Oktober - december 1936

Ovan: ett par i centrum i december 1936, här efter abdikationen. 

 

”Nedslag i nittionhundratalet” eller ”Oktober – december 1936”: Det är 5 oktober 1936 i Berlin och JG tar emot besök från Egypten i form av Wafd-partiets ledare , premiärministern Nahas Pascha. Denne kommer tillsammans med diplomatiska sändebud och sin finansminister. ”En högst intressant man, klok och energisk samt mycket tyskvänlig. Vi talade om demokrati och diktatur. Wafd-partiet har stora likheter med oss. Vi kom snabbt överens. Hur stark är dock inte Hitlers ande i hela världen!” Senare under dagen träffar JG lady Mitford vars syster dagen därpå ska gifta sig med Oswald Mosley i Berlin. AH var bröllopsvittne.

10 oktober reflekterar JG över katolska kyrkan: ”En svinstia... ett gäng pederaster!” Han lugnar sig och gör en utflykt på en ny sträcka av Autobahn mellan Darmstadt och Bushsal. ”En härlig höstdag”. 12 oktober friges en viss Dr Oskar Dirlewanger efter två år i fängelse för otukt med minderårig. KG besöker sin führer 20 oktober och denne förklarar att man just håller på att skriva under ett avtal mot bolsjevismen med Japan. Senare på dagen fäller AH, som ändå bevittnade dennes bröllop, omdömet att Mosley ”inte är någon stor man”. 21 oktober diskuterar JG åter med AH som nu vill ha sju miljoner medlemmar i partiet (10 % av befolkningen). ”Friskt blod behövs i en organisation... annars blir den senil”. Under en promenad pratar han om hur nöjd han är med den energiske Bormann. Därtill nämns denna bok: ”Jag säljer mina dagböcker till Amann... 20 år efter min död ska de offentliggöras. 25 000 mark nu och löpande 10 000 mark per år...”

25 oktober har Ah tagit emot Italiens utrikesminister Ciano vilket JG skildrar som ”stor framgång”, även om han inte träffade denne själv. Han har fullt upp med att tidningar som Frankfurter Zeitung, ”denna skittidning”, nedlagda. 27 oktober är Chips på middag hos familjen Aberconway i ”deras nyrika våning”. Maten är usel och tråkig, ”very middle class” och hans bordsgranne är Elizabeth Bibisco (född Asquith, dotter till förre premiärministern) som talar om Leon Blum och hur hon inspirerar honom. ”She was flirtatious with me, and later after bridge my suspicions that she had eaten too little and drunk too much were confirmed when she fell headlong on the floor. In other words, she was old-fashioned drunk, as she often is. It is a trait she inherits from old Asquith, I suppose. How manquée she is, intelligent, high-spirited, with the Tennant trick of using choice phrases and rich English, and yet a joke, and a bad one at that.”

Greve Harry diskuterar 30 oktober Stalin och Sovjetunionen med Gide, vilken just har återvänt från Sovjetunionen. Frågan är nu om Sovjetunionen kommer att stödja den spanska republiken? Gide ska i vilket fall besöka de härjade landet. Han prisar avslutningsvis Kafkas ”Processen”. Dagen därpå besöker Harry sin gamle vän Maillol i dennes atelje. Han förklarar att han stöder Franco och kritiserar franska regeringen, ”men jag läser aldrig tidningar”. De diskuterar annars mest Maillols statyer och Harrys memoarer. 3 november öppnas brittiska parlamentet. Chips lyssnar på ett tal av Harold Nicolson som han inte finner särskilt bra. Bland annat försöker Nicolson ge en hyllning till Ramsay MacDonald: ”I feel sick for him but could not help remembering Randolph Churchill's cruel decription of him, 'a middle-aged political adventurer'. Certainly Harold is no statesman; he has the crafts of eords and of writing, but nothing more. He sat down at long last in complete and cruel silence.” Harold skriver själv om denna dag och inleder med att han irriterar sig på kungens hemska dialekt (”amurrica”). Om sitt tal säger han att det buas en del för att han nämner MacDonald men att resten gick ”allright”.

JG knäar 5 november inför en ”hysterisk” kvinna, Leni Riefenstahl. ”Med denna kvinna kan man inte arbeta!” Hon begär därtill en enorm summa för sina filmer och det stinker i hennes lokaler. Dagen därpå diskuterar han dubbandet av ”tyska antibolsjevikiska filmer” till spanska för att använda i inbördeskriget, där Tyskland redan på andra vis ger Franco hjälp. Samma dag konstaterar en trött Chips att hans fru ändrats mycket och vill gå på varenda tänkbar tillställning (”to every light candle”) och aldrig en lugn kväll hemma. Han tröstar sig med att tala med sin bank (som förklarar att kreditvärdigheten är god) och köpa sig en Rolls Royce. Dagen därpå, 7 november, är han på middag dit Richard Strauss, som dirigerat sin ”Ariadne auf Naxos”, kommer. Den 72-årige Strauss kollapsar dock och man lägger honom på en divan och ordnar en läkare. En tysktalande får sedan hjälpa honom hem. ”Rena Pirandello”. 8 november är Chips trött på Coopers som skämtsamt önskar livet ur Ribbentrop. JG har samma dag fått uppgifter om att Franco intagit Madrid.

Chips bevittnar 10 november en laddad dag i parlamentet då en socialist, McGovern, ropar att det är vadslagning på om kröningen ens kommer att äga rum. Andra ledamöter ropar ”shame!” varvid han svarar med ”Yes, Mrs Simpson”. Detta är tydligen första gången hennes namn nämnts i parlamentet. När Chips lämnar byggnaden står där en rad ”kommunister” som sjunger ”the Red Flag”. Han känner sig olustig då han tar sig hem i sin Rolls Royce då han tänker på den annalkande stilleståndsdagen och döda söner (jämfört med den högst levande han har hemma). Dagen därpå noterar han i pressen att kung Viktor Emmanuel av Italien är sjuk och att kronprinsen kanske snart måste träda in: ”Will there be yet another crowned head who calls me Chips? I said years ago it was very amateur not to be called by one's Christian name by all the royalties of Europe, and most of them do me! The Crown prince Umberto is charm itself, but not a great intelligence. He reminds me of myself.” 12 november middag hos lady Ribblesdale där franske ambassadören Corbyn är med och de båda diskuterar Spanien. Finkänslige Chips säger ”I hoped (…) the Spanish govt would be flayed alive.”

13 november är Chips deppig. Oro för tronen? För sonen? ”I think Diana C's really a little unbalanced. She takes anti-gas attack lessons every day. Who does she think will gas her? She and Duff are obsessed by the Germans. Duff's unpopularity grows daily; and a curious War Minister is he who has never been up in an aeroplane, nor driven a car. The government is bad, and weak, and wobbly, but all alternatives are worse.”Chips tröstar sig med (ännu en) middag hos lady Cunard med det vanliga gänget, d.v.s. diverse kungligheter inklusive regenten Paul. På ännu en middag hos Cunard, 16 november, visar denna Chips hotbrev i stil med”You old bitch trying to make up to Mrs simpson in order to curry favour with the King.” Lady Cunard förklarar att hon är både rädd och smickrad. Diana Cooper (som ser rätt smal ut) anförtror sig och menar att Neville Chamberlain försöker sabotera Duffs jobb. ”Middagen oändlig. I säng sex på morgonen.”

Ovan: Kung Edward VIII och hans premiärminister, Stanley Baldwin

Och på tal om Duff så blir denne 16 november inkallad till enskild samtal med Baldwin vilken meddelar honom att kungen vill gifta sig med Mrs Simpson och abdikera. Kungen vill dock diskutera detta med ”de två han mest litar på”, d.v.s. Duff och Samuel Hoare. När Duff går säger premiärministern att han tror hertigen av York blir bästa lösningen. ”The Duke of York will be just like his father”. Duff träffar kungen i Buckingham Palace 15.30 17 november. Kungen upprepar vad Duff hörde igår. Han förklarar att historien kommer lägga hela skulden på Mrs Simpson och kungen hör dystert på. Han upprepar dock det han säger till sin monark och frågar honom vad i all världen han ska ta sig till som ex-kung? Kungen svarar lätt: ”Oh you know me, Duff. I'm always busy. I shall find plenty to do”. Kungen nämner även att Baldwin förklarat att han kunde behålla Mrs Simpson som älskarinna men kungen menade att det var rent hyckleri. Duff stannar i en timme och de båda skiljs åt under bästa former. JG får samma dag igenom förbud mot ”tidningskritik” och ”därmed försvinner en cancersvulst på det offentliga livet”.

