Den okände Hitler

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Den okände Hitler" (1971) av Ernst Hanfstaengl (1887 - 1975). Författare, som hade utbildats och bott i USA och var klasskamrat med Franklin D Roosevelt hade en helt annan bakgrund en flera av de som kom in i den då lilla kretsen kring Hitler under början av 20-talet. Hanfstaengl hade under första världskriget haft en ganska bekväm fångenskap i USA (då han ansågs pålitlig och hade kontakter högt upp i amerikanska samhället) men återvände sedan till Tyskland. 1922 träffade han Hitler då han hörde denne tala och blev fascinerad. Bokens mest intressanta period är således cirka 1922 - 25 då Hanfstaengl kom att få en nära relation till Hitler och inte minst kom att bli ackompanjatör på olika möten eftersom han var en god pianist och spelade i en stil som Hitler råkade gilla. Vi får med andra ord många intressanta skildringar av Hitler innan han kom till makten. Med reservation för minnesfel och vinklingar så berättar författaren ofta om det som han själv upplevt och inget mer. Han var exempelvis inte på plats då Hitlers kuppförsök krossades 9 november 1923 men hans fru golvade senare Hitler med ett judogrepp då denne ville skjuta sig i parets hem, dit han flytt. Han kom senare att ägna sig åt andra saker och gled ifrån nazisterna men efter succévalet 1930 övertalade Hitler honom att bli dennes utländske presschef och som sådan tjänstgjorde han några år. Då hade mycket förändrats och han såg Hitler mer på avstånd och med ett annat "hov" omkring sig. Han blev snabbt besviken över gangsterregimen som upprättas efter 1933 och något efter Hindenburgs död i augusti 1934 faller han i onåd och pratar aldrig mer med Hitler. Han fortsätter dock sin tjänst även om det mer och mer känns som en sinekur. Senare försöker Göring på ett ganska omständligt vis mörda honom (han ska hoppa fallskärm över inbördeskrigets Spanien) 10 februari 1937 och i samband med det lämnar han landet. Han bli internerad av britterna och förs över till USA där han förser Roosevelt med mycket information under kriget. De träffas dock aldrig utan brevväxlar. Allt som allt (med reservation för en del självrättfärdigande) en intressant bok som ger många intima skildringar av Hitler innan han kom till makten. 

Die Welt von Gestern

 

Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Die Welt von Gestern, Erinnerungen eines europäers” (1942) av Stefan Zweig. Denna självbiografiska klassiker, vilken jag läste på svenska under min mest Zweig-slukande period på nittiotalet, har på senare år fått en viss aktualitet i och med det mörknande politiska läget och den tilltagande förråelsen inom politiken. Zweig var en högt kultiverad människa som föddes i en judisk industrifamilj i Wien och han behövde egentligen inte jobba även om han senare kom att bli författare. Tyngdpunkten i framställningen ligger i beskrivningen av världen före 1914, överklassens Wien och även andra större städer. Livet för denna elit var dock inte problemfritt då man var inringad av en rad strikta regler för uppförande och mycket annat som bör ha verkat ganska kvävande. I andra avseenden var dock livet ytterst behagligt. Zweig skildrar den lätt ironiska, skeptiska och toleranta kulturen i Wien och betonar att det första tecknen på att saker börjar slå fel kom med nationalismens intåg. Han skildrar borgmästaren Lueger (förvisso en vältaglig person och en mild västanfläkt jämförd med de senare nazisterna) och den tysknationella rörelsen i Österrike med sin gapighet och våldsamhet. Allt detta var något helt främmande för den österrikiska och mångnationella överklassen. Zweig skildrar även sina kontakter med författare och konstnärer i exempelvis Frankrike, Belgien och England. Katastrofen sker 1914 och Zweig tillbringar kriget på ett ämbetsverk då han inte ansågs vapenför. 1917 flyr han dock detta och åker till Schweiz där han sammanstrålar med Romain Rolland och andra kulturpersonligheter från övriga Europa. De närvarande hävdar sin rätt att umgås fritt trots kriget och betonar en gemensam europeisk kultur. Det är allt som allt ganska gripande läsning. Våren 1919 återvänder Zweig dock till det söndetrasade Österrike och på väg in möter han lagom de siste kejsaren som lämnar landet med tåg. Tiden 1919 – 22 blir en märklig och svår tid för hela den nya republiken Österrike och Zweig tillbringar dessa år i Salzburg. En lycklig tid trots materiell knapphet. Han får dock med tiden stor framgång och blir ekonomiskt oberoende även på sitt författande innan hans (och andras) tillvaro raseras på grund av Hitler. Zweig lämnar dock Österrike redan då Dolfuss upprättar sin diktatur i februari 1934 och besöker därefter sitt hemland endast ett fåtal gånger, sista gången i november 1937. På håll ser han hur hans land besätts av nazisterna 13 mars 1938 och hur flyktingströmmarna ökar. Han bor då i Bath, England. Boken slutar med att Zweig, stående på ett myndighetskontor i staden 1 september 1939, får reda på krigsutbrottet och spår en än mer dyster framtid för Europa. Allt som allt en fantastisk memoarbok från en högt kultiverad människa som själv gick under inför barbariets anstormning. Zweig och hans andra hustru kom senare att flytta till Brasilien men bröts ned av exilen och tog sina liv 23 februari 1942. Dagen innan hade Zweig postat manuset till denna bok till sin förläggare.

