Gå ut 1967 - 97

Den sjuttiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Gå ut 1967 - 97" (1997) av Carl Fredrik Holterman. Skribenten, själv en van krogmänniska i huvudstaden och skribent i nöjespressen, skildrar här 30 år av Stockholms olika uteställen i form av klubbar och diskotek (inte restauranger). Utgångspunkten är Nalens stängning 23 april 1967 och därefter möter läsaren platser som Gyllene cirkeln, Filips, Big Brother, Domino, 1984, Victoria's, Shaham och givetvis mäktiga Alexandra's och Café Opera ("fiket"). Holterman följer även här hur huvudstaden förändras och hur besvärligt det ibland var att driva klubb då utskänkningstillstånd saknades (vilket var fallet på många av de äldre etablissemangen som helt fick förlita sig på entréavgifter). Modsens Stockholm övergår senare i diskotekens dito med profiler som Sydney Onayemi ("the Hard Working DJ") på Big Brother och nattklubbsvärdinnan Alexandra Charles samt många andra. Vi får även glimtar av det homosexuella Stockholm och med After Darks bildande och deras första framträdande på Shazam samt olika ställen som inriktade sig på gaypubliken. Mot slutet av framställningen är vi så framme vid min egen tid, med house- och technoklubbar. En mycket informativ och rolig bok som nu lagom skulle kunna uppdateras med nästa 30 år. 

Framgång

Den sjuttiosjätte boken som jag har läst ut i år är ”Framgång” (1930) av Lion Feuchtwanger. Boken är den första i hans så kallade ”Väntrumstrilogi” (de två andra är ”Oppermanns” och ”Exil”) om nazismens framväxt. Denna bok utspelar sig i Bayern cirka 1921 – 26 och skildrar en process mot chefen för delstatens konstsamlingar men är även ett slags heltporträtt av staden München och hela Bayern med dess mat- och ölglada bönder samt det lilla kulturkonservativa skitet som styr dem från huvudstaden. Vi möter här den fänslade Martin Krüger och hans flickvän, senare hustru, Johanna Krain, justitieminister Klenk, ministerpresident Flaucher, författaren Tüvelin, ölhallsagitatorn Kutzner och många, många andra. Bärande tema är hur Johanna Krain och många andra försöker få Krüger frigiven eller åtminstone benånad trots att processen drar ut på tiden. Det är ett brett panorama över fristaten Bayern under 1920-talet och verket är trots sina 884 sidor väldigt lättläst och ibland roligt med sina groteska skildringar. Berättelsen kulminerar med Kutzners misslyckade försök till statskupp 1923 och till sist når Johanna Krain framgång för sin mans räkning men saker blir ändå inte som hon tänkt sig. Berättelsen skildras intressant nog från ett avlägset framtidsperspektiv där berättaren ser tillbaka på ”det gamla Bayern” trots att romanen kom bara några år efter perioden som skildras.

Verdun

 Den sjuttiofemte boken som jag har läst ut i år är "Verdun" (1936) av den tyske författaren Edgar Maas, en man som gav ut få böcker och idag är bortglömd. Hans krigsskildring, som byggde på egna erfarenheter, hyllades dock som en av de bästa i genren då den kom ut och är väl värd att läsa. Vi följer berättaren och hans kompani under själva året 1916 och möter de olika personerna i kompaniet och deras högst mänskliga sympatier och antipatier sinsemellan. En rörande scen är då den tillfångatagne fransmannen Francois, som varit med truppen ett tag och hjälpt till att bära sårade och begrava döda, lämnas över till fångläger och tar farväl av "sina" tyskar med en omfamning och "farväl, kamrater". Man påminns om att hat mellan nationer inte är någon naturlag. Stark läsning. 

Januari - mars 1937

 

Ovan: Katherine "Kitty" Hariot Kinloch, lady Brownlow, medlem av Chips gäng. 

Nedslag i nittionhundratalet eller januari – mars 1937: 4 januari noterar JG i sin dagbok att Italien landsatt 8 000 man i Spanien och att Tyskland ”kapat ett rött skepp” varför utländsk press är en smula upprörd. AH diskuterar byggplaner med Speer, vilka handlar om omgestaltningen av Berlin då även kulturdepartementet ska byggas ut. Processen kommer att ta tjugo år och ska göra Berlin till en världsmetropol. ”Kommer jag att få uppleva det?” I Moska sitter Lion Feuchtwanger 8 januari, fullproppad med laxermedel, dödstrött och förkyld men måste ändå på middag med Stalin som talar med honom i tre timmar innan Feuchtwanger utmattad återvänder hem.

