Depeche Mode: A Biography

Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Depeche Mode: A Biography" (1999) av Steve Malins. Detta är tydligen, om man får tro författaren, den första biografin över Depeche Mode och precis som Philip Normans "The Stones" (1983) så slutar skildringen perfekt nog lagom då "tråkåren" tar vid med ett Depeche Mode som närmast blir ett projekt som då och då återupplivas med ofta trista och träiga skivor och turnéer som är okej men ändå alltid bjuder på lite yxigare versioner av de gamla låtarna än i fornstora dagar. Allt det där slipper vi här. Berättelsen skildrar ungefär 20 år av bandets liv och man skummar igenom barn- och ungdom snabbt i första kapitlet. Vi får dock de vanliga historierna om de olika grupperna man harvade i och om hur Martin Gore jobbade på bank och att både han och vännen Andy Fletcher var med i The Boys Brigade, en kristen ungdomsgrupp. 1980 hör man Dave Gahan, före detta ungdomsbrottsling och sångare i en annan grupp, sjunga Bowies "Heroes" och raggar honom genast till sin grupp. Drivande var dock den arbetslöse men ambitiöse låtskrivaren Vince Clarke. De fyra kom från den bättre arbetarklassen och med undantag av Gahan, med strulig bakgrund, präglades de (särskilt Gore) av en duktighet och präktighet men också en oförmåga att prata om känslor. Bandet harvar i sin hemregion men får kontrakt med lilla Mute Records (bara med ett handslag) och möter den redige och hederlige skivbolagschefen Daniel Miller, i början även bandets producent. Man släpper en rad singlar där särskilt den muntra "Just Can't Get Enough" blir en hit och slår igenom i sitt hemland med debut-LP:n "Speak and Spell" (oktober 1981). Redan innan året är över har dock Vince Clarke hoppat av gruppen som dock oförtrutet knegar på och Martin Gore träder fram som gruppens kompositör och man värvar den mer medelklassige samt klassiskt skolade Alan Wilder som blir gruppens drivne musiker. Därefter går gruppen ofta från klarhet till klarhet via en räcka singlar, allt större turnér, liveskivan och filmen "101" och därefter den relativa "kraschen" med turnén 1993 - 94 där bandet, med den heroinberoende Gahan i spetsen, mer eller mindre faller sönder. Boken slutar alltså "lyckligt" då bandet 1998 kör en greatest hits-turné med en nu betydligt piggare och drogfri Gahan men dock utan Alan Wilder. Medlemmarna diskuterar bandets framtid men kunde inte då vet att de skulle ånga på cirka 25 år till även om de redan här hade sin bästa tid bakom sig. Personligen lärde jag mig inte så mycket nytt om bandet utan det handlade mer om roliga detaljer (som att Martin Gore en gång hävdade att han druckit 67 veteöl på 11 timmar) men för den oinvigde kan boken, som är mycket lättläst, vara av intressen. 

Kapucinerkryptan

Den sjuttionionde boken som jag har läst ut i år är ”Kapucinerkryptan” (1938) av Joseph Roth. Skildringen av republiken Österrikies historia 1918 – 38 kom ut i färdigt skick bara någon månad efter ”Anschluss” i mars 1938 och blev även Roths sista roman. Vi följer här Franz Ferdinand Trotta, en syssling till den unge löjtnanten i ”Radetzkymarschen” under denne sorgslösa tid i förkrigstidens Wien och därefter genom världskrig och sammanbrott. Tyngdpunkten ligger dock på den bista efterkrigstiden. Franz Ferdinand var inte adlig, som sina släktingar, men familjen var dock burgen och har efter kriget förlorat merparten av sina pengar medan hans gamla vänner inom aristokratin, de som överlevt kriget, inte bara förlorat pegnar utan också titlar och inflytande. Franz Ferdinand ser hur ungdomskärleken Elizabeth, som han hastigt gifte sig med i september 1914, nu blivit en ”modern” kvinna som umgås i konstnärskretsar och gör lite som hon vill. Problemet är att hon även umgås med en del ganska ljusskygga figurer som mest verkar vilja plocka Trottas mor på de sista pengar hon har. Parallellt med detta skildras i bakgrunden republikens sammanbrott med Dolfuss diktatur och därefter nazisternas intåg, vilket blir bokens slutkläm. Franz Ferdinand Trotta är, likt Roth själv, en av dessa ”levande döda” som bara hjälpligt tar sig igenom tillvaron efter att hans världen i grunden störtat samman. Gripande.

