Undersåten

 

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Undersåten" (1918) av Heinrich Mann (1871 - 1950), äldre bror till Thomas Mann. Heinrich Mann kom att skildra tre skikt i det tyska samhället i och med romanerna "Der Kopf" (överklassen), "Der Armen" (arbetarna) och så medelklassen i "Der Untertan" som två gånger om har översatts till svenska. Romanen var klar precis innan första världskriget men stoppades av censuren på grund av sin kritiska hållning till kejsaren och dennes alltför trogna undersåtar men kom till sist att ges ut efter sammanbrottet, i december 1918. Vid det laget var den att betrakta som en historisk roman eftersom den skildrade en epok som tagit slut månaden innan. Vi möter här fabrikören Diederich Hessling, uppfödd i den fiktiva småstaden Netzig, som efter en period i Berlin (där han skaffat sig ett par mensurärr och en mustasch som sin kejsare) återvänder hem för att ta över familjeföretaget efter sin avlidne far. I Berlin har Hessling även haft någon kärlekshistoria men har svikit den tilltänkta. En nyckelscen är även då Hessling ser kejsaren rida under ett upplopp och sedan sätter sig pladask i en vattenpöl framför sin monark som får ett gott skratt. "Vi har underkastelsen i blodet" säger berättarrösten medan Diederich och andra hurrar för kejsaren. Väl hemma i Netzig hamnar Hessling i ett politiskt triangeldrama med de konservativa eller kejsartrogna (till vilka han själv räknar sig), de frisinnade (representerade av familjen Buck, vars överhuvud dömdes till döden under revolutionen 1848) och socialdemokraterna (representerade av den sluge arbetsledaren Napoleon Fischer). De blir en rad intriger om exempelvis vem som ska representera orten i riksdagen samt om ett monument över kejsar Wilhelm I. Därefter ska Diederich hantera kärlekshistorier, sina egna och sina familjemedlemmars. Även om Hessling kan visa hyggliga sidor så är han ofta en inställsam opportunist som en läsare aldrig riktigt vet var man har. Allt som allt ger boken med sin svarta humor en förmodligen ganska god bild av den ibland hysteriska patriotism som rådde i Tyskland under andra riket och som gör boken både läsvärd och underhållande än idag. Stilistiskt skriver Heinrich Mann, som var påverkad av franska författare, stilistiskt betydligt enklare än sin bror. För den som är road av en jämförelse bröder emellan. 

25 years vol. I - II

 Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Twenty Five Years, vol. I" (1925) av Sir Edward Grey, senare Viscount Grey. Boken skildrar Greys tid på brittiska UD, först som undersekreterare 1892 - 95 och sedan som utrikesminister 1905 - 16. Det har tidigare sagts att Grey är en av de ärligaste skribenterna av alla som var inblandade i första världskriget och det märks. Det är en melankolisk och mycket reflekterande man som skrivit denna bok och han uppmanar ideligen läsaren att tänka själv och ifrågasätta det han säger, vilket jag sällan eller aldrig sett någon annan politiker göra i sina memoarer. Han skildrar tiden 1892 - 95 som en tid av "lära sig hantverket" och är väldigt ödmjuk. Han redogör senare för det politiska läget då han i december 1905 tillträder. En del personliga omständigheter beskrivs och som han själv säger kommer han inte kring det faktum att hans djupt älskade hustru avlider i en olycka i februari 1906 vilket skakade honom djupt och berövade honom inte bara en livskamrat utan hans främsta bollplank. Han skildrar senare relationerna till övriga stormakter och hur förbindelsen med Frankrike och Ryssland (samt Japan) förbättras medan försöken att få bättre relation med kejsardömet Tyskland ideligen stöter på patrull. Här återger Grey frikostigt korrespondens mellan honom och andra nyckelpersoner. Boken slutar med krisen i juli 1914 då Grey mest sitter vanmäktig i London sedan hans förslag till medling avvisats. Boken slutar 1 augusti 1914 då mycket tyder på att Storbritannien kommer dras in i konflikten. 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Twenty Five Years, vol. II" (1925) av Sir Edward Grey, senare Viscount Grey. Boken tar vid där den föregående slutar och börjar med att Storbritannien är i krig med Tyskland då 3 augusti övergår i 4:e. Han går därefter igenom en del av omständigheterna till krigsutbrottet men uppmanar åter läsaren att tänka kritiskt. Han skildrar därefter i huvudsak diplomatiska relationer under kriget, i synnerhet med USA. Rolig och lite rörande är episoden från före krig då Teddy Roosevelt i juni 1910 kommer till England för att "höra brittiska fåglar sjunga" och guidas i naturen av ingen mindre än naturmänniskan Grey själv. I övrigt blir Grey mindre personlig i bokens senare del och återger mest dessa eviga brev som han skickat och fått och hur relationerna till olika stater, vänner, fiender och neutrala, sett ut under åren till dess att han ganska brådstörtat avgår i samband med ministären Asquiths fall då han även behöver tänka på sin sviktande syn. Han gör där halt i sin framställning. Allt som allt dock en mycket uppfriskande och originell läsning i genren politiska memoarer då Grey är uppfriskande ärlig och hyggligt tendensfri jämfört med andra författare samt både ödmjuk och illusionslös. 

