Tagebücher 1918 - 37

Den sextiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Tagebücher 1918 - 37" (2003) av Harry Graf Kessler. Denna enastående dagbok, som jag började läsa i november 2025 och hållit på med fram till nu, skildrar en kultiverad och förfinad människa som rörde sig i de högsta kretsarna i Europa. Den tysk-engelske Kessler (1868 - 1937), kommen ur en diplomatfamilj, hade en tysk far och en engelsk mor samt både föddes och avled i Frankrike. Han började skriva dagbok redan vid 12 års ålder och fortsatte med det fram till sin död. Mest uppmärksammad är hans sista dagbok (sanningen är den att man trodde de äldre var förlorade men det hittades senare och har getts ut så sent som 2018 angående vissa delar). Denna avslutande del av greve Harrys liv börjar mot slutat av första världskriget 9 oktober 1918 och han gör sin sista anteckning 30 september 1937, då i fransk exil. Däremellan spännande ögonvittnesskildringar och intima tidsbilder. På nära håll bevittnar han revolutionen 1918 och kejsardömets fall. Som förste diplomat för den nye republiken åker han till Polen men kallas hem efter motstånd från Ententen. Han gör en rundtur i det sönderskjutna slottet i december 1918 och iakttar spartakistupproret och senare strider i Berlin. Därefter följer lugnare perioder med socialt umgänge men med tiden även sviktande hälsa. Nazisterna har han ingen som helst relation till förutom att han betraktar dem som tölpar utifrån sin egen upphöjda position men han åker för säkerhets skull till Paris i februari 1933 och inser därefter att han nog inte kan återvända. Bland annat tycks nazisterna snabbt ha fått reda på att han var homosexuell vilket man kunde ha använt mot honom. På håll får han bevittna hur nazzarna plundrar och säljer av hans älskade hem i Weimar. Själv reser han en del i övriga Europa och rör sig i Schweiz, Italien, Spanien och Storbritannien. En särskilt nära relation har han med franske konstnären Maillol, en sannskyldig excentriker, som gjorde flera verk åt honom. Denna dagbok finns även på engelska med titeln "Berlin in lights" och det är storslagen läsning för den som är road av dagboksförfattare. Kessler skrev dock även flera böcker och var väldigt trots att han efter sitt diplomatuppdrag i december 1918 egentligen aldrig hade något riktigt yrke mer. Ett sällskap som närmast kom att kännas som en god vän och som jag kommer att sakna. 

Wenn die Sonne untergeht

Den sextiotredje boken som jag har läst ut är "Wenn die Sonne untergeht - Familie Mann in Sanary" (2025) av Florian Ilies. Författaren, känd för exempelvis boken "1913 - århundradets sommar", skildrar här familjen Manns öden och äventyr mellan februari och september 1933. Thomas Mann hade i sin roman "Bergtagen" skildrat en man som kommer till ett sanatorium för att hälsa på i tre veckor och sedan blir kvar i sju år. Denna bok inleds med att han själv ska ut på föredragsturné i utlandet i cirka tre veckor varefter han blir kvar utomlands i 17 år. Makarna Mann åker iväg någon vecka efter att nazisterna tagit makten och under deras frånvaro händer saker. Medan Manns, efter avslutad turné, sitter på olika hotell i Schweiz räddar deras driftiga barn vad som räddas kan ur Tyskland. Inte minst Thomas Manns kära dagböcker, som innehåller en rad hemligheter om hans liv, är ett kapitel för sig. Vi möter här hela familjen och deras myllrande omgivning: Thomas, hustrun Katia samt barnen Erika, Klaus, Golo, Monika, Mikael och Elisabeth. Flera av dem skrev också dagböcker. När saker i Tyskland urartar så åker Thomas bror Heinrich till södra Frankrike och etablerar sig i den lilla kustbyn Sarny-sur-Mer där vänner till honom redan bor. I närheten finns även Aldous Huxley, som precis skrivit klart "Du sköna nya värld". Erika och Klaus Mann ordnar sedan så att deras föräldrar ska kunna tillbringa sommaren där med hjälp av ännu en väninna som också bor där. Som det faller sig samlas en regelrätt koloni av tyska exilförfattare och en del andra personer: Thomas Mann, Lion Feuchtwanger, Arnold Zweig, René Schicksele, med flera. Sommaren är väl dokumenterad i dagböcker och memoarer och Ilies går systematiskt igenom allt det märkliga som sker denna i södra Frankrike så fantastiska sommar. Det är fascinerande historier men även en tragisk skildring av hur snabbt civilisationen kan falla samman. Själv kände jag ett äkta vemod när sommaren sedan är över och kretsen skingras för att aldrig ses i denna konstellation igen. Starkt och gripande och jag hoppas att denna bok snart kommer på svenska. 

