My Mission to Russia, vol. II

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”My Mission to Russia, vol. II” (1923) av Sir George Buchanan. Denna andra volym skildrar Buchanans tid i Ryssland 1916 – 17 och hans liv därefter, om än kort. Redan i februari 1916 försöker Buchanan vid en audiens hos tsaren få denne att anta en mer liberal kurs men inget händer. Han gör me familjen en resa på Krim i april och besöker bland andra furst Jusupov. I maj blir han hedersmedborgare i Moskva vilket berör honom djupt. Precis som kollegan och vännen Paleologue försöker han i augusti 1916 förgäves hindra att Sazonov avskedas som utrikesminister. Han litar i väldigt liten grad på efterträdaren Stürmer. I början av 1917, då läget är förtvivlat, går både Paleologue (7 januari 1917) och Sir George (12 januari 1917) på audiens hos tsaren och varnar honom för att det kan bli revolution. Sir George tas emot formellt i en sal och båda männen står upp under samtalet. Han skriver efteråt att han för första gången är nervös inför ett möte med den annars timide tsaren. Han ser därefter bara tsaren en gång till, på en konferens med Ententens medlemmar 3 februari 1917. Tsaren småpratar med honom och låtsas som ingenting. Medan Sir George är på semester i Finland i början av mars brakar allt samman. När han kommer åter till St Petersburg 11 mars är staden i fullt uppror och 15 abdikerar tsaren. I en ganska lång utläggning beskriver Sir George Nikolaj II:s regim som en utdragen grekisk tragedi. Han kommenterar även återkommande och bisarra rykten om att han själv varit med och startat revolutionen, något som medlemmar ur den ryska aristokratin hävdade ännu åratal senare. Paleologues hemresa i maj 1917 gör honom nerstämd och han får därefter istället hantera den energiske rustningsministern Albert Thomas som sköter franska ambassaden innan efterträdaren (som Sir George inte nämner en enda gång) kommer. Sir George upplever därefter den drastiska utvecklingen på håll: den sista ryska offensiven i juli, bolsjevikernas misslyckade kupp, regeringsombildningar, Stockholmskonferensen, Kornilovs kuppförsök, utropandet av en rysk republik 15 september samt oktoberrevolutionen 7 november 1917. Han träffar aldrig någon av bolsjevikledarna men växlar arga noter med Trotskij medan ordning mer och mer kollapsar. Soldater som ska vakta ambassaden blir redlösa och senare plundrar soldater källaren i Vinterpalatset med en orgie i supande som följd innan någon vattenfyller källaren och flera soldater drunknar. 18 december 1917 kollapsar han till följd av sjukdom och överansträngning och kallas så hem. En sista dämpad fest hålls på ambassaden 28 december 1917 och i en rörande scen tar han farväl av vännen, storfursten Nikolaj Michailovitj (som mördades av bolsjevikerna sommaren 1918) , som enligt rysk sed ger honom tre kyssar på kinden. 9 januari 1918 är Sir George i Haparanda och uttrycker sin glädje över att vara i ”ett civiliserat land”. Han träffar kronprins Gustav Adolf och dennes engelska hustru Margareth i Stockholm innan han far vidare mot Storbritannien. Han kommer till London 17 januari 1918 men får ett nytt sammanbrott och får länge vila. Därefter pläderar han kraftfullt för ingripande mot den bolsjevikernas regim men insatserna blir halvhjärtade och regimen överlever. I några korta noteringar skildrar han sin tid som ambassadör i Italien 1919 – 21 och sin hustrus död 25 april 1921. Han nämner även att han påbörjade dessa memoarer som ett sätt att bearbeta sorgen. Lite torrar än Paleologue men ändå mycket läsvärd skildring av den ryska överklassen och dess sista tid.

