April - juni 1938

 

Ovan: Kung Karol II av Rumänien (1893 - 1953, kung 1930 - 40) som fick sin stolsdyna nersölad av Harold Nicolson

Nedslag i nittonhundratalet eller ”april – juni 1938”:

Det är 1 april och i Lion Feuchtwanger är i Cannes där han träffar på sin gamla flamma Eva Hermann, som har lyckats fly från det nazi-ockuperade Österrike. Feuchtwanger klagar dock mest inför henne över sina problem med prostatan. Vad är väl Österrike mot Lion Feuchtwangers prostata? Därefter blir det spel: ”Spelar lite, förlorar en del”. Chips har å andra sidan problem med sina väljare i Southend samma dag: ”There is a committee of organised communists in Southend who wish to cause me trouble. How shall I cope with them? More and more I disliked democracy. Perhaps it is doomed: I have despised it since my very earliest days.” 3 april är han inte mycket trevligare då han kommer in på ett av sina hatobjekt: ”I see that mad, governessy, Duchess of Atholl has been speaking in Paris, a flood of her usual pink tripe. She was booed. She is a sex-starved, intelligent, semi-crazed little creature who looks like a downtrodden secretary; once she showed promise but soon became a famous bore.”

Duff är ungefär på lika uselt humör som Chips angående politiken, 3 april: ”My distaste for politics and the life that they impose doesn't decrease.” Lite gladare är JG samma dag: ”England har erkännt Österrikes anslutning. Som väntat. Realpolitik i motsats till Eden-eran. Stalin låter åter kalla ambassadörer till Moskva, så även Sarin. Men de åker inte! Också en stat!” Det är den sjunde april och Chips har en lunch som är ”a disaster” där fru Butler först tackar nej men sedan kommer som oväntat trettonde gäst! Panik! Man försöker arrangera om bordet. Maureen Dufferin ”very sweetly” erbjuder sig att lämna sällskapet. Måltiden usel, dåligt och sent serverad. Senare på dagen reflekterar Chips över vännen Harold: ”Harold Nicolson, that dear affectionate, idealistic old lady, today tendered his resignation as Vice Chairman of the Foreign Affairs Committee. He is known as the Red Knight, his ganymede McNamara as the Red Pawn, the Duschess of Atholl as the Red Queen and lady Astor is the White Queen.” Vad Chips inte vet, vilket Nicolson samma dag skiver i sin dagbok, är att han ombads lämna FAC eftersom han var för oppositionellt lagd.

9 april analyserar Chips läget i Europa: ”Hitler has cast down shadows of despair across half (of) Europe, and yet, hasn't he saved the world from Bolshevism?” Det är den 10:e april och Chips har det inte så roligt hemma: ”He (sonen Paul) ill conceals his dislike, or at best his indifference to, his mother. I think it is because she takes no trouble with him other than occasionally reading to him. She is so selfcentred, so cold; I am in despair and long to thaw her from her curious isolation.” 13:e april besöker Duff Cooper kungaparet på Windsor och det pratas och skvallras en del både under och efter middagen. Harold Nicolson är på en föreläsningturné på Balkan några dagar senare och är 17 april i Bukarest där han ska luncha med kung Carol. Strax innan känner han sig dock svimfärdig och stoppar på sig Sal Volatile, någon form av ammoniak som fungerar som luktsalt. Middagen blir bra men den känsliga flaskan spricker i hans byxficka och han sitter sin väta tills taffeln bryts 02.15. Nicolson sist är ännu våt då han reser sig: ”What will the butler think? Only one thing...” 22 april är han i Sofia och träffar premiärministern (”not an attrative man”) och håller presskonferens samt reflekterar över sin fars tid i staden. Chips, hemma i London, noterar 28 april att Frankrikes premiärminister Daladier och utrikesminister Bonnet kommit till Storbritannien för samtal och att Chamberlain ”is the peacemaker of the world”.

Ovan: "Den kära gamla" Sibyl Colefax (1874 - 1950), inredningsarkitekt och flitig värdinna med Chips Channon som ofta sedd gäst

Harold Nicolson, åter i London, är 6 maj på lunch med H G Wells, George Bernard Shaw och andra litterära figurer och Wells pratar om döda kollegor såsom D H Lawrence, ”who always tried to hide in the limelight” och var för mycket av ”public schoolboy”. Peter Pans skapare Barrie pratade mycket men var tråkig. Chips reflekterar 8 maj över sitt lantställe och över glada och sorgliga hus: ”I fear Kelvedon will never be as gay as Lavedon, not as I want it to be. Lavington lacks sadness and I cannot bear houses without sadness; that is the trouble with American ones.” 12 maj är han på middag hos ”old beady-eyed lady Colefax”: Lady Colefax, American ambassador, Duchess of Rutland, H G Wells, lady Elizabeth Paget, Gladwyn Jebb, Miss (2^nd) Kennedy, Self, lady Diana Cooper, Harold Nicolson, Maureen Dufferin, Leslie Hore-Belisha. Ambassadör Kennedy (”who is really coming through”) blir nästan rörd då han talar om drottningen och säger att han är lite förälskad i henne. ”Kennedy is an excellent example of the 'sissification' which comes over strong men when they come in contact with Queen or the royal princesses.” (…) Senare under eftermiddagen reflekterar Chips åter över brittiska imperiet och dess politiker: ”Halifax and Chamberlain are very great men who dwarf their colleagues; they are the greatest englishmen alive, certainly; aside from them it is a mediocre crew; but I subscribe, I am afraid, to the totalitarian view that England is on the decline. We shall dwindle for a generation or so; we are a tired race and our genius, I believe, is dead. We produce nothing new whereas Germany and Italy is seething with vigour and life; we have only choruses of cranks. Democracy is absurd.”

13 maj vill lady ”Emerald” Cunard ha med Chips på operan men istället ”a pleasant little dinner” hemma med prins Fritzi och Jim Thomas. Chips noterar att Konrad Heinlein, sudettyskarnas ledare, är i London inkognito och har en lika hemlig lunch med Winston Churchill: ”What is Winston up to?” Duff är i dagboken 15 maj irriterad över att inte få gehör för sina synpunkter i regeringen. Annars beskriver han en liten kärleksstund med sin gamla väninna Dollie Warrender i en våning på Gower Street, tömd på möbler innan försäljning. De båda tas dock så gott som in flagranti då de hör ljud på nedre våningen. Duff får snabbt springa ner och möter några personer som fått nycklar till lägenheten för att titta på dem innan ett eventuellt köp. På något vis lyckas Duff få dem att komma tillbaka senare: ”I told them to come back later. They must have suspected the worst – and they were right”. Harold Nicolson suckar 17 maj över att flygminister Swinton har sparkats och noterar att han ersättare är nollor, ”while a genius like Winston is doing nothing”. 18 maj får Nicolson en insikt i överklassens diskreta charm: ”On my way back I stop at Pratt's where I find three young Peers who state that they would prefer to see Hitler in London than a socialist administration. I go to bed slowly, pondering on the Decline and the Fall of the British Empire”.

Det är 21 maj och Chips är i Oxford. I Campion Hall äter han tillsammans med ”a motley company”. Han träffar en Christopher Hobhouse (ex-bel ami till Nicolson), unge lord Haig och Eric Gill, skulptören som greve Harry en gång besökte: ”He wore a smock made by himself in tweed.” I sin dagbok av 22 maj förklara Duff Cooper att han, till skillnad från Harold Nicolson, är nöjd med förändringarna i regeringen och att han lär komma bättre överens med efterträdaren Kingsley Wood än med Swinton. Samtidigt kan regeringens sammansättning inte se som ”uppmuntrande”. Efter en händelse (som Duff Cooper förklarar i sin dagbok av 25 maj) råder ”an atmosphere of supressed excitemen” på UD enligt vad Chips noterar 22 maj. Tyska trupper uppger vara i rörelse. Ska de ta Tjeckoslovakien? Denna 22 maj tar Harold Nicolson emot makarna Lindbergh och Charles förklarar att Tyskland är överlägset i luften och att man borde få till en allians med Hitlers regim. Nicolson noterar dock två brister i Lindberghs resonemang eftersom han A: tror att krig avgörs i luften och att B: han är intagen av nazismen och betraktar demokratin som något dekadent som är på nedgång. Dock tror Nicolson han har rätt såtillvida att britterna (och fransmännen) skulle bli utklassade i luften.