Excell all areas: A Biograpy

 Den sextioandra boken som jag har läst ut i år är "Excess all areas: A Biography" (2014) av Simon Spence. Boken är en skildring av Happy Mondays under deras huvudsakliga existens på 80- och 90-talet. Spence gör även upp med diverse myter kring bandet, exempelvis att de skulle ha varit permanent arbetslösa underklassare från någon håla utanför Manchester. I själva verket var bandets hjärta, bröderna Shaun och Paul Ryder, från medelklassen med en pappa som drog in grova pengar med jobb på postverket och som komiker och revyskådis parallellt. Mycket av mytbildningen kring bandet bygger dock på intervjuer med den fantasifulle (läs: lögnaktige) Shaun Ryder. Exempelvis har jag läst en bok om Britpop där man i inledande kapitel om föregångarna serverar rena felaktigheter om bandet baserat på en kombination av dålig research och Shaun Ryders historier. Dock är det så att myterna kring bandet så småningom kom ikapp verkligheten i vissa avseenden. Inte minst i fråga om droger. Bandet bildades 1982 men från 1985 tog man även in dansaren Mark "Bez" Berry som blev Shaun Ryders ständige följeslagare. Irriterande nog för det övriga bandet var det just Shaun och Bez som ofta gjorde intervjuer och ställde upp för fotosessioner. Efter att ha harvat och släppt singlar samt två LP:s slog man igenom med "Pills and Thrills and Bellyaches" 1990 varefter skivbolaget Factory väntade sig en lika magnifik uppföljare. Inte minst då skivbolaget hade ekonomiska svårigheter. Bandet skickades till Barbados med Chris Frantz och Tina Weymouth som producenter men vistelsen urartade i en drogkavalkad och även om det blev en skiva sålde den inte på långa vägar vad Factory hoppats och bolaget gick i konkurs i november 1992 medan Happy Mondays upplöstes i februari 1993. Därefter sporadiska återbildningar men aldrig med hela bandet och med samma energi. Dock en intressant biografi över ett band som jag själv rentav ägde bootlegs med cirka 1990. 

