Januari - mars 1936

George V:s begravning

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december 1935”:

Tidigare på Facebook har jag publicerat texter jag kallar ”nedslag i nittonhundratalet” och där jag följer ett antal personer genom århundradet. Kommer dock att fortsättningsvis publicera dem här. Personerna ifråga är dagboksförfattarna Harry Graf Kessler, Joseph Goebbels (JG), Chips Channon och Harold Nicolson, brevskrivarna Joseph Roth och Stefan Zweig samt biografier över Franz Werfel, Hans Fallada och Reinhard Heydrich.

Harold Nicolson är 13 januari 1936 ute med Sibyl Colefax och man tar ett glas innan det blir premiären på en Noël Coward-pjäs (”Tonight at Eight Thirty”) på Phoenix Theater. Två personer ska ansluta sig och lite innan avslöjar Sibyl att det är prinsen av Wales och Mrs Simpson. Den senare är tungt juvelbehängd, har plockade ögonbryn och ger ett klokt intryck. Hon har även fått prinsen att gå med på att inte röka i pausen ”så hon försöker hjälpa honom”. Harold noterar hur prinsen stirrar på hans slips: ”The Eye of Windsor Blue Surrounded by Jaundice”. Han känner sig dock lite ner då han går hem: ”Why am I sad? Because I think Sibyl is a clever old bean who ought to concentrate on upon intellectual and not social guests. Because I think Mrs Simpson is a nice woman who is flaunted suddenly into this absurd position. Because I think the P of W is in a mess. I do not feel at ease in such company.”

JG lyssnar 14 januari på en bekant som ger intryck av en resa i USA: ”Ett kulturlöst land. Men en sak kan de: teknik och film. Men de förstår inte våra raslagar och de har tolv miljoner n****r och sju miljoner judar. De ska hålla sig till att göra film och bygga maskiner”. 17 januari: ”Hos führern. Göring är också där. Berättar om sin bal (hans födelsedagsfest, vilken i litterär form är skildrad i Klaus Manns roman ”Mefisto”). Frostig stämning. Hess skrattar.”

Chips konstaterar 18 januari (hans första dagboksanteckning detta år efter någon form av sjukdom) att året börjat dåligt: Kipling har dött och kungen är sjuk. Han drar sig till minnes när han någon gång på tjugotalet träffade Kipling utan att ens veta vem det var. Kipling hade långa hårstrån som växte ur öronen. Det blir ett evigt ringande till vännerna (Diana Cooper, Emerald Cunard, med flera) om kungens hälsa. Och så håller man utkik efter bulletiner. JG noterar på sitt håll också att kungen är sjuk: ”Antagligen inget hopp”.

”The King is Dead – Long Live the King” skriver Chips 21 januari. Han har under dagen varit i parlamentet där alla, med premiärministern i spetsen, svurit den nye kungen trohet. Duff Cooper berättar att han redan sett Edward VIII vilken såg väldigt ung ut i en amiralsuniform. 23 januari talar Baldwin om den framlidne kungen ”vilket han gör bra...” Chips noterar att Balwin haft en ansträngande dag då han tidigare samma dag burit kistan på sin kusin, Kiplings, begravning (”och denne tyckte inte ens om honom”). Man ska sedan samlas i parlamentets stora sal för att defilera förbi katafalken. ”Låt oss gå tillsammans”, säger Nicolson och det går in. Man väntar. Till sist bärs kistan in och kungafamiljen anländer med Edward VIII och änkedrottningen i spetsen.

27 januari noterar Chips att det just då sitter sex kungar och äter middag i Buckingham Palace (kungarna av Belgien, Danmark, Norge, Storbritannien, Bulgarien och Rumänien) samt även hans gode vän, regenten Paul av Jugoslavien. 28 januari begravs kungen och Chips deltar i människohopen som följer George V till sista vilan. Harold Nicolson är inte ute och hör mest saluterna som skjuts. 29 januari är huset på Begrave Square i beboeligt skick och två dagar senare flyttar den lilla familjen ut från nr. 21 i St James' Palace där de bott i två år.

2 februari noterar Chips hur omgivningen tydligen försöker få hertigparet av Kent avogt inställda till Mrs Simpson. Hertigparet av York är det redan. Dagen därpå hinner han och Honor säga farväl till regenten Paul. ”När ses vi igen?” 5 februari är Harold Nicolson i parlamentet där han ser Ramsay MacDonald inta sin plats under burop från Labour-oppositionen. De båda kommer till tals och MacDonald erbjuder Nicolson att bli hans sekreterare men denne tackar nej för att det skulle begränsa hans frihet. 8 februari är Hans Fallada, återkommen från mentalsjukhuset, åter på sin egendom Carwitz och skriver med glatt humör på ”Wizzel Kien” (som blir klar 17 april).

