An Ambassador's Memoirs Vol. II

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är ”An Ambassador's Memoirs, vol. II” (1925) av Maurice Paleologue. I dagboksform fortsätter den siste franske ambassadören i tsarens Ryssland att skildra sina upplevelser med skarp blick. Boken börjar med sommaren 1915 då kriget går allt sämre och det förekommer oroligheter i Moskva med plundringar av tyskättade personers butiker, med mera. Den åldrige ministerpresidenten Goremykin vill avgå men hålls ännu kvar av tsaren som för övrigt själv, enligt ambassadören, ser sliten och åldrad ut numera. Den oduglige krigsministern Sukhomlinov får till sist sparken (och ställs inför rätta, både av tsarens regim och senare av provisoriska ryska regeringen) samtidigt som utrikesminister Sazonov rättframt vädjar: ”För guds skull, ge oss gevär!” Den militära krisen kulminerar i att ryska Polen helt och hållet evakueras. Tyskarna intar Warszawa 6 augusti. Paleologue noterar på håll hur illa judar behandlas av både ryssar och tyskar. Han gör många intressanta iakttagelser kring tsarparet, exempelvis hur ensamma och isolerade de är samt hur närmast spartanskt hovet är i sin enkelhet. En gestalt som lyfts fram utöver Rasputin är tsarinnans trogna vän Madam Vyrubova, vilken han flera gånger träffar på middagar med andra personer i de högre kretsarna. Nästan samtliga inblandade är svårt bekymrade så tsaren i september 1915 sparkar ÖB Nikolaj Nikolajevitj och övertar rollen själv (om än med general Alexejevitj som de facto ÖB). Den militära tillbakagången fortsätter dock när Litauen förloras och Bulgarien samtidigt ”sviker” sina slaviska brödrafolk genom att träda in i kriget på Centralmakternas sida. Paleologue reflekterar även över sig själv och är medveten om att han inte förstår det vanliga ryska folket då han i stort sett bara träffar överklassen. Själv undrar jag verkligen om han bara PRATADE då han ensam träffade flera av dessa enligt beskrivningen undersköna grevinnor och prinsessor (som ofta namnges med en initial)? I början av 1916 blir den tyskättade Stürmer regeringschef och Paleologue har inte många goda ord att säga om denne. Lite gemyt förekommer dock såsom när han ser journalfilmer från västfronten med tsaren. ”Vilka minnen vi delar, käre ambassadör” säger en sentimental Nikolaj II ett par dagar senare medan de röker tillsammans. Han hinner även träffa den unge Prokofiev på en middag och denne spelar några av sina verk. I maj tar Paleologue emot en fransk delegation med bland andra den socialistiske rustningsministern Albert Thomas vilken ser fram emot det närmast exotiska i att få träffa ”autokraten”. Denna del av hans framställning slutar i augusti 1916 vid den tid då Sazonov helt överraskande sparkas (trots att både Paleologue och Buchanan vädjar för honom i brev till tsaren) och Rumänien träder in i kriget på Ententens sida. Trots att jag känner till hur allt slutar är detta ändå andlöst spännande läsning och något av ett ödesdrama såsom Paleologue framställer det.