Harold Nicolson är 18 november på middag med Sibyl Colefax som träffat en missmodig Wallis Simpso vilken inför henne hävdat att kungen inte föreslagit något giftermål. Hon berättar för Nicolson hur hon försökt föra denna information vidare till Neville Chamberlain som dock låg sjuk i gikt men kunde ta emot meddelandet via en betjänt. Samma dag funderar Chips över om det hela kommer till ett avgörande och över sin egen position: ”I should have been better employed supping with all the royals, as in Society I am a power, and here at H of C, a nonentity, and a suspected nonentity, which is worse.” Han måste dock sköta plikter mot sin valkrets: ”At 5 PM nine communists (?), or really Socialists, waited on me in a deputation from Southend. They came in a surly mood; I was charm itself; I gave them tea and the scene that might-have-been passed of pleasantly”. Han planerar för en middag med kungen i morgon och denne ska ordna filmprojektor. Noterar även att de är bjudna till elva middagar men att Honor har åkt till sina föräldrar: ”How dreary can relatives be”.

Middagen hos makarna Channon 19 november blir en braksuccé. Bordsplacering är som följer: Honor, kungen, hertiginnan av Sutherland, furst Tassilo Fürstenberg, Alice von Hoffmansthal, Victor Cazalet, Wallis Simpson, Geordie Sutherland, Daisy Fellowes, fursten av Monaco, hertiginnan av Kent, Chips, prinsessan Olga av Jugoslavien, hertigen av Kent, Kitty Brownlow, Raimund Hoffmansthal, Emerald Cunard, Perry Brownlow, Diana Cooper, prinsregenten av Jugoslavien. Vid ett tillfälle får han visa kungen till WC och denne säger att han behöver ”pump ship” (pumpa läns) men Chips hör ”pump shit!”. Dagen efter vaknar tidigt men av sinnesrörelse och inte alkohol. Telefonsamtal ramlar in liksom blommor och presenter till sonen Paul. JG har mer bistra saker att fundera över i form av situationen i Spanien: ”I hela världen bråk på grund av Spanien. Alla verkar rasande på oss. Ryssarna leverera flitigt med ammunition och Franco hotar med blockad. England vill inte detta men Eden angriper kraftigt Moskva. En fantastisk värld!”

22 november ringer lady Cunard Chips och ber honom titta över. Hon hade haft (ännu en) middag med Hore-Belisha som blev lite pratglad. Ladyn fyllde på glaset och hennes gäst berättade att Baldwin pratat med alla ministrar (de är 18 totalt) och förklarat att han talat med kungen och rest invändningar mot Mrs Simpson och ett eventuellt giftermål och att regeringen i så fall måste avgå. Man diskuterar om konservativa partiet kommer att spricka och om vem som ska bli premiärminister (då Atlee förklarat att Labour inte vill ta över). Bildar Churchill ett nytt parti och tar över? Chips förklara för sin väninna att Hore-Belisha är ”en fantasifull jude” och att allt kanske inte stämmer. Han reflekterar även över om kungen själv funderar på att ”upprätta en mild diktatur, en svår uppgift för en engelsk kung.” Dock går han hem med oro över att Tories splittras, att landet splittras och att det blir ”mentalt inbödeskrig”. ”Bomben kommer att brisera innan jul!” Dagen därpå träffar Chips Wallis Simpson på en middag och noterar hur tyst hon blir när han föreslår att hon ju kan bli hans granne på Belgravia Square då en ledig lägenhet finns. Vad vet hon?

24 november är JG ursinnig över att fredsaktivisten Carl Ossietzky. ”En fräck provokation!” Planen är att försöka ”reklamera” priset. Han sitter ju i fängelse! I en kommentar om England noterar JG att ”kungen håller på oss”. Antikominternpakten har offentliggjorts och JG noterar 26 november: ”Utlandspressen inte alltför hård. Bara Moskva och Paris ganska upprört. London reagerar surt. Min kommentar i inrikes- och utrikespress blir att vi står i första ledet mot bolsjevismen!” 11.30 på förmiddagen 27 november sammanträder brittiska regeringen i premiärministerns rum i House of Commons. Under 75 minuter diskuterar man kungen och Mrs Simpson och menar att situationen är ohållbar. Chips tror samma kväll han ska på middag med kungen och Mr Simpson men den senare ställer in. ”Vad händer?” Honor Channon är på besök hos Jean Norton (”whom I now dissaprove of, as she makes Honor bolshie and takes all her time”). Makarna grälar då Honor kommer hem men hon förklarar att hon mest hade pratat om kungen med Jean Norton.

Ovan: General Franco vid fronten

28 november vaknar Chips med stridslystet sinne och insikten om allt han själv vet. ”The Battle of the throne has begun... not six people in the kingdom is so informed”. Han har nu fått höra tydligare om Baldwins samtal med kungen och att denne dock sagt att pressen (lord Beaverbrook) ska hjälpa honom att rida ut situationen. Själv leker Chips med tanken på att man ska göra Mrs Simpson till hertiginna av Lancaster (eller något liknande) och sedan kan de båda gifta sig efter tio år, ”när folk vant sig vid henne”. Inga nyheter når honom 29 november men Mrs Simpson har meddelat Honor att hon haft någon form av sammanbrott och har dragit sig undan ett tag. Chips knorrar över hur hans eget parti inte tycker att hans väninna Wallis duger för tronen.

30 november är Chips betydligt dystrare. ”There is no hope for the King, none! The Yorks will probably succeed and we shall have a dowdy dull reign. Honor and I will be out of the royal racket having backet the wrong horse, but I don't much mind. So dull a court offers few temptations or regrets... ” På väg till en sen sittning i parlamentet ser Chips kristallpalatet brinna. Duff talar samma dag enskild med Winston Churchill som påpekar för honom att de alla svurit en trohetsed till kungen. Duff anmärker att det på hans tal märks att lord Beaverbrook är åter från USA och Winston blir sur. Han är dock idel fryntlighet då Duff uppvakar honom på hans födelsedag på kvällen. De enskilda samtalen duggar tätt denna sista november och Harold Nicolson träffar Ramsay MacDonald som är sorgsen över kungen. ”That Man has done more harm to this country than any man in history”. MacDonald pratar om att regeringen verkar besluten kom att kugnen ska abdiktera även om Nicolson tror att folket är med honom. MacDonald noterar att man lagom fått Irlands regeringschef Eamon de Valera att acceptera Edward VIII som kung och nu faller allt samman. Nicolson noterar att Mrs Simpson tycks ha ljugit för Sibyl Colefax och därmed fått henne att mer eller mindre framstå som idiot.

JG deltar i regeringsmöte 1 december: ”Europa är delat i två läger. Han (AH) visar upp de rödas taktik. Spanien har nu blivit en världsfråga. Frankrike blir nästa offer. Blum är besvisligen sovjetisk agent. Sionist och världsförstörare.” Dödstrött anländer, på tal om Sovjetunionen, Lion Feuchtwanger med tåg till Moskva samma dag. Han tas emot som en rockstjärna och får en päls men rummet han får, liksom luften där, är dålig. Älskarinnan, Eva Hermann, klagar och vill åka hem redan första dagen. Chips får äntligen en middag hemma med sin uttröttade men snygga fru:

”Honor came to dine with me here (hemma); she is bored, idle, and doesn't sleep, take exercise and do anything; but she is looking extremely well.” Makarnas vän Perry Brownlow vill försöka rädda situationen och förmå Wallis Simpson att avstå från kungen. Hon är till en början dock svår att överhuvudtaget få tag i.

Lady "Emerald" Cunard, societslejon och nyckelperson i kungens krets

2 december deltar Duff Cooper i ett nytt regeringsmöte och man diskuterar kungens förslag om ett morganatiskt äktenskap. Duff talar för detta men ingen annan. Även Chips noterar att detta möte ägt rum och att tidningar börjat skriva ”men i morgon vet hela världen”. Mycket riktigt så. 3 december exploderar rubrikerna även utomlands. Chips får även höra att kungen vid ett möte med Baldwin ska ha kastat böcker på denne och efteråt skämts oerhört. 3 december, en kritisk dag, börjar med att Chips är och shoppar med regenten Paul men vid hemkomsten möter han sin hustru och en hysterisk hertigen av Kent, kungens andre bror (gift med prinsessan Marina). Prinsessan Olga, Paula fru, förklarar att ”allt är över, David (som Edward VIII egentligen hade som tilltalsnamn) är galen och måste avgå!” Chips försöker övertala hertigen att ha något slags familjemöte. I parlamentet frågar Atlee om Baldwin har något nytt att meddela men denna säger att det ännu inte råder något konstitutionell kris. En tårögd Churchill varnar i ett tal för överilade handlingar. Samtidigt får Chips höra att Perry Brownlow i stilhet har eskoterat Wallis Simpson till Frankrike. Han är på kvällen iförd lederhosen, på väg till en maskerad på Österrikes ambassad, men störs av allt tumult och av samtal. Han noterar att hertigen av Kent är så indiskret så folk börjat kalla honom ”BBC”. Han sammanfattar det hela mot slutet av dagen: ”The Royal family are behaving as royal families always do in history, they are aghast, leaderless and ineffectual. (…) There is social war in this country, the North, the old, the Catholics, the Nonconformists are against the king; the south, the young, the gay are for him.” I Berlin noterar JG det hela och höjer lite på ögonbrynen sedan han sammanfattat förloppet helt korrekt i sin dagbok och avslutar skadeglatt: ”Det engelska imperiet börjar att vackla!” Vidare ”är det vedervärdiga engelska moralpredikanterna verkliga hycklare. Men för kungen blir det hela mycket olycklig. Han eller regeringen måste avgå.” I samråd med AH skrivs en kort kommentar men man förhåller sig ”rättvis och anständig”. AH blir dock filosofisk kring statschefer: ”Der Führer har en hög uppfattning om en kungs plikter. Han skulle aldrig vilja bli kejsare. Den som kom sig upp som tribun måste förbli tribun.”