April - juni 1937

 

Ovan: 12 maj 1937. Äntligen en kröning men med annan kung...

”Nedslag i nittionhundratalet” eller ”April – juni 1937”: Harold Nicolson noterar i sin dagbok 4 april 1937 att han av Victor Cazelet fått höra att kungafamiljen ska svartlista Emerald Cunard som först uppmuntrade Wallis Simpson att bli drottning och sedan tre gånger om förnekade henne då allt brakade samman. Chips problem 7 april består i att han cirka fem gånger om dagen störs av Kitty Brownlow som nu ringer för att berätta att hon dansat med någon hertig ”who has gone gay, which he occasionally does”. Hustrun Honor är irriterad över att Chips inte lägger an på henne och kommer därför inte att besvara inviter. Läget är komplicerat. JG är 12 april i sin tur irriterad över komiker som skämtar över staten: ”Det får vi inte tåla... de kan skämta om sig själva... allt annat är sentimentalitet”. Han noterar även att Hanfstaengl är i London och ”mottar hyllningar”: ”Ett svin... hade inte väntat mig annat av honom... Göring gjorde ändå ett sista försök med honom...”

Greve Harry opereras 13 april för sin mag- och tarmblödning och därtill med en ny typ av operation som inte testats förut. Efteråt skriver Harry att han ”lider mycket” då han inte vågar bedöva sig helt på grund av hjärtbesvär. Chips får 13 april till stånd ett avtal (som frun skriver på) om att han resten av sitt liv ska få 5 000 pund årligen utbetalt från hennes släkt. ”I guess I'm reasonably secured as long as I live”. Hans Fallada får 14 april höra att hans sjuke far dött. På väg till Leipzig, där föräldarna bor, träffar denne på Anhalter Bahnhof i Berlin på Rowohlt och berättar att han nu påbörjat en ny stor roman som ska heta ”Varg bland vargar”. Samma dag får Chips i sin dagbok ett utbrott över hur den kungliga familjen svartlistat Emerald Cunard. Gör det även samma sak men Channons eller beror på hustruns långvariga utbrott av mässling?

15 april reflekterar Chips kring alla som tycker att det är rent slöseri att Winston Churchill inte är med i regeringen. Chips må själv tycka om Churchill men är nöjd med att ha honom utanför regeringen trots att denne kommer bättre överens med Chamberlain än med Baldwin. Han har även fått veta att Baldwin ska avgå 27 maj och att Chamberlain ska utses till ny ledare för Tories och tas emot av kungen 29 maj. Samma dag ryar JG i sin dagbok över Funks lagförslag om att bara jurister ska kunna bli statsanställda: ”Jurister är alla defekta i hjärnan. Statsanställda ska vara folkets tjänare och inte paragrafryttare...” Chips har 17 april en dyster dag. Honor är ännu svag efter mässling och han vågar inte träffa sin lille son ifall han skulle råka smitta. Evelyn Waugh har gift sig med en Laura Herbert, fru nummer två. Duff och Diana har varit på Windsor. Kungen diskuterade Simpson vid middagen. Drottningen satt med fötterna uppe och drack te medan hon skvallrade med Duff sedan alla andra lagt sig.

Två dagar senare, 19 april, oroar sig Chips för utgången av spanska inbördeskriget: ”Franco may not win!” ”Will be a disaster for conservatism...” JG samma dag: Komikerkabarén tillrättavisad. Alla är rätt ynkliga. Nästa gång blir jag brutal!” 20 april är Chips i parlamentet och ser när Chamberlain lägger fram budgeten: ”This one is too complicated, and possibly over the heads of the country, which doesn't understand it.” Han och Honor går senare på en opera som är så tråkig så att de smiter iväg på en bal i Derby House med ”stimmung”. Tre dagar senare, 23 april, är Chips på Verdis ”Othello” men är mycket trött på grund av sömnrubbningar. Han noterar sedan att ”Mr Verdi did the trick” och han sover alla fyra akter och tydligen även snarkar.

26 april kommer George Orwell från fronten till Barcelona för att vila upp sig. Han noterar hur staden har ändrat sig sedan december 1936 och hur folk tittar på honom där han och hans kamrater går gatan fram i sina slitna munderingar. Samma dag träffar Chips hertiginnan av Atoll och hennes väninnor Mrs Rahtbone och Mrs Wilkinson som varit just i Spanien. ”These three highly unattractive females have first come back from Spain, where they visited Madrid (and, alas! just missed being killed by a huge shell!) ; and extreme reds. When duchesses and other aristocrats allow themselves to be used as tools of the communists, it's a sign of decay.”