Memoirs 1915

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Memoirs 1915” (1930) av Raymond Poincaré. I princip handlar boken om första världskriget och hur presidenten leder ett belägrat land. Poincaré gör inspektioner och besök, ibland med politiker som Viviani och Millerand eller kung Albert av Belgien. 25 januari träffar han prins Jusupoff vilken han finner mycket underhållande och uppfriskande frispråkig. 3 februari möter han för första gången Lloyd George vilken han bedömer som mycket intelligent även om de inte kan tala direkt då Lloyd George inte kan franska och Poincaré inte kan engelska. Redan i februari detta år konstaterar flera personer i ansvarig ställning att kriget står och stampar (en ganska grotesk slutsats med tanke på att man sedan lät kriget pågå i 3 år och i nio månader till). Alsaces store son, Maurice Barrés, fladdrar förbi då presidenten ser hans patriotiska pjäs ”Colette Baudoche” 8 maj. En mycket ovanlig sak för Poincarés del är att han tar upp något som ingen annan politiker från samma tid tagit upp (så vitt jag noterat), nämligen hat riktat mot honom som människa. 17 maj kommenterar han regelbundna hatbrev som skickas till regeringen och då direkt riktade mot honom såsom ansvarig för kriget, med mera. 9 juli mordhotas han inför 14-julifirandet (inget händer). General Petain, Verduns senare räddare under 1916 och landsförrädare 1940, nämns 10 maj och 6 juli. Första gången för att han faktiskt genomfört en lyckad offensiv och har ordning på sina trupper och sedan för att han är realistisk i sin bedömning av kriget. I övrigt nämns ofta generalernas småskurenhet och envishet samt även gnisslande relationer med de brittiska militärerna, inte minst då det gäller att samordna de militära aktionerna. Vid denna tid noterar Poincaré hur Foch, den senare marskalken, gått från offensivt till mer defensivt tänkande och troligen då under intryck av de svåra förlusterna och de många misslyckade anfallen. I bakgrunden finns även det ständiga politiska käbblet (trots krig) och inte minst Viviani och Millerand får sina fiskar varma. Under årets 14 juli-firande är tanken att Rouget de Lisle (mannen som skrev ”Marseljäsen”) ska få sin aska förd till Pantheon men av formalistiska skäl (inget formellt beslut har kunnat tas) får hans stoft föras till invaliddomen så länge. Parallellt med de politiska kriserna i Frankrike noterar även presidenten den ökande oron i Ryssland (inte minst via rapporter från den av Poincaré högt uppskattade Paleologue) där duman kräver en ”ansvarig regering”. Som lite kuriosa kan nämnas att Poincaré 16 juli tar emot ”den socialistiske svenske parlamentsledamoten Branting” som för övrigt talar utmärkt franska. Branting talar om att hur Sverige kommer att stå fast vid sin neutralitet men att drottning Viktorias tyskvänlighet är ett problem. Han hoppas även på större autonomi för Finland. Det finns även rörande inslag som när presidenten 8 augusti träffar generalen Messimy som brister i gråt vid tanken på hur hans tappra ”chausseurs” slaktas ner i onödan då inga resultat uppnås. 2 september träffar Poincaré författaren Charles Maurras (också en senare landsförrädare) som är så gott som döv varvid han får höja rösten. Ett annat rörande möte är det med generalen Gouraud (7 september) som vill återuppta sin tjänstgöring trots ett dåligt ben och en förlorad arm efter granatexplosion. Presidenten brister själv i gråt vid en intensiv offensiv 25 september även om han själv inte vet exakt anledning därtill. Ammunitionsministern Albert Thomas (en färgstark person som senare dyker upp flera gånger i Paleologues memoarer) säger 30 september att ”kriget kan väl ändå inte pågå till nästa midsommar?” Ännu en general, Castelnau, förlorar 3 oktober en tredje son och tackar dagen därpå i ett återhållet telegram presidenten för visad sympati. I bakgrunden eviga problem med kriget i Dardanellerna och det vacklande Grekland där Saloniki besätts och sedan överges i turer som är så snåriga så att man som läsare har svårt följa med. 23 november noterar presidenten att ”hur republikansk jag än är så kan det ibland finnas fördelar med en militärdiktator...” Troligen är han ganska trött på generaler som klagar över ett och annat. Britternas ÖB Sir John French efterrträdes 18 december av Sir Douglas Haig som presidenten beskriver som ”elegantare, stiligare och med bättre manér än sin företrädare...” Föga kunde han förstås ana att Haig senare mest skulle bli ihågkommen som en av krigets mest okänsliga slaktare av soldater. 23 december är han trött och bekymrad över röran inom den brittiska regeringen (enligt rapporter från ambassadören Cambon) och dito röra i Ryssland. Han är tveksam till äventyren i Mellanöstern men menar att detta huvudsakligen är britternas projekt. 29 december demonstrera Haig gasmasker som sägs fungera bra under tyskarnas angrepp. Fransmännen har själva gjort flera misslyckade experiment med gas under året. I en sista rapport från Cambon detta år, 30 december, sägs att Asquith och Lloyd George vill sparka Kitchener (som dock ännu är populär) med utrikesminister Grey ”åldras snabbt”. Året slutar med andra ord allmänt dystert. Och här lämnar jag som läsare den duktige presidenten Poincaré eftersom jag inte fått tag i fler volymer av hans memoarer. Han är lite torr men dock inte en oäven skildrare av detta ödesdigra och för Frankrike så svåra år.