25 maj beskriver Duff hur han har varit ute ett par gånger med ännu en gammal älskarinna, Daise Fellowes, ”too our mutual satisfaction”, men han är orolig över läget i Tjeckoslovakien där två sudettyska bönder har skjutits. Samma dag är Chips i parlamentet och skildrar stämningen i lobbyn och personerna han möter där denna dag: ”I saw Anthony Eden, looking a bit bohemian and really not unlike Oliver Baldwin. (…) Winston, too, cuts me now. Am I so diehard, so dyed in the Chamberlain wool? Or is it Randolph's machinations? Neither Anthony nor Jim T voted for the govt tonight – and on a three-line whip. Its scandalous. All is plotting, plotting and losing... (…) The Coopers actually lunched at the german embassy. Duff was rather tipsy at question time.” 26 maj och ännu en lunch: Denna gång äter Harold Nicolson med Maureen Stanley och makarna Halifax är också där. ”Lord Halifax tells me that Goebbels said to him 'You must realise how sensitive we are. You have a three hundred years tradition behind you. We have only four.' That means that they regard themselves as something quite new. We regard them as a development of prussian history. They regard themselves as a revolution. They are thus enraged when we suggest that Hitler might go to a better tailor. We are rather arrogant and insensitive regarding that aspect.” Man diskuterar hur man ska komma på bättre fot med Göring. Bjuda in honom till Sandringham? Men detta skulle påverka amerikanska opinionen.

Ovan: Konrad Henlein (1898 - 1945), sudettyskarnas ledare och nyckelperson i den tjeckiska krisen som kom anonymt till London i maj 1938

28 maj och ännu en spänd dag. Chips skriver: ”All day I have waited apprehensively for bad European news and it has not come. Rab and I think that the germans will march in in August, although one hears May 28 is Der Tag. Some incident will occur and German patience will be exhausted, and they will take action, justifiable and overdue. For years we refused to understand and discouraged; they marched into the Rhineland, and rightly; again the Anschluss affair is the same story, and Austria was annexed... our mischief, the prejudice of the Foreign Office all contribute to inexorability of destiny.” Det är 29 maj och Duff är på kabinettsmöte: ”We only sat for an hour as there was very little to say. The general feeling of the cabinet seemed to be that great, brutal Czechoslovakia was bullying poor, peaceful little Germany. Such at least was the opinion of the Lord Chancellor, whom I find a most undesirable addition to the cabinet.” Man skickar telegram till Frankrike och manar landet gå försiktigt fram och ett annat till Tjeckoslovakien som manas till stora eftergifter. Duff noterar att krisen sedan blåste över och alla tror det berodde på brittiska regeringens fasthet samt att man var beredd gå i krig. ”Of course we never said anything of the kind”. Duff relaterar även hur han varit på middag (den där han blev ”tipsy”) med nye tyske ambassadören Dr Theodor Kordt (som Chips nämner 25 maj), ” a decent, dull sort of hun” och de konverserar på dålig tyska. 30 maj är Chips som alltid på middag och hamnar brevid ”Min gamla fiende, lady Baille”. Senare under kvällen frågar han henne rätt ut varför hon hatar honom och det blir en stor scen med tårar och hon säger hon hatat honom i åratal men det verkar oklart varför och Chips är chockad. Lorden och han pratar och denne säger att deras relation inte påverkats.

Det är 1 juni och den nu landsflyktige Franz Werfel anländer till Paris. Chips är irriterad över att ej ha bjudits på hovbal. ”It will be dull enought, but it is embarassing to be omitted”. Honor fått brev där Beaverbrook vill luncha med henne och be henne sedan diskutera något med Sam Hoare. Men vad? Annars lite nöjd över att Hore-Belisha är så glad över middagen förra veckan och sin goda placering vid bordet. Chips går till parlamentet för en sen sittning och flera personer uttrycker förvåning över att C inte är på hovbalen. ”Went to bed, depressed and surly”. Duff Cooper, som VAR på balen, beskriver hur ceremonielet var väldigt enkelt och att alla verkade uppskatta det. Helt klart annorlunda än tidigare baler.

Borta i Berlin sitter JG 2 juni och tänker inte alltför vänliga tankar om Tjeckoslovakien: ”Denna skitstat måste bort, ju förr desto bättre”. Han noterar dock att Görings har fått en dotter. Senare på dagen diskuterar han med Ribbentrop ”men hans bild av utrikespolitiken är oklar och bristfällig”. I övrigt hatar Ribbentrop England mycket och betraktar landet som Tysklands huvudfiende. Samma dag har Honor träffat lord Beaverbrook som är övertygad om av Neville Chamberlain snart kommer att dö (han dog 1940) och att man måste se till att Sam Hoare blir hans efterträdare och därför rådde Beaverbrook denne att konsultera ”the most able politician's wife”. Chips reflekterar roat över om hans fru nu ska bli en ny intrigmakerska i stil med lady Londonderry? Han diskuterar frågan om en efterträdare till Chamberlain med Rab Butler som säger han skulle stötta Halifax: ”Det skulle förstås jag med”. I övrigt upprättar allsmäktige Chips en lista på folk han skulle vilja få bort från UD: ”At the Foreign Office, I am hoping to get rid of: Oliver Harvey, the wily mandarin; Allen Leeper, who is a sleepy left-ish reptile; Mallet, who is such a fool.” Han rundar av dagen med att bli sams med lady Baillet efter ett längre samtal hemma hos henne: ”How easily rows can be put aside if either party tries”.

Ovan: Lady Olive Baillie (1899 - 1974), middagsvärdinna och Chips "fiende" som han senare försonades med, tillsammans med maken

Och medan Chips anser Chamberlain vara toppen så är Harold Nicolson i sin dagbok av 6 juni inte lika entusiastisk: ”Chamberlain (who has the mind and the manner of a clothes-brush) aims only at assuring temporary peace at the price of ultimate defeat. He would like to give germany all she wants at the moment, and cannot see that if we make this surrender we shall be unable to resist other demands. If we assuage the German alligator with fish from other ponds, she will wax so fat that she will demand fish from our own ponds. And we shall not by then be powerful enough to resist. (…) We have lost our will-power, since our will-power is divied. People of the governing classes thin only of their own fortunes, which means hatred of the Reds. This creates a perfectly artificial but at present most effective secret bond between ourselves and Hitler. Our class interests, on both sides, cut across our national interests. I go to bed in gloom.”

Det är 14 juni och sent på dagen. Ännu en omröstning i parlamentet. Chips noterar: ”Duff would not come: he never puts himself out and that is why he is such a flop politically.” JG reflekterar 15 juni om hur man ska bekämpa Habsburgs anhängare i Österrike: ”Processen mot Schuschnigg är en process mot legitimisterna”. Han och AH diskuterar 16 juni åter Tjeckoslovakien: ”Führern är besluten av vid nästa lämpliga tillfälle ta Prag.” I ett brev till hustrun skriver Harold Nicolson 17 juni om skräckhistorierna från Wien: ”They made the jewish gentlemen take off all their clothes and walk on all fours on the grass. They made the old jewish ladies get up into the trees by ladders and sit there. They then told them to chirp like birds. The russians never committed atrocities like that. You may take a mans life; but to destroy all his dignity is bestial. This man told me that with his own eyes he had seen Princess Stahremberg washing out the urinals at the Vienna railway-station. The suicides have been appalling. A great cloud of misery hangs over the town. Dearest, what unhappiness there is in the world, I am glad I am in a position to do something, however slight, to help. I simply could not just remain idle and do nothing.” En av arkitekterna bakom judarnas lidande, JG, ruvar på fler grymheter 18 juni då ytterligare arresteringar planeras i huvudstaden: ”Vi ska göra Berlin fritt från judar...” Duff tänker på trevligare saker då han är på en kryssning med kungaparet. 19 juni noterar han: ”I don't find the King easy to talk to but I like him. He is simple and without guile.”

