Hans Fallada - En biografi

Den sextioåttonde boken jag har läst ut i år är "Hans Fallada - En biografi" (2017) av Peter Walther. Författaren, som är germanist, har grundligt kartlagt författaren Hans Falladas (1893 - 1947) korta men ganska händelserika leverne. Rudolf Ditzen, som han egentligen hette, fick tidigt psykiska problem och en första kris kom vid en misslyckad självmordspakt med en skolkamrat 1911. Ditzen lyckades döda sin kamrat men blev själv bara skadad och togs in på mentalsjukhuset, det första av många han skulle stifta bekantskap med. Under slutet av första världskriget blev han morfinist och kom även att dricka en del. Han blev dock lantbrukselev och kom att skickligt sköta ekonomin på flera gods men dömdes även för förskingring och fick fängelse (pengarna gick till droger). Vid ett tillfälle såg han dock avsiktligt till att åka in i fängelse för att det var enklaste sättet att bli drogfri på. Lyckan vände i skiftet 20-/30-tal då han började med journalistik och tog sig namnet "Hans Fallada" som författare. Ett stort genombrott, även internationellt, fick han 1932 med "Hur ska det gå för Pinnebergs?" ("Kleiner Mann, Was Nun?") och pengarna strömmade in. Fallada köpte en liten gård och levde tidvis lycklig där med fru och två barn. Han valde att stanna kvar i Tyskland under nazisterna för att han helt enkelt inte ville lämna sitt land plus att han inte stod under omedelbar fara även om han i ett farsartat ögonblick arresterades av Gestapo 1933 för "mordplaner mot Hitler". Detta på grund av ett bisarrt missförstånd som ledde till två dagar i häkte innan han kom ut. Dock plågades han under trettiotalet återkommande av depressioner och återfall i drogträsket och åkte in och ut på anstalter där han dock kunde komma och gå lite som han ville. Även om han fick göra sina böcker mer menlösa så blommade han upp igen under sina sista tio år då han skrev "Varg bland vargar" (1937) och senare "På livstid" (1944) och "Ensam i Berlin" (1946, hans sista bok. Precis efter kriget lyckades Fallada framgångsrikt etablera sig i östra Berlin och kanske hade han blivit en uppburen författare i DDR om nu inte hans hälsa till sist gav vika varvid han avled 5 februari 1947, lika fysiskt nedgången som någonsin en Joseph Roth eller Hjalmar Bergman. Allt som allt en gedigen biografi om en mycket spännande författare. Hans böcker, om de små människorna som lekbollar i tillvarons ström, är ännu väl värda att läsa. 

Oostende 1936

Den sextiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Oostende 1936" (2014) av Volker Weidermann. Den svenska undertiteln är "Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll" medan den tyska, och bättre, titeln är "Vänskapens sommar". På vilket sätt mörkret föll 1937 vet jag inte direkt för saker blev väl mer akuta för t.ex. de båda huvudpersonerna 1938 (Zweig kunde inte vistas i Österrike och Roths hälsa försämrades än mer). Egentligen är det en lite problematisk bok, om än trevlig. Det är nämligen så att så värst mycket "Oostende 1936" har författaren inte att jobba med. Det är nämligen bokens huvudtema: Stefan Zweig är i Oostende i juli 1936 och lockar dit Roth så de kan jobba lite ihop (det går rätt bra) samtidigt som även andra tyska exilförfattare också dyker upp. Hur många sidor i den 174 sidor långa boken skildrar orten den sommaren? 30? Ens det? I övrigt blir det förhistoria om Stefan Zweig och Joseph Roth och därefter får vi även följa dem fram till Roths död 1939. På så vis är därmed titeln lite missvisande och det blir i grunden en fritt irrande essä om två vänner under sina sista år tillsammans. Dock inte ointressant eftersom vi här exempelvis får möta den charmerande unga Irmgard Keun som väljer att inleda en relation med den vid det laget gravt sönderdruckne Roth. Kärlekens vägar äro outgrundliga. Halvannat år varade det ändå. 

Joseph Roth: A Life in Letters

Den sextiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Joseph Roth - A Life in Letters" (2012), sammanställd av germanisten och Roth-fantasten Michael Hoffmann vilken har översatt ett stort antal av Roths brev till engelska. Roande nog hittade jag boken av en slump då jag satt och bläddrade efter Roth-böcker på Bokbörsen. Ibland har man helt enkelt tur. Josepth Roth (1894 - 1939) var en betydande författare men också en disharmonisk och vinddriven människa som till sist söp ihjäl sig i en utdragen process som mer än väl skildras i hans hundratals brev. De äldsta är från 1911 men tyngdpunkten ligger på 1930-talet och inte minst de många brev han utväxlade med den alltmer prövade vännen Stefan Zweig. En stor del av breven handlar om pengar och en ständig deadline angående böcker och andra texter som han hektiskt färdigställde, sittande på fik eller de eviga hotellrummen. Hans sönderfallande hälsa beskrivs ganska utförligt i breven och det är ganska sorglig läsning även om det trots allt även finns en klok man där bland alla flaskor. Under hans sista tid går det rentav ut ett brev från tronpretendenten Otto von Habsburg om att "den trogne undersåten Joseph Roth må sköta om sin hälsa" (som en bisarr slutkläm försökte Roth 1938 bistå vid en monarkistisk restauration i Österrike vilken dock inte hinner skildras så mycket i breven). För den som är mycket road av Roth är detta intressant och värdefull läsning parallellt med hans romaner. 

