Denkwürdigkeiten II

 

Den trettonde boken som jag till sist har läst ut i år är ”Denkwürdigkeiten II” av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den stöddigaste av de fyra volymerna memoarer och beskriver även andra halvan av hans tid som kansler från början av 1905 (först Marocko-krisen) till hans avgång 17 juli 1909. Det är mer av den ständiga oron över ”relationer” med andra länder (d.v.s. risken för krig) och kontroverserna kring det tyska flottbygget och, som alltid, den nyckfulle kaiser Wilhelm II med alla sina märkliga uttalanden och handlingar. Överhuvudtaget tror jag inte jag läst några politiska memoarer där det talas så mycket om relationen till andra länder men det har väl sin förklaring. Von Bülow lyckas ändå som kansler länge hantera kejsaren men kastas in i en akut kris i och med den så kallade Daily Telegraph-affären hösten 1908. En slags fejkad intervju som kejsaren företagit med en brittisk officer publiceras 28 oktober 1908 i nämna tidningen och då med kejsarens goda minne. Han hade hoppats att detta skulle stärka relationen med Storbritannien men ”intervjun”, där kejsaren närmast oförskämt uttrycker sig kring britternas bristande känslor för honom samt en hel del annat, får istället motsatt effekt och britterna rasar. Kejsaren är så förkrossad så att han vill adbikera och hans kansler tvingas hantera detta under flera dagars debatt i riksdagen. Senare uppfattade kejsaren detta som att von Bülow på något vis bad om ursäkt å hans vägnar och relationen mellan dem surnade även om kejsarens attityd mot honom han växla flera gånger. Något innan hans avgång bjuder kejsarparet exempelvis in sig till von Bülows och man har en stilla och enkel middag. Till sist faller von Bülow på en fråga om inkomstskatt vid en komröstning i riksdagen (195 – 187 till hans nackdel) och han avgår formellt 17 juli 1909. Kejsaren gör heller inte för att stötta honom eller försöka behålla honom. Han lämnar över ansvaret till sin efterträdare Bethmann-Hollweg och lämnar så Berlin. I sin bok öser von Bülow gärna beröm över sig själv och det finns en viss underliggande självgodhet då han gärna återger positiva brev och annat som folk skickat till honom men det är väl tveksamt om han, trots stor erfarenhet, lyckades med sin utrikespolitik då allianserna inför världskriget snarare befästes under hans tid vid makten. Detta noterar senare greve Harry Kessler då han träffar von Bülow vid en frukost i januari 1919.

Spindelnätet

 

Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Spindelnätet" (1923) av Joseph Roth vilken utgör del av samlingen "Fyra romaner". Romanen skildrar fänriken Theodor Lohse som visserligen kommit hem oskadd från första världskriget men nu är ruinerad och måste undervisa barnen i en rik judisk familj. Han upplever vrede och förnedring efter nederlaget i kriget men dras in i dunkla kretsar som leder honom in på nya banor. Märkligt nog dyker ex-kejsarens bror Heinrich upp och skildras som homosexuell (vilket säkert kunde ha lett till stämning även om prinsen i verkligheten förmodligen var helt omedveten om romanen) i en bisarr och drömliknande scen. Intressant nog är detta den kanske första roman där Adolf Hitler fladdrar förbi som en av flera ljusskygga figurer. Annars en spännande roman med vem-lurar-vem-tema utöver en bra skildring av tidig högerextremism. 

The Vanquished

 Den elfte boken som jag har läst ut i år är "The Vanquished" (2016) av Robert Gerwarth. Den tysk-brittiske historikern skildrar i detta breda verk de otrevliga konflikter som följde precis på stilleståndet på Västfronten 11 november 1918 och tar egentligen sin början redan våren 1917, med ryska revolutionen. Man kan säga att boken ganska exakt täcker sex år, från våren 1917 till våren 1923. Den i Europa kaotiska period omfattar bland annat revolutionerna i Ryssland och det förödande inbördeskriget, oroligheterna i Tyskland 1918 - 23, Österrike-Ungerns sammanbrott och de olika nya ländernas öden och minsann om inte Bulgarien får en utvikning. Ett segrarland bland övriga förlorare, Italien, skildras och där beskrivs vägen mot Mussolinis diktatur innan boken avslutas med krigen kring Anatoliska halvön 1918 - 23 då turkarna till sist stoppade Ententens försök att dela upp landet mer än vad som faktiskt blev fallet. Särskilt beskrivningen av Smyrnas förstörelse i september 1922 skakade mig djupt eftersom jag hade ytlig kunskap om händelseförloppet. Resultatet blev att greker och turkar vars förfäder bott på sina orter i hundratals år nu skickades "hem" till Grekland eller den nya turkiska republiken. Samtidigt beskriver Gerwarth i ett efterord hur de etniska motsättningarna i Europa i övrigt inte löstes på samma vis som angående greker och turkar (hur ohygglig den lösningen nu än var) och att allt därefter var bäddat för nya konflikthärdar varav några levt kvar in i vår egen tid. En imponerande bok som dock åter påminde mig om mänsklig dårskap och kortsiktigt tänkande, taktiskt såväl som politiskt. 