Några dagar senare, 21 juni, noterar JG att ”judefrågan” i Berlin komplicerats. Partiet har låtit ”vanhelga” judiska företag och Funk har protesterat då han vill att saker ska ske ”legalt”. Men detta tar tid. ”Samtidigt har plundring också förekommit. Zigenare och andra ljusskygga element har deltagit. Jag låter dem alla föras till koncentrationsläger.” Vidare noterar han, i en intressant formulering, att den ”lagliga kampen mot judendomen fortsätter till sista trappsteget till galgen”. I brittiska parlamentet rasar 23 juni en häftig debatt om det faktum att Franco bombar brittiska skepp. Chips rör sig fram och tillbaka som bud mellan olika falanger. Han sammanfattar: ”but if only Franco would not bomb any more of our ships, he would simplify matters...”

Det är 27 juni och makarna Channon ska ha makarna Chamberlain på middag. Men de låter vänta på sig och alla tar sig under tiden en tår på tand innan hedersgästerna till sist kommer. Honor skämtar lite och lättar så upp stämningen som ditintills varit irriterad. Senare på dagen tar Chips på en järnvägsstation emot ”my oldest and most loyal friend besides the regent”, Serge Obolensky, som ser väldigt fräsch ut enligt Chips mening. Harold Nicolson har denna dag andra bekymmer: Anthony Crossley takes me to task for being so anti-Chamberlain. He says that I am working for his fall. He says that the Conservatives realise this and simply hate me. I say, 'But surely, Anthony, they are always so polite when I meet them?' 'Yes,' he answer, 'that is part of their technique.' Ännu mer bekymrad är JG som menar att ”den internationella presskampanjen mot Österrike antar groteska proportioner...” Men han ska inleda en motattack med alla medel. ”Nu börjar spektaklet”. Och ”krigshetsare” finns överallt. I Prag (”tjeckerna lär sig aldrig... men de saknar en man över format”) och i London (”Chamberlain i en mycket svår situation... krigshetsarna gör hans liv miserabelt”). Och så den brittiska upprördheten över bombningar av deras fartyg. Det är 29 juni och makarna Channon dricker te: ”Honor and I went to tea with Mrs Neville Chamberlain. She is such a nice, if somewhat silly, woman.” 30 juni noterar Chips att folk missar middagar och annat viktigt på grund av till exempel omröstningar i parlamentet: ”Laura Corrigan says government makes social life impossible”.

Januari - mars 1938

 

Ovan: När du får oväntat besök - Österrike 12 mars 1938

Nedslag i nittonhundratalet eller ”januari – mars 1938”: Chips vaknar på nyårsdagen 1 januari 1938 med – föga förvånande – huvudvärk. Han avger dock ett antal nyårslöften: A: ”to put a certain matter right, or to resign myself to it, B: to speak more in the House of Commons C: to bury all my hatchets D: to take better care of my health E: to spend a little – only a little – les money”. Annars det mesta som vanligt i hans liv och 3 januari har han exempelvis ännu en middag med lady Cunard som serverar honom en del skvaller om släkten Londonderry. Han kör Diana Cooper hem och noterar hur fin hon är och tror att han ännu är lite lär i henne. 6 januari noterar Chips att en viss Paul Latham inte ska ställa upp för omval då han vill vara mer med sin son. Han ska dock även skilja sig från sin fru Patsy, ”tiresome, pretty, pedantic, oversexed”. Fast egentligen är han ju bög (”man-maniac”) och ingen går säkert för honom. 8 januari går Chips på bordell för första gången sedan han gifte sig och plockar upp en rödhårig dam.

Duff Cooper ställer 9 januari också upp en slags nyårslöften men i huvudsak när det gäller drickande och fem stadier av det: A: No drink until dinner, the only one sort B: Either only one sort at luncheon or dinner or nothing until dinner then more sorts than one C: More sorts both at luncheon and dinner but nothing between D: No restriction but no excess E: Excess. ”I spent lent on the A regime and lost a good deal of weight”. Han är som vanligt på någon tillställning och damerna flockas: ”for while I love Caroline best, Liz is a good second.” Honor Channon är 11 januari och ringer Chips därifrån. Han är nu åter på god fot med Jim Thomas som han hämtar men måste slå emellan med middag hos Cunards innan en supé med Jim. 13 januari åker Chips till Paris och promenerar första kvällen. Han känner att fransmännen behöver ”pour la saignée” (ett blodbad) och att en revolution måste komma.

14 januari är Chips i Sestriere och träffar diverse italienska kungligheter. Alla väntar på kronprins Umberto. Denne tas 17 januari emot med en stor middag. Chips tror efter några timmars samvaro att Umberto är bisexuell. 19 januari åker de skidor tillsammans även om Chips inte tycker han är så bra medan kronprinsen susar fram. 20 januari kommer Umberto från Sestriere till Torino ”only to see me”. De båda besöker ett familjekapell och Chips är riktigt rörd. Umberto pekar ut några vackra trappor i marmor och påpekar att ”Paul av Jugoslavien avgudar dem”. JG ruvar 26 januari på problem med krigsministern och fältmarskalken von Blomberg som gift sig med en ung kvinna som poserat på nakenbilder. ”Han måste bort!” 29 januari är Chips ensam på Kelvedon och har gördel på sig men så kommer Hubert Duggan (”trevlig igen”) och Chips lyckas smita iväg och ta av sig gördeln i Honors rum. Senare äter han middag med Harold Balfour och kommer då även ihåg hämta gördeln innan hembiträdet hittar den. 31 januari känner han sig om morgonen ”anti-Jim” och ringer inte denne: ”I wish friendships were not so hazardous”. Ännu en middag med Cunard och Chips försöker få Jim att komma dit men denne vill att Chips sedan kommer till honom vilket sker: ”and he was exhausted and feverish and charming. Why is friendship so exhausting, and he so charming? I like him because he reminds me of myself...” Senare på dagen hittar Chips ett brev från Honor där hon nämner att hon först nu kommer ihåg berätta att ”sommarbekymren” är över. Pálffy är ute ur bilden. Lättnaden stor för Chips. Mindre lättad är Stefan Zweig som denna januari oroar sig för Roth vilken skriver med konstig handstil, sällan svarar och heller inte upplyser Zweig om sina produktioner (uppgifter som han förr var den förste att delges).

Under februari träffas Joseph Roth och Stefan Zweig för sista gången och Zweig uppger senae att Roth är i ”ett katastrofalt tillstånd”: Albert Speer står 2 februari i AH:s hall och väntar då han ser amiral Eric Raeder vackla ut som om han vore sjuk. Samma 2 februari är Chips på ”teaterfest” med Cunard och ser en pjäs som heter ”Thank you, Mr Pepys!” Jim Thomas ringer sent efter att Chips försökt få tag i honom. Rasande komponerar han ett ”spikey letter” som han ska sända i morgon ochdär vänskapen kapas: ”He is fundamentally treacherous, or at least, unreliable, and has the heart of a cocotte.” Likväl blir det middag med både Jim Thomas och Michael Duff 4 februari: ”The Conversation was so welsh... Jim has the soul of a courtesan...” 4 februari inser Speer varför Raeder såg så märklig ut två dagar tidigare då krigsministern von Blomberg och arméchefen Fritsch avgår samtidigt med utrikesminister von Neurath. JG skriver i sin dagbok av 5 februari om hur lättad han är över denna ommöblering. Von Blomberg var nedsolkad av sitt äktenskap och om Fritsch gick det homosexuella rykten. Von Neurath tycks ha åkt med av bara farten. ”Hälsoskäl”, föreslår AH som den officiella förklaringen.

Ovan: Armétopparna Rundstedt, Blomberg och Fritsch innan ommöbleringen 1938.

7 februari leder premiärminister Chamberlain två gånger mot Chips i lobbyn: ”He has a charm of manners”. Chips kallas därefter till Chamberlains rum och hoppas genast på en regeringspost men denne ville bara höra om Chips intryck av Italien och han berättar bland annat om kronprinsen. Samtalet vara i fyra minuter innan Chips eskorteras ut. Duff skriver i sin dagbok 8 februari: At the end of the week came news of senational events at Berlin. The news is bad in so far as it represents a victory for the Nazis against the Army, for the extremists against the moderates, for the hotheads against the cool. It is good in so far as it shows the weakness of the regime and must further weaken it. I had nearly written that it is good in that it removes Ribbentrop from London, but is really bad because it puts him in a more important position, and he may be succeeded here by a more attractive personality who will be more successful in the task of deceiving the English.” Chips tänker 9 februari på mer världsliga saker: ”My friendship with Jim is feverish but ebbing. Trust not the welsh; they are all vicious but indispensable.” Och igen den 11:e: ”I hate the welsh... that is my latest dislike”

13 februari deltar Duff i ett kabinettsmöte. Eden säger: ”Germany is now more menacing but less formidable.” Duff grälar senare på en middag med Winston Churchill om erkännande av Italiens annektering av Abessinien (något som Churchill är emot). Chips skriver 16 februari åter om nazisterna: ”I am always surprised when people here cannot understand the new vigorous civilisation of the nazis; it may be repellent (not to me); or may be dangerous, but it is higly patriotic, vital and new, and infinitely stimulating.” På resa till Italien med Diana Cooper och Harold Balfour 17 februari träffar Chips på ”a sinister Bloomsbury-looking man” med ”Dali” på väskan i Harolds kupé. Det är Salvador Dali själv och Chips bjuder in honom på lunch. De pratar mest om kända homosexuella engelsmän.