4 december börjar för Chips del med att han frossar i tidningar men ännu har Baldwin inget mer att säga i parlamentet. Senare på dagen meddelar han dock i ett tal att ett morganatiskt äktenskap inte kommer på fråga och att det heller inte skulle accepteras av kolonierna. Chips: ”Those grim, duty-bound, unimaginative men whose names must stink in history, how dare they condemn their young and valiant sovereign to such a choice, the woman or the throne”. Baldwin ska på kvällen åter träffa kungen. Chips tror i övrigt att allas telefoner är avlyssnade. Utanför parlamentet demonstrerar folk för sin kung. Det blir middag. ”Alla kavaljerer, utom Duff Cooper som blev rätt berusad.” Chips kommenterar vidare om Duff: ”He is secretly a cavalier but supports the government. He is revolted by the Kings selfish stupidity and by Wallis intrigues(?)”. Sent på kvällen ringer Chips lord Beaverbrook som kommenterar kungens attityd: ”Our cock will be all right, if only he will fight, but at the moment he will not even crow. Not this... he only crows at night”, avslutsar lorden med ett bistert skratt. Chips funderar innan sängdags på om det kommer ett avgörande i morgon: ”This cabinet, although not really guilty, must go down to history as the men who ruined the monarchy and the empire. May their names stink throughout all time.” Duff noterar själv i sin dagbok för denna 4 december att han under dagen satt med ännu ett resultatlöst möte. Angående middagen där han blir packad noterar han bara att ”alla är för kungen” och att lady Cunard inte förstår den brittiska konstitutionen särskilt väl. Han noterar kort ”det blev omöjligt arbeta med något annat dessa dagar” (det sista Duff skriver i sin dagbok till fram till januari 1938).

Ovan: Den trogne rojalisten Winston Churchill 1936

Dödläge råder ännu 5 december även om vilda rykten florerar. Chips, som trott att den nye kungen skulle heta Albert (tilltalsnamn ”Bertie”) får höra att denne i så fall kommer kalla sig George VI eftersom Albert låter för germanskt. 6 december har Chips ett telefonsamtal med Hore-Belisha som tror att kungen idag kommer att meddela regeringen sin abdikation. Han försöker även nå Wallis Simpson i Cannes, men förgäves. På kvällen pratar han med regenten Paul, vilken ätit middag med hertigen av York som i sin tur är deprimerad, skyr tronen, och försöker få sin bror att stanna.

Harold Nicolson skriver i brev till hustrun 7 december om hur Winston Churchill blivit utbuad då han försökt tala i parlamentet. Nicolson hade även talat med Oliver Baldwin, premiärministerns son, som var med då kungen häromdagen mötte hans far. De båda hade efter samtal enats om kungens abdikation och efteråt fick Baldwin whiskey med soda och förklarade att han likväl önskade kungen fortsatt välgång och sedan började Edward VIII gråta, följd av Baldwin. Där satt de så båda, kungen och hans regeringschef, och grät tillsammans. Chips är också på mötet där Churchill buas ut och hör senare ett rykte om att Perry fått Wallis Simpson att skriva på ett avtal där hon avstår från kungen. Senare grälar Chips och Honor, ”vårt första riktiga gräl”. I säng 03.30: ”The King still reigns”.

Senare på dagen 8 december noterar Chips att han varit så otrevlig mot sin fru på morgonen att han senare på dagen köper henne en drös smycken. Regenten Paul kommer förbi och tar farväl för denna gång och kysser Chips på båda kinderna: ”Whoever would have thought a month ago that his upstart brigand Balkan dynasty was safer than the house of Windsor”? Det blir ännu en middag hos Cunards som var avsedd till kungens ära men han är ju inte där. Stämningen är nervös och man talar dämpat vid bordet. Chips suckar över Duff Cooper, som önskar att Ribbentrops sjuka barn dör (full igen?). Hertiginnan av Kent ringer och söker efter Chips. De pratar. Hertigen av Kent har varit hos kungen i hans hem i Fort Belvedere, Surrey, i några dagar. Edward VIII säger i en kommentar att han tycker han varit en bra prins av Wales men en sämre kung. Chips får veta att abdikationen kommer att tillkännages 10 december. Den 9 december får han även höra att kungen, nu lättad, haft en munter middag i sitt hem tillsammans med bland andra sina bröder och Baldwin.

Chips och Harold Nicolson skildrar båda den laddade 10 december. Chips vaknar hängig och är besviken på Duff Cooper som njutit av kungens middagar och sällskap men nu sviker honom. Han har rentav kallad Mrs Simpson ”a tenth-rate ugly old strumpet” rätt i ansiktet på Chips. Man samlas i parlamentet för den första abdikation sedan 1399. Baldwin fumlar med sina papper men läser därefter upp ”A Message from the King, written in his own hand”. Det är abdikationsakten. Baldwin är skakig och hans röster brister nästan då han kommer till raderna ”renounce the throne”. Både Chips och Harold Nicolson är tagna. Efteråt talar Nicolson i korridoren med Baldwin som denna dag ”dominerade parlamentet”. Denne säger att kungen var ”mad” och att det inte fanns någon annan lösning. I Berlin noterar JG att Baldwin tillkännagett abdikationen klockan 15 på eftermiddagen vilket han kallar för ”en historisk händelse”. ”Så moralhycklarna lyckades till sist fälla honom. (…) Ett svårt slag för världskriet. Jag förstår inte kungen. Jag hade kämpat och segrat. (…) Ribbentrop ringer från London: I England djupaste bestörtning. Kungen var, och är, mycket populär. Engelsmännen är ett märkvärdigt folk. Men ras har de.”

Sedan följer efterspelet. Chips öppnar dagboken för 11 december med: ”The King is dead, long live the King!” På väg in i parlamentet träffar Chips Mikey och David Lyon som tar det faktum att deras syster nu blir drottning ganska lugnt. På kvällen ännu en middag där sällskapet högtidligt lyssnar på kungens abdikationstal på radion. ”Now we must settle about our business and support the Yorks loyally”. Greve Harry lyssnar också på radiotalet, sittande i en ort vid namn Pontanevaux (någonstans i Bourgougne) och blir rörd av talet. 12 december får Chips höra att kungen lämnade landet 01.45 på morgonen och att ingen av hans ”trogna” betjänster ville följa honom i exilen. Senare under dagens samlas man i parlamentet för att ledamöterna för andra gången i år ska svära en kung sin trohetsed. Dagens därpå får Chips veta att ex-kungen tydligen är i Enzesfeld nära Wien. ”The operetta reign is over, ten months of fun and splendour and indiscretion. (…) Convention will triumph, and gaiety will lie dead.”

Ovan: Kung Edward VIII håller sitt abdikationstal

Anekdoterna kring kungens avgång strömmar in och 14 december får Chips veta att ex-kungen till Baldwin sagt att deras bekymmer inte är något mot Eamon de Valeras. Formellt var Edward kung av Irland ett dygn längre än han var kung av Irland (de Valera jobbade sedan på 1937 års författning som banade väg för en republik). Chips noterar alla ”råttor som lämnar skeppet” och att Duff nu fått öknamnet ”Talleyrand junior” (även som anspelning på hans biografi över den ombytlige politikern) medan hans hustru är kluven i sin lojalitet. Till sist skriver Chips om lite andra saker och påstår 17 december att en viss Bob Boothby (som han nämnt förut) är den verkligen fadern till makarna MacMillans senaste barn. Senare på dagen säger en dam på en middag att hon hoppas att Duff Cooper för dagbok och Chips är båda road och skeptisk inför tanken. Uppenbarligen diskuterade han och Cooper aldrig dagböcker.

19 december bekymrar han sig för ex-kungen som utöver en smärre summa pengar mest har vad han går och står i och därmed är han helt beroende av sin bror kungen, som väl inte direkt är känd för sin storslagna generositet. Han sammanfattar i ett memoandum sina intryck av det nya kungaparet: ”George VI, like Edward VIII, is a domestic man whose domesticity had come off. All his mature life he has been entirely under the dominion of his wife. He is good, he is dull, he is dutiful and good-natured. He is completely uninteresting, undistinguished and a godawful bore! He stutters, tries hard to overcome this effect, and is devoted to his children whom he adores. He likes shooting and hates society and people, particularly witty or elegant or fashionable people who bring out his dullness. So does she, but she is mildly flirtatious in a very proper romantic old-fashioned Valentine sort of way. I was once a little in love with her. She makes every man feel chivalrous and gallant towards her but, of late, she has been growing much to fat.”