Greve Harry får 10 januari åter en blodstörning som hejdas av läkare. Dagen därpå kommer Cocteau och Picasso förbi men försvinner snabbt då de ”förväxlat rum”. Daily Mail angriper 14 januari en London-utställning vid namn ”Young British Painters” på galleriet Thomas Agnew and Sons. Särskilt Francis Bacon sägs ”describe the human form as a distorted toy balloon”. Författaren Pierre Jeannerat avslutar med ”The more we see of such absurdities the more we shall realise their emptiness and ugliness.”

Chips Channon återvänder 19 januari frisk och sund till London efter skidsemester i Sestriere. Hans väninna Kitty Brownlow påstår att hertigparet Kent ska skiljas men prinsesssan Marina ringer självh och dementerar. De har dock fått ett barn. Chips går på middag med Emerald Cunard som ser sjuk ut och har tacklat av. Rykten om att hon är döeknde. Chips undrar i stillhet vem som ska leda societeten i så fall? Dagen därpå noterar Chips att Duff Cooper ”aldrig” är i parlamentet. Kommer han att kastas ut ur regeringen? Furst Tassilo Fürstenberg skriver att läget är glåmigt och dystert i Enzenberg där han träffat hertigen av Windsor.

21 januari hör Chips redan rykten om att folk vill ha ex-kungen tillbaka. Själv mår han, än så länge, fintfint. 22 januari ännu en middag hos lady Cunard där det nästan blir gräl om den svekfulle ärkebiskopen av Canterbury och om ex-kungen. Chips noterar att ex-kungens sekreterare, Alec Hardinge, har åkt till Indien och lika glad är Chips som håller denne för intrigmakaren nummer ett i samband med Edward VIII:s fall. Samma dag lyckas greve Harry få visum i Frankrike utan problem. Han träffar Schickele, Anette Kolb med flera. Sällskapet kommer ihop sig om Mussolini.

Harry Nicolson, som är i Uganda, besöker 23 januari Ujiji i Tanganyika, platsen där Stanley träffade Livingstone. Han möter en mycket gammal man som tydligen är den siste av Livingstones betjänter som lever. Denne får en silverkäpp av guvernören men visar bara upp ett tidningsklipp där det står att han är Livingstones siste levande betjänt och sedan får han gå. Samma kväll är Chips på middag hos hertigparet Kent. Hertiginnan ser sval och blekt vacker ut men han är rödmosig och pratar bara om Edward VIII. Hertigen vill inte ta emot Emerald igen och lär tydligen ha sagt till sin bror att ”inte släppa David tillbaka.”. Senare smiter Chips förbi Coopers där bland andra Winston Churchill spelar kort.

Chips är i parlamentet 26 januari och man planerar där ett regentskap ifall kungen skulle dö och med tanke på dotterns ungdom. Chips reflekterar över varför man ens i partiet behåller Ramsay MacDonald, en gammal snobb som är hatad av alla och ”inte ger oss några röster”. 27 januari reflekterar han över en viss Ann O'Neill, en lady som ofta hoppar över inbjudningar. ”But she is not as wild as her sister Laura, lady Long, who has become the toast and, I fear, 'the lay' of the town.” 28 januari middag med med Coopers, Kitty Brownlow, Venetia Montagu och Phyllis de Janzé. Det blir ännu ett bråk om Spanien och Hitler. Venetia Montagu attacker Chips på att närmast personlig plan. Han noterar efteråt att han höll sig lugn ””men tänker inte bjuda hem henne igen” (han svek sitt löfte redan 14 februari).

30 januari håller AH ett stor tal på fyraårsdagen av makttillträdet och går bland annat i polemik med Eden. JG skildrar detta men håller även själv tal. Speer blir chef för Berlins omgestaltning med titeln ”Generalbauinspektor”. Chips har en lugn dag med först sin son och sedan en lugn middag hos lady Cunard. Efteråt ”ensam med mina böcker och mina papper”. Han ringer hustrun Honor som stannar ett tag i Sestriere. 1 februariger han han sin första stora middag hemma sedan kungamiddagen 19 november. Hertigparet Kent kommer även om prinsessan Marina då och då försvinner in i ett annat rum för att amma lilla prinsessan Alexandra. Allt som allt lyckat ändå.