An Ambassador's Memoirs Vol. III

Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”An Ambassador's Memoir, vol. III” (1925) av Maurice Paleologue vilket är den avslutande delen i Paleologues dagboksskildringar från tiden i St Petersburg/Petrograd. Boken börjar olycksbådande med uppgifter om ryska soldatmyterier i Marseille och senare även strejker i Petrograd där trupperna verkar alltmer opålitliga. Saker och ting ställs på sin spets i november 1916 då soldater skjuter på polisen istället för demonstranter. Däremellan får vi skildringar av flera japanska diplomater, däribland ambassadör Motono vilken lämnar sin post för att bli utrikesminister. Parallellt med detta blir duman, med namn som Miljukov och furst Lvov, alltmer kritisk till regimen. Brittiske kollegan Sir George Buchanan prisas ofta, exempelvis med orden ”Jag känner ingen mer perfekt gentleman än Sir George”. Redan om morgonen 30 december 1916, då han väcks av sin betjänt, får Paleologue höra att Rasputin under natten troligen har mördats av prins Jusupov. Det säger kanske något om hur illa planerat mordet var att ”hela” Petrograd kände till dåden redan dagen efter. Det hela bli även helt bekräftat redan dagen därpå. Paleologue är oroad över utvecklingen i landet och begär en audiens hos tsaren 7 januari 1917 för att varna honom för revolution (Sir George gjorde samma sak 12 januari) och tsaren talar vänligt med honom men verkar obekymrad. Detta blir hans sista audiens och därefter ser han tsaren två gånger till, på en konferens med Ententen 3 februari och på avstånd som fången i Tsarskoje-Selos park 27 april. Överlag blir situationen alltmer alarmerande i början av året och ryska politiker är både dystra och skräckslagna. 6 mars 1917 är temperaturen -43 i Petrograd, folk köar efter mat och många fordon står stilla. Samtidigt som oroligheterna redan tagit fart från 8 mars håller en prinsessan Radziwill en stor bal på kvällen 11 mars, troligen den sista under tsarens tid. Paleologue ser därefter hur monarkin kollapsar oväntat snabbt och folk sviker tsaren, inklusive släktingar som hans kusin Kirill. 24 mars infinner sig ambassadörerna i ett stökigt palats, fullt med beväpnade soldater, för att formellt erkänna ”Provisoriska ryska regeringen” under furst Lvov. Det rapporteras om anarki i Helsingfors och att matroserna på Kronstadt vill utropa en egen stat. Paleologue överlägger med franska regeringen om han, med sina nära band till den nyss fallna regimen, borde kallas hem. Flera revolutionärer, såsom Lenin och Plekhanov, kommer hem. En fransk delegation under den energiske rustningsministern Albert Thomas anländer och träffar Kerenskij, vilken Paleologue riktigt bedömer som en tung person i den nya regeringen. Albert Thomas ger honom 25 april ett brev där han kallas hem. Sista dagarna blir vemodiga. I en anteckning 12 maj noterar han hur snabbt hans gamla vän- och ungängeskrets har skingrats efter revolutionen. Han lämnar Finlandsstationen 16 maj och går över gränsen mellan Torneå och Haparanda dagen därpå, med en klump i halsen. Flera gånger förutspår Paleologue i sina anteckningar att saker och ting kommer att bli värre i Ryssland och tyvärr fick han rätt. Trots det tragiska ämnet en enastående fin och mörkt romantiskt skildring av tsardömets sista tid. Den som bara vill läsa en skildring av Ryssland under första världskriget borde läsa Paleologue.

