buck de la Warr och Walter Elliot talar för mobilisering. Premiärministern menar att villkoren ställs utifrån att det kan bli krig med tyskland inom dagar. Duff svarar att det är svårt att förneka att så är fallet. Han vill även att man förbereder sig för att skydda Suezkanalen och reflekterar över ”the spell” som AH kastat över premiärministern. ”A bad night”.

Det är 25 september. Chips hör att det delas ut gasmasker i London. Premiärministern har kommit hem och har träffat kungen. ”There is hysteria there – her calm, great beauty, lovely nights”. Duff är på nytt möte vid 10.30. Alla presenterar sina åsikter. Halifax menar att man inte kan tvinga på tjeckerna något samt att man bör stå vid Frankrikes sida om landet går till aktion. Hailsham är av samma åsikt. Masaryk har tydligen frågat Storbritannien om de får stöd ifall de avfärdar det tyska ultimatumet. Många är dock för Chamberlains linje. Denne ska träffa premiärminister Hacha och fransmännen. Duff är missnöjd. Han menar det är ”bättre visa upp oenighet än vara förlamad av den, som nu är fallet”. Nytt möte vid 11.30. Enligt Chamberlain ”hade fransmännen varit undvikande men inte så undvikande som han själv” (Duffs tolkning?). ”Jag sade detta och blev ganska otrevlig”. Frankrike har dock sagt att de ska ”uppfylla sina förpliktelser” om än vagt formulerat. Chamberlain ska skicka sin rådgivare Sir Horace Wilson med ett brev till AH och säga att Frankrike är berett slåss för Tjeckoslovakien och att britterna i så fall kommer att stå vid deras sida. Duff är chockad över denna oväntade vändning (även om han är nöjd i grunden). Han ber premiärministern upprepa det hela för att vara säker på att han inte har missuppfattat vad som sades. Ingen av ”the yes men” säger något. Oliver Stanley bryter tystnaden och säger syrligt: ”tydligen ska vi säga dem att Frankrike är berett gå till krig...” och vidare: ”The Prime Minister looked, for the first time, absolutely worn out, and I felt very sorry for him.”

Det är 26 september. Medan Honor promenerar diskuterar regenten och Chips. Prins Paul är ganska bekymrad (”greatly alarmed”). Kungen av Bulgarien kommer i Hitlers privata tåg. Därefter middag med Honor, regenten och kungen. Bisarr känsla, enligt Chips. Boris ”ser ut som en jude men är väldigt Koburg och väldigt Orleans”. Han talar dålig engelska men bra franska. Han åker sedan. ”A Curious last evening, and for a strange little dinner party, the King of Bulgaria, the Regent of Yugoslavia, Honor and I, and two gentlemen-in-waiting, one Yugoslav, one Bulgarian.” Harold Nicolson diskuterar åter läget med Winston Churchill som menar att premiärministern gjort ett misstag i det att han inte tagit med Sovjetunionen i beräkningen. På promenad senare ser Nicolson affischer med ”Air Raid Precaution” och ”Gas Masks Notice” plus arbetare som gräver skyttegravar i en park. Duff hinner denna dag diskutera med premiärminister Daladier (ankommen till Storbritannien) som är nöjd med de brittiska utfästelserna om att Storbritannien ska slåss om Frankrike går i krig. Duff noterar lätt förvånad att han gått från att vara beredd att avgå till att nu vara helt i samklang med regeringen. Förvirrande. Han talar mot slutet av mötet till premiärministern: ”I added that if in our recent meetings I had expressed my opinions too frequently and too forcibly and had thereby added to the Prime Ministers heavy burden, I was very sorry.”

27 september lämnar Chips Bredo med orientexpressen. Han och Honor behandlas som kungligheter (troligen ett missförstånd). Han funderar över hur regenten och Rab Butler skulle komma överens. ”But really I am only at home with royalties”. Duff får efter lunch telegram från Henderson som träffat Göring och denne menar att det blir mobilisering denna dag vid 14-tiden. Henderson menar man måste få tjeckerna acceptera de bästa av termer om man inte ska ge dem samma öde som Abessinien. Duff skickar meddelande till premiärministern om omedelbar mobilisering och får senare höra att flottan har mobiliserats i alla fall samt att premiärministern ska tala till folket. Dock blir talet ”deprimerande”. Chamberlain säger inte ett ord om Frankrike eller uttrycker sympati för tjeckerna. Däremot nämns AH och dennes ilska över sudettyskarna och inget om mobilisering. ”Jag var rasande”. Ett nytt regeringsmöte 21.30 där Horace Wilson återger sitt delvis misslyckade uppdrag. Duff försöker även peka på att de ljusare inslagen i hela situationen och kallar Henderson för ”defaitist”. Halifax backar honom med en plan han tänkt sända till Henderson som denne ska visa Hitler men ingen annan i regeringen har sett den. Duff och premiärministern har en ordväxling och Duff menar att han ändå måste säga vad han tycker. Därefter går Duff hem och meddelar pressen att flottan ska mobiliseras.