An Ambassador's Memoirs Vol. I

 Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är "An Ambassador's Memoirs" (1925) av Maurice Paleologue, den siste franska ambassadören i tsar-Ryssland. Den ytterst välformulerade diplomaten, som även var författare, har skrivit den kanske mest underhållande memoarbok av alla de jag har läst från första världskriget. Paleologue hade utmärkt känsla för detaljer, små anekdoter och att kunna fånga människor på kornet. Vi får redan i första kapitlet redan på lite om tsarens matvanor och flera anekdoter från president Poincarés besök i St Petersburg i juli 1914. En rörande scen är då Paleologue helt ensam får stå och konversera den helt utmattade tsarinnan vilken hade lidit sig igenom alla galamiddagar och liknande. Så fort Poincaré åkt skickar Österrike-Ungern den fatala noten och "svarta veckan" följer med sina febrila försök att förhindra krig (och vissa källor hävdar att Peleologue, som tydligen hatade Tyskland, fördröjde en rad uppgifter till franska regeringen för att skynda på utvecklingen mot krig) innan allt kollapsar de första dagarna i augusti 1914. Pourtales skildrar det höga känsloläget de där dagarna och hur man blir omfamnad av både tsaren, ÖB Nikolaj Nikolajevitj samt den annars så torre Sir George Buchanan. Både han själv och Sir George tycks ett tag i mitten av månaden nästan svärma för tsarismen men sedan vänder euforin snabbt och och med de blodiga förlusterna mot tyskarna, delvis en följd av försvarsminister Suchomlinovs inkompetens. De mer kallhamrade sidorna hos trion Ryssland, England och Frankrike skildras i samtal mellan Paleologue, Sir George och utrikesminister Sazonov där England och Frankrike först lovar bort Konstantinopel till Ryssland och de andra två lovar bort Egypten till Englans. Vid första audiensen med tsaren på månader, 21 november 1914, sitter de båda med en karta och spånar mer eller mindre om hur man ska stycka upp Turkiet, Österrike-Ungern och Tyskland. En del av vad de den kvällen diskuterade blev också verklighet 1918 - 19 men då utan rysk medverkan, ironiskt nog. Paleologue skildrar även hur krisen slår till i den ryska armén redan i december då ammunition och vapen tryter och defaitismen breder ut sig efter nyåret. Vid den här tiden träffar Paleologue även Rasputin, en man han finner både fascinerande och motbjudande. Under först halvan av 1915 ger Paleologue breda skildringar av det ryska samhället och boken slutar typiskt nog med att en miljonär, Putilov, i samtal med författaren 2 juni 1915 förutspår en blodig revolution i landet. Ytterligt välskrivet och medryckande läsning. 

Memoirs 1913 - 14

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är "The Memoirs of Raymond Poincare 1913 - 14" (1928) av Raymond Poincaré. Översättaren George Arthur påpekar att han kortat några internt franska angelägenheter vilka återges i kortversion. Här har man alltså slagit ihop två år och 1913 börjar med att han själv blir republikens president 18 februari 1913 varvid en ny regering får bildas under Barthou. Den hinner typiskt nog falla innan året är över och Viviani blir regeringschef. Mycket av året tas upp av diskussioner om förlängd värnplikt, Balkankrigen samt tyska provokationer. I början av 1914 exploderar den så kallade "Caillaux-skandalen" då makan till finansminister Caillaux skjuter ihjäl Le Figaros chefredaktör Gaston Calmette. Otroligt nog frikänns hon av rätten 28 juli 1914 då det anses att hon "försvarade sin mans heder". Vid det laget hade nationen dock fått annat att tänka på. Poincaré återger hela förloppet efter mordet på Franz Ferdinand men påpekar ständigt att han naturligtvis inget visste utan mest vill återge hur den blivande fienden agerade. Han åker därefter på besök till St Petersburg 20 - 24 juli 1914 och det är först då han själv är på havs, på väg till Sverige, som Österrike skickar sin not till Serbien. Situationen tillspetsas och det är kung Gustav V och svenska politiker som håller honom underrättad om händelseutvecklingen medan han genom sitt statsbesök. Därefter får han slopa besök i Danmark och Norge på grund av läget och återkommer till Frankrike 31 juli 1914. Han framstår därefter mest som en åskådare till skeendet och boken avslutas märkligt nog 4 augusti 1914, då de större makterna gått i krig med varandra. Intressant men ändå en smula torrt. 