Det blir ett laddat kabinettsmöte för Duff 20 februari och han är oroad över AH:s hot mot Österrike. Man diskuterar upprustning. Motsättningarna mellan premiärminister Chamberlain och den mer aktivistiske utrikesministern Eden är tydliga. Duff reflekterar över om Eden kommer att avgå? Samtidigt åker Channons skidor. Honor och Harold Balfour i mer avancerade och Chips och Diana Cooper i enklare dito. Chips lyssnar en smula då Diana ringer Duff, ”som suttit i möten hela dagen”. Chips antar att det handlar om Österrike ”men tror inte det kommer att bli totalt nazistyrt”. Harold har brutit foten och ser plågad ut då Chips besöker honom på sjukhus. Mot kvällen meddelas att Eden avgår. Europa lyssnar och läser. Harold Nicolson lyssnar oroad på radion denna kväll och blir inte muntrare av AH:s tal. JG glädjs i en anteckning dagen efter: ”Han kunde inte uppnå samförstånd med auktoritära stater.” Chips får se det i tidningarna på ett tåg i Paris 21 februari och blir mycket glad, även han. Denna 21 februari är Harold Nicolson i parlamentet för att tala för Eden. Denne håller själv ett uselt tal och när Nicolson får ordet säger han att Eden ”offrades” och får våldsamma applåder av oppositionen och efteråt beröm av både Lloyd George och Winston Churchill. Chips har hunnit till parlamentet och hör också Nicolsons tal. Chips noterar stt han även angriper Italien: ”He is a little mad when it comes to Italy or Germany”. Kommunister stormar lobbyn och kräver Edens återinsättande. Chips: ”preserve us from our friends”. Jim Thomas ”hysterisk... han beundrar Eden så...” en förtroendeomröstning ska hållas i morgon. Chips gratulerar lord Halifax till det nya jobbet och denne ler.

Debatten i parlamentet 22 februari blir, inte oväntat, mycket hetsig. Värst blir ordväxlinge mellan premiärministern och Lloyd George då den senare anklagar regeringen för att undahålla information. Regeringen klarar dock en förtroendeomröstning. Chips ägnar sig i dessa hektiska dagar även åt hushållet, såsom 24 februari: ”My new servant Morhan is an irish ass, honest, sound... but a fool. Today he didn't know where the Ritz was.” Harold Nicolson talar 25 februari i sin valkrets i Leicester men varnas innan för att säga vad han tycker då många av väljarna stödjer premiärministern. Nicolson ignorerar detta: ”My speech in fact went well. They didn't understand most of it but they agreed.” 25 februari kommer en sliten Joseph Roth till Wien coh tar in på hotell Atlanta. Han har förhandlat med legitimister och hans mål är att försöka hindra en tysk invasion genom restaurera monarkin. 26 står det klart att lord Halifax blir brittisk utrikesminister.

Chips har 1 mars en diskussion med Rab Butler, UD:s talesman, och denne antyder att Chips skulle kunna bli hans sekreterare. Han träffar samma dag David Rockefeller, barnbarn till John D (död 1937). 4 mars får han den rent formella frågan och accepterar. 7 mars blir en god dag för Chips som dels fyller år men också börjar på UD där han varmt tas emot av sin nye chef. Han noterar dock att Jim Thomas troligen kommer att ”se mig lite som en förrädare”. Det är nu 9 mars och som vanligt väntar Albert Speer i AH:s hall och under tiden hör han dennes adjutant Shaub lyssna på radion och ett tal hållet av Österrikes förbundskansler Schussnigg. Denne utlyser en folkomröstning om huruvida Österrike vill bli en del av Tyskland eller inte. JG reagerar med ursinne. ”Inkallad till führern som är tillsammans med Göring. Schussnigg planerar ett gement pojkstreck och vill försöka överlista oss med en dum folkomröstning. Därtill ett elakt hållet tal. Vi överlägger: antingen helt enkelt röstnedläggelse eller tusen flygblad över Österrike eller ett aktivt ingripande. Stunden är kommen! Vi ska dock sova på saken. England och Italien kommer inte att göra något. Kanske Frankrike, men sannolikt inte.”

Ovan: Joseph P Kennedy, ny ambassadör i Storbritannien, med Winston Churchill. 

10 mars är Chips Channon på den tyska ambassaden och träffar ”Mr Kennedy, den nye amerikanske ambassadören som tydligen har nio barn”. Han noterar hur Ribbentrop häcklas både när han kommer och när han lämnar ambassaden. Chips tycker detta är höjden. 10 mars träffar Joseph Roth polischefen Michael Skubl som uppmanar honom att som jude genast lämna Österrike och Roth, uppgiven, far tillbaka till Paris 11 mars. Chips skriver 12 mars (även om han anger det som 11 mars i dagboken även om det bestämt är 12:e) att det var ”An unbelievable day in which two things occured; I fell in love with the Prime Minister and Hitler took Vienna.” Man håller en stor frukost på 10 Downing Street och premiärministern, Ribbentrop, Churchill, Halifax och andra. Det surrar rykten om att Tyskland skulle vara på väg mot Österrike. Chips är i Halifax rum då telefonen ringer vid 07.30 och man bekräftar att tyskarna är i Wien. Chips tar det ganska kallt: ”it will eventually bring peace to Europe... but will my adorable Austria become nazi-fied?” Betydligt högre är stämningen i Berlin som beskrivs som ”ett hav av flaggor”. Folk gråter av glädjes och det heilas och jublas så det står härliga till. I Österrike har president Miklas efter stor tvekan gett efter och utnämnt Arthur Seyss-Inquart till förbundskansler. Tidigt noterar JG att ”judepressen” förbjudits och senare att AH gör ett bejublat intåg i födelsestaden Braunau.

Franz Werfel är på Capri och får först 13 mars redan på att hans hemland har ockuperats. En stor debatt rasar om Österrike i brittiska parlamentet 14 mars. Neville Chamberlain beklagar Tysklands klumpiga agerande och läser upp ett brev från utrikesminister von Neurath, ännu på sin post. Chips har senare middag med sin fru och Rab Butlers dito men de båda damerna går inte ihop: ”Beklagar att H inte ansträngde sig mer men sympatiserar med henne... Mrs Butler är blyg och för mycket av skolflicka.” 15 mars noterar Chips med nöje att ”ytterligare arton ryska statsmän har skjutits.” Han råkar höra vilka personr Mrs Butler ska bjuda hem till sig 4 april så han ringer dem alla och bjuder hem dem till sig samma sag. ”Dastardly but she deserves it.” Harold Nicolson är denna 15 mars mer seriös och sitter på en middag och diskuterar en regering som bara ser ”röda faran” och blundar för nazismen. ”I am in grave doubts about my position. How can I support a government like this?” Winston Churchill är inne på samma linje då de båda besöker Pratt's club 16 mars. ”He says that in his long experience he has never known a Conservative party composed of so many blind and obstinate men. (…) We stand to lose everything by failing to take some strong action. Yet if we take strong action, London will be in shambles within half-an-hour.”

