Den trettonde boken som jag till sist har läst ut i år är ”Denkwürdigkeiten II” av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den stöddigaste av de fyra volymerna memoarer och beskriver även andra halvan av hans tid som kansler från början av 1905 (först Marocko-krisen) till hans avgång 17 juli 1909. Det är mer av den ständiga oron över ”relationer” med andra länder (d.v.s. risken för krig) och kontroverserna kring det tyska flottbygget och, som alltid, den nyckfulle kaiser Wilhelm II med alla sina märkliga uttalanden och handlingar. Överhuvudtaget tror jag inte jag läst några politiska memoarer där det talas så mycket om relationen till andra länder men det har väl sin förklaring. Von Bülow lyckas ändå som kansler länge hantera kejsaren men kastas in i en akut kris i och med den så kallade Daily Telegraph-affären hösten 1908. En slags fejkad intervju som kejsaren företagit med en brittisk officer publiceras 28 oktober 1908 i nämna tidningen och då med kejsarens goda minne. Han hade hoppats att detta skulle stärka relationen med Storbritannien men ”intervjun”, där kejsaren närmast oförskämt uttrycker sig kring britternas bristande känslor för honom samt en hel del annat, får istället motsatt effekt och britterna rasar. Kejsaren är så förkrossad så att han vill adbikera och hans kansler tvingas hantera detta under flera dagars debatt i riksdagen. Senare uppfattade kejsaren detta som att von Bülow på något vis bad om ursäkt å hans vägnar och relationen mellan dem surnade även om kejsarens attityd mot honom han växla flera gånger. Något innan hans avgång bjuder kejsarparet exempelvis in sig till von Bülows och man har en stilla och enkel middag. Till sist faller von Bülow på en fråga om inkomstskatt vid en komröstning i riksdagen (195 – 187 till hans nackdel) och han avgår formellt 17 juli 1909. Kejsaren gör heller inte för att stötta honom eller försöka behålla honom. Han lämnar över ansvaret till sin efterträdare Bethmann-Hollweg och lämnar så Berlin. I sin bok öser von Bülow gärna beröm över sig själv och det finns en viss underliggande självgodhet då han gärna återger positiva brev och annat som folk skickat till honom men det är väl tveksamt om han, trots stor erfarenhet, lyckades med sin utrikespolitik då allianserna inför världskriget snarare befästes under hans tid vid makten. Detta noterar senare greve Harry Kessler då han träffar von Bülow vid en frukost i januari 1919.