Det är den 28 september och morgon i Berlin. Ambassadörerna Poncent och Henderson har kontaktat tyskarna och föreslår att en evakuering av Sudetenland ska genomföras 1 – 10 oktober. ”Ingen invasion av wehrmacht utan av polisen. I gengäld skulle press utövas på Prag. Ribbentrop var emot det. Han hyser ett blint hat mot England. Göring, Neurath och jag var för. Vi hyser ingen längtan efter krig. Jag talade sedan med führern som heller inte tvivlade på att här fanns en chans. Då fick han idén till en fyrmaktskonferens med Mussolini, Chamberlain och Daladier. I München. Inom en timme hade Mussolini accepterat. Detta skapade en helt ny situation.” Samma morgon kommer Chips till Paris och hoppar av ”först av alla ”vid Gare de Lyon medan Honor och jungfrun far vidare. Tanken är att han ska flyga direkt till England. Han hinner dock till Ritz och träffa en yrvaken Laura Corrigan varvid de pratar om kriget. Väl på flyget läser han om läget. Skyttegravar grävs i Londons parker och evakueringar har påbörjats. ”Det var 1914”. Då Chips kommer till Foreign Office träffar han sin sekreterare, Mrs Heale, ”nära kollaps”. Han ringer och får höra att samtal ännu pågår. Till parlamentet för att höra Chamberlain tala. Under talet ger John Simon denne ett telgram och han läser upp meddelandet om en fyrmaktskonferens och huset exploderar: ”Every heart throbbed and there was born in many, in me at least, a gratitude, an admiration for the PM which will be eternal. (…) Peace must now be saved and with it the world.” Chips beundran för premiärministern då denne sedan lämnar parlamentet vet inga gränser: ”The Saviour of peace, the greatest man since Christ, went smilingly into his car, umbrella and all.” Chips beställer bord på

Quaglinos med Balfour, Wedderburn och Lennox-Boyd samt några damer. En skakig och dyster Honor kommer senare. De åker hem till Kelvedon. Dock har han hört det grävts skyttegravar även i hans trädgård men inte så illa. Han avrundar dagens notering med att jämför Chamberlain med S:t George. Harold Nicolson har denna dag hört att Tyskland ska mobilisera vid 14 i morgon om inte villkoren uppfylls. Även han går vid 14.15 till parlamentet och byggnaden är omgiven att tysta och allvarliga folkmassor. Premiärministern talar och ger en resumé. Ett telegram langas fram i bänkarna och Chamberlain får det: ”Hela hans hållning förändras” då han läser: ”Herr Hitler has just agreed to postpone his mobilisation for twenty-four hours and to meet me in conference with Signor Mussolini and Monsieur Daladier at Munich”. Alla blir tysta innan huset exploderar i applåder och folk står upp. Dock inte Nicolson som får höra från mannen bakom sig ”Stand up, you brute!” Duff är denna dag vid 10.30 på sammanträde med kronrådet och efteråt talar kungen ensam med honom. ”Han inväntar krig med stor jämnmod”. Duff äter med Diana och lite andra personer. Han hör också Chamberlains tal om fyrmaktskonferensen. Atlee hyllar planen medan alla hurrar. Duff tror nu inte det blir krig men att man kommer att förråda tjeckerna.