6 februari är Chips sentimental och reflekterar över sin son: ”I pray that he will be gentler and kinder to me than ever I was to either of my parents, neither of whom I liked.” Han reflekterar även över sin eknomi: ”Anyway I may perhaps want the money one day in order to buy a peerage, or, at least, oil the wheels.” JG:s fru är samma dag på klinik för hjärtlidande. Han känner sig allnänt eländig. Chips reflekterar å sin sida över att HANS fru är så länge på skidorten men tror att ”hon tankar energi inför den tråkiga kröningssommaren”. I övrigt ger han BBC en känga denna dag: ”If ever there is a revolution or violent left swing over in this country, it will be partly due to the activities of the BBC, which is very red, or rather very pink, in its programmes and the propaganda it spreads.” Lion Feuchtwanger kommer samma dag till Prag och tas emot fint även där. Han träffar Max Brod, ett par av sina egna syskon och många andra

I parlamentet 9 februari får Chips av ett antal ledamöter höra att man hade planerat för en slags ”kungens regering” men att planerna gick om intet. De påpekar att ex-kungen ännu är populär och att han och Mrs Simpson applåderas då de dyker upp i journalfilmer medan det buas åt Baldwin. 10 februari hämtas Hanfstaengl, direkt från en galamiddag, upp av ett gäng SS-män. Det visar sig att han ska med ett plan till Spanien och förväntas hoppa fallskärm över landet (d.v.s. god chans att dö). Detta får dock Hanfstaengl reda på under färden varför han lyckas avvika då han inte bevakas så hårt. ”Skämtet” är planerat av Göring och Hanfstaengl planerar under dagen för att lämna landet.

20 februari besöker Lion Feuchtwanger makarna Mann i Zürich. Thomas Mann berättar att han arbetar på ”Lotte i Weimar”. 22 februari ringer Chips sin fru som berättar att väninnan Diana Boothby brutit benet i skidbacken men att hon ordnat hjälp och löst krisen. Harold Nicolson är samma dag i Khartoum och studerar trappan där general Gordon blev döda. En guide berättar detaljer som han hört direkt av de som var med men skryter även med palatsets fina toaletter. 23 februari diskuteras i parlamentet om hertigen av Windsor ska köpa egendomen Wasserleonburg, något Chips själv föreslagit denne. ”Önskar dock att jag inte gjort det då jag vill ha huset själv”.

Joseph Roth är 28 februari i Vilnius och skriver därifrån till Blanche Gidon. Han föreläser och det är PEN-klubben som ordnat detta ”för annars hade jag varit död”. Särskilt roligt finner han det dock inte och han klagar i brevet även över att han, den evige olycksfågeln, fick sina royalties stulna på ett hotellrum i Amstedam. ”Mitt enda hopp är Marlene Dietrich, som gav en hel intervju om mig. Kanske köper hon en av mina romaner.” (I verkligheten hade Dietrich bara flyktigt nämnt Roth som en favoritförfattare i en intervju)

Chips är 1 mars bitter över allt han måste utstå i parlamentet: ”I have scarcely been to sit in the chamber to listen to the rubbish, communistic and otherwise, uttered there. The eternal abuse of Mussolini and Hitler is so short-sighted. I sometimes ask myself 'Why am I into politics?' The answer, like anyone else's, is probably mixed. I want to hold up as long as possible the continual socialisation of this Island; I like the power and principles, and I want to be made a peer to please my Paul.” 4 mars gormar likså JG över Fürtwängler som ”åter tar några judar i skydd” och ”lägger sig ut för Hindemith”. Samma kväll är Chips på middag med Diana Cooper och andra i ett stort sällskap som även omfattar den imposanta prinsessan de Polignac: ”I have always thought that were I frightened of any human being it would be of her. She has devoted her wast wealth and long life to her two hobbies... music and lesbianism.” Han blir dock glad då prinsessans svåger sagt att han aldrig sett sådan lyx som hemma hos Chips.

Ovan: Harold Balfour 1937, samma år som han umgicks mycket med Chips. 

