Der Prozess

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är ”Der Prozess” (1925) av Franz Kafka. Denna världskända bok skulle, tillsammans med övrigt som Kafka lämnade efter sig, enligt författarens önskan brännas vid dennes död. Vännen Max Brod, som ansvarade för Kafkas litterära kvarlåtenskap struntade högtidligt i detta efter vännens bortgång 1924. Vilken världen kan vara tacksam för. ”Der Prozess” får väl ses som Kafkas huvudverk och handlar om Josef K, vilken en morgon häktas under märkliga och ovanliga omständigheter. Han övervakas av två slappa väktare, varav den ene äter upp hans frukost, men får därefter gå till jobbet som vanligt tillsammans med tre kollegor som väntat i ett hörn enbart för att göra honom sällskap till jobbet. Han försöker få reda på vad han anklagas för men rör sig i en märklig drömvärld där en domstol framträder på en vind och där han mest träffar märkliga personer utan att komma vidare. För övrigt beter han sig själv också ganska märkligt. Till sist blir ”Der Prozess” en allegori över den moderna människans utsatthet i en värld som han eller hon inte alltid begriper. Stark läsning som inte saknar en stor del svart humor. Jag noterar för övrigt att Kafka även skrev på en något egenartad men på inget vis svårläst tyska.

Life

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Life" (2010) av Keith Richards. Boken är dock inte skriven av Richards utan av en viss James Fox (som antagligen inte ska förväxlas med den skådespelare som gjorde filmen "Performance" tillsammans med Mick Jagger) och jag misstänker att Keefan har dikterat en stor del av det hela. Det verkar i alla fall så när man läser då det är en hel del talspråkligt. Annars underhållande av bara den och jag får ändå säga att Keef är ärlig och han mörkar inte de allra sämsta sidorna av sig själv. Annars rör det sig i stort kronologiskt från födseln i Dartford 1943, via samarbetet med skolkompisen Mick Jagger, mötet med Brian Jones 1962 och vidare till arenastatus. Exempelvis Mick Taylor nämns på tre ställen och Bill Wyman på kanske sex eller sju ställen så Keith vet att utesluta folk ibland. Hans syn på barnuppfostran är även ytterligt liberal. Det som bidrar till hans ärlighet är att han ofta använder citat från andra, via intervjuer eller utgivna biografier. Hjärtskärande är att läsa sonen Marlons skildring av Stones-turnén 1975 - 76 då han följde med och fick väcka sin pappa kring fyra på eftermiddagen eftersom ingen annan vågade. Keith läser sagor för sonen men nickar ibland till eftersom han tagit heroin. Klokt nog såg han till att lämna sin dotter till mamma Doris eftersom han och frun Anita (heroinist även hon) inte klarade av att ta hand om henne. Dock ändå en viss dos av egoism och självupptagenhet här. Också fint att läsa om hur han saknar sin gamle vän Mick Jagger då denne blivit väldigt annorlunda med åren. Boken slutar dock i dur då han ser tillbaka på sitt liv. Allt som allt en man som levt i stort sett som han velat och utan större hänsyn till andra. Men underhållande läsning var det. 

Die Standarte

Den första boken som jag har läst ut i år är "Die Standarte" (1934) av Alexander Lernet-Holenia. Den österrikiske författaren (1897 - 1976) var till nyligen helt obekant för mig men han är onekligen en intressant gestalt. Född och avliden i Wien där han mot slutet av sitt liv var stämplad som "den svåre gamle mannen" i österrikisk litteratur och påstods vara en oäkta habsburg. Som en ytterligare ironi bodde han sina sista 25 år i en våning i det gamla kejserliga slottet Hofburg. Romanen "Die Standarte" bygger rimligen på Lernet-Holenias egna upplevelser under första världskriget. Romanens "nu" är cirka 1928 och romanens berättare följer med den före fänriken Merit då han väljer ut vilka tiggare han ska ge pengar på gatan (idel krigsinvalider). Efter ett möte med en nu blind soldat ur hans eget gamla regimente berättar Merit om sina upplevelser i oktober - november 1918 i samband med krigsslutet och Österrike-Ungerns sammanbrott. Han skildrar hur han, såsom fanbärare, får ansvar för standaret eller fälttecknet till vilket mannarna har svurit en med. Samtidigt spirar även en passionerad kärlekshistoria med den vackra Resa. Medan fronten faller samman och soldaterna strider inbördes utifrån etniska riktlinjer blir Merit besatt av tanken på att föra standaret i säkerhet. En mörkt romantisk och laddad roman med vissa inslag av melodram men även av stort vemod i samband med de många diskussioner som officerarna för om det sammanbrott som de nu alla ser komma. 