Och en av de mest blinda och döva är vår huvudperson Chips. Medan Harold och Winston statsmannamässigt diskuterar skriver Chips denna 16 mars i sin dagbok: ”But I hate society at the moment: it is so fanatically anti-Hitler. I made a sly-remark at luncheon which infuriated everyone. ”Yes”, I said, ”Hitler's occupation of Vienna is nearly as bad as Napoleon's – he did it twice, but he had the decency to kill 100 000 people doing it, which justified him.” There was a flashing rage at the table. I Sanary-sur-Mer med omnejd i södra Frankrike råder 17 mars närmast panik inom den tysktalande kolonin efter Anschluss: ”tvivel på om och när man ska till Amerika”, noterar Lion Feuchtwanger i sin dagbok. Duff är svårt förkyld 17 mars och har missat fler kabinettsmöten. I parlamentet samma dag noterar Chips att Winston Churchill leder ”the insurgents” som består av Harold Nicolson, Bob Boothby, Paul Emrys-Evans, Ronnie Tree och Victor Cazelet. Senare middag hos Sibyl Colefax och alla hatar Hitler. Diana Cooper säger han är antikrist, Lucifers son med mera.

20 mars börjar Chips redan bli arrogant efter 13 dagar på sin nya post: ”I am making enemies fast and furious and am already feared at the H of C. High position causes jealousy.” Duff Cooper deltar i ett stormigt kabinettsmöte där han får intrycket av att Storbritannien inte skulle backa Frankrike om landet gick i krig för Tjeckoslovakiens skull. Samma dag sitter den alltid ödmjuke Chips och funderar på hur han skulle kunna få bort Duff ur regeringen. 23 mars, på sitt landställe, hör Duff premiärministerns tal på radio och hur denne ändrat ton: ”Det var allt jag ville”. Chips konstaterar 24 mars att det inte blir någon revolt i parlamentet. Chamberlain är ”en hjälte” medan Atlee håller ”ett av de sämsta talen i parlamentets historia”.

Saker lugnar ner sig. 28 mars är Chips på promenad: ”I met the PM and Mrs C – walking in the park this morning. One day someone will insult and attack them. Neither Hitler nor Mussolini, not even Roosevelt, would dare go for a daily walk in a public park followed only by two detectives... ” Han kommenterar även kära släkten denna dag: ”My sister-in-law Brigid is a dream of virginal beauty, and she is a great character.” 29 mars reflekterar Chips åter över spanska inbördeskriget: ”Franco advances – victory is nearly his; thank god. He has been so misunderstood, so misrepresented in this country that to champion him, as I have done, is dangerous from a constituency point of view. 31 mars bjuder på lite dramatik på kontoret och sedan historier från Österrike: ”Mrs Heale, our faithful secretary, collapsed this morning. She was standing talking to me in my study where she fell into a faint. I rang for brandy and water and after ten minutes she came to. Is she having a baby? (…) The latest Viennese story is that Tassilo Fürstenberg and others snobbishly inclined are furious that they had not been arrested. All the chic Vienna people are gaoled, and Tassilo resents his freedom. He even complained to a Nazi official who told him that he was too unimportant to arrest.”

Oktober - december 1937

 

Ovan: Greve Harrys grav på Père Lachaise, Paris. 

Nedslag i nittonhundratalet eller ”Oktober – december 1937”: Chips ligger i badet när hustrun kommer in och förklarar ”bluntly” att hon visserligen ska resa med honom hen men att hon därefter åker till Pudmerice 18 oktober för en vecka med Pálffys. Makarna grälar och Chips tycker inte att Honor ger dem en chans. Dagen är därefter mer eller mindre förstörd för hans del. JG går igenom planer för Berlins omgestaltning med Speer. Man planerar för hur det ska se ut ”till världsutställningen 1950”. Viktigt att Grünewald skonas. Senare förbereder man för besök från hertigen av Windor. Honor talar 10 oktober om för Chips att hon brutit med Pálffy och inte ska träffa honom för stunden. Han är nu istället på bättre humör resten av dagen.

JG är inte på bättre humör utan är i dagboken 11 oktober rasande över Toscanini som förklarat för Fürtwängler att om han dirigerar i Bayreuth finns ingen plats för honom vid festspelen i Salzburg. Han noterar att hertigen av Windsor och Wallis tagits emot fint i Berlin även om han uppenbarligen inte varit på plats själv. Samma eftermiddag träffar han dock hertigen och intas av denne. ”Gott människoförstånd... inte snobbig... Skada att han inte är kung längre... med honom kunde vi ha skapat en allians. (…) Han störtades för att han hade ryggrad nog att försök vara en riktig kung... frun enkel men elegant.” Chips är samma dag i Southend ”men ska inte störa (dagboken) med mina medelklassväljares göranden och låtanden...”

JG får 18 oktober ett utbrott mot Tjeckien efter att sudettyskar har misshandlats och ska hålla skarpt tal. På kvällen ser han filharmonikerna under Fürtwängler som bland annat framför verk av Brahms. Dagen därpå, 19 oktober, noterar han nya oroligheter i Palestina och att stormuftin flytt medan britterna brutalt slår ner arabiska protester. Chips deltar 21 oktober i parlamentets öppnande. Eden håller ett ”lugnt och inte alltför antidiktatoriskt tal”. Därefter hastar Chips till Southend där han håller hela tre tal under dagen .Han gläds även över att Franco har intagit Gijón och nu kan koncentrera sig på Madrid. 25 oktober träffar han lady Cunard som ser ungdomlig ut efter spa. Prinsessan Olga har ingripit för hennes del och hon är nu något mindre bojkottad av kungafamiljen och har bland andra träffat hertigparet Kent. Chips åhör 26 oktober kungens trontal (”en massa stammande”, noterar JG i sin dagbok) och en viss Mat Ridley talar uselt. Chips minns hur de brukade besöka bordeller då de var yngre ”och jag såg honom prestera långt bättre än idag”. 30 oktober är Chips på möte med ett par hundra rika judar i Southend och även om han vid ett tillfälle kommer av sig och får lust att skrika ”Heil Hitler” så blir mötet en succé.

Ovan: Wilhelm Fürtwängler dirigerar

Joseph Roth skriver 2 oktober till Stefan Zweig: ”Hotel Foyot rivs på order av stadsmagistraten och igår lämnade jag det som den sista gästen. Symboliken är alltför tydlig.” 6 november noterar Chips hur deprimerad hans fru är och undrar om hon verkligen brutit med Pálffy fullt ut. 8 november reflekterar han över en vid Francois de Croisset som dött. Chips minns hur denne stötte på honom på Ritz i Paris 1918. ”Tidigare samma kväll hade jag haft en liknande scen med Proust!” 9 november får han under en middag på belgiska ambassaden höra att prinsessan Helena av Rumänien ”får glas infört i ögonen istället för att bära glasögon... låter riskabelt” (troligen kontaktlinser, min anmärkning).

10 november blir för Chips ”en dag jag ska minnas” då han blir direktör i Guinness & Co. Han noterar att MacDonald dött under en resa till USA: ”Den gamle hycklaren finns inte längre och få kommer att sakna honom.” Hemma väntar Honor och Kitt Brownlow, ”som nu är min fiende, eller om jag är hennes” (på grund av hennes roll i Pálffy-affären). Chips reflekterar över vad hans far skulle ha tyckt om hans framgång och över faderns person: ”He was the dullest man I have ever known, the most charmless, uninteresting individual one could imagine or invent...” Kvällen avslutas med en bankett där premiärminister håller ett ”very sane” tal och meddelar att han ska skicka lord Halifax till Berlin. Man äter ostron och dricker champagne med det vanliga gänget och alla blir ”tipsy” innan Chips brakar i säng vid 02. Nicolson är samma dag på väg till London och får av en vaktmästare höra att MacDonald är död. Han blir ändå chockad men då han senare under dagen får förslag om att skriva en biografi över MacDonald tackar han nej. ”Man kan inte skriva en biografi över någon man inte känner tillräcklig entusiasm inför”.

11 november noterar Chips att en präst i Paris, som avfärdat hertigens av Windsor närvaro vid en stilleståndsceremoni, ”borde flås levande”. Han är dock glad över att hustrun håller på med trädgårdsarbete i Kelvedon, ”but she seems so frozen, so fixed, so purposeless. Her father says she is mad.” Makarna diskuterar Kelvedon 12 november. Chips är nöjd över en diet på frukt och mjölk ”som jag dock inte tillämpar då jag äter ute.” Han avslutar dagen med att se ”Fången på Zenda.” 15 november är Chips irriterad över att inte ha blivit inbjuden till nästa hovbal men tänker heller inte fika efter en inbjudan. Han har en tröttsam eftermiddag med arkitekten som ska ställa i ordning Kelvedon: ”I was tempted to kill him and saw the placards: MP kills his architect”. Harold Nicolson utkommer med sin första bok (”Small Talk”): ”I think it will be good, a mild form of Proust”. Chips noterar att även hustrun Vita ger ut en bok om sin mor vilken Chips kände och betraktar som en grande dame. Samma dag har Harold Nicolson i rökrummet ett långt samtal med Winston Churchill om Tyskland. Churchill tror att det tyska flyget nu är starkare än det brittiska och franska tillsammans och om Tyskland får italiensk backning behöver man hjälp från Sovjetunionen för att besegra de centraleuropeiska diktaturerna i luften.