I dagboken ger Chips 7 mars ett antal löften inför sitt kommande liv: ”To be more important here; to eventually become a peer; to enjoy myself; to collect a fortune; to be kinder generally; to have more children.” JG uppger 8 mars i sin dagbok att AG ska ha hotat Österrike med angrepp vid en ”restauration” (Habsburg?). Chips är 13 mars på lunch hos Emerald Cunard och Eden, charmig som vanligt, diskuterar Tyskland med honom och förklarar att han inte är ”antitysk”. Därefter går Chips och Harold Balfour på ”en sadistisk boxningsmatch”. Senare middag med lady Cunard, som ännu lägger ut texten om Edward VIII. Chips menar i en reflektion att det inte fanns några ”hovcirklar” under George V och sedan umgicks man med kungen tio månader men nu är ”opera buffan” över och hans krets är tillbaka i samma status som förut. ”Actually I know the present King and Queen well, and far better, more intimately and longer than Edward VIII – they used to come to lunch at my house in Buckingham Street – and while I like them, I have never been particularly exhilarated by their company.”

13 mars ser en österrikisk läkare, dr Berger, till att greve Harry förs till en klinik på grund av en kombination av mag- och tarmblödning. 16 mars hör Chips i parlamentet på medan Duff Cooper håller ett elegant men ganska innehållslöst tal. Chips tror inte att hans vän kan komma längre i sin karriärr men frågan är om han kan ”hålla kursen”. Han går därefter hem och steker ägg istället för middag med det vanliga gänget. Chips får vid återkomsten höra att Austen Chamberlain dött och reflekterar över hur han aldrig gillat den gamle och rätt inskränkte mannen men slås av hur lite man hyllar honom med tanke på att han satt i mer än 40 år i parlamentet. Dagen därpå blir det ändå lite hyllningar till Austen och inte minst Baldwin håller ett fint tal. Baldwin påpekar att han mindes Chamberlains jungfrutal och hur den då gamle Gladstone hade berömt detta inför pappan Joe. Gladstone hade i sin tur suttit i Wellingtons regering. Därefter börjar hörapparaten (”deaf-box”) på en John Robert Leslie tjuta och alla gapskrattar, Chips själv så han får tårar i ögonen. Harold Nicolson är denna kväll, 17 mars, på middag i Buckingham Palace. Han iakttar drottningens stilla värdighet då hon även skämtar lite med honom och reflekterar över ”vilken röra” Mrs Simpson skulle ha gjort av allt. Därefter går han hem till Stanleys där man dricker öl och diskuterar ”den legend som är monarkin”.

Chips träffar 18 mars gamle vännen Hubert Duggan som ser sjaskig ut. Chips tror att hans hjärna är skadad av sprit. Själv går han på middag med Harold Balfour och blir ganska packad ”and enjoyned myself riotously”. JG ser 20 mars en film med Zara Leander: ”Jag håller kvinnan för mycket överskattad. Småstadsvara. Jag vill inte vara svensk utan bara medborgare i en världsmakt!” 21 mars kommer Honor Channon äntligen hem från skidorten. Chips noterar hur fantastisk hon ser ut, solbränd och med längre hård, men undrar även om hon varit otrogen med någon skidlärsre. ”Men hon ser mer attraktiv ut. 22 mars ser Chips Baldwin och Winston Churchill dricka tillsammans i rökrummet vilket de inte gjort på tio år. 24 mars en lunch med Hoffmansthals och ”ärketråkmånsen” fursten av Monaco. Han får inbjudan till kröningen men kommer på kvällen hem allmänt uttråkad och desillusionerad. Oskar Dirlewanger skickas samma dag i fängelse för en troligen uppdiktad anklagelse av Wilhelm Mürr , gauleiter i Würtemberg. Snart ser Gottlob Beger, hög SS-man och hans gamle vän från världskriget, till att han friges och skickas till Spanien. I parlamentet 25 mars är Chips åter frustrerad: ”Really the H of C ought to be called the Cortes. We discuss nothing but Spain!”

The Diaries 1918 - 38

 