Chips Channon är 12 februari på en rätt tråkig middag hos Mamie Lygon. Han talar med Evelyn Waugh och Paul Balfour, som båda bevakt kriget i Abessinien såsom korrespondenter. ”Now they are back, and both converted pro-italians. They are both rabidly anti-abyssinian now, and now wonder... they say that they are the worst possible people - treacherous, cruel, dirty, barbarous, heathen, slave-owning... opinion in this country is veering somewhat to the anti-abyssinian side.” Harold Nicolson sitter 13 februari inne på Anthony Edens rum och diskuterar. Eden förklarar att hans mål är att till varje pris hindra ett nytt krig med Tyskland. Han är beredd till eftergifter om tyskarna vill gå med på att nedrusta och gå med i NF. ”I am all in favor of such a far-sighted plan”.

15 februari placerar makarna Channon böcker i bokhyllorna i sitt nya hem och Chips bli sentimental då han stöter på många bortglömda böcker och minnen. Joseph Roth skriver 17 februari till Stefan Zweig: ”Jag förstår helt enkelt inte världen, antar jag. Jag begär för mycket – för mycket litteratur av mig själv, för mycket mänsklighet av andra.” (…) Min nattportier är en hygglig man, hyggligare än tio författare, och jag föredrar honom definitivt framför, säg, Kesten.” 20 februari besöker Nicolson den tyskvänlige lord Londonderry och väl där sitter ”en rar liten kvinna” på en soffa och säger till Nicolson att de inte sett ”sedan Berlin”. Vid en närmare titt känner han igen hertiginnan av York och blir generad. Allt detta relaterar han i ett brev till Vita.

24 februari noterar Chips: ”I am rather irritably lately, perhaps it is liver”. 27 februari mår Chips dåligt och klagar på sena nätter ”som tar livet av mig”. Senare på dagen hör han dock Nicolson hålla ett ”briljant” tal om engelsk-tyska relationer på Foreign Affairs Committee. ”It was shrewd and alarming and we almost heard the tramp-tramp of the troops. Harold predicted that trouble would come from the German source in 1939 or 1940; perhaps I shall be too old. Certainly I feel to infirm at the moment to join any army.” Samma dag diskuterar JG med AH och Göring remilitariseringen av Rhenlandet. Dagen därpå far JG med AH till München då han vill ha honom vid sin sida när han tar det svåra beslutet om Rhenlandet.

Tyskarna besätter Rhenlandet 7 mars 1936

Det är söndag 1 mars. AH kommer till JG och den nu tame von Papen (ambassadör i Wien) är också där. Han har beslutat sig för att besätta Rhenlandet. ”Världen tillhör de modiga!” Dagen därpå meddelar AH att han ska samla riksdagen och meddela detta varefter riksdagen upplöses och nyval utlyses (en i sig märklig åtgärd då det bara fanns ett parti i landet). JG kopplar av i anspänningen med att se lättsamma filmer. På kvällen 4 mars gästar han Görings. ”Riktigt och pråligt” men långtråkigt även om värden är förekommande.

Natten till 7 mars sover JG knappt alls men känner sig ändå pigg då han tar sig an sina uppgifter samtidigt som tyska trupper rycker in Rhenlandet. Allt går enligt plan och England och Frankrike är tagna på sängen. AH håller tal och är nära tårar på slutet. Riksdagen upplöses och nyval utlöses. JG svävar själv som på moln och det heilas och marscheras med facklor och hela baletten. ”En sådan dag!” Stämningen är hög ännu dagen därpå som han avrundar med ”en dum och harmlös underhållningsfilm” med Shirley Temple. I London är stämningen inte lika hög. Eden talar i parlamentet inför ”fullsatt” parlament. Nicolson lyssnar. ”Promises of help if France attacked, otherwise negotiation. General mood of the house is one of fear. Anything to keep out of war.”