Hitler var min chef

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "Hitler var min chef" (1985) av Christa Schroeder. I grunden är det inte hon själv som skrivit allt även om delar av boken bygger på hennes anteckningar men även intervjuer nedskrivna av en tysk journalist som i förordet pratar lite om bokens "pladdriga skvaller". Riktigt så hård vill jag nog inte vara. Schroeder (1908 - 84) var Hitlers sekreterare under hela tredje riket och den enda som var mer långlivad var Johanna Wolf som var Hitlers sekreterare redan kring 1929 - 30. Schroeder är för det mesta saklig men återger givetvis diverse historier som hon hörde under sina år kring der Führer och hon kommenterar en del av de mest kända historierna om t.ex. hans sexliv, relationen med Eva Braun, med mera. En del kronologiska partier förekommer också såsom när hon t.ex. var med Hitler då han flyttade fram sina högkvarter längs frontavsnitt i Polen 1939, Frankrike 1940 och Sovjetunionen till och från 1941 - 44. Jag insåg att jag själv var så van vid bilden av Hitler som "mannen på partimötena i tyska storstäder" och senare "mannen i bunkern" så att jag faktiskt glömde bort att han var ganska mobil under en stor del av världskriget. Det mest intressanta från dessa skildringar är citat ur de många brev hon skrev till sina väninnor som blir ögonblicksbilder på samma vis som dagboksanteckningar och även visar på hur långtråkigt hon ibland hade då hon skulle vara nära Hitler men inte hade några uppdrag. Tiden fördrev hon med att exempelvis lära sig språk och promenera. Många bekanta historier upprepas såsom Hitlers ideliga ugglande långt in på natten varefter han arbetade lite kort och sedan låg och sov till långt in på förmiddagen. Schroeder var inte med under slutstriden i Berlin utan som en sista omtänksamhet såg Hitler till att skicka iväg sina sekreterare vilka, i brist på alternativ, hamnade på Hitlers egendomar vid Berchtesgarden. Hon skildrar då hur Berghof, bostadsområdet på Obersalzberg, mer eller mindre utplånas i bombningar under krigets sista veckor medan hon och de andra hukar i skyddsrum där de sedan bodde kvar en kort tid. I slutet av maj 1945 arresteras hon av amerikanerna och förhörs ingående samt vittnar i Nürnberg innan hon friges 1948 och försvinner in i en mer vanlig och obemärkt tillvaro. Allt som allt en ingående skildring av "stormens öga", vardagen kring diktatorn med många intressanta anekdoter och fakta. 

Weimarkulturen 1918 - 33

 Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "Weimarkulturen" 1918 - 33 (1968) av Peter Gay. Boken, som blivit en modern klassiker angående Weimarrepubliken, läste jag för kanske 20 år sedan då den var nyutkommen på svenska och nu var det dags igen. I sex ganska essäartade kapitel tar Gay upp olika teman i republiken (en ganska fyllig kronologi över republikens historia ges som appendix) såsom traumat kring dess födelse, förnuftet, de hemliga sällskapen, hungern efter helhet, sonens uppror och faderns hämnd. Han visar på hur republiken tidigt tyngdes ned av att den föddes ur världskrigets nederlag med den påföljande freden i Versailles och att högern (som till stor del hade varit ansvarig för kriget) utpekade Weimarrepublikens ledare som "förrädare". De politiska motsättningarna var skarpa och då även inom de olika blocken. Samtidigt kom kulturen att blomstra på ett sätt som nästa saknade motstycke i modern tid och inom en rad områden, inklusive naturvetenskap och teknik. En stor del av denna begåvning kom att gå i exil när nazisterna tog över 1933 i vad som kanske var den moderna tidens största "brain drain" till följd av politisk dumhet och råhet. En lättläst bok som givetvis kan rekommenderas till den som vill sätta sig in något i denna spännande tid som blev så kort. 