An Ambassador's Memoirs Vol. II

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är ”An Ambassador's Memoirs, vol. II” (1925) av Maurice Paleologue. I dagboksform fortsätter den siste franske ambassadören i tsarens Ryssland att skildra sina upplevelser med skarp blick. Boken börjar med sommaren 1915 då kriget går allt sämre och det förekommer oroligheter i Moskva med plundringar av tyskättade personers butiker, med mera. Den åldrige ministerpresidenten Goremykin vill avgå men hålls ännu kvar av tsaren som för övrigt själv, enligt ambassadören, ser sliten och åldrad ut numera. Den oduglige krigsministern Sukhomlinov får till sist sparken (och ställs inför rätta, både av tsarens regim och senare av provisoriska ryska regeringen) samtidigt som utrikesminister Sazonov rättframt vädjar: ”För guds skull, ge oss gevär!” Den militära krisen kulminerar i att ryska Polen helt och hållet evakueras. Tyskarna intar Warszawa 6 augusti. Paleologue noterar på håll hur illa judar behandlas av både ryssar och tyskar. Han gör många intressanta iakttagelser kring tsarparet, exempelvis hur ensamma och isolerade de är samt hur närmast spartanskt hovet är i sin enkelhet. En gestalt som lyfts fram utöver Rasputin är tsarinnans trogna vän Madam Vyrubova, vilken han flera gånger träffar på middagar med andra personer i de högre kretsarna. Nästan samtliga inblandade är svårt bekymrade så tsaren i september 1915 sparkar ÖB Nikolaj Nikolajevitj och övertar rollen själv (om än med general Alexejevitj som de facto ÖB). Den militära tillbakagången fortsätter dock när Litauen förloras och Bulgarien samtidigt ”sviker” sina slaviska brödrafolk genom att träda in i kriget på Centralmakternas sida. Paleologue reflekterar även över sig själv och är medveten om att han inte förstår det vanliga ryska folket då han i stort sett bara träffar överklassen. Själv undrar jag verkligen om han bara PRATADE då han ensam träffade flera av dessa enligt beskrivningen undersköna grevinnor och prinsessor (som ofta namnges med en initial)? I början av 1916 blir den tyskättade Stürmer regeringschef och Paleologue har inte många goda ord att säga om denne. Lite gemyt förekommer dock såsom när han ser journalfilmer från västfronten med tsaren. ”Vilka minnen vi delar, käre ambassadör” säger en sentimental Nikolaj II ett par dagar senare medan de röker tillsammans. Han hinner även träffa den unge Prokofiev på en middag och denne spelar några av sina verk. I maj tar Paleologue emot en fransk delegation med bland andra den socialistiske rustningsministern Albert Thomas vilken ser fram emot det närmast exotiska i att få träffa ”autokraten”. Denna del av hans framställning slutar i augusti 1916 vid den tid då Sazonov helt överraskande sparkas (trots att både Paleologue och Buchanan vädjar för honom i brev till tsaren) och Rumänien träder in i kriget på Ententens sida. Trots att jag känner till hur allt slutar är detta ändå andlöst spännande läsning och något av ett ödesdrama såsom Paleologue framställer det.

Memoirs 1915

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Memoirs 1915” (1930) av Raymond Poincaré. I princip handlar boken om första världskriget och hur presidenten leder ett belägrat land. Poincaré gör inspektioner och besök, ibland med politiker som Viviani och Millerand eller kung Albert av Belgien. 25 januari träffar han prins Jusupoff vilken han finner mycket underhållande och uppfriskande frispråkig. 3 februari möter han för första gången Lloyd George vilken han bedömer som mycket intelligent även om de inte kan tala direkt då Lloyd George inte kan franska och Poincaré inte kan engelska. Redan i februari detta år konstaterar flera personer i ansvarig ställning att kriget står och stampar (en ganska grotesk slutsats med tanke på att man sedan lät kriget pågå i 3 år och i nio månader till). Alsaces store son, Maurice Barrés, fladdrar förbi då presidenten ser hans patriotiska pjäs ”Colette Baudoche” 8 maj. En mycket ovanlig sak för Poincarés del är att han tar upp något som ingen annan politiker från samma tid tagit upp (så vitt jag noterat), nämligen hat riktat mot honom som människa. 17 maj kommenterar han regelbundna hatbrev som skickas till regeringen och då direkt riktade mot honom såsom ansvarig för kriget, med mera. 9 juli mordhotas han inför 14-julifirandet (inget händer). General Petain, Verduns senare räddare under 1916 och landsförrädare 1940, nämns 10 maj och 6 juli. Första gången för att han faktiskt genomfört en lyckad offensiv och har ordning på sina trupper och sedan för att han är realistisk i sin bedömning av kriget. I övrigt nämns ofta generalernas småskurenhet och envishet samt även gnisslande relationer med de brittiska militärerna, inte minst då det gäller att samordna de militära aktionerna. Vid denna tid noterar Poincaré hur Foch, den senare marskalken, gått från offensivt till mer defensivt tänkande och troligen då under intryck av de svåra förlusterna och de många misslyckade anfallen. I bakgrunden finns även det ständiga politiska käbblet (trots krig) och inte minst Viviani och Millerand får sina fiskar varma. Under årets 14 juli-firande är tanken att Rouget de Lisle (mannen som skrev ”Marseljäsen”) ska få sin aska förd till Pantheon men av formalistiska skäl (inget formellt beslut har kunnat tas) får hans stoft föras till invaliddomen så länge. Parallellt med de politiska kriserna i Frankrike noterar även presidenten den ökande oron i Ryssland (inte minst via rapporter från den av Poincaré högt uppskattade Paleologue) där duman kräver en ”ansvarig regering”. Som lite kuriosa kan nämnas att Poincaré 16 juli tar emot ”den socialistiske svenske parlamentsledamoten Branting” som för övrigt talar utmärkt franska. Branting talar om att hur Sverige kommer att stå fast vid sin neutralitet men att drottning Viktorias tyskvänlighet är ett problem. Han hoppas även på större autonomi för Finland. Det finns även rörande inslag som när presidenten 8 augusti träffar generalen Messimy som brister i gråt vid tanken på hur hans tappra ”chausseurs” slaktas ner i onödan då inga resultat uppnås. 2 september träffar Poincaré författaren Charles Maurras (också en senare landsförrädare) som är så gott som döv varvid han får höja rösten. Ett annat rörande möte är det med generalen Gouraud (7 september) som vill återuppta sin tjänstgöring trots ett dåligt ben och en förlorad arm efter granatexplosion. Presidenten brister själv i gråt vid en intensiv offensiv 25 september även om han själv inte vet exakt anledning därtill. Ammunitionsministern Albert Thomas (en färgstark person som senare dyker upp flera gånger i Paleologues memoarer) säger 30 september att ”kriget kan väl ändå inte pågå till nästa midsommar?” Ännu en general, Castelnau, förlorar 3 oktober en tredje son och tackar dagen därpå i ett återhållet telegram presidenten för visad sympati. I bakgrunden eviga problem med kriget i Dardanellerna och det vacklande Grekland där Saloniki besätts och sedan överges i turer som är så snåriga så att man som läsare har svårt följa med. 23 november noterar presidenten att ”hur republikansk jag än är så kan det ibland finnas fördelar med en militärdiktator...” Troligen är han ganska trött på generaler som klagar över ett och annat. Britternas ÖB Sir John French efterrträdes 18 december av Sir Douglas Haig som presidenten beskriver som ”elegantare, stiligare och med bättre manér än sin företrädare...” Föga kunde han förstås ana att Haig senare mest skulle bli ihågkommen som en av krigets mest okänsliga slaktare av soldater. 23 december är han trött och bekymrad över röran inom den brittiska regeringen (enligt rapporter från ambassadören Cambon) och dito röra i Ryssland. Han är tveksam till äventyren i Mellanöstern men menar att detta huvudsakligen är britternas projekt. 29 december demonstrera Haig gasmasker som sägs fungera bra under tyskarnas angrepp. Fransmännen har själva gjort flera misslyckade experiment med gas under året. I en sista rapport från Cambon detta år, 30 december, sägs att Asquith och Lloyd George vill sparka Kitchener (som dock ännu är populär) med utrikesminister Grey ”åldras snabbt”. Året slutar med andra ord allmänt dystert. Och här lämnar jag som läsare den duktige presidenten Poincaré eftersom jag inte fått tag i fler volymer av hans memoarer. Han är lite torr men dock inte en oäven skildrare av detta ödesdigra och för Frankrike så svåra år.