Honor flyger 16 november till Paris och Chips oroar sig över en eventuell flygolycka. Senare under dagen får han istället höra att hela hertigfamiljen av Hessen omkommit, faktiskt bränts ihjäl, i en flygolycka. Planet hade misslyckats med att landa över ett dimmigt Bryssel och flög istället till Oostende men något gick fel vid landningen. Honor ringer och Chips får berätta medan han funderar över vem som är med henne på Ritz (Diana Boothby?). 18 november är Chips på middag med hertigparet Kent och han noterar att prinsessan Marina är ”piano” fast hertiginnan av Hessen var hennes kusin. Plötsligt anmäls kung Leopold III av Belgien och man konverserar. Chips och kungen pratar om Eton och kungen medger att han ”lite” gillade att slå sina underlydande (”fags”).

19 november tar Chips emot en delegation från Southend som klagar på matpriser. ”One so sympathises with these poor people until they something so stupid, so tactless, and so ill-informed that one suddenly hates them, and all democracy as well.” 22 november noterar han att utrikesminister Litvinov fått papper beslagtagna i Moskva: ”Perhaps he, too, will be shot. What a good thing.” Chips tar emot någon österrikisk före detta furste som på grund av nöjen ser uppsvälld och sliten ut ”redan vid 23”. Han grälar med Jim Thomas och ”hatar honom” efter att denne i parlamente försökt ställa sig in hos en minister, Walter Elliot. Samma dag, 22 november, skriver Hans Fallada kontrakt med Tobis-Klang-Film-Gesellschaft om en film vid namn ”Der Eiserne Gustav” (”Hackendahl ger sig aldrig”). Emil Jannings ska göra huvudrollen. JG träffar samma dag lord Halifax i Berlin och de båda har ett bra samtal: ”Man måste bara ha lite tålamod”.

Joseph Roth, som är på Hotel Paris-Dinard, skriver 23 november till Stefan Zweig på skrivmaskin att han varit sängliggande på grund av förgiftning av sömnmedel. Han kan knappt äta och arbete kommer inte på fråga. 25 november pratar Chips och folk omkring honom brev och dagböcker. Man pratar om en brevsamling från en prinsessan Leiven vilken publicerats. Något i sällskapet frågar ”vem har tid att föra dagbok nu?” och Chips föreslår Duff Cooper. Han sitter med Harold Balfour och Hubert Duggan samt Harold Nicolson för vilken han berättar om sin dagbok. Nicolson säger att han borde lämna den till Christ Church för publicering efter hans död. Nicolson själv skriver samma dag att Chips rentav ville att han skulle ge ut dagboken men att Nicolson istället gav honom det råd som både beskriver.

28 november sammanför Chips ett par personer: ”Fritzi of Prussia liked meeting Xandra Haig. The Kaiser's grandson and heir... amiable with the fieldmarshalls daughter.” 30 november dör Harry Graf Kessler stilla av hjärtsjukdom på en klinik i Lyon. Chips, i hög grad levande, är dock orolig över fruns depression och vad han hört i Österrike tidigare: ”Any woman Pálffy touches is never the same. They god mad or odd.” (Pálffy var för övrigt gift åtta gånger). Hubert Duggan klagar på att Chips ”dumpat” honom för att han nu är fattig men sanningen är att ”jag står inte längre ut med honom.”

Å andra sidan är det många som vid denna tid faller i onåd inför Chips. 2 december är han på amiralitetet där han träffar Duff och Diana. Han noterar hur elak Duff är mot sin fru ”and I suddenly knew I hated him... he is vain, arrogant and cruel... but I shall not let on.” Harold Nicolson tillbringar 4 december en timme hos Baldwin som är märkt av artrit men i övrigt pigg. De diskuterar abdikationskrisen och Baldwin säger att ex-kungen hade ”en trettonårings hjärna” plus att Churchill är dålig på att ljuga vilket gör honom till ”en usel sammansvuren”. På promenad 5 december träffar Chips lord Halifax och diskuterar dennes genomförda besök i Tyskland. ”And, he said, he liked all the nazi leaders, even Goebbels! Whom no one likes!” (…) He thinks the regime fantastic, perhaps too fantastic to take seriously.” Chips reflekterar över att London borde ha varit trevligare mot Ribbentrop. ”Som nu avgår, förbittrad... och kanske ska bli utrikesminister i Berlin.”

Ovan: Lord Halifax, brittisk utrikesminister 1937

9 december är JG med vid en diskussion om huruvida man ska skärpa straffet för äktenskapsbrott men han är emot det (det tror jag det). Han mottar 11 december en rapport om hur Heydrich ska ”cetralisera” polisarbetet i Wien. Även Chips lyssnar på en rapport då han uttråkad hör hur Atlee redogör för besök i Spanien i parlamentet 13 december. Honor planerar en middag som hon tydligen organiserat dåligt. London pratar annars om en bal hos lord Beauchamp som officiellt är födelsedag för sonen Richard men egentligen ett försök att rehabilitera den skandaliserade lorden. Uppenbarligen blir det en succé för dagen efter ”talar London inte om något annat” och ”The ancient regime is indignant; but one fact emerges: no one cares a hoot now about anything.” Chips avrundar dagen med att en sista gång besöka Norfolk house, som ska säljas, för ett coctailparty. ”Huset är för stort, för smutsigt, för dystert” (det revs 1938 och gav plats för kontorsbyggnader). JG reflekterar samma 14 december kreativt kring jurister: ”Jurister har överhuvudtaget bara en tjänande roll. De måste ge nödvändiga statsåtgärder en mantel av legalitet”.

Chips tycker 17 december i en reflektion att han borde prata mer i parlamentet. Han är otroligt duktig på att närvara men talar väldigt lite ”either out of laziness, ignorance or shyness.” Han noterar att man inte sover så bra någon annanstans som i biblioteken i byggnaden och denna dag väcks han av att Atlee sitter en bit ifrån honom och läser. Han funderar senare under dagen om han kan gifta bort svägerskan Brigid med prins Fritzi (de gifter sig 1945). 18 december börjar tungt:

”I awoke with a head of lead, feeling at least 96.” Han noterar senare hur Windsors ignoreras av societeten i Paris och att de lika gärna kunde återvända till Storbrutannien om det inte vore av hänsyn för det nuvarande kungaparet. 20 december visar Nicolson för Chips ett brev från en man som påstår att han står i förbindelse med den döde lord Curzon. Chips noterar att lorden ironiskt nog var road av spiritism medan han levde. Han är sedan på fest till 03.30 men spik nykter och dansar av hjärtans lust.

JG hör samma morgon, 20 december, att Ludendorff dött och med AH börjar man genast planera för sorgemanifestationer och en storslagen begravning. Dagen därpå, 21 december, har han och AH en filosofisk diskussion: ”Vi talar om socialismen. Den är tjugonde århundradets uttrycksform medan nationalismen var nittonde århundradets. I Nationalsocialismen har fyra försonat nittonde och tjugonde århundradet. Vi tänker och handlar kollektivt... ”

The Gilded Gutter Life of Francis Bacon

Den åttioförsta boken som jag har läst ut i år är "The Gilded Gutter Life of Francis Bacon" (1994) av Daniel Farson. Författaren lärde känna Bacon i Soho i början av 50-talet och de förblev därefter vänner i över 40 år och under resten av Bacons liv. Francis Bacon (1909 - 92) föddes på Irland av engelska föräldrar men passade aldrig in i miljön och skickades redan på 1920-talet av sin far till London. Han slog  sig ner i London där han, med korta avbrott, kom att tillbringa resten av sitt liv. Hans speciella plats i storstaden blev Soho där han frekventerade flera barer och uteställen under hela sitt resterande liv. Farson mötte honom på dessa platser som Bacon besökte med folk som konstnärskollegan Lucien Freud eller fotografen John Deakin. Vi får även skildringar av de originella personer som drev flera av Bacons stamlokus. Först och främst följer dock Farson Bacon under fyra decennier. Som kämpande konstnär ännu under sextiotalet fram till ett större genombrott på sextiotalet varefter han aldrig mer behövde bekymra sig om pengar Bacon levde som en rockstjärna med ständiga krogrundor och smärre skandaler samt en del tragedier, med älskaren George Dyers självmord 1972 som den största. Mer positiva sidor av Bacon lyfts dock fram såsom hans vänfasthet, lojalitet och generositet. Han var dock en hyperkänslig människa, snar till både glädje- och vredesutbrott för saker som andra skulle ha funnit obetydliga. Mot slutet av sitt liv får Bacon och hans gäng se hur det kära gamla Soho gentrifieras och de gamla stamhaken förvandlas till oigenkännlighet. Allt som allt fascinerande läsning om en av de sena 1900-talets största och mest intressanta konstnärer. 