Denkwürdigkeiten I

 Den 115:e och sista boken som jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten I" (1930) av Bernhard von Bülow. Den tyske rikskanslern (1900 - 09) och hans omfångsrika verk har länge varit mitt sällskap i vått och torrt och det kändes skönt att få runda av året med en av volymerna vilken börjar då von Bülow blivit statssekreterare kring 1896 och slutar omkring 1903. Boken är som sagt omfångsrik men ändå ganska lättläst och även om von Bülow gärna pepprar sitt verk med utläggningar på engelska, franska, italienska, latin och en skvätt klassisk grekiska så är ändå hans tyska klar och redig och de ålderdomliga orden är inte alltför många. Dock ska jag väl erkänna att jag enstaka gånger tappade bort mig i långdragna utläggningar med många bisatser men för det mesta har det tuffat på. Redan under tiden som statssekreterare har von Bülow ett väldigt sjå med att hålla pli på den impulsive kaiser Wilhelm II och det är ofta som att läsa om mannen i Vita huset just nu. Till sist efterträder han den intelligente men fysiskt skröplige rikskanslern von Hohenlohe och kastas nu in i sakerna på allvar. Han får bland annat sköta förhandlingar med Storbritannien och upplever drottning Viktorias död och Edward VII:s trontillträde och mycket annat. Bärande är dock relationerna mellan länderna och den ständigt återkommande rädslan för en eller annan konflikt samtidigt som von Bülow, som ofta skryter diskret (ibland inte så diskret) med sig själv, bedriver diskret krypskytte mot de efterträdare som faktiskt lyckades få till ett världskrig. Intressant om storpolitiken i början av 1900-talet med många porträtt av samtida politiker. 

Die Brigade Ehrhardt

 

Den 114:e boken som jag har läst ut i år är "Die Brigade Ehrhardt" (1971) av Gabriele Krüger. Detta verk är en historisk analys av den kanske mest kända frikåren under tiden efter första världskriget, ledd av korvettkapten Hermann Ehrhardt (1881 - 1971). Med andra ord levde Ehrhardt då boken skrev, om än inte länge till (författarinnan omnämner honom i alla fall som levande i efterordet) och troligen hann han heller aldrig ha någon åsikt om detta verk. Krüger skildrar händelseförloppet som sattes igång i november 1918 och med revolutionen i Wilhelmshafen och hur Ehrdhardts brigad (formellt bildad i januari 1919) sedan blev en viktig faktor då det gällde att upprätthålla "ordning" i den näst största varvsstaden. Efter det följer läsaren brigadens insatser då det gäller att slå ner olika uppror (framför allt i München i april - maj 1919) och kulmen på dess aktiviteter under "Kapp-kuppen" i Berlin i mars 1920. Därefter upplöses brigaden men antar en underjordisk skepnad och övergår i den ökända terrororganisationen "Organisation Consul", vilken kan ha mördat så många som 200 personer. Även här nåddes en kulmen i och med morden på politikerna Erzberger (1921) och Rathenau (1922). Ehrhardt, som vid denna tid gömde sig i Bayern och på andra platser, försökte åter spela en roll under krisåret 1923 och i samband med Hitlers kuppförsök men detta kom snöpligen av sig. Senare skulle den kände frikåristen helt lämna politiken och bli bonde i Österrike fram till sin död. I sin analys skriver Krüger att Ehrdhardts misslyckande (förutom kortsiktiga segrar då ett och annat vänsteruppror krossades) berodde på att han inte hade något politiskt program utöver att behärska gator och torg. Hon betecknar honom rentav som "opolitisk" (vilken kanske är att ta då han väl ändå hade någon form av grundkonservativ, för att inte säga reaktionär, inställning). Lite torrt här och där men ändå en mycket intressant analys av den troligen mest kända frikåren av dem alla samt om dess roll 1919 - 23. 