Nicolson reflekterar 12 mars: ”If we sent an ultimatum to Germany she ought in all reason to climb down. But then she will not climb down and we shall have war. Naturally we shall win and enter Berlin. And what is the good of that? It would only mean communism in Germany and in France and that is why the russians are so keen on it. Moreover the people of this country absolutely refuse to have a war. We shall therefore have to climb down ignominiously and Hitler will have scored. But it does mean the final end of the League and that I do mind dreadfully. Quite dreadfully.” I Tyskland råder dock en lätt panik fredagen 13:e då man tror det ska bli krig. För en gångs skull medger JG att han ”inte är i form” på ett möte där stämningen är ”fruktansvärd” och där medvetslösa bärs ut. Tidningspressen skapar panik. Inget händer dock. På kvällen meddelas att Tyskland ska bjudas in till London. ”Luften rensas”.

JG frossar i filmer varje kväll. 15 mars ser han ”en amerikansk rövarfilm” vid namn ”Kapten Blod”. 16 mars skriver Stefan Zweig till Joseph Roth att han borde lämna Paris och vara på något ställa där han kan jobba samtidigt som han har minskade åtaganden. 25 mars är Roth på Eden Hotel, Amsterdam, där han skriver till Stefan Zweig att förläggaren de Lange in vill ge honom kontakt och en ny kris tillstöter i hans liv. Som svar på Zweigs förslag om olika orter skriver Roth 26 mars: ”Jag kan inte gå till Marienbad för säsongen. Span är sterila. Jag hatar Budapest. Och i Jugoslavien skulle jag vara rädd för att krig skulle bryta ut. Det är ett barbariskt land. Jag kan bara resa till Österrike. Jag känner till Belgrad, Zagreb, Dubrovnik mycket väl. Det är en polisstat. Jag skulle behöva uppehållstillstånd och stå ut med att bli genomsökt etc. Jag var en gång reporter där för FZ, de vet allt om mig. I mitt tillstånd är polisstater en omöjlighet.”

Nicolson är 28 mars i parlamentet: ”The Feeling in the House is terribly pro-German, which means afraid of war." 29 mars gläds JG över en valseger med mer än 98 %. Ironin. Greve Harry diskuterar 20 mars med vännen Max om det faktum att hans böcker nu är förbjudna i Tyskland. 31 mars skriver Zweig strängt men ärligt till Roth: ”Vi har förutspått detta i åratal. Allt det du upplever nu har vi för din del redan upplevt i förväg, vi har delad dina bekymmer, och vad mer är, vi har förutspått den dåliga lever som drickandet skulle ge dig och den bitterhet med vilken du oundvikligen kommer att rikta mot oss. Du behövde inte var en profet för att förutspå allt detta. (…) Du måste få ur ditt huvud en idé om att vi på något vis är hårdhänta eller brutala mot dig. Glöm inte att vi lever i en period av allmän undergångsstämning och vi kan vara glada om vi kommer igenom den alls. Anklaga inte dina förläggare, skyll inte på dina vänner, slå dig inte för bröstet ens själv utan ha äntligen modet att erkänna att hur stor du än är som författare, så är du i materiell mening en fattig liten jude, nästan lika fattig som sju miljoner andra, och du kommer att behöva leva som nio tiondelar av andra mänskliga varelser i världen, på liten fot och med stramare budget.”

Oktober - december 1935

Samuel Hoare

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december 1935”:

Tidigare på Facebook har jag publicerat texter jag kallar ”nedslag i nittonhundratalet” och där jag följer ett antal personer genom århundradet. Kommer dock att fortsättningsvis publicera dem här. Personerna ifråga är dagboksförfattarna Harry Graf Kessler, Joseph Goebbels (JG), Chips Channon och Harold Nicolson, brevskrivarna Joseph Roth och Stefan Zweig samt biografier över Franz Werfel, Hans Fallada och Reinhard Heydrich.

Både JG:s och Chips Channons fruar, Magda och Honor, väntar barn då oktober månad bryter in. Efter många turer fram och tillbaka till kliniken får Magda 2 oktober äntligen en son. Lyckan är total. Buck de la Warr, Vita Sackville-Wests kusin, erbjuder 3 oktober Harold Nicolson att ställa upp i parlamentsvalet för National Labour i valkretsen West Leicester. Han förklarar att han ska tänka på saken. Samma dag anfaller Italien efter många turer Abessinien. JG noterar det mest medan Chips Channon slukar nyheter hela dagen. 4 oktober diskuterar JG med filmskaparen Leni Riefenstahl den OS-film som hon ska regissera året därpå. 7 oktober noterar Chips att det efterlängtade barnet är cirka två veckor försenat. 9 oktober myllrar det dock i parets hem då värkarna nu kommit igång på allvar. Chips dagbok upphör i sex veckor även om parets enda barn, sonen Paul, föds senare under dagen.