20 december gratulerar Chips hertigen av Kent på födelsedagen. Denne är nere och gråter en skvätt. Allmänheten är ursinnig på ärkebiskopen av Canterbury som blamerat sig då han närmast raljerat över ex-kungens ”olämpliga sällskap” (tidigare har han även skildrat George V:s död lite för ingående). H G Wells har skrivit en artikel där han föreslår att ärkebiskopen ska piskas och Chips ser till att skicka den vidare till ex-kungen. Walter Monckton, som var med då ex-kungen lämnade landet, har för Chips gett en skildring som denne beskriver 21 december. Stämningen var överlag spänd och The Princess Royal, Mary, började gråta och ex-kungen vädjade till henne att ”inte göra saker svårare”. Till den ny kungen sa han stelt: ”God bless you, sir. I hope you will be happier than your predeccesor”. Chips: ”and he disapperared in the night... leaving the royal family speechless and distraught”.

Greve Harry firar 24 december tysk jul med en julgran och presentutdelning med jultomte för kanske 50 barn från kringliggande byar. De franska barnen finner de hela riktigt roligt. Chips och Honors jul blir mycket lugn. De läser julkort och är annars mest sjuka och nedbrutna efter en ytterligt påfrestande december. Men till nyår blir det lite middagar igen. Som alltid. Sent i december är George Orwell i Barcelona där den revolutionära stämningen är allmän. Han har anslutit sig till en milis för att strida på republikens sida. Året avslutas med Chips är på ännu en middag. Greve Harry och hans syster firar nyår i Pontanevaux och hör nyårsfirande från Berlin på radion. De blir sentimentala. ”Ett sorgligt år”. I just Berlin sitter istället JG och tycker att det varit ”ein tolles jahr”. Så olika var skillnaden mellan ministern och mannen i exil. Harold Nicolson är, som alltid, reflekterande: ”I am still very promising and shall continue to be so until the day of my death.”

Juli - september 1936

 Ovan: Irmgard Keun, coolast i Oostende sommaren 1936

2 juli 1936 är Chips Channon i parlamentet dit Baldwin återvänder efter tre dagars sjukdom. På kvällen en middag som man först tänkt hålla för Laura Corrigan innan hon istället blev inbjuden till en middag hos Emerald Cunard, med kungen närvarande. Man fick därefter improvisera lite kring gästerna. Efter sin egen middag lyckas makarna Channon 23.30 sticka iväg till lady Cunards middag där de cirkulerar. Duff Cooper är där, så berusad (”blind drunk”) så han inte kan prata. Joseph Roth skriver samma dag till Stefan Zweig att han haft visst besvär med sitt visum men att PEN-klubben har hjälpt till och att han fått det igår.

Greve Harry noterar 6 juli att hans hus i Weimar är sålt: ”Hur mycket av mitt liv går därmed förlorat.” 8 juli är Chips åter i parlamentet och skildrar ledamoten Harold MacMillan, ”quiet, bookish, eccentric”. ”MacMillan is unprepossesing, and no wonder that (his wife) Dorothy, the Devonshires' dullest daughter which is saying much, prefers the company and love of dark Bob Boothby”. Han är besk då han beskriver morgonen och förmiddagen 9 juli: ”I awake feeling always so exhausted, and sometimes wish I had Honor's capacity for staying late. I came to the H of C early and found the library full of chattering rude and slightly smelly socialists... of course they have no clubs to go to and so come here.” På kvällen är makarna på en middag där Honor olyckligtvis hamnar bredvid poeten Edward James, ”that squirt and half-dyed, half-baked little urchin”. Hon ignorerar honom tills han skickar henne en lapp med ”nu är det dags att prata med mig”. Hon vänder sig om fyrar av några ”ja” och ”nej” tills han tröttnar. Enligt Chips vill hans hustru inte ens vistas i samma hus som denne man (även om det är oklart varför makarna ogillar honom så mycket). Denna kväll kommer Chips hem efter midnatt: ”Home at 1 AM exhausted. Are other people made of granite?”

10 juli är Chips på ännu en fest med ”a lot of young people” och verkar lite för intresserad av Harold Nicolsons son Ben (född 1914) som är ”extremely handsome (…), shy, intelligent and (I believe) cultured”... 12 juli kommenterar Chips Tysklands avtal med Österrike vilket han tror är ”a good thing”. 13 juli besöker Harold Nicolson Ramsay MacDonald som har fullt upp med detaljer inför kröningen. Ska man ha stånd i Hyde Park? Och så problemet med Mrs Simpson. ”The People in this country doesn't mind fornication but they loathe adultery”.

16 juli ringer Diana Cooper till Chips och frågar om han kan eskortera henne till Hyde Park för att se kungen dela ut fanor till trupper eftersom maken fastnat i något parlamentsmöte. Det blir en fin eftermiddag: ”The Ceremony lasted an hour, and it was London at its best, London welldressed, London in high summer, the grey sky; the green, the trees, and then the sun out at the right royal moment, the bayonets glistening. The horses... the Waterloo-ness of it all.” Harold Nicolson sitter i utrikeskommittén och diskuterar med bland andra Winston Churchill Tysklands växande militära makt. Dagen därpå, 17 juli, bryter inbördeskriget ut i Spanien. Under betydligt lugnare former ta makarna Channon emot ett besök av änkedrottningen och allt går väl av. Senare möter de hennes son, kungen, hemma hos Mrs Simpson och kungen skrattar och säger åt Chips att han mycket väl vet varför han är klädd som han är då han just träffat drottningen.

26 juli sitter Chips på en middag med storfurstinnan Xenia, den mördade tsarens syster, och de diskuterar hur både Wilhelm II och kung George ville försöka rädda tsarfamiljen. För sig själv noterar Chips att han mycket väl vet att kung George inte ville ta emot sin kusin av rädsla för att hans egen popularitet skulle bli lidande men av finkänslighet säger han förmodligen inget. Dagen därpå kommenterar Chips till sist spanska inbördeskriget med en kommentar om att ”vi hade hoppats att rebellerna skulle vinna men det verkar som om den röda, eller åtminstone skära, regeringen kommer att triumfera”. Ännu ett antal middagar följer innan månaden är över. Även JG har nu en hektisk juli men har dock haft lugna dagar också. 31 juli noterar han OS-febern i Berlin. Han grälar med hustrun Magda. Senare utflykt med de små döttrarna.

Hela juli 1936 tillbringar sålunda Stefan Zweig och Joseph Roth i Oostende där även namn som Hermann Kesten, Ernst Toller och Egon Erwin Kisch samlas. En färgklick i sällskapet är den unga tyska författarinnan Irmgard Keun som, av någon anledning (”jag har aldrig mött en man med så stark sexuell utstrålning som Joseph Roth”), faller för den redan då av alkoholism svårt märkte Roth.

Zweig och Roth i Oostende i juli 1936

JG har 1 augusti åter det nästan dagliga grälet med Magda. Inspekterar OS-anläggningar. Några av idrottsmännen ser ut som ”direktörer på en loppcirkus”. Men han är nöjd: ”Berlin ikläder sig festskrud”. Det grälas även på de fina engelska middagarna. 1 augusti flyger argumenten över bordet och särskilt Philip Sassoon och Duff Cooper är, som Chips noterar, kraftigt mot Tyskland. Medan vi ”pissar i månskenet” säger en i sällskapet till Chips: ”Is Duff of his rocker... or what?” På Ribbentrops inbjudan kommer makarna Channon dagarna senare, 5 augusti, till Berlin för OS och tas emot med pompa och ståt. Chips får en egen ”aide-de-champ” i form av en baron von Geyr. Dagen därpå är makarna Channon på Berlinstadion även om Chips, med föga intresse för idrott, mest sitter av den biten. ”Efter en timme av tråkig sport blir det oroligt i publiken...” Kommer Hitler? Nej, det är till att börja med ”the famous, fantastic Göring” som dyker upp. Folk frågar och skanderar ”vi vill se vår Hermann!” och den store mannen tar emot hyllningarna. En stund senare kommer dock führern själv och massorna går upp i hysteri, så även Chips: ”One felt one was in the presence of some semi-divine creature”. Detta trots att han först noterat Hitlers föga imponerande yttre och att ”han ser exakt ut som på karikatyrteckningarna”. Kvällen den 6 augusti är det bankett på Staatsoper vilken Chips sammanfattar som ”a breathless, unforgettable evening” och sällskapet är utmattat av alla intryck när de går: ”The new regime, principally Göring, are masters at the art of party-giving. Tonight, in a way, must have been a little like the fêtes given by the Directoire after the french revolution; the upstarts tipsy with power and flattered by the attention and proximity of the ex-great, whom once they wished to destroy.” Även JG kallar festen ”berusande”. Han har tidigare på dagen haft ett rätt trevligt möte med Robert Vantsittart och därefter middag med lite kungligheter (bland andra Boris III av Bulgarien) innan han fick hasta iväg till stadion. Han noterar, till skillnad från Chips, vilka länder som vinner.