Ovan: POUM-barrikad i Barcelona i maj 1937. 

Chips och Honor tittar 28 april på en lantegendom, Kelvedon Hall, och funderar på om de ska köpa den. JG reflekterar 29 april också över Spanien och närmare bestämt över bombningen av den baskiska staden Guernica dagarna innan: ”Stadsbombningen i Spanien skylls nu på oss... vi måste försvara oss.” Chips och Honor diskuterar i skiftet april – maj fram och tillbaka angående Kelvedon Hall. JG noterar 1 maj att Göring ska till Jugoslavien för att förhandla med regent Paul, Chips käre vän. Chips mottar 3 maj en inbjudan till en hovbal och konstaterar ”så det finns ingen svart lista”.

Samma dag träder Simpsons skilsmässa i laga kraft. 3 maj, på sitt hotell, får Orwell vid tolvtiden 3 maj höra om ”något slags bråk vid telefonstastionen” och när han går på Las Ramblas hör han skottlossning. Han bevittnar under dagen hur förvirrade strider utbryter mellan regeringstrupper, kommunistiska POUM och anarkistiska CNT. Själv hamnar han på Hotel Falcón, som hålls av POUM. Han kommer därmed att försvara POUM-byggnader medan civiligardister trycker i Moka Café.

4 maj får Chips höra att hertigen av Windsor nu återförenats med Wallis Simpson i Frankrike. Annars är han på middag hos Sibyl Colefax på 15 North Street. Efter att ha flyttat ur ur sitt palats har hon nu ett litet hus som hon ”gjort väldigt mysigt”. Det gamla vanliga gänget myllrar på middagarna: Winston och Clementine Churchill, Diana och Duff, Harold Nicolson, Noël Coward och många, många andra. De bråkas, tjafsas och diskuteras om spanska inbördeskriget och hertigparet Windsor. Chips noterar hur den annars milde Nicolson blir brysk och påstridig i diskussioner. Dagen därpå, 5 maj, sitter Chips med Jim Thomas i Ayes lobby i parlamentet och säger att ”jag skulle vilja tatuera in hammaren och skäran i baken på hertiginnan av Atholl” när damen i fråga står framför honom. Just då meddelar någon att Baldwin håller sitt avskedstal och alla rusar in. Parlamentet är taget då han gör det med stor skicklighet.

JG väcks natten till 7 maj angående nyheterna om luftskeppet Hindenburgs brand och kan inte somna om. Senare på dagen noterar han striderna i Barcelona. AH, som han träffar mot kvällen, är också skakad över Hindenburg men säger att ”framtiden tillhör flygplanen”. Den engelska kröningen närmar sig och på kvällen 7 maj är Chips på middag med representanter från kolonierna och den kritiska punkten är om kungen ska kunna hålla ett tal vilket till en början blir svårt då denne inte får fram ett ord men till sist lyckas han och alla låtsas nöjda inför monarken; ”faltering, patethic with his halting speech and resigned kindly smile”. I Barcelona är läget lugnt 8 maj även om barrikader kommer att stå kvar till juni. JG noterar denna dag att Göring sagt sig vilja bygga fler luftskepp: ”Mer än prestigefråga än en fråga om ändamålsenlighet”.

11 maj noterar JG ilsket att den brittiske Labourpolitikern George Lansbury har besökt AH i en bomullströja. ”Nu får man ju förlåta denne tölpige engelsman för en sådan klädsel. Och dessa kallar sig som det goda samhället!” George Orwell återvänder denna dag. I Storbitannien kröningsdagen då man samlas i Westminster Abbey för se kungen smörjas och därefter ska släktingar fram och kyssa honom. Chips snäser av några socialister som tycker de fått en dålig plats med ”ni ska vara glada att ni alls får komma hit.” Chips har givetvis ordnat en fest i hemmet och många ur det vanliga gänget kommer och mot natten försvinner Honor och delar av sällskapet till en nattklubb medan Chips själv sitter uppe till gryningen och pratar och dricker med några nattugglor som dröjt sig kvar. Sista meningen för denna dags anteckning blir: ”I must really try to be a peer before the next coronation”. De närmsta dagarna innebär för Chips del ytterligare en räcka middagar med bland andra tyska prinsar och regenten. Nicolson är givetvis också på kröningen och besöker innan själva ceremonin MacDonald som gör nya håll i sitt bälte. Nicolson säger till honom att han ser bra ut och MacDonald svarar ironiskt: ”När jag besökte ett mentalsjukhus slogs jag alltid av hur prydliga de värsta dårarna såg ut”. På kröningen noterar Nicolson sedan mest hur turordningen brakar ihop och många blir fast länge i Westminster Abbey.