The Austrian Revolution

 

Den tionde boken som jag har läst ut är ”The Austrian Revolution” (1923) av Otto Bauer. Detta är en skildring av Österrike-Ungerns sammanbrott och republiken Österrikes etablering och författaren Bauer (1881 – 1938) var själv en nyckelperson i denna process. Som socialistisk teoretiker och ledande socialdemokrat var han 1918 – 19 republikens första utrikesminister. Han skildrar hur de olika folken inom det mångnationella kejsardömet mer och mer bröt sig loss, hur riket mer eller mindre av sig själv kollapsade under oktober 1918 och hur den gamla regimen till sist störtades utan minsta motstånd. Det tycks rentav ha gått lättare än under den tyska revolutionen vid samma tid. 12 november 1918 utropades republiken ”Tysk-Österrike” med det uttalade målet att bli en del av tyska riket. Detta saboterades dock av ententen i och med freden i Saint-German 10 september 1919 och därefter blev det bara ”republiken Österrike”. Bauer skildrar sedan de första åren av republiken, de sociala reformerna i en ytterligt svår tid, borgerskapets och överklassens hållning, koalitionsregeringar, relationer med andra stater, med mera. Överlag präglas Bauer av stor förståelse för den andra sidans synpunkter även om han inte håller med. Han beskriver till exempel varför de österrikiska bönderna närmast av naturliga skäl blev motståndare till socialdemokratin, överklassens förbittring, med mera. Diverse småkrig med grannländerna (främst Ungern) som jag inte alls kände till beskrivs. På slutet av hans framställning sätts Österrike närmast under ekonomiskt förmyndarskap på grund av en hotande statsbankrutt. Detta är en stor missräkning för landets socialdemokrater men i en tämligen optimistisk anda skildrar Bauer i bokens slut den ”folkets republik” (alltså en stat för alla, oavsett klass) som man ändå skapat och beskriver vad socialdemokratin i framtiden behöver göra för att befrämja arbetarklassens intressen. Överlag en mycket intressant bok där jag lärde mig en hel del nytt. Även bra presentation av en radikal socialdemokrati som befann sig ungefär mellan exempelvis de tyska socialdemokraterna och sovjetkommunismen.

Ostpreussisches tagebuch

 Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Ostpreussisches tagebuch" (1961) av Hans Graf von Lehndorff. Författaren, kommen ur en gammal junkerfamilj, var läkare i Ostpreussen mot slutet av andra världskriget och boken bygger på hans dagboksanteckningar från 1945 - 47. Den finns även utgiven på svenska under titeln "Farväl mitt land" och jag läste denna någon gång på 90-talet. von Lehndorff skildrar perioden från krigsslutet till dess att han och många andra deporteras från regionen i maj 1947. Det är ibland ohyggliga skildringar av röda arméns brutala och godtyckliga övergrepp då Ostpreussen föll i april 1945 och hämndlystna soldater besatte det närmast totalförstörda området. Under tiden försökte von Lehndorff upprätthålla någon slags ordning på sjukhuset medan sköterskor våldtogs ute i korridorerna. Därefter för han en ambulerande tillvaro i Ostpreussen, av rädsla för att såsom "tillgång" skickas till Sovjetunionen. Vi får ingående skildringar av hur snabbt en civilisation kan kollapsa men även lite mer positiva glimtar av människors uppfinningsrikedom och solidaritet i förtvivlade ögonblick. Stark läsning som jag verkligen rekommenderar. 

Blå gryning

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Blå gryning" (2010) av Ann Cleeves. Det är en ganska enkel men ändå lite intressant pusseldeckare där kommissarie Perez kommer med sin blivande hustru till föräldraön. Samtidigt mördas dock en rikskänd ornitolog på den lokala fågelstationen och Perez tvingas ägna vad som var tänkt som semester åt mordutredning. Givetvis följer en massa oväntade turer med tragiska konsekvenser på slutet. Gods brukslitteratur att ha under resan. 

Den siste teaterdirektören

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Den siste teaterdirektören" (2024) av Johan Hilton, vilken är en biografi över Benny Fredriksson, skådespelare, regissör och mångårig chef på Stockholms stadsteater. Vi får berättelsen om Benny Fredrikssons liv men även berättelsen om hans död, med fokus på de kritiska månader 2017 som ledde till att han i mars 2018 tog sitt liv medan han följde med hustrun Anne Sofie von Otter på en turné till Nya Zeeland och Australien. 

Läsaren följer Fredriksson från födelsen 1959 via studier på teaterskola och en medelmåttig karriär som skådespelare varefter han sadlar om till att bli först regissör och sedan teaterchef. Detta sker tiden efter att han gift sig med sopranen von Otter och fått två barn med henne. Under mer än 15 år kommer Fredriksson att förknippas särskilt med Stockholms stadsteater där han har förmågan att balansera mellan krav på ekonomisk framgång och konstnärlig dito. Som chef hade han nog sina sidor men som senare konstaterades i en internutredning var aldrig det monster som han framställdes som i svallvågorna av Me Too-hösten 2017. 

På så vis blir det här även en bok om medias men även om enskilda människors ansvar. I boken nämns hur skådespelaren och Frediksson-vännen Ralf Carlsson försöker varna denne för att "de är ute efter dig" efter att två hyggligt kända skådespelerskor med ett horn i sidan till Fredriksson dragit igång en kampanj mot honom. Kampanjen lyckades även mer än väl och under några kritiska dagar i december 2017 tas Fredriksson närmast med överraskning och avgår som teaterchef, något han senare kommer att ångra. Som Hilton skildrar det är det dock fler personer som får ångra sig än djupare än Fredriksson. 

Mycket intressant och välskriven biografi om en stor kulturpersonlighet och hur omständigheterna störtade denne från en upphöjd position ned i djupaste förnedring. I bakgrunden får vi även stora delar av det moderna Sveriges teaterhistoria.