11 oktober utkommer Joseph Roths roman ”De hundra dagarna”, vilken skildrar Napolens återkomst 1815. Harold Nicolson diskuterar med Buck de la Warr och ordföranden i West Leicester hur han ska kandidera: "I went to see Buck yesterday. Jarvis (Chairman of the West Leicester Conservative Association) was there. He is aged about 35; high colour; high morals. He began by saying that it is most important that I should stand as 'The National Government Candidate' and not as 'National Labour'. I let Buck answer that point as I am all at sea about these labels. Buck said he agreed. I said 'But supposing people ask me what party I belong to, what am I to say?' Buck said that I must say that I was a follower of Ramsay MacDonald."

Redan 12 oktober noterar JG att det går uselt för Italien. ”Hela världen är emot landet”. Hustrun Magda kommer dock hem med sonen, som fått heta Helmut. ”En lycklig höstdag”. Joseph Roth skriver 18 oktober till Stefan Zweig: ”Den enda plats där jag har läsare är Holland. I Schweitz har jag hittills blivit ignorerad av de ledande tidningarna. I Österrike är jag mellan två stolar, reaktionärerna tar mig för en vänsterextrem jude, och vänstern för en ”avfälling”. För tyska flyktingar är Heinrich Mann, Feuchtwanger och Arnold Zweig alla betydelsefulla författare. Det skulle krävas ett mirakel, tror jag, för att min bok skulle bli en succé.” Ber honom vidare marknadsföra den hos franska förläggare, med mera. I slutet av oktober skriver han: ”Jag lovar att försöka sluta ta livet av mig om jag kan vara säker på att få leva ytterligare tre månader efter 15 november.” (…) ”Mitt liv är fruktansvärt, fruktansvärt. (…) Jag lugnar mig bara när jag tagit mig ett glas.” JG rundar av kvällen 29 med Beethovens nia med frun. Fürtwängler dirigerar igen. ”Store, store Beethoven!” (som hade avskytt honom)

Från Hotel Foyot skriver Roth åter till Stefan Zweig 7 november: ”Du lär väl inte stärka men däremot förlänga vår vänskap om du försöker få ordning på mitt liv under de närmaste ett och ett halvt åren...” Samma dag skriver Harold Nicolson till hustrun Vita: ”I hate and loathe every moment of this election. The evening meetings are such absolute HELL that they hang on ones soul all day like a lump of lead.” Joseph Roth till Stefan Zweig 9 november: ”Jag ber dig, oroa dig inte för mitt drickande. Det är troligare att det bevarar mig än att det förstör mig. Ja, alkohol har en förmåga att förkorta ens liv men de hindrar omedelbar död. Och det är att hindra den omedelbara döden som intresserar mig, inte att förlänga mitt liv. Jag kan inte räkna med så många år framför mig. Det är som om jag med alkohol förbrukar de sista tjugo åren av mitt liv för att få en vecka eller två till.”

14 november befinner sig Harold Nicolson på valvaka i Leicester. Först verkar Morgan (Labour) vinna men de sista rösterna ger Nicolson segern med omkring 150 röster. ”Poor Morgan, I must not show any sign of triumph.” Denne begär omräkning men resultatet står sig. Nicolson far till constitutional club: ”They are waiting for me in the rain and as I draw up there are shouts of 'Here he is!' Out they drag me and hoist me up the stairs. Pandemonium let loose. I am dumped on the staircase and say a few words. Then back to the hotel – champagne with Waterhouse. To bed at 2.30 AM.” Hermann Kesten, i Amsterdam, skriver 15 november till Klaus Mann och tipsar honom om att skriva en roman om en homosexuell karriärist i tredje riket, baserad på hans egen före detta svåger Gustav Gründgens.

Joseph Roth till Stefan Zweig 16 november: ”Sedan jag började skriva har jag aldrig kunnat skriva utan förskott. Det är en stor synd men en än större är självmordet som det innebär att inte skriva något alls. Jag är nu 41 år gammal. I 15 år åt jag torrt bröd. Sedan åt jag bröd och smör. Sedan kom kriget. Sedan tio år till med bröd. Sedan var det förskotten. Journalism. Motbjudande arbete. Förödmjukelse. Sexton böcker. ”Framgång” endast de senaste fem åren – förknippat med personlig olycka, och därför värdelös. Lån och bli lurad. Hitler. Hela tiden ta hand om andra människor.” (…) Jag kan inte leva i ett ständigt tillstånd av panik. Men jag lever i ett tillstånd av panik. Har gjort det i åratal. (…) Min roman kommer INTE att sälja, det är jag säker på.” 17 november: ”Det finns inga konstnärer eller genier i hela bibeln, inga i Nya testamentet eller i hela raden av helgon. Vad vi gör, käre vän, är värt lite eller inget i guds ögon. (…) Du kan säga till mig att det är min plikt att tjäna litteraturen. Jag tjänar inte litteraturen. Litteratur är världslig sak, det är mitt jobb.”