7 augusti surar JG över ”den dumme Hanfstaengl... som nu börjat filma!” Framgår dock inte exakt vad. Han reflekterar över Spanien och våldsdåden (”grueltat”) där. Senare ser han Tysklad besegra Norge i fotboll med 2 – 0. 8 augusti är Channons på middag hos Ribbentrop och vid bordet diskuteras de rödas övergrepp i Spanien. Även Harold Nicolson reflekterar i sin dagbok denna dag över ”the hell” i Spanien: ”In fact, of course, it is a mere Kerensky government at the mercy of an armed proletariat. On the other hand, Franco and his moors are no better”. Stefam Zweig kliver samma 8 augusti i Southampton på ett fartyg med destination Brasilien. 10 augusti stannar fartyget till utanför Vigo och ”på egen risk” går Zweig iland ett par timmar och ser sig omkring. Han iakttar befolkning och miliser: ”Två timmar Spanien är intensivare än ett helt år i England”. Chips är på middag med den förra tyska kronprinsessan som tackar makarna för deras vänlighet mot hennes barn i England. Senare besöker Chips ett arbetsläger och tycker att allt ser riktigt trevligt ut. ”England has a lot to learn from Nazi Germany”.

Trött på allt ståhej i Berlin gör Chips och Harold Balfour en bilutflykt i stadens omgivningar 11 augusti. På kvällen stor middag hos Ribbentrops. Chips skakar hand med Göring: ”He seems a charmingly disarming man”. 12 augusti besöker han en salong som drivs av en viss Lali Horstmann, ett societetslejon som tydligen fyllde tomrummet efter kungligheterna under Weimarrepubliken. Mottagningarna snurrar på och 13 augusti är Channons på stor fest hos Göring och det är pompa och stå så det räcker till. Chips noterar att det är något ”un-christian” över Göring och att han lätt skulle kunna tänka sig honom som Nero.

På kvällen 15 augusti träffas två av mina dagboksförfattare, Chips och JG, som hastigast på den senares fest. Kanske skakar de hand så JG tar emot gästerna med sin ”obetydliga fru” (Chips). Enligt Chips är detta den bästa av alla festerna även om den saknar Ribbentrops elegans eller Görings extravagans. JG själv beskriver tillställningen på några rader. Han är nervös innan och ”dylika trädgårdsfester är en plåga”. Allt som allt 2 700 gäster. ”En glädjefest” (JG). Chips och Honor lyckas lämna Berlin 18 augusti efter att ha misslyckats med detta dagen innan då ”alla” ska iväg samtidigt. JG tycker själv denna dag är lugn och skön. Frun har åkt iväg för att vila upp sig. Barnen leker stilla. Han småpysslar lite. ”Dödstrött”.

24 augusti är Channons på Schloss Berdo i Jugoslavien och träffar där kungafamiljen, inklusive Chips gamle vän prins Paul. Därefter blir det mer sparsamt med dagboksanteckningar men i september far Channons till ett slott nära Salzburg. JG är 29 augusti i Venedig. 8 september tar Harold Nicolson på Sissinghurst emot vännen Charles Lindbergh, återkommen från Tyskland. Denne har imponerats, närmast chockats, av det tyska flygvapnet och menar att England hellre bör stödja Tyskland än det ”dekadenta Frankrike” eller ”det röda Ryssland”. Harold konstaterar vemodigt att den politiska opionen är ytterligt polariserd. Därefter åker han till Salzburg för att träffa Chips vilket denne beskriver 10 september 1936:

”Harold Nicolson arrived, dear sentimental, hard-working, gentle Harold, who is always a victim of his loyalties. He refused to go through Germany because of Nazi rule... I am worn out by nazi discussions.” Nicolson ger 22 september i sin tur en karaktäristik av Chips som är värd att citeras i sin helhet: ”Chips is not really a snob in an ordinary way. I suppose everyone has some sort of snobbishness somewhere just like everybody has a few keys somewhere. What makes Chips so exceptional is that he collects keys for keys sake. The corridors of his mind is hung with keys which open no doors of his own and no cupboards of his own but are just other people's keys which he collects. There they hang – French keys, English keys, American keys, Italian keys and now a whole homekeeper's truss of Central European keys.” Samma dag bestiger JG Akropolis: ”En av de vackraste och djupaste morgnarna i mitt liv”. Han tar in Athen med en estets fulla kraft och på kvällen blir det en taverna med ”folksånger och nationalrätter”.

Ein möglichst intensives leben

 Den sjuttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Ein möglichst intensives leben" (2018) av Lion Feuchtwanger. Detta är dock ingen traditionell roman utan de dagböcker som Feuchtwanger skrev 1906 - 40 (vissa år saknas) och som han gömde på 50-talet hos sin sekreterare varefter de upptäcktes först på 90-talet utan att någon kände till deras existens. Böckerna var därtill skrivna med en avsiktligt kryptisk handstil så detta var inte någon "verk för eftervärlden" som Feuchtwanger hade velat se utgivet. Tvärtom visas han upp i all sin skröplighet (ibland motbjudande äcklighet) även om han samtidigt också är en närmast övermänsklig handlingsmänniska med energi till tusen. Tidigt i dagboken skriver han också att han "vill leva ett så intensivt liv som möjligt" och det gör han i mångt och mycket. Feuchtwanger växte upp som ett av nio syskon i ett fromt judiskt hem och lärde sig bland annat hebreiska. Hans föräldrar hade dock blivit chockerade om de vetat hur deras äldste son skulle komma att leva sitt liv. Om jag ska förenkla så skriver Feuchtwanger nästan bara om tre saker: sina verk, sitt sexliv och pengar. Däremellan slinker de även sin saker som vad han läst och vilka personer han träffar (då menar jag den grupp som inte består av kvinnor han försöker få i säng eller lyckas få i säng). Det är ett evigt arbetande och ständiga förhandlingar med förläggare i en rad länder sedan han fått sitt genombrott kring 1927 med "Jud Süss". Feuchtwanger tycks ha haft god överblick över sina affärer och verkar inte lättlurad. Samtidigt ägnar han sig åt en rastlös jakt på kvinnor vare sig det är prostituerade, tillfälliga kontakter (han fäller ett stort antal av sina manliga vänners fruar) eller mer långvariga relationer. Hustrun teg och led samtidigt som makarna "Strindbergade" och skrek, grälade och hade vild sex. Dock blir det råa språket ibland monotont. En dag i hans liv kan ibland avslutas i stil med "Två horor. Knullade båda" och bristen på finess, eller humor och självironi, är påtaglig. Dock förefaller han ärlig i dagboken och nämner även ganska låga sidor av sig själv. Allt som allt ändå ett fascinerande levnadsöde väl värt att bekanta sig med. Och en mer en god författare. 

April - juni 1936

Herstmonceaux Castle

 

Joseph Roth svarar 2 april 1936 på Zweigs brev (han hade i verkligheten blivit både rasande och djupt sårad men svalde till sist förtreten): ”Du vet att du inte behöver tala om för mig av alla människor vad det innebär att vara en fattig liten jude. Det har jag varit sedan 1894 och med stolthet. En troende östlig jude från Radziwillow. Jag skulle släppa detta om jag vore du. Jag har varit liten och fattig i trettio år. Fan, jag ÄR fattig.” Samma dag är Harold Nicolson på middag i rikare kretsar, hemma hos Mrs Simpson som efter en stund för in kungen i rummet. Både Lady Colefax och Lady Cunard (som inte älskar varandra) är med tillsammans med Lady Oxford, bland andra. Lady Colefax talar lite för nära kungens öra och råkar därmed avslöja för sällskapet att denne hör ganska dåligt, vilket han vill dölja. Senare ber kungen Nicolson att till honom bjuda in Charles Lindbergh, som just nu vistas en tid i Storbritannien.

JG är i sin dagbok 8 april glad eftersom AH ska hjälpa familjen med pengar till ett nytt hem. Detta på privaplanet. Angående storpolitiken noterar han dock även motsättningarna mellan England och Frankrike i NF samt att Italien har fortsatta framgångar i Abessinien. 13 april träffar JG fru Hamsun, en ofta sedd besökare hos honom. Makens böcker är denna vår ofta hans kvällslektyr. ”Den store Hamsun!” På samma mottagning talar JG även med boxaren Max Schmelling som redogör för hur han snart ska möta Joe Luis i USA. 20 april firas AH:s födelsedag (47 år). Denne diskuterar utbyggnaden av autobahn och hur han ska bygga fem miljoner arbetarhem. JG är generellt lycklig över att befinna sig i en stor tid. 24 april diskuterar han något dunkelt ”erbjudande” från Oswald Mosley vilket förmedlas av dennes fru som senare samma dag återvänder till England.