Klocka utan visare

Den femtionde boken som jag har läst ut i år är ”Klockan utan visare” (1961) av Carson McCullers. Denna laddade roman med sina märkliga personer skildrar en liten stad i amerikanska södern 1953 – 54, precis innan förändringens vindar blåser in. Vi möter stadens starke man, den stockreaktionäre men på ytan fryntlige domaren Clane samt hans sonson Jester. Vi möter den dödssjuke apotekaren Mallone som dock inte är säker på om han verkligen ska dö. Vi möter den trotsige och högdragne svarte Sherman med de blå ögonen vilken ideligen funderar över vilka hans föräldrar var. Den av senilitet lätt angripne domaren anställer den något bildade Sherman som sin sekreterare och därefter följer en rad förvecklingar med en laddad kulmen mot slutet på boken. I grunden en nästan arketypisk skildring av södern under Jim Crow men dock med originella dialog och intressanta personligheter.

Christine

Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Christine" (1983) av Stephen King. Det är åratal sedan jag läst den (eller sett filmen) och jag mindes nästan bara det grundläggande (elak bil) även om mycket förstås kom tillbaka när jag läste. King har en enastående förmåga att i sina romaner även få med repliker eller uttryck som fastnar och som man då kan minnas åratal senare (vilket jag insåg då jag visste att några av dessa repliker skulle komma medan jag läste om boken). Berättelsen utspelar sig 1978 - 79 då den töntige Arnold Cunningham, vara bäste vän Dennis är bokens berättare, blir besatt av en förfallen Plymouth Fury från 1958. Ägaren, en sluskig ex-soldat vid namn Roland LeBay, vill nästan inte skilja sig från sin ögonsten men det blir affär. Dennis tycker att Arnie blivit lurad av den gamle men denne sätter genast igång med att renovera för glatta livet. Hans mor, en självgod och hycklande akademiker, är inte särskilt lycklig då hon inte direkt vill se sin son gå in för att mecka med bilar. Därefter blir historien snabbt otäck och du kan inte sluta läsa. Klippte dessa 679 sidor på två dagar och utan stress. För er som inte läst den så rekommenderar jag varmt denna bladvändare och till er som läst den kan jag säga att den tål att läsa om. 

Aphrodite

Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Aphrodite" (1896) av Pierre Louÿs. Denne starkt estetiserande och idag närmast bortglömde franske författare skildrar här en intensiv kärlekshistoria i Alexandria mellan skulptören Demetrios och kurtisanen Chrysis, stadens skönaste kvinna. Uttråkad av män kräver Chrysis dock att Demetrios ska begå tre svåra brott för att han ska få henne och historien rör sig givetvis obevekligen mot ett tragiskt slut. Kom ut på svenska 1906 men i år nyöversattes den kompletta texten (alltså de delar som inte togs med tillsammans med den äldre översättning) av Hillevi Norburg på Alastor Press. En kulturgärning av stora mått och inte minst för alla vänner av dekadent litteratur kring förra sekelskiftet. 

