Därvarns resa

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Därvarns resa" (1991) av Mats Wahl. Författaren, som föddes i Malmö 1945 och dog i Stockholm 2025, hann även tillbringa sin barndom i Slite och kanske var det åren på Gotland som gav honom idén till denna historiska vilken är tänkt att utspela sig på 1600-talet och utgångspunkt i "kutatavlan" i Fårö kyrkan. Den på Gotland berömda målningen skildrar hur ett antal män som jagade säl kom att driva till havs på ett isflak och hur de senare tog sig tillbaka helbrägda till Fårö. Huvudperson är den unge Jakob Thorbiörnsson, kallad "därvarn" (alltså "fördärvaren") eftersom han alltid tycks föra otur med sig. Med stor tvekan tar dock övriga Fåröbönder med sig honom på säljakten 1603 och därefter kommer "Därvarn", tillsammans med sin ungdomskärlek Kari, att bokstavligen ge sig ut på resa. Rappt och lättläst med bra dialog och öm kärlekshistoria mitt i det hela samt med fin tidsfärg. 

Kastanjemannen

Den femte boken som jag har läst ut i år är "Kastanjemannen" (2018) av Sören Sveistrup. Jag har redan sett en tv-version av deckaren på Netflix men ville ändå jämföra med själva romanen (och det finns en del smärre skillnader även om jag inte ska avslöja vilka). Trots 550 sidor läste jag ut boken på två dagar utan minsta motstånd. Polisen Thulin föses ihop med kollegan Hess, utkastad från Europol och betraktad som utbränd, i samband med ett brutalt kvinnomord i ett annars lugnt villaområde. På mordplatsen hittar man en så kallad "kastanjeman", en figur av tändstickor och kastanjer som danska barn tydligen brukar tillverka. Figuren dyker sedan upp på ytterligare mordplatser och det visar sig att det handlar om en historia med rötter långt tillbaka i tiden. Inte alltför originell men med intressanta personer och rysligt spännande handling, vilket väl är vad man kan förvänta sig av en deckare. Det finns tydligen en ny roman om Thulin och Hess och jag lär väl kasta mig över den vid tillfälle. Sveistrup är för övrigt även känd som manusförfattaren bakom serien "Brottet". 

Beide Sizilien

 Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "Beide Sizilien" (1942) av Alexander Lernet-Holenia. Boken, som skrevs under nazisternas ockupation av Österrike, bör utan problem ha passerat censuren då den är något av en deckare som utspelar sig nästan 20 år tidigare. Det är alltså det lugna Wien 1925, där vi möter några medlemmar av det nu upplösta dragonregementet "De båda Sicilien". Överste Rochonville och dottern Gabriell går på en stor fest hos några bekanta men mitt under festligheterna lyckas en av de övriga gästerna, en av Rochonvilles gamla kamrater från regementet, blir mördad i ett intilliggande sovrum. Det förekommer flera mystiska omständigheter kring mordet och polisen kommer ingenvart. Därefter råkar flera av de inblandade männen, som efter flera år träffas på den mördades begravning, ut för en rad märkliga och bisarra händelser och under berättelsens gång är det många turer kring vem som faktiskt är vem. I en kaotisk värld, strax efter ett världskriget med sina många "displaced persons", har det bara varit alltför lätt att anta en annan persons identitet vilket läsaren blir varse. Spännande och fascinerande och samtidigt även lite vemodiga skildringar av den nu deklasserade ex-adeln i tjugotalets Österrike. 

Der Prozess

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är ”Der Prozess” (1925) av Franz Kafka. Denna världskända bok skulle, tillsammans med övrigt som Kafka lämnade efter sig, enligt författarens önskan brännas vid dennes död. Vännen Max Brod, som ansvarade för Kafkas litterära kvarlåtenskap struntade högtidligt i detta efter vännens bortgång 1924. Vilken världen kan vara tacksam för. ”Der Prozess” får väl ses som Kafkas huvudverk och handlar om Josef K, vilken en morgon häktas under märkliga och ovanliga omständigheter. Han övervakas av två slappa väktare, varav den ene äter upp hans frukost, men får därefter gå till jobbet som vanligt tillsammans med tre kollegor som väntat i ett hörn enbart för att göra honom sällskap till jobbet. Han försöker få reda på vad han anklagas för men rör sig i en märklig drömvärld där en domstol framträder på en vind och där han mest träffar märkliga personer utan att komma vidare. För övrigt beter han sig själv också ganska märkligt. Till sist blir ”Der Prozess” en allegori över den moderna människans utsatthet i en värld som han eller hon inte alltid begriper. Stark läsning som inte saknar en stor del svart humor. Jag noterar för övrigt att Kafka även skrev på en något egenartad men på inget vis svårläst tyska.