Ovan: Hindenburg exploderar 6 maj 1937. 

Det är omkring 21 maj 1937 vid spanska fronten. George Orwell får ett skott genom halsen men överlever mirakulöst då inga vitala ådror träffas. Chips är 25 maj på en middag ”där alla 40 damer presenteras indivuduellt för den fete kungen av Egypten” Han är sedan ute på stan med regenten Paul som denna dag återvänder till Jugoslavien. Därefter parlamentet: ”A dull house tonight because the King and the Queen are dining with Mr and Mrs Baldwin to mark the end of his long premiership”. Greve Harry lämnar denna dag kliniken efter mer än en månad där.

Det är 27 maj och Baldwin lämnar parlamentet. Chips är på lunch med Duff Cooper ”som inte låtsas om att han ska bli sjöminister liksom att Leslie Hore-Belisha ska bli krigsminister”. Både Chips och Harold Nicolson åser Baldwins farväl. Efteråt träffar Nicolson MacDonald som på morgonen varit på samtal med kungaparet och erbjudits men avstått earl-titeln. Han hade sagt till drottningen att kungen skötte sig så bra sedan tillträdet och hon svarade ”And how am I doing?” Kungen hade sagt till MacDonald han nästan inte mindes något av kröningen. 28 maj tar kungaparet emot Baldwin som dock accepterar både earl-titeln och strumpebandsorden. Hans fru får en GBE (Dame Grand Cross).

JG noterar 29 maj hur flera ur det gamla KPD-gardet (Neuman, Remmele, med flera) i Moskva har arresterats som trotskister. ”Ödets grymma ironi!” Dagen därpå, 30 maj, är AH rasande över att tyska slagskeppet ”Deutschland” har beskjutits av spanska regeringstrupper med flera döda och skadade till följd. ”Han tänkte först bombardera Valencia men beslutar sig sedan istället för Almeria samt, om möjligt, att sänka ”Jaime”. Dagen därpå beskjuter ”Scheer” mycket riktigt Almeria. Samma dag, 31 maj, ser Chips på när Neville Chamberlain väljs till tories ledare i Caxton Hall. Den nye premiärministern rivstartar och redan 1 juni har denne en vass men även humoristisk replikväxling om en försvarsskatt med Winston Churchill, vilken av Chamberlain kallas ”the right honourable uncle”. Chips funderar på om han ska accepterar ett förmodat erbjudande om att bli sekreterare åt handelsminister Euan Wallace.

3 juni noterar Chips i sin dagbok att ex-kungen och Wallis gift sig och att folk diskuterar varför han ska förskjutas så då de gifte sig enkelt i Tours. Senare under dagen får Chips ett tack från ex-kungen ”som denne måste ha skrivit direkt efter vigseln”. 4 juni är Chips på middag med ”semikungligheter”, bland andra vår egen kungs far Gustav Adolf. Han noterar att Atlee, ”a drab little insect”, försöker bli ”cordial and debonair”. 8 juni träffar Chips på den nu ruinerade lady Curzon och samtalar med henne. ”I am determined to die rich and respected and to profit from the example of her ruin.” 9 juni bevittnar Chips när Baldwin intar sin plats i överhuset och att han inte riktigt vekrar passa in. 14 juni bryter ett gräl mellan Honors och hertigparet Kent ut. Honor får ett brev från Sidney Herbert, hertigens adjutant, där denne anklagar Honor för att ha bett en pressfotograf ta bild på deras två söner tillsammans. Dock hade en vän, professor Loewenthal, tagit en bild för att hon höll på skulptera sonen i trä och behövde en bild just då Paul lekte med hertigparets son. Med andra ord ett missförstånd. Chips rasar över Kent, ”a disloyal little bastard”, låter sin adjutant skriva sådant. De är ännu arga dagen efter och Honor tycker inte ”vi borde vara vänner med sådana människor”.