JG inspekterar 21 november bygget av nya rikskansliet. Han träffar franske ambassadören. Det blir senare en del klassisk musik som vanligt. Han reflekterar över Görings svaghet för prinsar. ”Inte för oss... vi måste förbli oss själva”. Chips dagbok är 22 november åter igen då hertigparet av Kent kommer och inspekterar ”baby Paul”. Hans Fallada jobbar på sin skälmroman ”Wizzel Kien” men det går trögt. Han hustru Suse skriver i sin dagbok 23 november: ”Pojken har svåra depressioner om natten, åkte vid middagstid med Finger till dr Burlage – Sanatorium Zepernick”. Lyckligtvis för Fallada är Willi Burlage en gammal skolkamrat som blivit framgångsrik inom psykiatrin och som blir hans trygga tillflykt. Chips Channon gläds samma dag över att vännen Duff Cooper blivit krigsminister ”vid en ålder av 45”. Han reflekterar även över en viss lord Londonderry: ”Not the fool people think he is, yet not the statesman he himself think he is”.

Chips hyser inga höga tankar om Labour-ledaren Atlee. Vid besök i parlamentet 26 november iakttar han ”Atlee, the little worm that has been re-elected as leader of the Labour party...” På kvällen en brakfest med vänner. Han vaknar dagen därpå, trött och rejält fyllsjuk efter ”gårdagens anspänning och för mycket att dricka”. Han noterar att Duff Cooper åkt för att ”kyssa handen” i samband med sin utnämning. Själv far han till Southend där han märker ”en tydlig förändring” och att han tilltalas med ”Sir” o.s.v. Han är nu ”parlamentsledamoten”. 28 november är Chips åter i parlamentet och skakar han med talmannen, ”Honors kusin”. Den brittiska överklassen är en liten värld.

1 december besöker makarna Channon den kommande bostaden på 5 Belgrave Square som ännu är ”In a sorry condition”. Harold Nicolson reflekterar i brev till hustrun 4 december över landets premiärminister: ”There is something very strange about Stanley Baldwin. At first sight he is a solid English gentleman, but the one observes odd nervous tricks. He has an extraordinarily unpleasant habut of smelling at his notes and licking the edges slightly as if they were a flap of an envelope. He scratches himself continuously. There are russet patches cross his head and face. And a strange movement of the head, with half-closed eyes, like some tortoise half-awake smelling the air – blinking, snuffly, neurotic.” Han beskriver vidare hur han under besöket i parlamentet går till rökrummet som är fullt av ”old boys” som röker och dricker och Winston Churchill, bland andra, ger honom ett fryntligt mottagande.

6 december gormar Chips i sin dagbok över en mindre hovskandal där en lady Ponsonby, vars make dött efter lång tjänst hos kungen, nu måste lämna St James's Palace utan pension. Ynkligt och snålt av kungen. ”The Court is Dead and out of date. (…) it is time these dreary narrow-minded old fogies were sacked, as indeed, they will be during the next reign.” Han träffar 9 december lady Curzon för första gången på ett år: ”Poverty doesn't suit her really... the contrast hurts and shocks.” (hennes nye man hade ruinerat henne). 10 december är Chips i parlamentet där han för första gången sedan han blev invald har roligt. Efter sittningen blir han ”outrageously drunk” på ett par glas vin och lite portvin. ”I fell in the street on my way home. How disgraceful. I hope noone noticed”. Dagen där på kollar han med sin nye vän, Sam MacNamara, om någon märkt men det verkar inte så. Därefter ha han en trevlig middag med denne, Nicolson och andra innan en sen session i parlamentet.