Unknown Pleasures - A Cultural Biography of Roxy Music

 Den 113:e boken som jag har läst ut i år är "Unknown Pleasures - A Cultural Biography of Roxy Music" (1998) av Paul Stump. Läste boken som ganska ny kring sekelskiftet men nu var det dags för en omläsning. På sätt och vis är det skönt att boken gör halt innan den tradiga återföreningscirkusen (från 2001 och så sent som 2022) började drabba även Roxy Music. Som titeln antyder gör författaren ofta analyser av den kulturella bakgrunden och varför Roxy Music kom fram då det gjorde. Vi får även rejäla utläggningar om Ferrys icke-musikaliska influenser, i huvudsak då från konstvärlden. Utöver gruppens diskografi och turnéer så får vi även rätt rejäla utläggningar om de enskilda medlemmarnas projekt och Eno samt Mackay/Manzanera får egna kapitel om sina soloprojekt. Mycket uttömmande. I övrigt är detta knappast någon form av "skandalbok" utan författaren understryker tvärtom hur städade och "vuxna" Roxy Music var, inte minst då de var verksamma under det glada 70-talet med dessa många rock'n'roll-utsvävningar. Även om detta inte är någon officiell biografi och ingen medlem från gruppen medverkat så finns tillräckligt med intervjuer för att Stump ändå skulle kunna återge omfattande citat från olika nyckelpersoner även om han själv har intervjuer människor kring gruppen. Seriöst, lärt och välskrivet. 

Landsknechte Wurden Wir - Abenteuer aus dem Baltikum

 

Den 112:e boken som jag har läst ut i år är "Landsknechte Wurden Wir - abenteuer aus dem Baltikum" (1932) av Erich Balla. Titeln skulle väl på svenska ungefär lyda "Vi blev legosoldater - äventyr i Baltikum". Officeren Balla (1885 - 1943) deltog i första världskriget och sedan som medlem i "Järndivisionen" i Baltikum 1919. Tanken var där att erövra land som kompensation för den hårda freden på västfronten. Även om detta är en roman så bygger den rimligen på Ballas egna upplevelser. Vi följer här den något så när ridderlige Hauptman (d.v.s. Kapten) Rodenholm och dennes adjutant Holtz när de i februari 1919 anländer till Baltikum. En rad komiska förvecklingar följer i början men till sist kan Rodenholm få leda trupp och gå ut i strid. Kriget, som mest är en rad småkrig, är ytterligt förvirrad med skiftande och ibland även underliga allianser och tyska, letter och ryssar med olika bakgrund passerar revy. Stilistiskt skriver Balla lite naivt och det hela framstår ibland som lite av ett pojkboksäventyr, om än blodigt och brutalt. Dock är det ändå ofta så att våldtäkter eller mördande av fångar skildras lite på håll, distanserat. Mer ingående skildras de skiftande attityderna hos de tyska soldaterna vilka varierar på en skala mellan ovilja till "har inget annat för mig" och vidare till entusiasm. Kulmen för järndivision blir när man intar Riga 22 maj 1919 men senare skiftar lyckan drastiskt och romanen kan till sist rundas av i december 1919 då flera av de deltagande åter tågar in i tyska riket. Som sagt, lite ytligt skriven men dock med viss humor och ibland kanske något av en hemingwaysk knapphet. Plus att man även fick veta mer om en historisk episod som liksom försvann i kölvattnet av "det stora kriget".