15 juni noterar Chips att Blum bett om diktatorisk makt, ”så får vi även en diktator i Frankrike”. Det är oroligt i Barcelona och Orwell får höra att POUM-ledaren Andres Nin arresterats samma dag och 16 juni förbjuds POUM och en våg av arrester följer. Prinsessan Marina skriver 16 juni ett brev till Channons och ber om förlåtelse för missförståndet. JG har det heller inte lätt. 17 juni är han ”fullkomligt utarbetad” och behöver semester. Chips vaknar upp om morgonen 17 juni ”åter lojal med monarkin och Kents”. Han noterar att Peter Pans skapare, John Barrie, ligger för döden. ”Har alltid gillat den lille mannen”. Nin dör 20 juni i häkte även om det dröjer innan världen får veta detta. Orwell, som skaffat frisedel efter sina skador, kommer åter till Barcelona 21 juni men behöver genast gömma sig. JG åhör samma 21 juni hur Himmler ”rapporterar om koncentrationsläger”. Han ska besöka ett läger med Himmler: ”Där finns nu mest avskum”. Därefter barnen en ponny. Chips tar 21 juni emot Peggy Münster som ger detaljer om Windsors. Senare under dagen är han på Ascot och bemöter Kents artigt men kyligt. ”De har betett sig illa och får anstränga sig lite”.

Ovan: Hertigparet Kent (Gerge och Marina), 1938

22 juni besöker Orwell den arresterade vännen George Kopp i fängelset men måste redan 23 juni korsa gränsen till Frankrike tillsammans med hustrun för att inte bli arresterad. Chips har det samma dag bekvämare och besöker sitt gamla college i Oxford och man pratar om en Owen som var där 1919. Chips säger att ”hur länge har stackars Owen varit död... 10 – 12 år?” och en i sällskapet svarar: ”Han sitter mittemot dig”. Lion Feuchtwanger är på författarkongress i Paris 24 juni och får träffa president Lebrun. I övrigt är bland andra Franz Werfel där ”och vi kommer ganska bra överens”. JG uttrycker i dagboken 26 juni förnöjsamhet med Chamberlains fredliga hållning mot Tyskland och att även Eden verkar med på tåget. 27 juni känner sig Chips mer utanför sällskapet än någonsin. ”Vi träffar ingen” (överdrift) då jag är i parlamentet hela tiden”. Han skyller dock en del på sin hustru vilket ”hatar sällskapsliv och är osocial” (överdrift igen). I samma veva reflekterar Chips över kungen av Grekland som i stort är en diktator och inte känner en enda grek eller försöker närma sig dem.

29 juni är Chips, mannen som aldrig träffar någon, på middag hos en Leo d'Erlanger och tackar honom framåt morgonen med ”Best party since Görings which faux pas, since he is a jew, was tactless but well-meant. I have not enjoyed myself so much since before summer. Tomorrow I shall be a wreck.” 30 juni flabbar JG i sin dagbok över att Frankrike tycks på väg mot statsbankrutt: ”Arvet efter Blum”. Chips är samma dag också upprörd över att Frankrike överger guldmyntfoten och att en markis i parlamentet fick kläderna avslutna av kommunister. Annars sysselsätter han sig med Jim Tmas med vilken ha skulle vilja ha ”a great frienship”. ”I think I am attracted by Jim Thomas from narcissism; he is so exactly like me in character, and even in manner; he has, perhaps, more charm, but less imagination.” Denna juni har makarna Werfel en sista fest i Haus Mahler innan man säljer egendomen.

Electronic Body Music

 

Den sjuttioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Electronic Body Music” (2024) av Yuma Hampejs och Marcel Schulze. Boken kom först på tyska 2023 och sedan i en ny och utökad upplaga på engelska 2024. Det 600-sidiga verket är ett kärleksarbete av två entusiaster som ville dokumentera Electronic Body Music (EBM, ibland kallat ”råsynt”) i Sverige innan flera av nyckelpersonerna hunnit försvinna. Parallellt med skildringen av scenen får vi även glimtar av författarnas egna mödor där idésprutan Hampejs (som talar tyska, engelska, spanska och svenska) intervjuade folk medan Schulze stod mer för sammanställning och skrivande. Det hela börjar i västra Tyskland, Düsseldorf och Frankfurt, och därefter även Belgien och norra England i slutet av sjuttiotalet. Vi möter EBM-legender som DAF, Die Krupps, Front 242, The Klinik, A Split Second, Nitzer Ebb och många andra. Den försiktiga tillväxten av scenen beskrivs och själva kulmen på denna åren kring 1990 innan EBM sedan åter föll in i att bli ren undergroundmusik. Nittiotalet blev dock en tuff tid för EBM-banden (på samma vis som för åttiotalets klassiska hårdrock) och scenen verkade ett tag i det närmaste utdöd men kom senare igång med en kombination av nya band (bland annat från Anhalt i östra Tyskland) samtidigt som de gamla legenderna åter började turnéra och hyllas av en yngre publik. Nutiden med en liten men ändå intensiv scen beskrivs med festivaler, radiostationer, fanzines samt allmän samvaro och sammanhållning. En mycket fin och varm bok där musik som vissa anser kall framställs med värme.