Harold Nicolson skriver 12 december till frun Vita om sin besvikelse över utrikesminister Samuel Hoare, ”som verkligen svikit oss”, genom ett hemligt avtal med Frankrike om att Italien får ta en del av Abessinien. Nicolson förklarar att han sannerligen inte kommer att rösta för regeringens avtal och att menar att det hade varit världens chans att hålla ett förkrossande tal om han nu bara tillhört oppositionen. Samma dag ser Chips i parlamentet en rättegång där en lord de Clifford, anklagad för att ha råkat döda en man i en trafikolycka, låter sig dömas av sina kollegor. Det är första gången detta förfarande används sedan 1901 och även sista gången (systemet avskaffas 1948). Senare kom dock fram att lorden, som anklagats för rattfylla, var nykterist medan man han råkade döda hade dömts för vårdslöshet i trafik och rattfylla. Han blir även frikänd denna decemberdag.

Nicolson är 13 december på middag med Sibyl Colefax, Diana Cooper, makarna Simpson och Prinsen av Wales. Det talas en del om diplomati och prinsen menar att det är synd man inte skicka de bästa personerna till exempelvis USA. Samtidigt reflekterar han över sin egen person: ”Men folk kommer bara säga att här kommer den jävla prinsen av Wales och lägger sig i igen”. Nicolson: ”One finds him modest and a good mixer”.

19 december blir en ytterligt laddad dag i parlamentet då utrikesminister Hoare håller sitt avskedstal. Han har näsan omplåstrad efter en skidolycka. Både Nicolson och Chips skildrar hur han förklarar att han gjort vad han kunnat för sitt land och önskar att ”min efterträdare har mer tur än jag”. Mot slutet av talet börjar Hoare gråta. Nicolson skriver att talet är ”excellent”. Dock går misstroendevotumet igenom och Hoare måste avgå. Nicolson: ”I do not like the man but my sympathy went out with him”. Nicolson håller därefter sitt jungfrutal om själva episoden med Hoare och noterar hur premiärministern lyssnar uppmärksamt. Han gratuleras efteråt av Eustace Percy, Duff Cooper och flera andra. Chips är tagen av Hoares tal: ”I have never been so moved by a speech (…) it was an expression of a large secetion of sensible England; it was, perhaps, the swansong of a certain conservative spirirt... ” Vidare tycker Chips att premiärminister Baldwin inte ska låta sig ”hunsas” av vänsterkonservativa och liberaler. Han refererar till Atlee som ”en svart snigel”. Han tycker Nicolsons tal är bra. JG noterar samma dag Hoares avgång: ”Mussolini kan skratta... han har oförtjänt tur!”

23 december blir Anthony Eden ny utrikesminister. Chips kallar det ”en seger för vänstern”. Han känner Eden sedan sin tid på Oxford. ”I like him but I have never had an exaggerated opinion of his brilliance. His apperance is magnificent”. Makarna Werfel vän Alban Berg dör 24 december i blodförgiftning. Han sista verk, en violinkonsert, tillägnas ”minnet av en ängel” (d.v.s. Alma Werfels dotter Manon som avled 11 april 1935). Berg hade avslutat verket redan 15 juli. 25 december firar Chips Channon en glad jul och ger sonen Paul juvel som tillhör prins Paul av Jugoslavien, vilken i sin tur fått dessa av landets kung Paul. Det blir på kvällen en middag med ett myller av vänner.

 

Hyllning till Katalonien

Den sextionionde boken som jag har läst ut i år är "Hyllning till Katalonien" (1938) av George Orwell. Boken är en skildring av George Orwells korta och ganska glanslösa insats i Spanska inbördeskriget från sent i december 1936 till 23 juni 1937. Orwell hade från början kommit till Spanien för att skildra kriget som journalist men anslöt sig till en milis under kommunistiska POUM. Intressant är särskilt hans skildring av det revolutionära Barcelona i de tidiga kapitlen där man ser tydliga samhällsförändringar på kort tid. Därefter följer de monotona upplevelserna vid fronten i Aragonien där han och andra soldater, i lera och fulla med löss, försöker pricka fienden som är på för stort avstånd för att man ens ska ha en chans att träffa. Gevären är uråldriga och disciplinen usel. Lagom då Orwell i slutet av april 1937 återvänder till Barcelona för lite rekreation så inträffar de ökända "majhändelserna" där regeringstrupper samt olika kommunistiska och anarkistiska grupper 3 - 8 maj utkämpar gatustrider i Barcelona. Orwell dras in i dessa strider och bevakar byggnader för POUM:s räkning. Händelsen blev inte värst blodig men gav ändå den spanska revolutionen en knäck då rivaliteten bland de antifascistiska trupperna nu kom i öppen dager inför hela världen. Efter ett kapitel med egna intryck av händelser, såsom han omedelbart upplevde dem, försöker Orwell i ett efterföljande kapitel skildra händelserna mer översiktligt och ge bakgrund samt visa på reaktioner i omvärlden. När han återvänt till fronten en bit in i maj blir han efter tio dagar skjuten genom halsen och kriget är därmed över för hans del. Återkommen till Barcelona med en frikallningsorder upplever han nu, i juni 1937, hur den spanska republiken undertrycker POUM och en våg av arresteringar följer. Flera av Orwells vänner, som tappert stridit för republiken, finner sig plötsligt vara arresterade. Ett exempel på dessa personer är belgaren Georges Kopp vilken Orwell hinner hälsa på innan han och hans fru 23 juni 1937 lyckas ta sig över gränsen till Frankrike och vidare till Storbritannien. Boken kom ut i början av 1938 och utgavs sålunda medan kriget ännu rasade men den har därmed en närvarokänsla och Orwell betonar att han givetvis har sina egna synvinklar och ibland bara begränsad kunskap om vad han skildrar. Allt som allt ändå en av de mest levande skildringarna av Spanska inbördeskriget och generellt en skildring över krigets meningslöshet men även över politikens bedräglighet. 