Harold Nicolson skriver 28 april till Vita om hur han ätit middag med Robert Vansittart, chef för UD, och denne menar att tysk hegemoni i Europa skulle innebära ”slutet för det brittiska imperiet” och att det är bättre att få till ett avgörande än att köpa tid genom att ge tyskarna fri hand österut. I övrigt var han ”perfectly charming”. 2 maj noterar JG att Addis Abeba fallit och att Negus flytt till Djibouti. ”Vad ska England göra nu?” Chips Channon återupptar 4 maj sin dagbok efter två månader: ”I have twice spoken in the H of C, been to America, dined with kings, recovered, and lost again, my high spirits.” Han är samma dag med och röstar kring den så kallade ”Civil List” i parlamentet (som reglerar kungafamiljens apanage, med mera): ”The Civil List was really passed with amazing smoothness, the majority of socialist tumbling over one another in order to laud the royal family. One might think that they had invented the royal family: this extreme royalism... has increased very much since the rise of dictatorships in Europe.”

Harold Nicolson skriver 5 maj till hustrun att Eden avslöjat att britterna låtit föra Negus från Djibouti till Palestina. Detta efter att Clement Atlee ställt frågor om saken i parlamentet. Dagen därpå, 6 maj, är Chips på middag: ”I became a little inebriated, but then (so) indeed did everyone else!” Det vankas bröllop i hans vänskapskrets 7 maj: ”I am somewhat shocked by the cynical wedding on Saturday, as Anne Wood confided to Honor that she is not in the least in love with Sim (Feversham), but finds him pompus, petty and irritating.” Akten blir dock av, 9 maj.

7 maj skriver Joseph Roth till Stefan Zweig att denne ska vara glad att hans fru lämnat honom och att Roth rentav uppmuntrat henne att göra det. Han klagar åter över pengar. Förläggaren Landauer är sjuk och tillfälligt ut spel. Själv lider han av hackhosta, svullna ben och fötter, sover inte och tror att hans hjärta plötsligt ska ge upp. Allt detta upprepar han i brev till Blanche Gidon dagen därpå.

JG talar 10 maj ut med sin fru som ”gråter mycket”: ”Jag behandlar henne inte bra och måste vårda mig mer om henne. (…) Dock har hon ibland sina nycker, som alla kvinnor, och då måste man visa henne tänderna”. En medarbetare ”klagar över Rosenberg. Alla klagar över Rosenberg”. 11 maj är Joseph Roth på lite bättre humör och skriver till Stefan Zweig att Landauer ska ge ut ”Den falska vikten” i sommar. Han nämner att det finns en marknad utomlands då tyska judar reser iväg och köper böcker de inte kan få tag i hemma. JG reflekterar 14 maj över Österrikes kansler Schussnigg: ”Schnussnigg är klokare och därmed också farlig. En svart jesuit. Måste se upp!”

15 maj är Chips Channon på middag hos Emerald Cunard med makarna Churchill och kungen, vilken har plåster på höger hand ”från trädgårdsskötsel”. Winston Churchill skrattar och säger ”Men sådant gör man med vänster hand!” Kungen dricker bara vichyvatten. Man ser en pjäs av Bruno Frank. Ironiskt nog är en tysk diplomat, greve Dürckheim, med i publiken (denne blev efter andra världskriget zenbuddhist). Kungen vill ha mer vichyflaskor öppnade och Ernest Simpson är behjälplig. Chips noterar att denne sålunda är degraderad till ”kungens flasköppnare”.

16 maj blir Erich Kempka AH:s chaufför sedan Julius Schreck dött av hjärnhinneinflammation.

19 maj skriver Klaus Mann klart ”Mefisto” på Hotel de la Tour i Sanary-sur-Mer.

Joseph Roth är på Eden Hotel i Amsterdam och skriver på ”En mördares bekännelse”. Därifrån skriver han 26 maj till Blanche Gidon: ”Tre dagar i sängen, bokstavligen med fötterna uppe. Dricker en pint mjölk om dagen för att avgifta mitt system. Svullnaden har lagt sig. Idag kan jag gå och sitta utan att mina ben svullnar upp igen. Jag kan inte behålla mat, den kommer genast upp igen. Jag försöker äta rispudding. Jag dricker rödvin istället för schnapps.” Chips är samma dag i parlamentet och känner sig ”bloated and liverish” (mitt stalltips är han ändå var i bättre form än Roth).

Harold Nicolson skriver 28 maj i sin dagbok att Nancy Astor irriteras över att kungen tar emot personer som lady Cunard och makarna Simpson vid hovet. Det kommer att se dåligt ut i USA och Kanada. Nicolson tror i sin tur att lady Cunard och Chips har dåligt inflytande på kungen. Han själv tycker dock att ”den ena amerikanen är lika vulgär som den andre” och Astor själv inte direkt är en förebild. Chips, mannen som möjligen utövar dåligt inflytande på kungen, reflekterar i SIN dagbok 28 maj över regeringen. Han noterar hur Winston Churchill förgäves kommer att försöka bli minister eftersom Baldwin hatar honom. Å andra sidan hatar han dock Lord Beaverbrook ännu mer än han hatar Churchill.

Joseph Roth skriver 29 maj till Stefan Zweig: ”Mitt rum ser ut som en kista men en flaska vin kostar två gulden. Jag äger två kostymer och sex skjortor. Jag tvättar mina egna näsdukar. Jag har aldrig lärt mig att stryka skjortor. Jag ser helt förskräcklig ut.” Chips träffar samma dag makarna Ribbentrop och hans intryck lyder som följer: ”Why do they want their women to be so unattractive when the race is largely homosexual anyway?” Ribbentrop talar så perfekt engelska så det blir lite löjligt (”pure Long Island”) och han skakar hand ”in an over-hearty way”, lite försäljarstil. Chips funderar över att män som gillar kvinnor som regel är pro-franska: ”Duff Cooper who adores women to an almost insane pitch, and is always trying to rape them in taxis etc, is immeasurably pro-French. Sometimes i wonder whether he is not also a bit pro-war? Would he like to go down in history as a great warlord, a successful War Minister who brought war against the germans to a so brilliant conclusion? I cannot forgive my Coopers their pro-french obsession. One comes across it in London society, but nowhere else. The King, luckily, if anything, is pro-German!”

3 juni går Chips och Honor på ”Rosenkavaljeren” med bland andra Hugo von Hoffmantahls dotter (denne hade skrivit librettot). Därefter middag där hans bordsdam, en Babsie Wallace, gör ner både Duff Cooper och Eden som tilltänkta premiärministrar. Cooper ”is too bad-tempered and turkey-cocky”. 4 juni är makarna ute för lite ”bummerling” med Ribbentrop och ”en liten dansk baron”. Champagnen flödar och det blir sent. Ribbentrop hinner bjuda in dem som AH:s gäster vid OS i augusti. 5 juni är Chips ur slag och noterar att en vecka han trott skulle ägnas åt vila mest blivit ett evigt fylleslag. Han noterar även att Hoare nu är tillbaka som Förste sjölord.

JG i sin dagbok 8 juni: ”Der Führer gillar inte överspända kvinnor. Därför har inte Edda Mussolini gjort något intryck på honom. De är inte kvinnor (som hon) som skänker nationer sunda barn!” Makarna Channon har gästat Paul Latham på Herstmonceaux Castle (East Sussex) och diskuterar 9 juni om de ska köpa det men ger upp tanken: ”In any case I think it is a doomed ménage at the castle as all its owners either die mad or shoot themselves. And the hand of fate is messing against Paul Latham; he will be involved in some scandal” (Latham ställdes 1941 inför krigsrätt för homosexuella aktiviteter med tre underordnade och försökte ta sitt liv innan han fick två års fängelse). Senare under dagen är Chips på middag och träffar sin gamle älskare Hubert som chockar honom genom att säga att det vore bättre om Tyskland vore kommunistiskt. ”I can't stand him now”. Han påminns om vad en annan vän och älskare, prins Paul, sagt: ”Friendships, unless they are very deep, rarely survives seven years.”

10 juni skriver Stefan Zweig till Roth att han talade om dennes böcker med Skoglund förlag i Stockholm (existerade 1865 – 1973 och gav ut flera tyskspråkiga författare). Chips är samma dag nervös då han ska ta emot en journalist för Country Life som ska skriva om makarnas hem. De ska dagen därpå ha dit kungen på middag och Honor säger till honom att hon hoppas att hertigen av Connaught, som är sjuk, ska dö så de slipper. På middag denna dag är vännen Laura Corrigan däremot sur för att HON inte blivit bjuden till kungamiddagen och Chips försöker lösa det med ett samtal till Wallis för att se om hon i alla fall kan få komma efter middagen. Han noterar att kungen själv är på middag hos lady Colefax denna kväll. Och just denna middag skildrar Harold Nicolson i sin dagbok. Det är en vemodig tillställning då lady Colefax nu är änka och inte har råd bo kvar i egendomen (Argyll House). Kungen anländer och Arthur Rubenstein spelar piano. Lagom då kungen sedan ska gå får han höra att Noël Coward ska sjunga och han kommer då inrusandes. ”Inte så smickrand för Rubenstein”.