Gå ut 1967 - 97

Den sjuttiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Gå ut 1967 - 97" (1997) av Carl Fredrik Holterman. Skribenten, själv en van krogmänniska i huvudstaden och skribent i nöjespressen, skildrar här 30 år av Stockholms olika uteställen i form av klubbar och diskotek (inte restauranger). Utgångspunkten är Nalens stängning 23 april 1967 och därefter möter läsaren platser som Gyllene cirkeln, Filips, Big Brother, Domino, 1984, Victoria's, Shaham och givetvis mäktiga Alexandra's och Café Opera ("fiket"). Holterman följer även här hur huvudstaden förändras och hur besvärligt det ibland var att driva klubb då utskänkningstillstånd saknades (vilket var fallet på många av de äldre etablissemangen som helt fick förlita sig på entréavgifter). Modsens Stockholm övergår senare i diskotekens dito med profiler som Sydney Onayemi ("the Hard Working DJ") på Big Brother och nattklubbsvärdinnan Alexandra Charles samt många andra. Vi får även glimtar av det homosexuella Stockholm och med After Darks bildande och deras första framträdande på Shazam samt olika ställen som inriktade sig på gaypubliken. Mot slutet av framställningen är vi så framme vid min egen tid, med house- och technoklubbar. En mycket informativ och rolig bok som nu lagom skulle kunna uppdateras med nästa 30 år. 

Framgång

Den sjuttiosjätte boken som jag har läst ut i år är ”Framgång” (1930) av Lion Feuchtwanger. Boken är den första i hans så kallade ”Väntrumstrilogi” (de två andra är ”Oppermanns” och ”Exil”) om nazismens framväxt. Denna bok utspelar sig i Bayern cirka 1921 – 26 och skildrar en process mot chefen för delstatens konstsamlingar men är även ett slags heltporträtt av staden München och hela Bayern med dess mat- och ölglada bönder samt det lilla kulturkonservativa skitet som styr dem från huvudstaden. Vi möter här den fänslade Martin Krüger och hans flickvän, senare hustru, Johanna Krain, justitieminister Klenk, ministerpresident Flaucher, författaren Tüvelin, ölhallsagitatorn Kutzner och många, många andra. Bärande tema är hur Johanna Krain och många andra försöker få Krüger frigiven eller åtminstone benånad trots att processen drar ut på tiden. Det är ett brett panorama över fristaten Bayern under 1920-talet och verket är trots sina 884 sidor väldigt lättläst och ibland roligt med sina groteska skildringar. Berättelsen kulminerar med Kutzners misslyckade försök till statskupp 1923 och till sist når Johanna Krain framgång för sin mans räkning men saker blir ändå inte som hon tänkt sig. Berättelsen skildras intressant nog från ett avlägset framtidsperspektiv där berättaren ser tillbaka på ”det gamla Bayern” trots att romanen kom bara några år efter perioden som skildras.

Verdun

 Den sjuttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Verdun" (1936) av den tyske författaren Edgar Maas, en man som gav ut få böcker och idag är bortglömd. Hans krigsskildring, som byggde på egna erfarenheter, hyllades dock som en av de bästa i genren då den kom ut och är väl värd att läsa. Vi följer berättaren och hans kompani under själva året 1916 och möter de olika personerna i kompaniet och deras högst mänskliga sympatier och antipatier sinsemellan. En rörande scen är då den tillfångatagne fransmannen Francois, som varit med truppen ett tag och hjälpt till att bära sårade och begrava döda, lämnas över till fångläger och tar farväl av "sina" tyskar med en omfamning och "farväl, kamrater". Man påminns om att hat mellan nationer inte är någon naturlag. Stark läsning.