With Hitler to the End

Den sextiofemte boken som jag har läst ut i år är "With Hitler to the End" (1980) av Heinz Linge, Hitlers personlige betjänst (det som kallas "valet" på engelska). Som sådan var han i princip alltid tillsammans med Hitler och även om han inte satt med på de viktigaste mötena så gjorde han under åren sina iakttagelser. Det var Linge som alltid fick frågan "på vilken humör är han?" då någon skulle träffa der Führer. Han skildrar livet vid "hovet" (mycket som jag kände till sedan tidigare) men även Hitlers matvanor, hans relation till Eva Braun (vilken enligt Linge var normal plus att han hävdar att Hitlers hade två pungkulor). Det är även Linge som påstår att Hitlers sökte efter en son som han fått i Frankrike under första världskriget (denne son, Jean-Marie Loret, har senare framträtt även om DNA visade att det inte stämde men Linge kan mycket väl ha trott på sin historia). Han diskuterar även vad som låg bakom Hess flykt till England, Bormanns roll vid hovet och en del annat. Den mest laddade delen blir förstås skildringen av de sista dagarna i bunkern och hur det är han själv plus Bormann som går först in i rummet efter att Hitler och Eva Braun tagit sina liv varefter de personligen bär ut dem och Linge samt chauffören Kempka och adjutanten Günsche ombesörjer kremeringen. Medan chauffören Kempka dock kom ut ur Berlin och hamnade hos de "snälla" amerikanerna (precis som sekreterarna) så blev Linge tillfångatagen av ryssarna och hamnade i det ökända Lubjanka-fängelset där han torterades och ideligen pumpades på uppgifter om Hitlers död (inte minst då ryssarna länge trodde att det var en lögn). Han döms 1950 till 25 års fängelse ("kunde ha varit värre", försöker en vakt trösta honom) men släpps i den amnesti som Adenauer förhandlar fram hösten 1955. Därefter försvinner han in i anonymiteten fram till sin död 1980. För den som inget vet om livet vid Hitlers "hov" är detta givetvis högintressant läsning och Linge ger intryck av att ofta vara förnuftig i sina resonemang även om han uppenbarligen gissade fel ibland. 

Tagebücher 1918 - 37

Den sextiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Tagebücher 1918 - 37" (2003) av Harry Graf Kessler. Denna enastående dagbok, som jag började läsa i november 2025 och hållit på med fram till nu, skildrar en kultiverad och förfinad människa som rörde sig i de högsta kretsarna i Europa. Den tysk-engelske Kessler (1868 - 1937), kommen ur en diplomatfamilj, hade en tysk far och en engelsk mor samt både föddes och avled i Frankrike. Han började skriva dagbok redan vid 12 års ålder och fortsatte med det fram till sin död. Mest uppmärksammad är hans sista dagbok (sanningen är den att man trodde de äldre var förlorade men det hittades senare och har getts ut så sent som 2018 angående vissa delar). Denna avslutande del av greve Harrys liv börjar mot slutat av första världskriget 9 oktober 1918 och han gör sin sista anteckning 30 september 1937, då i fransk exil. Däremellan spännande ögonvittnesskildringar och intima tidsbilder. På nära håll bevittnar han revolutionen 1918 och kejsardömets fall. Som förste diplomat för den nye republiken åker han till Polen men kallas hem efter motstånd från Ententen. Han gör en rundtur i det sönderskjutna slottet i december 1918 och iakttar spartakistupproret och senare strider i Berlin. Därefter följer lugnare perioder med socialt umgänge men med tiden även sviktande hälsa. Nazisterna har han ingen som helst relation till förutom att han betraktar dem som tölpar utifrån sin egen upphöjda position men han åker för säkerhets skull till Paris i februari 1933 och inser därefter att han nog inte kan återvända. Bland annat tycks nazisterna snabbt ha fått reda på att han var homosexuell vilket man kunde ha använt mot honom. På håll får han bevittna hur nazzarna plundrar och säljer av hans älskade hem i Weimar. Själv reser han en del i övriga Europa och rör sig i Schweiz, Italien, Spanien och Storbritannien. En särskilt nära relation har han med franske konstnären Maillol, en sannskyldig excentriker, som gjorde flera verk åt honom. Denna dagbok finns även på engelska med titeln "Berlin in lights" och det är storslagen läsning för den som är road av dagboksförfattare. Kessler skrev dock även flera böcker och var väldigt trots att han efter sitt diplomatuppdrag i december 1918 egentligen aldrig hade något riktigt yrke mer. Ett sällskap som närmast kom att kännas som en god vän och som jag kommer att sakna. 