11 juni citerar Chips i sin dagbok en Sheila Milbanke som sade ”When Royalty comes in true friendship flies out of the window”. Han noterar att Laura Corrigan är rasande på honom för att han inte ordnade inbjudan till henne och verkar inte heller vilja komma efter middagen. Lord Beaverbrook kommer inte (tråkigt) liksom Ernest Simpson (skönt). Emerald Cunard är sen. Eftermiddagen promenerar Chips lite med kungen och Duff Cooper. De pratar arkitektur. De dansas. Festen är över cirka 2.10. Chips är nöjd. Under dagen har för övrigt J H Thomas, Baldwins privatsekreterare, avsatts som parlamentsledamot på grund av någon skandal som för läsaren av dagboken förblir dunkel och detta relaterar Chips innan han förmodligen stupar i säng.

12 juni mår Chips pyton men nya luncher och middagar står på programmet efter diverse samtal om hur bra allt hade gått igår. Han är sedan på lunch med Wallis Simpson med flera och även Laura Corrigan är där och verkar sur (”Men har man middag med kungen bjuder man ju in HANS vänner och inte SINA EGNA”...). 16 juni ännu en lunch, nu med prins Louis Ferdinand av Preussen, son till ex-kronprinsen. ”Verkar mild och demokratisk... med en Detroit-accent”. Fryntlige Chips tar prinsen till parlamentet och presenterar honom för folk. God stämning. ”We became fast friends... Will he ever become Emperor of Germany? I hope so. One should get hold of emperors young.” 18 juni är han åter i parlamentet med prinsen och de båda ser en nöjsam debatt där Lloyd George under församlingens skratt angriper regeringens politik mot Italien medan Baldwin verkar ”gammal och trött... utsliten”. Samma dag ber Oswald Mosley via ombud JG om pengar. ”Måste diskutera med AH” men ger senare 10 000 pund (motsvarande) till dennes representanter.

Prins Louis Ferdinand (1907 - 94) cirka 1930

JG lyssnar på den annars inte så älskade Richard Strauss olympiahymn. ”Underbar! Komponera kan pojken!” Stefan Sweig skriver 22 juni till sin blivande andra hustru Lotte Altmann att man ska till Oostende i sommar. I samma veva bjuder han in Roth såsom ”litterärt samvete”. Lion Feuchtwanger noterar i sin dagbok 23 juni att hans älskarinna, Eva Hermann, bedragit honom med Aldous Huxley. Det där gnager i honom de närmsta dagarna och det får blir flera intensiva samlag med både Eva och frun Marta. 25 juni är Chips bekymrad över ett pro-franskt tal som vännen Duff Cooper hållit i Paris dagen innan. ”Does he want to goad the germans into war? How should we in England have reacted had Goebbels or Göring said the same things?”

Ironiskt nog åker Chips i slutet av juni 1936 till Frankrike och besöker slotten Versailles och Trianon samt Paris. 28 juni är han dock redan trött på folket: ”They are the world's most terrible race, the french, I think. I know their good steely qualities, but God how I hate them.” Efter att ha flugit till London är det dagen därpå en ytterst livlig debatt i parlmentet om Duff Cooper tal i Paris 24 juni. Atlee vill veta regeringens hållning gentemot Tyskland. Flera personer (bland andra Harold Nicolson) talar bra, enligt Chips, men oppositionen är ofta usel. ”We carried the day, however, triumphantly, and no one lost prestige ecxept the opposition... and possibly Duff.”

Mefisto

Den sjuttionde boken som jag har läst ut i år är ”Mefisto” (1936) av Klaus Mann. 15 november 1935 skrev Hermann Kesten från Amsterdam ett brev till Klaus Mann. Borde han inte skriva en roman om en karriärist i tredje riket, exempelvis baserad på hans före detta svåger Gustaf Gründgens? Denne gjorde ju för övrigt just då en strålande karriär under nazisterna. I en intervju från 1974 sa den då ännu högst levande Kesten att han helt och hållet glömt sitt lilla tips men en bok blev det. På ett hotellrum i Sanary-sur-Mer skrev Klaus Mann 19 maj 1936 klart romanen ”Mephisto – roman einer karriere” och den kom senare under året ut på ett emigrantförlag. Vi möter i romanens ”nu” (ministerpresidentens födelsedag i januari 1936) den uppburne teaterintendenten Hendrik Höfgen vilken talar med rikets höjdare och som andra svassar inför. Därefter följer vi hans liv tillbaka till början på 1920-talet då han är skådespelare i Hamburg. Med radikal profil gisslar Höfgen borgerskap och kapitalism men är i grunden mest intresserad av sig själv. Efter mycket arbete hamnar han dock i Berlin och får till sist sitt stora genombrott men då lagom när nazisterna knackar på porten. Höfgen är på en filminspelning i Spanien när han får veta det. Bedövad åker han vidare till Paris och vandrar på gatorna. Han får dock veta att skådespelerskan Lotte Lindendahl (rimligen ett porträtt av Görings andra hustru Emmy) vill att han ska spela mot henne och han åker tillbaka till Tyskland. Innan dess ser han sin (snart frånskilda) hustru och andra gamla vänner på ett café. Han ger sig inte tillkänna. Hemkommen bär det spikrakt uppåt för den gamle kommunisten samtidigt som Hans Miklas, en idealistisk nazist från teatern i Hamburg, förbittrad ser hur hans gamle fiende trivs under den nya regimen. Överlag blir det växlande öden för de olika personerna under tredje riket och vissa ändrar raskt hållning medan andra betalar priset för att inte göra det. Höfgen plågas dock emellanåt av samvetet, sammanfattat i repliken: ”Vad begär de av mig? Jag är ju bara en helt vanlig skådespelare!” Och en skådespelare är han, en sann skådespelare.

Januari - mars 1936

George V:s begravning

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december 1935”:

Tidigare på Facebook har jag publicerat texter jag kallar ”nedslag i nittonhundratalet” och där jag följer ett antal personer genom århundradet. Kommer dock att fortsättningsvis publicera dem här. Personerna ifråga är dagboksförfattarna Harry Graf Kessler, Joseph Goebbels (JG), Chips Channon och Harold Nicolson, brevskrivarna Joseph Roth och Stefan Zweig samt biografier över Franz Werfel, Hans Fallada och Reinhard Heydrich.

Harold Nicolson är 13 januari 1936 ute med Sibyl Colefax och man tar ett glas innan det blir premiären på en Noël Coward-pjäs (”Tonight at Eight Thirty”) på Phoenix Theater. Två personer ska ansluta sig och lite innan avslöjar Sibyl att det är prinsen av Wales och Mrs Simpson. Den senare är tungt juvelbehängd, har plockade ögonbryn och ger ett klokt intryck. Hon har även fått prinsen att gå med på att inte röka i pausen ”så hon försöker hjälpa honom”. Harold noterar hur prinsen stirrar på hans slips: ”The Eye of Windsor Blue Surrounded by Jaundice”. Han känner sig dock lite ner då han går hem: ”Why am I sad? Because I think Sibyl is a clever old bean who ought to concentrate on upon intellectual and not social guests. Because I think Mrs Simpson is a nice woman who is flaunted suddenly into this absurd position. Because I think the P of W is in a mess. I do not feel at ease in such company.”

JG lyssnar 14 januari på en bekant som ger intryck av en resa i USA: ”Ett kulturlöst land. Men en sak kan de: teknik och film. Men de förstår inte våra raslagar och de har tolv miljoner n****r och sju miljoner judar. De ska hålla sig till att göra film och bygga maskiner”. 17 januari: ”Hos führern. Göring är också där. Berättar om sin bal (hans födelsedagsfest, vilken i litterär form är skildrad i Klaus Manns roman ”Mefisto”). Frostig stämning. Hess skrattar.”

Chips konstaterar 18 januari (hans första dagboksanteckning detta år efter någon form av sjukdom) att året börjat dåligt: Kipling har dött och kungen är sjuk. Han drar sig till minnes när han någon gång på tjugotalet träffade Kipling utan att ens veta vem det var. Kipling hade långa hårstrån som växte ur öronen. Det blir ett evigt ringande till vännerna (Diana Cooper, Emerald Cunard, med flera) om kungens hälsa. Och så håller man utkik efter bulletiner. JG noterar på sitt håll också att kungen är sjuk: ”Antagligen inget hopp”.