Juli - september 1937

 

Ovan: Il Duce besökte Der Führer 25 - 29 september 1937

Nedslag i nittonhundratalet eller "Juli - september 1937": Andra halvåret 1937 börjar bra för Chips Channon. Dagbok 1 juli: ”Awoke refreshed. I miss Honor. Had lunch with Alice Hoffmansthal, who is very secretive about her love affair with Fred Ashton, an australian ballet-dancer”. Senare blir han i parlamentet uppsökt av Duff Cooper som ber honom att ersätta denne vid en middag hos lady Cunard. Hon är ju en man kort! Panik! Tyvärr kommer Chips inte fram på hennes telefon men ringer hennes granne, den italienske ambassadören, som meddelar henne att Chips är på väg. Han stressar så pass så att han kommer före alla andra gäster och har en trevlig middag förutom att stearin faller på honom. När han senare återvänder till parlamentet skämtar några andra ledamöter angående stearinfläckarna och säger ”Harold (Balfour) has come all over you!” 2 juli träffar Chips på en testund den gamle rabulisten Wyndham Lewis och sponsrar för dennes skull en tidsskrift (pro-Franco) som Lewis ska skicka till alla parlamentsledamöter.

JG är samma dag glad över att pastor Martin Niemöller ”äntligen” arresterats. 6 juli är Chips åter på lysande humör: ”I suddenly like society again and we seems to be much in demand and popular; it bores and tires me more than before, but it will probably never lose its glamour for me.” 8 juli har Chips åter problem med en middag hos Cunard då en omröstning hotar att dra ut på tiden och han till sist får tillstånd att ”smita ut”. ”Jag var inte sist”, konstaterar han om middagen. 12 juli får Chips i parlamentet äta middag med lord Mountbatten (”Dickie”) och hans hustru Edwina och han finner dem båda gudomliga. Makarna firar fyraårig bröllopsdag 13 juli och utbyter presenter. Chips avslutar dock dagen med betraktelsen ”I am half dead with fatigue, nerves, society and drink.”

Inte heller JG mår lysande vid denna tid då han 16 juli skriver att han är sjuk i ”underlivssmärtor” (könssjukdom?) medan han i medierna följer det pågående kriget mellan Japan och Kina. Han lyckas dock övervaka invigningen av ”Haus der Deutche kunst” 18 juli och sedan grannhuset med ”Entartete kunst” (”urartad konst”) dagen därpå. Denna 19 juli följer Chips Channon en hetsig debatt om spanska inbördeskriget i parlamentet och senare är han hemma hos Jim Thomas: ”I stayed with Jim until 3 AM... talking...” Dagen därpå ska han äta middag med Diana Cooper men hålls kvar i parlamentet av en debatt och senare ber Jim Thomas om att bli hemkörde av Chips. ”Remained late and put him to bed”.

Ovan: James "Jim" Thomas, 1 viscount Cilcennin (1903 - 60), var sommaren 1937 Chips "samtalspartner". 

Joseph Roth är sommaren 1937 åter i Oostende och därifrån skriver han 21 juli till Blanche Gidon. Han noterar att han sålt 1 100 exemplar av "Den falska vikten" (vad som blev hans näst sista roman) men ”jag tror inte jag skulle kunna vila från skrivandet ett enda år.” JG har 23 juli åter ett samkväm med AH och de diskuterar Spanien. ”Führern tror inte längre på ett fascistiskt Spanien eftersom Franco är en general och inte har någon rörelse bakom sig.” Chips lyssnar 27 juli då Winston Churchill håller ännu ett varningstal angående den tyska upprustningen: ”To hear him is to believe that the germans are arriving tonight. What utter nonsense, but his fear and dislike of them amount to an obsession and threaten seriously to undermine his judgement on other mathers. He is becoming a man with une idée fixe.” Han är därefter åter hemma hos Jim Thomas och ”talar” till 03 på natten samt tar ett glas. Dagen där på är Chips ett vrak och konstaterar att dessa nätter med sprit och utsvävningar visserligen bara skadar honom själv men skulle inte ha skett om Honor inte stängt ”the matrimonial portcullis” (ungefär ”de äktenskapliga portarna”). Han konstaterar senare samma dag att det finns fyra områden där folk sällan säger sanningen vilka är sex, pengar, religion och Mrs Simpson. Han bjuder in en ung polisman på ett glas och de pratar i en halvtimme. Polismannen, som jobbar med sedlighetsfrågor, berättar om platser i Belgravia som Chips (nästan indignerad) inte har en aning om. 28 juli skriver Roth, kanske mindre bakfull än Chips, till Zweig från Oostende och hälsar till honom från diverse personal.

JG besöker med AG Breslau 1 augusti och de tas emot med jubel. 2 augusti skriver Joseph Roth, mer otåligt, åter till Zweig och förklarar att ”vistelsen är inte densamma utan dig”. 3 augusti är JG irriterad över orkestrar: ”I filharmonikerna finns ännu några halvjudar. Jag ska försöka att få bort dem men lätt blir det inte. Fürtwängler försöker med alla medel behålla dem.” Vidare reflekterar JG ödmjukt över Österrike: ”Denna stat är ingen stat. Dess folk tillhör oss och ska komma till oss.” För övrigt är heller inte Tjeckoslovakien en stat och tjeckerna är ”ett skitfolk” och för övrigt ska ju Sudententyskarna ”hem till riket”. Inte utan skadeglädje konstaterar JG att nu även Bela Kun har arresterats i Moskva: ”Revolutionen äter sina barn.” 7 augusti kommer Chips till Tyskland (Sigmaringen) och glädjen är total: "The joys of being again in Germany, the heat, the orderly arrangements, the polite people, the friendly atmosphere, the amazing architecture and the startingly good roads.” Han träffar lite tyska ex-kungligheter och får 8 augusti hör en historia om hur den svenske greve Douglas syster gjort skandal genom att gifta sig med Ivar Tengbom, arkitekten. Därefter ägnar sig Chips åt umgänge med före detta kungligheter flera dagar framåt.

Ovan: Martin Niemöller (1892 - 1984), före detta frikårist och konservativ som blev präst och nazistmotståndare

14 augusti noterar JG att det förekommit gatuprotester mot arresteringen av Niemöller men polisen har betett sig oskickligt och har ju ”låtit de arresterade löpa!” Då han kommer till Nürnberg i hettan är staden som död. Han diskuterar omgestaltningen av Berlin med Speer och senare, inför partidagarna, blir det åter liv i Nürnberg och det hurras och heilas som vanligt om man får tro JG:s nästan monotona beskrivning av dylika evenemang. 20 augusti är han dock i Wien, närmare bestämt i Dianabad (som stängdes först 2020): ”Aldrig sett så många nakna judar på ett och samma ställe”. Senare under dagen hittar Chips ett brev till Honor från Kitty Brownlow om brev hon inte fått och även om Chips här blir lite invecklad så är poängen att han misstänker att Honor har den ungerske adelsmannen Franz von Pálffy (en man med kvinnotycke som under sitt liv var gift åtta gånger) som älskare. Han anklagar henne då hon kommer till rummet och hon sjunker ihop på sängen och erkänner allt. ”Mitt äktenskap rasade ihop!” Uppträden och gräl. Natten till 21 augusti sover Chips och Honor dåligt men tidigt på morgonen klär Honor på sig och går till älskaren (som bor på samma hotell) och säger att Chips vet allt och att de inte kan ses mer. Chips närmast puttar sin hustru ombord på ett tåg till Berlin där Honor släkt vistas och eftersom de måste hålla stilen blir de närmsta dagarna mer angenäma, att döma av en notering från 23 augusti.