An Ambassador's Memoirs Vol. I

 Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är "An Ambassador's Memoirs" (1925) av Maurice Paleologue, den siste franska ambassadören i tsar-Ryssland. Den ytterst välformulerade diplomaten, som även var författare, har skrivit den kanske mest underhållande memoarbok av alla de jag har läst från första världskriget. Paleologue hade utmärkt känsla för detaljer, små anekdoter och att kunna fånga människor på kornet. Vi får redan i första kapitlet redan på lite om tsarens matvanor och flera anekdoter från president Poincarés besök i St Petersburg i juli 1914. En rörande scen är då Paleologue helt ensam får stå och konversera den helt utmattade tsarinnan vilken hade lidit sig igenom alla galamiddagar och liknande. Så fort Poincaré åkt skickar Österrike-Ungern den fatala noten och "svarta veckan" följer med sina febrila försök att förhindra krig (och vissa källor hävdar att Peleologue, som tydligen hatade Tyskland, fördröjde en rad uppgifter till franska regeringen för att skynda på utvecklingen mot krig) innan allt kollapsar de första dagarna i augusti 1914. Pourtales skildrar det höga känsloläget de där dagarna och hur man blir omfamnad av både tsaren, ÖB Nikolaj Nikolajevitj samt den annars så torre Sir George Buchanan. Både han själv och Sir George tycks ett tag i mitten av månaden nästan svärma för tsarismen men sedan vänder euforin snabbt och och med de blodiga förlusterna mot tyskarna, delvis en följd av försvarsminister Suchomlinovs inkompetens. De mer kallhamrade sidorna hos trion Ryssland, England och Frankrike skildras i samtal mellan Paleologue, Sir George och utrikesminister Sazonov där England och Frankrike först lovar bort Konstantinopel till Ryssland och de andra två lovar bort Egypten till Englans. Vid första audiensen med tsaren på månader, 21 november 1914, sitter de båda med en karta och spånar mer eller mindre om hur man ska stycka upp Turkiet, Österrike-Ungern och Tyskland. En del av vad de den kvällen diskuterade blev också verklighet 1918 - 19 men då utan rysk medverkan, ironiskt nog. Paleologue skildrar även hur krisen slår till i den ryska armén redan i december då ammunition och vapen tryter och defaitismen breder ut sig efter nyåret. Vid den här tiden träffar Paleologue även Rasputin, en man han finner både fascinerande och motbjudande. Under först halvan av 1915 ger Paleologue breda skildringar av det ryska samhället och boken slutar typiskt nog med att en miljonär, Putilov, i samtal med författaren 2 juni 1915 förutspår en blodig revolution i landet. Ytterligt välskrivet och medryckande läsning. 