”The King is Dead – Long Live the King” skriver Chips 21 januari. Han har under dagen varit i parlamentet där alla, med premiärministern i spetsen, svurit den nye kungen trohet. Duff Cooper berättar att han redan sett Edward VIII vilken såg väldigt ung ut i en amiralsuniform. 23 januari talar Baldwin om den framlidne kungen ”vilket han gör bra...” Chips noterar att Balwin haft en ansträngande dag då han tidigare samma dag burit kistan på sin kusin, Kiplings, begravning (”och denne tyckte inte ens om honom”). Man ska sedan samlas i parlamentets stora sal för att defilera förbi katafalken. ”Låt oss gå tillsammans”, säger Nicolson och det går in. Man väntar. Till sist bärs kistan in och kungafamiljen anländer med Edward VIII och änkedrottningen i spetsen.

27 januari noterar Chips att det just då sitter sex kungar och äter middag i Buckingham Palace (kungarna av Belgien, Danmark, Norge, Storbritannien, Bulgarien och Rumänien) samt även hans gode vän, regenten Paul av Jugoslavien. 28 januari begravs kungen och Chips deltar i människohopen som följer George V till sista vilan. Harold Nicolson är inte ute och hör mest saluterna som skjuts. 29 januari är huset på Begrave Square i beboeligt skick och två dagar senare flyttar den lilla familjen ut från nr. 21 i St James' Palace där de bott i två år.

2 februari noterar Chips hur omgivningen tydligen försöker få hertigparet av Kent avogt inställda till Mrs Simpson. Hertigparet av York är det redan. Dagen därpå hinner han och Honor säga farväl till regenten Paul. ”När ses vi igen?” 5 februari är Harold Nicolson i parlamentet där han ser Ramsay MacDonald inta sin plats under burop från Labour-oppositionen. De båda kommer till tals och MacDonald erbjuder Nicolson att bli hans sekreterare men denne tackar nej för att det skulle begränsa hans frihet. 8 februari är Hans Fallada, återkommen från mentalsjukhuset, åter på sin egendom Carwitz och skriver med glatt humör på ”Wizzel Kien” (som blir klar 17 april).

Chips Channon är 12 februari på en rätt tråkig middag hos Mamie Lygon. Han talar med Evelyn Waugh och Paul Balfour, som båda bevakt kriget i Abessinien såsom korrespondenter. ”Now they are back, and both converted pro-italians. They are both rabidly anti-abyssinian now, and now wonder... they say that they are the worst possible people - treacherous, cruel, dirty, barbarous, heathen, slave-owning... opinion in this country is veering somewhat to the anti-abyssinian side.” Harold Nicolson sitter 13 februari inne på Anthony Edens rum och diskuterar. Eden förklarar att hans mål är att till varje pris hindra ett nytt krig med Tyskland. Han är beredd till eftergifter om tyskarna vill gå med på att nedrusta och gå med i NF. ”I am all in favor of such a far-sighted plan”.

15 februari placerar makarna Channon böcker i bokhyllorna i sitt nya hem och Chips bli sentimental då han stöter på många bortglömda böcker och minnen. Joseph Roth skriver 17 februari till Stefan Zweig: ”Jag förstår helt enkelt inte världen, antar jag. Jag begär för mycket – för mycket litteratur av mig själv, för mycket mänsklighet av andra.” (…) Min nattportier är en hygglig man, hyggligare än tio författare, och jag föredrar honom definitivt framför, säg, Kesten.” 20 februari besöker Nicolson den tyskvänlige lord Londonderry och väl där sitter ”en rar liten kvinna” på en soffa och säger till Nicolson att de inte sett ”sedan Berlin”. Vid en närmare titt känner han igen hertiginnan av York och blir generad. Allt detta relaterar han i ett brev till Vita.

24 februari noterar Chips: ”I am rather irritably lately, perhaps it is liver”. 27 februari mår Chips dåligt och klagar på sena nätter ”som tar livet av mig”. Senare på dagen hör han dock Nicolson hålla ett ”briljant” tal om engelsk-tyska relationer på Foreign Affairs Committee. ”It was shrewd and alarming and we almost heard the tramp-tramp of the troops. Harold predicted that trouble would come from the German source in 1939 or 1940; perhaps I shall be too old. Certainly I feel to infirm at the moment to join any army.” Samma dag diskuterar JG med AH och Göring remilitariseringen av Rhenlandet. Dagen därpå far JG med AH till München då han vill ha honom vid sin sida när han tar det svåra beslutet om Rhenlandet.

Tyskarna besätter Rhenlandet 7 mars 1936

Det är söndag 1 mars. AH kommer till JG och den nu tame von Papen (ambassadör i Wien) är också där. Han har beslutat sig för att besätta Rhenlandet. ”Världen tillhör de modiga!” Dagen därpå meddelar AH att han ska samla riksdagen och meddela detta varefter riksdagen upplöses och nyval utlyses (en i sig märklig åtgärd då det bara fanns ett parti i landet). JG kopplar av i anspänningen med att se lättsamma filmer. På kvällen 4 mars gästar han Görings. ”Riktigt och pråligt” men långtråkigt även om värden är förekommande.

Natten till 7 mars sover JG knappt alls men känner sig ändå pigg då han tar sig an sina uppgifter samtidigt som tyska trupper rycker in Rhenlandet. Allt går enligt plan och England och Frankrike är tagna på sängen. AH håller tal och är nära tårar på slutet. Riksdagen upplöses och nyval utlöses. JG svävar själv som på moln och det heilas och marscheras med facklor och hela baletten. ”En sådan dag!” Stämningen är hög ännu dagen därpå som han avrundar med ”en dum och harmlös underhållningsfilm” med Shirley Temple. I London är stämningen inte lika hög. Eden talar i parlamentet inför ”fullsatt” parlament. Nicolson lyssnar. ”Promises of help if France attacked, otherwise negotiation. General mood of the house is one of fear. Anything to keep out of war.”

Nicolson reflekterar 12 mars: ”If we sent an ultimatum to Germany she ought in all reason to climb down. But then she will not climb down and we shall have war. Naturally we shall win and enter Berlin. And what is the good of that? It would only mean communism in Germany and in France and that is why the russians are so keen on it. Moreover the people of this country absolutely refuse to have a war. We shall therefore have to climb down ignominiously and Hitler will have scored. But it does mean the final end of the League and that I do mind dreadfully. Quite dreadfully.” I Tyskland råder dock en lätt panik fredagen 13:e då man tror det ska bli krig. För en gångs skull medger JG att han ”inte är i form” på ett möte där stämningen är ”fruktansvärd” och där medvetslösa bärs ut. Tidningspressen skapar panik. Inget händer dock. På kvällen meddelas att Tyskland ska bjudas in till London. ”Luften rensas”.

JG frossar i filmer varje kväll. 15 mars ser han ”en amerikansk rövarfilm” vid namn ”Kapten Blod”. 16 mars skriver Stefan Zweig till Joseph Roth att han borde lämna Paris och vara på något ställa där han kan jobba samtidigt som han har minskade åtaganden. 25 mars är Roth på Eden Hotel, Amsterdam, där han skriver till Stefan Zweig att förläggaren de Lange in vill ge honom kontakt och en ny kris tillstöter i hans liv. Som svar på Zweigs förslag om olika orter skriver Roth 26 mars: ”Jag kan inte gå till Marienbad för säsongen. Span är sterila. Jag hatar Budapest. Och i Jugoslavien skulle jag vara rädd för att krig skulle bryta ut. Det är ett barbariskt land. Jag kan bara resa till Österrike. Jag känner till Belgrad, Zagreb, Dubrovnik mycket väl. Det är en polisstat. Jag skulle behöva uppehållstillstånd och stå ut med att bli genomsökt etc. Jag var en gång reporter där för FZ, de vet allt om mig. I mitt tillstånd är polisstater en omöjlighet.”

Nicolson är 28 mars i parlamentet: ”The Feeling in the House is terribly pro-German, which means afraid of war." 29 mars gläds JG över en valseger med mer än 98 %. Ironin. Greve Harry diskuterar 20 mars med vännen Max om det faktum att hans böcker nu är förbjudna i Tyskland. 31 mars skriver Zweig strängt men ärligt till Roth: ”Vi har förutspått detta i åratal. Allt det du upplever nu har vi för din del redan upplevt i förväg, vi har delad dina bekymmer, och vad mer är, vi har förutspått den dåliga lever som drickandet skulle ge dig och den bitterhet med vilken du oundvikligen kommer att rikta mot oss. Du behövde inte var en profet för att förutspå allt detta. (…) Du måste få ur ditt huvud en idé om att vi på något vis är hårdhänta eller brutala mot dig. Glöm inte att vi lever i en period av allmän undergångsstämning och vi kan vara glada om vi kommer igenom den alls. Anklaga inte dina förläggare, skyll inte på dina vänner, slå dig inte för bröstet ens själv utan ha äntligen modet att erkänna att hur stor du än är som författare, så är du i materiell mening en fattig liten jude, nästan lika fattig som sju miljoner andra, och du kommer att behöva leva som nio tiondelar av andra mänskliga varelser i världen, på liten fot och med stramare budget.”