 

Hans Fallada - En biografi

Den sextioåttonde boken jag har läst ut i år är "Hans Fallada - En biografi" (2017) av Peter Walther. Författaren, som är germanist, har grundligt kartlagt författaren Hans Falladas (1893 - 1947) korta men ganska händelserika leverne. Rudolf Ditzen, som han egentligen hette, fick tidigt psykiska problem och en första kris kom vid en misslyckad självmordspakt med en skolkamrat 1911. Ditzen lyckades döda sin kamrat men blev själv bara skadad och togs in på mentalsjukhuset, det första av många han skulle stifta bekantskap med. Under slutet av första världskriget blev han morfinist och kom även att dricka en del. Han blev dock lantbrukselev och kom att skickligt sköta ekonomin på flera gods men dömdes även för förskingring och fick fängelse (pengarna gick till droger). Vid ett tillfälle såg han dock avsiktligt till att åka in i fängelse för att det var enklaste sättet att bli drogfri på. Lyckan vände i skiftet 20-/30-tal då han började med journalistik och tog sig namnet "Hans Fallada" som författare. Ett stort genombrott, även internationellt, fick han 1932 med "Hur ska det gå för Pinnebergs?" ("Kleiner Mann, Was Nun?") och pengarna strömmade in. Fallada köpte en liten gård och levde tidvis lycklig där med fru och två barn. Han valde att stanna kvar i Tyskland under nazisterna för att han helt enkelt inte ville lämna sitt land plus att han inte stod under omedelbar fara även om han i ett farsartat ögonblick arresterades av Gestapo 1933 för "mordplaner mot Hitler". Detta på grund av ett bisarrt missförstånd som ledde till två dagar i häkte innan han kom ut. Dock plågades han under trettiotalet återkommande av depressioner och återfall i drogträsket och åkte in och ut på anstalter där han dock kunde komma och gå lite som han ville. Även om han fick göra sina böcker mer menlösa så blommade han upp igen under sina sista tio år då han skrev "Varg bland vargar" (1937) och senare "På livstid" (1944) och "Ensam i Berlin" (1946, hans sista bok. Precis efter kriget lyckades Fallada framgångsrikt etablera sig i östra Berlin och kanske hade han blivit en uppburen författare i DDR om nu inte hans hälsa till sist gav vika varvid han avled 5 februari 1947, lika fysiskt nedgången som någonsin en Joseph Roth eller Hjalmar Bergman. Allt som allt en gedigen biografi om en mycket spännande författare. Hans böcker, om de små människorna som lekbollar i tillvarons ström, är ännu väl värda att läsa. 