1914

 Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "1914" (1964) av Jan Olof Olsson (JoLo) som jag en gång köpte på bokrea och läste med stor behållning. Emellertid kan jag nu inte hitta mitt gamla exemplar så jag köpte istället originalutgåvan i de två delarna med undertiteln "Vårens oro" och "Sarajevo". JoLo skildrar här den närmaste tiden innan krigsutbrottet från hösten 1913 fram till kvällen 3 augusti 1914. Vi får här en fyllig skildring av ett splittrat Sverige där det jäste kring försvarsfrågan och ett antal handlingskraftiga personer till sist ordnade "bondetåget 1914" där ett antal bönder skulle förklara kung Gustav sin lojalitet i försvarsfrågan. Den politiska krisen, den sista där en svensk kung försökte hävda sin personliga åsikt, kulminerade med regeringen Staafs fall. Med detaljrikedom porträtterar JoLo flera av de inblandade: kungaparet, Manfred Björkkvist, Uno Nyblom, Sven Hedin, Carl Bennedich, med flera. Därefter skildras de olika nyckelspelarna i Europa i form av Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och Österrike-Ungern. Den andra delen skildrar i detalj skälva attentatet i Sarajevo och dess förhistoria. Även här möter vi detaljerade skildringar av färgstarka aktörer från Serbien samt Bosnien och Hercegovina. Därefter följer "den svarta veckan" och de oändliga turerna mellan de inblandade innan kriget är ett faktum under loppet av ett par dagar, 1 - 3 augusti 1914. JoLo klär obarmhärtigt av de olika aktörerna och deras senare lögner men lägger även en stor vikt på det sjabbel som också spelade en roll vid katastrofen. Ännu många år senare måste jag säga att detta är och förblir den bästa skildring jag läst av första världskrigets utbrott. 