Den sjuttiofjärde boken jag har läst ut i år är "The Diaries 1918 - 38" av Henry "Chips" Channon, utgivna av Simon Heffer (2021). För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om "Chips" Channon men stötte först på honom i det litterära magasinet Slightly Foxed och sedan även i svensk press. Han var en för mig helt okänd politiker och salongslejon som lade ner mer krut på umgänget inom överklassen än på sin politiska karriär, vilken han med få undantag skötte med vänsterhanden. Channon (1897 - 1958) var född i en rik familj från Chicago men kom att arbeta för Röda korset i Paris 1918 och njöt, trots pågående världskrig, för fullt av umgänget med den överklass som snabbt tycks ha öppnat famnen för honom. På så vis måste Channon ha besuttit en enastående charm och karisma eftersom han otroligt snabbt tog sin i de högre kretsarna. Det är vid denna tid som han (enligt en dagboksanteckning långt senare) "brottades" med Marcel Proust en kväll. Channon var bisexuell och passade på att ta partners av båda könen kom även på djupt vänskaplig fot med flera av nämnda personer (även om jag ibland undrar om "vänskap" var hans eufemism för folk han låg med). Att döma av dagböckerna var han dock en man med stark sinnlighet och starka känslor i sina relationer, inklusive svartsjuka då han blev ignorerad av någon han var intresserad av. Efter kriget börjar han studera i Oxford även om dessa år inte dokumenterats. 1924 är han etablerad i London-societeten och umgås med prinsar och prinsessor, hertigar och hertiginnor och andra högdjur. Han tycks även ha varit enastående på att ordna minnesvärda fester. Efter ytterligare några år utan dagböcker är han 1934 ingift i den rika familjen Guinness och han och hustrun Honor håller hov samtidigt som han upprätthåller förbindelser med flera manliga vänner, inte minst Jugoslaviens prinsregent Paul. Efter en liv i sysslolöshet inom överklassen (inte olikt Proust) blir han parlamentsledamot för Southend och hans stora stund kommer då han blir en av kung Edward VIII:s vänner tillsammans med folk som lady "Emerald" Cunard, och makarna Duff och Diana Cooper, med flera. Middagarna duggar tätt och vi kan ganska detaljerat följa abdikationskrisen 1936 vilken kulminerar med Edwards avgång efter tio månader. Channon kommer sig därefter upp ett steg i politiken då han blir sekreterare vid UD:s talesman, Rab Butler. Han har sina sorger i form av oro över hälsan, hustruns nycker och ibland dåliga nerver, vänner som sviker och mycket annat men i stort sett är han en man som verkligen NJUTER av sitt liv, vilket han ofta understryker. Boken rundas av med panikartade scener i London sent i september 1938 då många tror det ska bli krig precis innan premiärminister Chamberlain sluter "Münchenöverenskommelsen" med Hitler. Däremellan fladdrar samtidens stora förbi, många gånger träffsäkert, roligt och elakt skildrade av Channon som även samlades drösvis med skvaller i sina böcker. Förmodligen den roligaste dagboksförfattare jag läst även om han ibland även är rent motbjudande och politisk idiot. Läs och döm själva. 

Blodiga tangenter

Den sjuttiotredje boken som jag har läst ut i år är "Blodiga tangenter" (2025) av Christer Lundberg. Sångaren Chris i The Bloody Keys, ett syntpop-band som egentligen aldrig slagit igenom, är försvunnen i Tyskland. Tidningarna börjar till sist skriva om gruppen i och med sensationsfaktorn samtidigt som Chris befinner sig i kidnapparen Jörgs våld. Denne beskriver sig som hans största fan men hotar honom med pistol och kedjar fast honom. I samband med denna händelsekedja rullas hela historien om bandet upp och vi rör oss tillbaka till 1988, då 14-åringarna Chris och Vince ser Depeche Mode och Nitzer Ebb på Scandinavium och blir alldeles till sig. Tillsammans med de kristna tvillingarna John och Paul sätter de upp bandet The Bloody Keys och tror att de ska bli nästa Depeche Mode. Vägen dit visar sig emellertid vara kantad av motgångar, fiaskon och förödmjukelser samtidigt som både Chris och Vince sjunker allt djupare ner i både alkohol- och narkotikamissbruk. För mig en nostalgisk skildring av de sena åttiotalet och nittiotalet och den period då "råsynten" drog in över Sverige efter de där konserterna i februari 1988. Därtill en mycket spännande och lättläst historia även för den som inte är ett skvatt road av syntmusik. 

En kvinnas blekblå handskrift

Den sjuttioandra boken jag har läst ut i år är "En kvinnas blekblå handskrift" (1941) av Franz Werfel. Det är en kortroman som Werfel skrev i USA och som utspelar sig i Österrike 1936. Den höge tjänstemannen Leonidas, "en av tio män som styr staten", fyller femtio år och gratulationskorten väller in. Bland alla kuvert finns dock ett med en för Leonidas alltför välbekant blekblå handskrift, även om han inte sett just den handskriften på några år. Ska han ens öppna kuvertet eller bara kasta det, oläst? Till sist öppnar han det. Jag kan i grunden inte avslöja så mycket mer utom att det är en klassisk "det förflutna hinner ikapp dig"-roman. Frågan är bara i vilken form det förflutna hinner ikapp dig och hur du agerar? Lättläst och nervigt på 139 sidor.