25 augusti kommer makarna till Graz och så vidare till Slovenien där de träffar regenten Paul med familj: ”I am only happy really with royalty, and real royalty at that.” Dagen därpå gör Chips i dagboken av 26 augusti en närmast rörande bekännelse angående regenten: ”I think of all humans I love Paul the best. He is me, a cleverer, less practical, less sensible, more charming Chips. We are so perfectly in tune. There is nothing on earth that I would not confess or admit to him. No such intimacy with another human being has ever been mine. I share his thoughts and outlook.” 27 undrar han dock hur länge till den svårt anglicerade dynastin Karadjordjevic ska kunna sitta kvar på tronen. Premiärminister Stojadinovic är visserligen en redig karl ”Men serb och demokrat”. Plus att majestäterna behärskar flera av landets dialekter synnerligen dåligt.

6 september har JG sovit illa i Stuttgart men tar sig under dagen till Nürnberg där han under mängdens jubel far genom staden tillsammans med Ferdinand Porsche. Även natten till 7 september sover han illa för då drar Hitlerjugend förbi med fanor som burits genom hela Tyskland. Därefter blir det partidagar och JG sover illa eller är dödstrött i stort sett varje dag veckan därefter. Mot slutet av kongressen träffar JG för övrigt österrikiska nazister där männen skakar hans hand och kvinnorna pussar honom på kinden. ”Oh, ljuva folk – vi kommer!” Mindre entusiastisk inför Österrike är Chips som 20 september skriver att ”Österrike är dött för mig” i och med fnurran med Honor. Särskilt illa tycker han nu om förbundslandet Steiermark som är tråkigast och minst ”gemütlich” av dem alla. JG deltar samma dag i en övning där centrala Berlin förintas. ”Förhoppningsvis blir det aldrig verklighet.”

21 september skriver Joseph Roth syrligt till Stefan Zweig att han nu lämnar Oostende utan att denne kommit på besök men han noterar att Zweig minsann tagit sig tid att träffa Toscanini. Zweig besvarar brevet 25 september och försöker släta över saker: ”Ta hand om dig. Låt oss hålla ihop, vi få! (…) Du komme inte att vända mig mot Joseph Roth.” Samma dag står JG alldeles bredvid då AG tar emot Mussolini, som ser ”frisk och livlig” ut. Mussolini får senare på dagen även hålla tal till tyskarna vilket inte var något problem då han talade utmärkt tyska. 27 september träffar Chips i Hoch Ulm ärkehertig Max, bror till den siste österrikiske kejsaren: ”He”He is very royal, and I find I only get on really well with royalties...” Annars beskriver han ärkehertigen som antinazist, mindre intresserad av restauration och sval i förhållande till sin svägerska Zita. JG lär 28 september, under Mussolinis besök känna marskalk Badoglio: ”En fin och klok man.”

En lite mer mysig bild av Mussolini ger JG då han 29 september beskriver hur Il Duce träffar hans barn och klappar och kysser dem varvid Helga, den äldsta, förklarar att ”den andre führern är också väldigt snäll”. Senare under dagen avsked från Mussolini ”som med tårar i ögonen länge trycker min hand.” Omkring 30 september utges Hans Falladas roman ”Varg bland vargar”. Det är också 30 september som greve Harry gör sin sista dagboksanteckning. Den lyder i sin helhet: ”Christian och jag åkte till Marvejols för att få mitt hjärta röntgat. En trevlig ung läkare, Dr. de Fleury, som har tillgång till en röntgenapparat i stadens apotek, donerad med amerikanska pengar av markisen de Chambrun, hustru till senatorn, en amerikan. Staden, gammaldags och pittoresk, påminner om Weimar i stil och atmosfär, men nästan sydstatslik.”

Depeche Mode: A Biography

Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Depeche Mode: A Biography" (1999) av Steve Malins. Detta är tydligen, om man får tro författaren, den första biografin över Depeche Mode och precis som Philip Normans "The Stones" (1983) så slutar skildringen perfekt nog lagom då "tråkåren" tar vid med ett Depeche Mode som närmast blir ett projekt som då och då återupplivas med ofta trista och träiga skivor och turnéer som är okej men ändå alltid bjuder på lite yxigare versioner av de gamla låtarna än i fornstora dagar. Allt det där slipper vi här. Berättelsen skildrar ungefär 20 år av bandets liv och man skummar igenom barn- och ungdom snabbt i första kapitlet. Vi får dock de vanliga historierna om de olika grupperna man harvade i och om hur Martin Gore jobbade på bank och att både han och vännen Andy Fletcher var med i The Boys Brigade, en kristen ungdomsgrupp. 1980 hör man Dave Gahan, före detta ungdomsbrottsling och sångare i en annan grupp, sjunga Bowies "Heroes" och raggar honom genast till sin grupp. Drivande var dock den arbetslöse men ambitiöse låtskrivaren Vince Clarke. De fyra kom från den bättre arbetarklassen och med undantag av Gahan, med strulig bakgrund, präglades de (särskilt Gore) av en duktighet och präktighet men också en oförmåga att prata om känslor. Bandet harvar i sin hemregion men får kontrakt med lilla Mute Records (bara med ett handslag) och möter den redige och hederlige skivbolagschefen Daniel Miller, i början även bandets producent. Man släpper en rad singlar där särskilt den muntra "Just Can't Get Enough" blir en hit och slår igenom i sitt hemland med debut-LP:n "Speak and Spell" (oktober 1981). Redan innan året är över har dock Vince Clarke hoppat av gruppen som dock oförtrutet knegar på och Martin Gore träder fram som gruppens kompositör och man värvar den mer medelklassige samt klassiskt skolade Alan Wilder som blir gruppens drivne musiker. Därefter går gruppen ofta från klarhet till klarhet via en räcka singlar, allt större turnér, liveskivan och filmen "101" och därefter den relativa "kraschen" med turnén 1993 - 94 där bandet, med den heroinberoende Gahan i spetsen, mer eller mindre faller sönder. Boken slutar alltså "lyckligt" då bandet 1998 kör en greatest hits-turné med en nu betydligt piggare och drogfri Gahan men dock utan Alan Wilder. Medlemmarna diskuterar bandets framtid men kunde inte då vet att de skulle ånga på cirka 25 år till även om de redan här hade sin bästa tid bakom sig. Personligen lärde jag mig inte så mycket nytt om bandet utan det handlade mer om roliga detaljer (som att Martin Gore en gång hävdade att han druckit 67 veteöl på 11 timmar) men för den oinvigde kan boken, som är mycket lättläst, vara av intressen. 

Kapucinerkryptan

Den sjuttionionde boken som jag har läst ut i år är ”Kapucinerkryptan” (1938) av Joseph Roth. Skildringen av republiken Österrikies historia 1918 – 38 kom ut i färdigt skick bara någon månad efter ”Anschluss” i mars 1938 och blev även Roths sista roman. Vi följer här Franz Ferdinand Trotta, en syssling till den unge löjtnanten i ”Radetzkymarschen” under denne sorgslösa tid i förkrigstidens Wien och därefter genom världskrig och sammanbrott. Tyngdpunkten ligger dock på den bista efterkrigstiden. Franz Ferdinand var inte adlig, som sina släktingar, men familjen var dock burgen och har efter kriget förlorat merparten av sina pengar medan hans gamla vänner inom aristokratin, de som överlevt kriget, inte bara förlorat pegnar utan också titlar och inflytande. Franz Ferdinand ser hur ungdomskärleken Elizabeth, som han hastigt gifte sig med i september 1914, nu blivit en ”modern” kvinna som umgås i konstnärskretsar och gör lite som hon vill. Problemet är att hon även umgås med en del ganska ljusskygga figurer som mest verkar vilja plocka Trottas mor på de sista pengar hon har. Parallellt med detta skildras i bakgrunden republikens sammanbrott med Dolfuss diktatur och därefter nazisternas intåg, vilket blir bokens slutkläm. Franz Ferdinand Trotta är, likt Roth själv, en av dessa ”levande döda” som bara hjälpligt tar sig igenom tillvaron efter att hans världen i grunden störtat samman. Gripande.