The Catastrophe

 Den tjugofjärde boken som jag har läst i år är ”The Catastrohe” (1927) av Alexander Kerenskij (1881 – 1970), en av de nyckelpersoner som försökte styra Ryssland mellan tsaren och Lenin (mars – november 1917). Kerenskij var advokat och länge den ende socialdemokraten i duman. Kuriöst nog hade han vuxit upp i samma trakt som Lenin och de båda familjerna kände varandra. Han börjar sitt ödesmättade drama med att han om morgonen 12 mars 1917 (27 februari enligt rysk kalender) väcks av beskedet om att duman upplösts och att soldatmyterier har brutit ut. Han skyndar sig till Tauriska palatset, där duman huserar, och konstaterar att den inte alls låtit sig upplösas utan istället bildat ett utskott samtidigt som högerns ledamöter slinker undan. Dagen blir full av aktiviteter och dagen där på säkras byggnaden av revolterande soldater från Volinskij-regementet som är beredda att skydda duman mot eventuella motaktioner från tsaren. Dessa visar sig dock obefintliga. Delar av regeringen, inklusive den hatade inrikesminister Protopopov, har redan flytt och sovjeter bildas av arbetare och soldater. Revolutionärerna har mer eller mindre säkrat huvudstaden om kvällen 13 mars. Dagen där på måste Kerenskij personligen rädda den nu avsatte krigsministern Sukhomlinov från en mobb. Torrt konstaterar han att flera av tsarens män låses in just för att de inte ska bli lynchade av rasande folkmassor. Kerenskij skriver att han knappt minns hur han själv blir utnämnd till justitieminister (men kanske är det sant då dagarna förmodligen var hektiska och surrealistiska). Han är redan kring 15 mars helt slut och sover den kvällen som en död. Han reflekterar om han ska delta i en sovjet eller i regeringen men väljer till sist regeringen även om han nominellt kvarstår i en sovjet ett tag. Tsaren abdikerar 15 mars och dagen därpå lyckas Kerenskij och flera andra från duman utan större problem förmå tsarens bror, storfurst Michail, att göra detsamma. Den provisoriska regeringen lämnar Tauriska palatset för gott 17 mars och sitter till juli i Marinskij-palatset. Om de där första dagarna konstaterar Kerenskij med rörelse att ”Det är i sådana ögonblick folk verkligen lever” och en senare läsare kan bara försöka föreställa sig upphetsningen och yran i samband med tsardömets fall och den närmaste tiden efter. Kerenskij ger en exposé av tiden innan och nämner hur han udda nog mötte Lenins syster på ett tåg vid krigsutbrottet. Dessa kapitel är dock bokens minst intressanta delar då han mest går igenom tsardömets tillstånd inom olika områden 1914 – 17. Exempelvis drabbas Ryssland långt svårare av krigsblockaden än Tyskland. Därefter återgår han till bokens ”nu” och beskriver snabba reformer med nya regeringen samt arméns tillstånd och den sista (och misslyckade) ryska offensiven sommaren 1917. Han träffar Lenin en enda gång, på en allsovjetisk kongress, kring 15 juni. Det är dock oklart om de ens växlar många ord. Trots uppryckning i armén så misslyckas alltså den sista offensiv och i samband med detta blir Kerenskij regeringsche trots att regeringens popularitet framöver stadigt sjunker. Han beskriver sina möten med den avsatte tsaren och dennes familj och hur familjen försvinner hur hans synfält då den skickas till Tobolsk i augusti 1917. Redan under hans tid vid makten försöker man sig på fredstrevare mot Österrike-Ungern men detta kommer av sig i och med bolsjevikernas kupp i november 1917. Ett antal personer gör febrilt motstånd men bolsjevikernas säkrar snabbt viktiga punkter och Kerenskij, nu helt övergiven och fast i Tsarskoje Selo, lyckas fly i en matros förklädnad. Just denna sista episod har jag länge trott var en skröna men här återger Kerenskij den själv. Boken slutar där även om jag ju vet att Kerenskij fick lämna Ryssland kort därpå och till sist dog i USA 1970. Det är bitvis andlöst spännande läsning trots att man vet hur det gick och även en skildring av en stor tragedi då Kerenskij skildrar vad som kunde ha blivit ett annat Ryssland men som inte tilläts få bli det. Mycket intressanta memoarer, allt som allt.