Wenn die Sonne untergeht

Den sextiotredje boken som jag har läst ut är "Wenn die Sonne untergeht - Familie Mann in Sanary" (2025) av Florian Ilies. Författaren, känd för exempelvis boken "1913 - århundradets sommar", skildrar här familjen Manns öden och äventyr mellan februari och september 1933. Thomas Mann hade i sin roman "Bergtagen" skildrat en man som kommer till ett sanatorium för att hälsa på i tre veckor och sedan blir kvar i sju år. Denna bok inleds med att han själv ska ut på föredragsturné i utlandet i cirka tre veckor varefter han blir kvar utomlands i 17 år. Makarna Mann åker iväg någon vecka efter att nazisterna tagit makten och under deras frånvaro händer saker. Medan Manns, efter avslutad turné, sitter på olika hotell i Schweiz räddar deras driftiga barn vad som räddas kan ur Tyskland. Inte minst Thomas Manns kära dagböcker, som innehåller en rad hemligheter om hans liv, är ett kapitel för sig. Vi möter här hela familjen och deras myllrande omgivning: Thomas, hustrun Katia samt barnen Erika, Klaus, Golo, Monika, Mikael och Elisabeth. Flera av dem skrev också dagböcker. När saker i Tyskland urartar så åker Thomas bror Heinrich till södra Frankrike och etablerar sig i den lilla kustbyn Sarny-sur-Mer där vänner till honom redan bor. I närheten finns även Aldous Huxley, som precis skrivit klart "Du sköna nya värld". Erika och Klaus Mann ordnar sedan så att deras föräldrar ska kunna tillbringa sommaren där med hjälp av ännu en väninna som också bor där. Som det faller sig samlas en regelrätt koloni av tyska exilförfattare och en del andra personer: Thomas Mann, Lion Feuchtwanger, Arnold Zweig, René Schicksele, med flera. Sommaren är väl dokumenterad i dagböcker och memoarer och Ilies går systematiskt igenom allt det märkliga som sker denna i södra Frankrike så fantastiska sommar. Det är fascinerande historier men även en tragisk skildring av hur snabbt civilisationen kan falla samman. Själv kände jag ett äkta vemod när sommaren sedan är över och kretsen skingras för att aldrig ses i denna konstellation igen. Starkt och gripande och jag hoppas att denna bok snart kommer på svenska. 

Excell all areas: A Biograpy

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "Excess all areas: A Biography" (2014) av Simon Spence. Boken är en skildring av Happy Mondays under deras huvudsakliga existens på 80- och 90-talet. Spence gör även upp med diverse myter kring bandet, exempelvis att de skulle ha varit permanent arbetslösa underklassare från någon håla utanför Manchester. I själva verket var bandets hjärta, bröderna Shaun och Paul Ryder, från medelklassen med en pappa som drog in grova pengar med jobb på postverket och som komiker och revyskådis parallellt. Mycket av mytbildningen kring bandet bygger dock på intervjuer med den fantasifulle (läs: lögnaktige) Shaun Ryder. Exempelvis har jag läst en bok om Britpop där man i inledande kapitel om föregångarna serverar rena felaktigheter om bandet baserat på en kombination av dålig research och Shaun Ryders historier. Dock är det så att myterna kring bandet så småningom kom ikapp verkligheten i vissa avseenden. Inte minst i fråga om droger. Bandet bildades 1982 men från 1985 tog man även in dansaren Mark "Bez" Berry som blev Shaun Ryders ständige följeslagare. Irriterande nog för det övriga bandet var det just Shaun och Bez som ofta gjorde intervjuer och ställde upp för fotosessioner. Efter att ha harvat och släppt singlar samt två LP:s slog man igenom med "Pills and Thrills and Bellyaches" 1990 varefter skivbolaget Factory väntade sig en lika magnifik uppföljare. Inte minst då skivbolaget hade ekonomiska svårigheter. Bandet skickades till Barbados med Chris Frantz och Tina Weymouth som producenter men vistelsen urartade i en drogkavalkad och även om det blev en skiva sålde den inte på långa vägar vad Factory hoppats och bolaget gick i konkurs i november 1992 medan Happy Mondays upplöstes i februari 1993. Därefter sporadiska återbildningar men aldrig med hela bandet och med samma energi. Dock en intressant biografi över ett band som jag själv rentav ägde bootlegs med cirka 1990.