Life

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Life" (2010) av Keith Richards. Boken är dock inte skriven av Richards utan av en viss James Fox (som antagligen inte ska förväxlas med den skådespelare som gjorde filmen "Performance" tillsammans med Mick Jagger) och jag misstänker att Keefan har dikterat en stor del av det hela. Det verkar i alla fall så när man läser då det är en hel del talspråkligt. Annars underhållande av bara den och jag får ändå säga att Keef är ärlig och han mörkar inte de allra sämsta sidorna av sig själv. Annars rör det sig i stort kronologiskt från födseln i Dartford 1943, via samarbetet med skolkompisen Mick Jagger, mötet med Brian Jones 1962 och vidare till arenastatus. Exempelvis Mick Taylor nämns på tre ställen och Bill Wyman på kanske sex eller sju ställen så Keith vet att utesluta folk ibland. Hans syn på barnuppfostran är även ytterligt liberal. Det som bidrar till hans ärlighet är att han ofta använder citat från andra, via intervjuer eller utgivna biografier. Hjärtskärande är att läsa sonen Marlons skildring av Stones-turnén 1975 - 76 då han följde med och fick väcka sin pappa kring fyra på eftermiddagen eftersom ingen annan vågade. Keith läser sagor för sonen men nickar ibland till eftersom han tagit heroin. Klokt nog såg han till att lämna sin dotter till mamma Doris eftersom han och frun Anita (heroinist även hon) inte klarade av att ta hand om henne. Dock ändå en viss dos av egoism och självupptagenhet här. Också fint att läsa om hur han saknar sin gamle vän Mick Jagger då denne blivit väldigt annorlunda med åren. Boken slutar dock i dur då han ser tillbaka på sitt liv. Allt som allt en man som levt i stort sett som han velat och utan större hänsyn till andra. Men underhållande läsning var det. 

Die Standarte

Den första boken som jag har läst ut i år är "Die Standarte" (1934) av Alexander Lernet-Holenia. Den österrikiske författaren (1897 - 1976) var till nyligen helt obekant för mig men han är onekligen en intressant gestalt. Född och avliden i Wien där han mot slutet av sitt liv var stämplad som "den svåre gamle mannen" i österrikisk litteratur och påstods vara en oäkta habsburg. Som en ytterligare ironi bodde han sina sista 25 år i en våning i det gamla kejserliga slottet Hofburg. Romanen "Die Standarte" bygger rimligen på Lernet-Holenias egna upplevelser under första världskriget. Romanens "nu" är cirka 1928 och romanens berättare följer med den före fänriken Merit då han väljer ut vilka tiggare han ska ge pengar på gatan (idel krigsinvalider). Efter ett möte med en nu blind soldat ur hans eget gamla regimente berättar Merit om sina upplevelser i oktober - november 1918 i samband med krigsslutet och Österrike-Ungerns sammanbrott. Han skildrar hur han, såsom fanbärare, får ansvar för standaret eller fälttecknet till vilket mannarna har svurit en med. Samtidigt spirar även en passionerad kärlekshistoria med den vackra Resa. Medan fronten faller samman och soldaterna strider inbördes utifrån etniska riktlinjer blir Merit besatt av tanken på att föra standaret i säkerhet. En mörkt romantisk och laddad roman med vissa inslag av melodram men även av stort vemod i samband med de många diskussioner som officerarna för om det sammanbrott som de nu alla ser komma. 

Denkwürdigkeiten I

 Den 115:e och sista boken som jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten I" (1930) av Bernhard von Bülow. Den tyske rikskanslern (1900 - 09) och hans omfångsrika verk har länge varit mitt sällskap i vått och torrt och det kändes skönt att få runda av året med en av volymerna vilken börjar då von Bülow blivit statssekreterare kring 1896 och slutar omkring 1903. Boken är som sagt omfångsrik men ändå ganska lättläst och även om von Bülow gärna pepprar sitt verk med utläggningar på engelska, franska, italienska, latin och en skvätt klassisk grekiska så är ändå hans tyska klar och redig och de ålderdomliga orden är inte alltför många. Dock ska jag väl erkänna att jag enstaka gånger tappade bort mig i långdragna utläggningar med många bisatser men för det mesta har det tuffat på. Redan under tiden som statssekreterare har von Bülow ett väldigt sjå med att hålla pli på den impulsive kaiser Wilhelm II och det är ofta som att läsa om mannen i Vita huset just nu. Till sist efterträder han den intelligente men fysiskt skröplige rikskanslern von Hohenlohe och kastas nu in i sakerna på allvar. Han får bland annat sköta förhandlingar med Storbritannien och upplever drottning Viktorias död och Edward VII:s trontillträde och mycket annat. Bärande är dock relationerna mellan länderna och den ständigt återkommande rädslan för en eller annan konflikt samtidigt som von Bülow, som ofta skryter diskret (ibland inte så diskret) med sig själv, bedriver diskret krypskytte mot de efterträdare som faktiskt lyckades få till ett världskrig. Intressant om storpolitiken i början av 1900-talet med många porträtt av samtida politiker.