Von Kiel bis Kapp

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Von Kiel bis Kapp” (1920) av Gustav Noske. Det är den högerinriktade och nationalistiske socialdemokratens, expert på försvarsfrår och ett drygt år riksvärnsminister, skildring av den hektiska tiden från november 1918 till mars 1920. Det hela börjar med att hans vän Ebert, partiordföranden, skickar honom till Kiel för att stävja det matrosuppror som har brutit ut där. Även om Noske på ett diskret vis framhäver sin egen duglighet så är fakta att han ändå på något vis blev vald till guvernör över området och lyckades återställa ordningen. ”I Tyskland måste ordning råda även vid en revolution” är en av de oavsiktligt komiska repliker han fäller i sina memoarer. Posten som guvernör innehar han bara till årsskiftet 1918 – 19 och under tiden i Kiel hinner han på håll se revolutionens fullkomliga seger då alla de lokala monarkierna, liksom kejsardömet, sopas bort. Kring julen 1918 förekommer den berömda striden mellan regeringstrogna och röda soldater vid slottet och i samband med detta kallas Noske av Ebert åter till Berlin. I januari 1919 är det han som leder krossandet av spartakistupproret och han återger själv de berömda orden ”någon måste vara blodhunden”. Efter att regeringen arbetat med ny författning i Weimar förekommer åter strider i Berlin våren 1919 och Noske återger även en del stridigheter på olika håll i Tyskland vilket blir lite monotont efter ett tag. Mot slutet skildras den så kallade Kapp-kuppen något rumphugget. På bokens sista sidor flyr Noske med övriga regeringen till Dresden men han noterar att ”Kapp-spektaklet” snabbt slogs ned. Ett lite abrupt slut på en bok men därefter avgick Noske som riksvärnsminister och spelade inte någon högre roll i politiken hädanefter. Kanske ansågs han även för kontroversiell, hatad som han var inom vänsterns led. Allt som allt ändå en mycket intressant beskrivning av en av nyckelpersonerna som, efter förmåga, lotsade Tyskland på den svåra vägen från kejsardöme till republik. Noske har fått mycket kritik för de hårda insatserna mot kommunisterna men samtidigt pågick ett blodigt inbördeskrig i Ryssland och troligen var både de tyska socialdemokraterna och dito militären livrädda för ett liknande scenario i sitt land. Därav ”skjut först och fråga sedan”-politiken, skulle jag tro.

Austria in Dissolusion

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är "Austria in Dissolution" (1923) av graf Stephan Burian, Österrike-Ungerns utrikesminister 1915 - 17 och 1918, alltså både före och efter kollegan Czernin. Till skillnad från Czernin är Burian en mer torr skribent som inte bidrar med så många personliga anekdoter även om han (så vitt jag kan se) ofta är samstämmig med Czernin. Det blir dock en del utläggningar om misslyckade fredsförhandlingar och relationer till andra länder under kriget och främst då till Italien. Vissa kapitel var dock knastertorra och exempelvis den väldigt långa utläggningen om "den polska frågan" (ungefär en motsvarighet till vad Sazonov skrev om) skumläste jag. Det blir mindre intressant att läsa om en händelseutveckling såsom den kunde ha varit men aldrig blev. Nermald av sitt arbete avgick Czernin i oktober 1918 och noterar att han väl var den siste utrikesministern då Österrike och Ungern ännu hängde ihop. Lite torr men intressant framställning även om det förstås blir mycket upprepning då jag precis läst flera böcker av andra utrikesministrar från samma tid. 

Diary 1917 - 18

 Den tjugoförsta bok jag har läst ut i år är "Diary 1917 - 18" av ex-tsaren Nikolaj II (utgivet på engelska 1966). Detta är alltså enbart från den period då tsaren är avsatt och fram till dess han avrättas. Jag hade hoppats på lite intressant läsning men ärligt talat är hans dagbok bara snäppet mer roande än Beppe Wolgers fiktiva "En kos dagbok". Även som regent brukade tsaren skriva om ganska obetydliga saker, umgänge med familjen och annat som säkert var trevligt för honom men som blir väldigt enahanda och rutinmässig läsning för oss andra. I början av dagboken, från 6/19 mars 1917, är tsarfamiljen på Tsarskoje Selo och tsaren skildrar barnens sjukdomar, vädret, promenader och annat. Kerenskij tittar förbi ett par gånger. Senare skickas familjen i augusti till Tobolsk och ännu senare till Jekaterinburg. Det tar tsaren ett par veckor att få veta att Lenin tagit över hans land. Sista dagboksanteckningen, från 13 juli 1918, handlar mest om vädret. Natten mellan 17 och 18 juli avrättades tsaren med sin familj och de få trogna som var vid deras sida. Dagboken visar väl på ett ganska tydligt sätt att mannen som råkade bli envåldshärskare i grunden var ganska enkel och tillbakadragen och förmodligen trivts bättre som en modern monark av typen "klipper band och är trevlig mot folk".