Jag var Hitlers chaufför

Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Jag var Hitlers chaufför" (1951) av Erich Kempka. Då boken kom ut i Tyskland första gången hette den "Jag brände Hitler" men den någon skandalartade titeln ändrades sedan även om det i sak stämde. Det är en kort liten bok som jag egentligen bara skulle titta lite på igår kväll och innan jag visste ordet av hade jag läst ut den. Kempka var en av flera chaufförer åt Hitler redan 1932 men sedan huvudchauffören Julius Schreck oväntat dött 1936 blev han huvudchaufför. Därefter blev det givetvis ett evigt åkande där han serverar anekdoter om hur Hitler gillade bilturerna och gärna ordnade mat åt honom. "Jag skriver inte om politik" påpekar Kempka och det blir mycket riktigt mest anekdoter ur hans egen synvinkel. Och även om han ödmjukt beskriver sig som "en enkel människa utan högre bildning" så hade han en militär grad och var i grunden SS-man. Hur mycket han slirar på sanningen kan givetvis diskuteras. Den riktigt intressanta delen är förstås hans roll kring Adolfs död. Han beskriver, som många andra, den tröstlösa stämningen i bunkern i april 1945 och hur han 30 april blir uppringd av adjutant Otto Günsche som ber honom ordna 200 liter bensin. Han frågar givetvis varför och Günsche får erkänna att Hitler och Eva Braun just tagit sina liv. Hans vagnpark är mer eller mindre bortbombad men flera bilar är dock intakta (om än under nedstörtade tak) och han lyckas tappa ur 160 - 180 liter som han senare får använda för att bränna kropparna. Han bär personligen ut Eva Braun (eftersom han inte vill att hennes fiende Bormann gör det) och tillsammans med Günsche och dr Stumpferer häller han bensin över paret som läggs i en grund grop. Med en tändsticka från Goebbels kan man så tända på. Detta är så långt vad han själv ser. Vad som senare händer med kropparna får han höra via andra, troligen främst Hitlers betjänst Heinz Linge (som också överlevde och skrev en bok). Kring midnatt 1 - 2 försöker han ta sig ut ur Berlin och får trolige se (även om han inte då helt förstår det) Bormann dö. Genom att senare räddas av en okänd jugoslavisk kvinna som ger honom en smutsig overall klarar han sig. Framryckande ryska trupper tror att han är en förtryckt tysk arbetare och skålar med honom. Han kan därefter ta sig ut ur staden och småningom vandra ner till Berchtesgaden där han odramatiskt grips av amerikanerna 20 juni 1945. Han skriver visserligen att amerikanerna gick på honom lite hårt i samtal men menar väl samtidigt att de ändå var okej (hans öde är milt jämfört med den misshandel och tortyr som Linge och Günsche samtidigt utsattes för i Lubjanka-fängelset i Moskva). Efter att ha vittnat i Nürnbergrättegången friges han 9 oktober 1947 och försvinner in i anonymiteten fram till sin död 1975. 

Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood

 Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood" (1987) av Peter Stephan Jungk. Vem var då Franz Werfel (1890 - 1945)? Han var en på sin tid synnerligen populär författare, först i det tysktalande Centraleuropa och senare även i USA. Samt givetvis här och där i en del andra länder. En stor del av det han har skrivit finns översatt till svenska. Idag är han dock tämligen bortglömd men mer specialintresserade känner exempelvis till verk som "De 40 dagarna på Musa Dagh" eller "Sången om Bernadette". Werfel föddes i en burgen familj i Prag och var vän med Franz Kafka, Max Brod, Ernst Egon Kirsch och andra i den så kallade "Pragkretsen". Han blev inte ägare till familjens handskmakeri, till föräldrarnas bestörtning, utan satsade på litteraturen. Han har senare i flera verk skildrat sin ungdom, inklusive ett (mestadels ofarligt) deltagande i första världskriget och vid revolutionen i Wien 1918. Han blev Alma Mahler tredje (och sista) man och slog under mellankrigstiden brett igenom som romanförfattare. Han stod på höjden av sin berömmelse i slutet av 30-talet då hans (och många andras) tillvaros krossades när nazisterna besatte Österrike 13 mars 1938. Han flyttade raskt till Frankrike men fick fly även därifrån 1940 då nazisterna ryckte in igen. Hans roman "Sången om Bernadette" kom (så att säga) till i det ögonblick i augusti 1940 då Werfel bad till gud vid altaret i Lourdes och lovade att skriva en bok om flickan som såg den heliga jungfrun bara han kom levande ur Frankrike. Tillsammans med sin fru samt Heinrich och Golo Mann, med flera, korsar han gränsen till Spanien till fots 13 september 1940 och kommer till USA där han tidigare haft framgångar men får förnyade sådana. Han kan därefter leva ett gott liv, mest i kretsen av andra exiltyskar, tills hans hälsa bryts ner 1943 - 45. Han hinner uppleva slutet på kriget i Europa men dör sedan knall och fall vid sitt skrivbord 26 augusti 1945. Som författare skrev han i lite olika stilar och han förändrades även angående sina teman men han är på inget vis svårläst och värd ett bättre öde än att ha sina böcker samlandes damm i antikvariat eller biblioteksarkiv. Läs Werfel!