Sömngångare III: 1918 - Huguenau eller sakligheten

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Sömngångare III - 1918: Huguenau eller sakligheten" (1932) av Herman Broch. I den avslutande delen av denna trilogi förs de tidigare huvudpersonerna samman med den tredje. Huguenau, en elsassare, deserterar från första världskriget och kommer till en namnlös liten stad vid Mosel. Väl där möter han Esch, huvudperson i föregående bok, som nu blivit redaktör för ortens tidning samt stadskommendanten Pasenow, huvudperson i första boken. Kriget går mot sitt slut och alla känner att förändringar på eller annat vis kommer att ske. Det utspelar sig därefter ett laddat triangeldrama mellan de tre männen som får sin kulmen då oroligheter utbryter i staden mot krigsslutet i november 1918. Utöver de tre huvudpersonerna möter vi bland andra Gödericke, återuppstånden från de döda, den uttråkade advokatfrun Hanna Wendling samt barnet Marguerite (eventuellt oäkta dotter till Esch). Broch tar dock i lite för häftigt med sin teori om "värdenas upplösning" och insprängt i berättelsen är parallella berättelser samt en avslutande teoretisk exkurs om just värdenas upplösning som närmast ger intryck av akademiskt arbete. Detta drar ner boken lite och jag blir inte riktigt klok på hans teoretiska resonemang vilka jag inte märkte enormt mycket av i de två föregående verken. Dock i sig själv en laddad historia från slutet av första världskriget och på så vis läsvärd. 

Barbara oder die Frömmigkeit

 Den fyrtiosjätte romanen som jag har läst ut i år är "Barbara oder die Frömmigkeit" (1929) av Franz Werfel och det är sannerligen en av de mest storslagna och annorlunda romaner jag har läst på länge. Tyvärr finns romanen bara på tyska samt i en ganska svåråtkomlig engelsk översättning ("The Pure in Heart", 1934) men den är väl värd att läsa. I slutet av tjugotalet möter vi den stillsamme skeppsläkaren Ferdinand R på en kryssning. En av passagerarna, en manusförfattare, har i veckor iakttagit Ferdinand och fascinerats av hans ovanliga personlighet. Nu ser denne man hur Ferdinand vid skeppets för utför en märklig ritual där han släpper något i havet och därefter rullas Ferdinands historia upp i tillbakablickar. 

Dennes föds som son till en officerare, ofta kallad "översten", som gift sig med en yngre och rik kvinna. Ferdinand är tillgiven sin far och mor men hans stora glädje i livet är barnjungfrun Barbara (modellerad efter Werfels egen barnjungfru med samma förnamn). En rad omständigheter gör dock att Ferdinand förlorar sina föräldrar och hamnar hos en moster som mest vill ståta med att hon adopterat en släkting. Barbara följer dock med. Senare vandrar Ferdinand ut i livet och hamnar först på en kadettskola (vilket han hatar) och sedan på prästseminarium innan han även ger upp detta. Vännen Engländer hjälper honom dock därifrån och börjar finansiera en läkarutbildning för honom innan det stora kriget bryter ut 1914. Även här hamnar Ferdinand i en rad förvecklingar och Steidler, en plågoande från kadettskolan, skickar honom till det hopplösa frontavsnittet "Ferdinandowska III". 

Efter ytterligare turer följer bokens centrala parti, en över 300 sidor lång skildring av Wien under kejsardömets sista tid i augusti till november 1918. Han hamnar i café "Pelarsalen" och träffar där en enastående rad "kafépolitiker", romantiska revolutionärer och svärmare såsom sin gamle vän Roland Weiss (troligen ett porträtt av Egon Erwin Kisch) och Gebhart (porträtt av psykoanalystikern Otto Gross) samt Kracny, poeten som aldrig betalar och har alla sina dikter i huvudet. Ärlig som han är meddelar han sina överordnade att han deserterar men i det sönderfallande kejsardömet tar ingen notis om detta och Ferdinand dras i en virvel av märkliga händelser till den dag på republiken proklameras framför parlamentsbyggnaden 12 november 1918. Werfel var själv i Wien vid denna tid och har ingående och detaljerat skildrat stämningarna i staden under perioden. 

Därefter knyts säcken på ett fint vis ihop då vi får följa Ferdinands mer stillsamma liv efter kriget och ett par viktiga beslut. Allt som allt en oerhört imponerande och storslagen roman som jag länge kommer att bära med mig.