Lost Splendour

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Lost Splendour" (1967) av furst Felix Jusupoff. Boken kom ursprungligen ut på franska under titeln "Avant l'Exile" men fick här den inte opassande titeln "Lost Splendour". För visst är det en närmast sagoliknande värld som den stormrike, ytlige och nöjeslystne men ändå inte osympatiske fursten skildrar. Visst finns en del lite unkna kommentarer om judar eller om kvinnors "natur" men annars är fursten som sagt en ganska underhållande om än inte särskilt djupsinning skildrare av den gamla ryska överklass som så snabbt kollapsade 1917. Hans släkts historia skildras och där finns givetvis en del udda figurer såsom den äldre kvinnliga släkting som eventuellt hade sin gamle älskares skelett i en kista. Det blir även en del skildringar av olika samhällsklasser då fursten trots allt ibland klädde ut sig (ofta till kvinna) och gav sig ut i folkdjupet. Lagom då han gifter sig med tsarens vackra systerdotter Irina bryter första världskriget ut och allt går överstyr. En stor del av boken ägnas förstås åt mordet på Rasputin, där fursten var gärningsman. Vi får en ingående skildring av Rasputin och hans maner samt den ödesdigra natten 29 december 1916 då Rasputin visade sig ytterligt svår att döda. Det inte alltför välplanerade dådet avslöjades snart och fursten skickades till Krim vilket underlättade för honom i realiteten. Förutom ett par avstickare norrut blev han sedan kvar på Krim tills evakueringen 1919 samtidigt som otaliga medlemmar av tsarfamiljen och andra han kände blev mördade av bolsjevikerna. En stark skildring av förgången och närmast osannolik värld som fick ett brått slut, inte utan anledning. 

Låt höra av dig, minne!

 Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Låt höra av dig, minne!" av Vladimir Nabokov. Denna självbiografi skildrar hans liv från det hans minns något för första gången (1903) till dess att han och hans familj lämnade Europa 1940. Det är en lite ovanlig självbiografi då den dels lyckas skildra ett väldigt händelselöst liv trots att författaren är med om omvälvande saker. Lite som om han bara förstrött noterar vad som sker kring honom eller inte vill göra något stort nummer av det. Och om det är det sistnämnda så slår väl Nabokov något slags rekord i oberördhet inför historiens omvälvningar då han tycks mer intresserad av fjärilar eller schackproblem. Därtill är det lite som om han tröttnar på slutet och hafsar igenom slutet samtidigt som boken då övergår till att direkt rikta sig till hans hustru ("när du och vårt barn bodde i..."). Den stora tyngdpunkten ligger sålunda på tiden i Ryssland med dess skildringar av de originella släktingarna och ett liv som sedan snabbt sopades bort efter 1917. De stora händelserna finns alltså bara i bakgrunden: de ryska revolutionerna, exilen, tiden i Tyskland och Hitlers maktövertagande samt flykten från Frankrike 1940. En mycket fin passage i boken är beskrivningen av faderns meningslösa död (skjuten på ett politiskt möte med exil-Ryssar i Berlin 1922) där han bara helt kort nämner vad som skedde men istället ger oss en lång berättelse om ett tillfälle där fadern KUNDE ha dött men inte gjorde det (en inställd duell) år 1912. Där släpper äntligen den så svale Nabokov fram lite av den smärta som han ändå bör ha burit med sig på grund av alla umbäranden som han annars närmast bagatelliserar. Dock en mycket originell självbiografi. 

They Were Divided

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är "They Were Divided" (1940) av Miklós Banffy. Detta är den avslutande delen av "Transylvanien-trilogin" och kanske även den starkaste boken av alla tre då det är så mycket som fint rundas av och som även klarnar för läsaren. Boken slutar som en förkastelsedom över den ungerska aristokratin (Banffys egen klass) och dess snäva intressen medan landet sakta men säkert drev iväg mot en storkonflikt. Huvudpersonen, Balint Abady, kan äntligen börja planera för bröllop med sin älskade Adrienne Uzdy men parallellt mörknar det på den internationella scenen med Balkankrigen och diplomatiska förvecklingar samtidigt som det politiska käbblet i Budapest rullar på. Parallellt med Abady skildras även hans kusin Laszlo Gyeroffys fortsatta väg nedför samhällsstegen. Denne bor nu i en liten stuga och lever på tjuvjakt medan han passas upp av en tonårig judisk flicka som i hemlighet älskar den avdankade adelsmannen. Starka drag av melodram men även en vacker och vemodig avslutning på ett verk som lärde mig mycket om regionen Transylvanien.