Oostende 1936

Den sextiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Oostende 1936" (2014) av Volker Weidermann. Den svenska undertiteln är "Stefan Zweig och Joseph Roth sommaren innan mörkret föll" medan den tyska, och bättre, titeln är "Vänskapens sommar". På vilket sätt mörkret föll 1937 vet jag inte direkt för saker blev väl mer akuta för t.ex. de båda huvudpersonerna 1938 (Zweig kunde inte vistas i Österrike och Roths hälsa försämrades än mer). Egentligen är det en lite problematisk bok, om än trevlig. Det är nämligen så att så värst mycket "Oostende 1936" har författaren inte att jobba med. Det är nämligen bokens huvudtema: Stefan Zweig är i Oostende i juli 1936 och lockar dit Roth så de kan jobba lite ihop (det går rätt bra) samtidigt som även andra tyska exilförfattare också dyker upp. Hur många sidor i den 174 sidor långa boken skildrar orten den sommaren? 30? Ens det? I övrigt blir det förhistoria om Stefan Zweig och Joseph Roth och därefter får vi även följa dem fram till Roths död 1939. På så vis är därmed titeln lite missvisande och det blir i grunden en fritt irrande essä om två vänner under sina sista år tillsammans. Dock inte ointressant eftersom vi här exempelvis får möta den charmerande unga Irmgard Keun som väljer att inleda en relation med den vid det laget gravt sönderdruckne Roth. Kärlekens vägar äro outgrundliga. Halvannat år varade det ändå. 

Joseph Roth: A Life in Letters

Den sextiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Joseph Roth - A Life in Letters" (2012), sammanställd av germanisten och Roth-fantasten Michael Hoffmann vilken har översatt ett stort antal av Roths brev till engelska. Roande nog hittade jag boken av en slump då jag satt och bläddrade efter Roth-böcker på Bokbörsen. Ibland har man helt enkelt tur. Josepth Roth (1894 - 1939) var en betydande författare men också en disharmonisk och vinddriven människa som till sist söp ihjäl sig i en utdragen process som mer än väl skildras i hans hundratals brev. De äldsta är från 1911 men tyngdpunkten ligger på 1930-talet och inte minst de många brev han utväxlade med den alltmer prövade vännen Stefan Zweig. En stor del av breven handlar om pengar och en ständig deadline angående böcker och andra texter som han hektiskt färdigställde, sittande på fik eller de eviga hotellrummen. Hans sönderfallande hälsa beskrivs ganska utförligt i breven och det är ganska sorglig läsning även om det trots allt även finns en klok man där bland alla flaskor. Under hans sista tid går det rentav ut ett brev från tronpretendenten Otto von Habsburg om att "den trogne undersåten Joseph Roth må sköta om sin hälsa" (som en bisarr slutkläm försökte Roth 1938 bistå vid en monarkistisk restauration i Österrike vilken dock inte hinner skildras så mycket i breven). För den som är mycket road av Roth är detta intressant och värdefull läsning parallellt med hans romaner. 

With Hitler to the End

Den sextiofemte boken som jag har läst ut i år är "With Hitler to the End" (1980) av Heinz Linge, Hitlers personlige betjänst (det som kallas "valet" på engelska). Som sådan var han i princip alltid tillsammans med Hitler och även om han inte satt med på de viktigaste mötena så gjorde han under åren sina iakttagelser. Det var Linge som alltid fick frågan "på vilken humör är han?" då någon skulle träffa der Führer. Han skildrar livet vid "hovet" (mycket som jag kände till sedan tidigare) men även Hitlers matvanor, hans relation till Eva Braun (vilken enligt Linge var normal plus att han hävdar att Hitlers hade två pungkulor). Det är även Linge som påstår att Hitlers sökte efter en son som han fått i Frankrike under första världskriget (denne son, Jean-Marie Loret, har senare framträtt även om DNA visade att det inte stämde men Linge kan mycket väl ha trott på sin historia). Han diskuterar även vad som låg bakom Hess flykt till England, Bormanns roll vid hovet och en del annat. Den mest laddade delen blir förstås skildringen av de sista dagarna i bunkern och hur det är han själv plus Bormann som går först in i rummet efter att Hitler och Eva Braun tagit sina liv varefter de personligen bär ut dem och Linge samt chauffören Kempka och adjutanten Günsche ombesörjer kremeringen. Medan chauffören Kempka dock kom ut ur Berlin och hamnade hos de "snälla" amerikanerna (precis som sekreterarna) så blev Linge tillfångatagen av ryssarna och hamnade i det ökända Lubjanka-fängelset där han torterades och ideligen pumpades på uppgifter om Hitlers död (inte minst då ryssarna länge trodde att det var en lögn). Han döms 1950 till 25 års fängelse ("kunde ha varit värre", försöker en vakt trösta honom) men släpps i den amnesti som Adenauer förhandlar fram hösten 1955. Därefter försvinner han in i anonymiteten fram till sin död 1980. För den som inget vet om livet vid Hitlers "hov" är detta givetvis högintressant läsning och Linge ger intryck av att ofta vara förnuftig i sina resonemang även om han uppenbarligen gissade fel ibland.