Memoirs 1913 - 14

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är "The Memoirs of Raymond Poincare 1913 - 14" (1928) av Raymond Poincaré. Översättaren George Arthur påpekar att han kortat några internt franska angelägenheter vilka återges i kortversion. Här har man alltså slagit ihop två år och 1913 börjar med att han själv blir republikens president 18 februari 1913 varvid en ny regering får bildas under Barthou. Den hinner typiskt nog falla innan året är över och Viviani blir regeringschef. Mycket av året tas upp av diskussioner om förlängd värnplikt, Balkankrigen samt tyska provokationer. I början av 1914 exploderar den så kallade "Caillaux-skandalen" då makan till finansminister Caillaux skjuter ihjäl Le Figaros chefredaktör Gaston Calmette. Otroligt nog frikänns hon av rätten 28 juli 1914 då det anses att hon "försvarade sin mans heder". Vid det laget hade nationen dock fått annat att tänka på. Poincaré återger hela förloppet efter mordet på Franz Ferdinand men påpekar ständigt att han naturligtvis inget visste utan mest vill återge hur den blivande fienden agerade. Han åker därefter på besök till St Petersburg 20 - 24 juli 1914 och det är först då han själv är på havs, på väg till Sverige, som Österrike skickar sin not till Serbien. Situationen tillspetsas och det är kung Gustav V och svenska politiker som håller honom underrättad om händelseutvecklingen medan han genom sitt statsbesök. Därefter får han slopa besök i Danmark och Norge på grund av läget och återkommer till Frankrike 31 juli 1914. Han framstår därefter mest som en åskådare till skeendet och boken avslutas märkligt nog 4 augusti 1914, då de större makterna gått i krig med varandra. Intressant men ändå en smula torrt. 

Lost Splendour

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Lost Splendour" (1967) av furst Felix Jusupoff. Boken kom ursprungligen ut på franska under titeln "Avant l'Exile" men fick här den inte opassande titeln "Lost Splendour". För visst är det en närmast sagoliknande värld som den stormrike, ytlige och nöjeslystne men ändå inte osympatiske fursten skildrar. Visst finns en del lite unkna kommentarer om judar eller om kvinnors "natur" men annars är fursten som sagt en ganska underhållande om än inte särskilt djupsinning skildrare av den gamla ryska överklass som så snabbt kollapsade 1917. Hans släkts historia skildras och där finns givetvis en del udda figurer såsom den äldre kvinnliga släkting som eventuellt hade sin gamle älskares skelett i en kista. Det blir även en del skildringar av olika samhällsklasser då fursten trots allt ibland klädde ut sig (ofta till kvinna) och gav sig ut i folkdjupet. Lagom då han gifter sig med tsarens vackra systerdotter Irina bryter första världskriget ut och allt går överstyr. En stor del av boken ägnas förstås åt mordet på Rasputin, där fursten var gärningsman. Vi får en ingående skildring av Rasputin och hans maner samt den ödesdigra natten 29 december 1916 då Rasputin visade sig ytterligt svår att döda. Det inte alltför välplanerade dådet avslöjades snart och fursten skickades till Krim vilket underlättade för honom i realiteten. Förutom ett par avstickare norrut blev han sedan kvar på Krim tills evakueringen 1919 samtidigt som otaliga medlemmar av tsarfamiljen och andra han kände blev mördade av bolsjevikerna. En stark skildring av förgången och närmast osannolik värld som fick ett brått slut, inte utan anledning.