29 september vaknar Chips på ett strålande humör. Sonen läspar ”god bless the PM” (drillad?). Mrs Butler, ”the world's worst bore”, ringer och de pratar. Chips har hört ett rykte om att Duff ska avgå men tror det inte. ”More probably Chamberlain will kick him out directly he can.” Han skäller på sin agent som beordrat grävning i trädgården. ”I am indifferent to precautions, for if there is a major war nothing matters; I don't care to survive in a Moscow world.” Nicolson refererar till gårdagens scener i parlamentet som ”walesiskt väckelsemöte” och folk har hört att han inte stod upp. Folk ringer till honom och de grälar om premiärministern. Han träffar senare Winston Churchill och andra på Savoy för att försöka hindra förrådande av tjeckerna via ett underskrivet telegram. ”But Anthony (Eden) had refused to sign on the grounds that it would be interpreted as a vendetta against Chamberlain. Atlee had refused to sign without the approval of his party. There was thus no time. We sat there gloomily realising that nothing could be done. Even Winston seemed to have lost his fighting spirit.” Duff sover illa denna natt och vaknar 06 varefter han kravlar sig ur sängen 06.30. Han tar sig till flygplatsen för att vinka av premiärministern då John Simon tyckte det vore ”en trevlig överraskning” om hela kabinettet dök upp. ”En viss känsla av antiklimax” medan Duff står på flygplatsen. Han går på lunch och får redan där höra att avtalet i München ska vara klart. Han känner sig deprimerad. Det blir middag på The Other Club där Duff förolämpar en rad personer medan Winston Churchill förklarar att han i nästa val kommer att tala för socialisterna och mot regeringen.

30 september och dagen efter att avtalet i München skrevs under. Chips vaknar vid 08 och tidningarna berättar att ett avtal skrevs under redan vid 12.35 igår. ”A gentlemanly peace... the whole world rejoices while a few malcontents jeer.” Han ringer Diana Cooper som låter lite avvaktande. Därefter tar han emot Lennox-Boyd för lunch. Denne hade träffat Halifax som menar att hela framgången är Chamberlains även om det kommer att bli besvärligt längre fram. ”Ernest Brown told Alan that he had heard Duff insult the PM using the language of a bargee. He was glad, EB added, for the first time that he was not at Eton, if Etonians could so insult their PM in a moment such as this. Neville was furious, but outwardly calm for the sake of unity.” Harold Nicolsons dag är som följer: ”Wake up feeling wretched. Usually I wake up feeling life is worth living. Today I woke up with iron in my soul. The terms as published seem to me to be little better than Godesberg although one must wait to see the map before deciding. Violet Bonham Carter rings me up. She had been seing Jan Masaryk. He told her that our minister in Prague had presented the Munich scheme to Benes and demanded an acceptance in two hours. Benes and the Government will resign. So Hitler has achieved even that. A terrible humiliation.” Även Duff läser morgontidningen och bestämmer sig för att avgå. ”Åker ner med Diana och Rex för lunch med Marjorie och Caroline. En fin höstdag och jag var på gott humör vid tanken på min nya frihet...” Han far åter till amiralitetet. Nytt möte vid 19. Buck De La Warr förklarar, inte helt realistiskt, att han ännu vill stoppa avtalet. Duff har svårt ta sig till Downing Street på grund av hurrande människor. Premiärministern anländer 19.20. ”Spoke to the mob from the window. I felt very lonely in the midst of so much happiness that I could not share”. Mötet vara i 35 minuter och Chamberlain förklarar skillnaden mellan München-avtalet och det tidigare Godesberg-avtalet (”stora”). Efter en del frågor och gratulationer förklarar Duff inför de andra att han ska avgå. Han menar att Storbritannien inte borde ha gått Tyskland så till mötes om det egna försvaret bara varit bättre. Han menar att landet borde upprusta men hur kan man göra det när nu PM lovar ”peace in our time”: ”The Prime Minister smiled at me in a quite friendly way and said that it was a matter to be settled between him and me.” Oliver Stanley och Hore-Belisha samt (möjligen) Winterton försöker få Duff tänka om men Sam Hoare klipper diskussionen och menar att man inte ska tala om sådant på kabinettsmöte. Duff tror det är för att Hoare hatar honom, vill bli av med honom och är rädd för att mer diskussiom kunde få Duff att ändra sig. ”Leslie drove me back to Admiralty House and came in. He urged me strongly not to go. I dine alone with Diana and went early to bed – but slept badly.” Lyckligare än Chips är JG. ”Den allmänna opinionen runt om i världen har helt vänt. Alla andas ut över att den stora, farliga krisen är över. Vi gick alla på balansgång över en svindlande avgrund. Nu har vi dock fast mark under fötterna igen. Det är en underbar känsla. Hela världen är extatisk. Ordet "Fred!" är på allas läppar. Världen är fylld av en frenetisk glädje. Tysklands prestige har vuxit oerhört. Nu är vi verkligen en världsmakt igen.” Man förbereder för ett stort mottagande av AH i Berlin precis som de andra ledarna tas emot i sina huvustäder.

Ovan: "Peace in our time!"