Studentjubileet

Den nittonde boken som jag har läst ut i år är "Studentjubileet" (1928) av Franz Werfel. Det är en skildring av hur handlingar i ungdomen kan få konsekvenser för resten av livet. En avgångsklass från 1902 någonstans i Österrike samlas för ett inte helt lyckat jubileum. De gamla klasskamraterna har kommit ifrån varandra, hedersgästen läraren börjar bli senil, stämningen något olustig fast alla försöker hålla stilen. En av medlemmarna, åklagaren Sebastian, sätter sig efter klassträffen vid sitt skrivbord och skriver ner en bekännelse relaterat till den gamla klassens ljus, Adler, som nu sitter i hans eget häkte. Därefter rullas historien från seklets början upp. I grunden en ganska klassisk "dark academia" (även om termen inte användes på den tiden) då det handlar om moraliskt usla handlingar under skoltiden som i sin tur påverkar de medverkande för lång tid framåt. Mer än läsvärd då det går att känna igen sig 100 år senare. 

En stad i ljus

Den artonde boken som jag har läst ut i år är "En stad i ljus" (2005) av Anders Ehnmark. Den extremt lättlästa och intressanta boken har närmast karaktären av essä och jag klämde den i en enda kvällssittning. Men jag läste gärna på eftersom det är en beskrivning av ett grymt livsöde men dock med en hel del optimism likaså. Ehnmark presenterar den väldigt fritt tänkande marxisten Antonio Gramsci (1891 - 1937) och boken kan därmed även läsas av den som inte vet ett skvatt om den italienske vänstermannen. Kommen från en avkrok på Sardinien men dock med en läsande familj var Gramsci plågad av ryggsjukdom och var till växten inte mycket längre än sin samtida, kung Viktor Emanuel III. Han blev en dominerande vänstertänkare under tiden efter första världskriget men fick bevittna fascismens seger 1922. Redan fyra år senare skickade Mussolini honom i fängelse och han förblev där till strax innan sin död, då han frigavs av hälsoskäl. Även om Mussolinis regim på så vis var avsevärt mildare än nazisternas så blev fängelsetiden ändå svår för den redan fysiskt svage mannen som emellertid tilläts både läsa och skriva i sin cell. Gramsci brukade vanka av och an och när han kommit på något bra böjde han sig ner över bordet och skrev. Dessa ganska osorterade tankar överlevde Gramsci och smugglades ut ur fängelset för att sedan katalogiseras av hans svägerska Tatiana Schucht. Först 1947 utkom "Anteckningar från fängelset". Gramsci associerar fritt i sina anteckningar och talar om filosofi, om republiken och andra statsskick, om socialism och demokrati samt även om "hegemoni", hur en klass eller grupp kan dominera det offentliga. Hans tankar kom under decennier efter hans död att livligt debatteras av vänstern men även av politiska motståndare. Vad man än tycker om Gramscis åsikter så visade han ändå på att en människa kunde brytas ner fysiskt men ändå förbli obruten i anden, rentav en fri människa i fängelset. Däri ligger mycket av det trösterika i Ehnmarks framställning. Inte minst nu, då det verkligen mörknar över Europa. 

 

Reflections on the World War

 Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "Reflections on the World War" (1920) av Theobald von Bethmann Hollweg, tysk rikskansler 1909 - 17. Redan innan jag läst boken råkar jag ju veta att den är proppfull med både halvsanningar och rena lögner eftersom Fritz Fischer gjorde processen kort med denna skrift i sin 1961 utgivna "Der Griff nach Weltmacht". Dock gör TvBH det mesta möjliga av sin sak och argumenterar på olika vis för Tysklands relativa oskuld i samband med kriget samt pekar på rovgirigheten hos britter, fransmän och ryssar. Mer partsinlaga än historia eller memoarer, hur som helst. 

Denkwürdigkeiten III

 Den sextonde boken jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten III" (1931) av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den träigaste volymen i hans memoarer då han här står utanför politiken och mest bor i Italien samt tuggar om saker från tidigare böcker eller upplever saker lite på avstånd. Mest intressant är delarna där han råkar vara i Berlin både när första världskriget börjar och slutar. Jag drog lite på munnen då han beskrev "den håglösa revolutionen" i Berlin i november 1918. På slutet lite sentimentala utläggningar om Tysklands framtid. Dock ändå en trevlig kamrat på vägen även om han drevs av en viss självgodhet och egenkärlek och var duktig men också mycket medveten om det. Dock var ju hans utrikespolitik i mångt och mycket misslyckad fast han gärna framhöll sin skicklighet. 

In the World War

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "In the World War" (1920) av greve Ottokar Czernin (1872 - 1932), Österrike-Ungerns utrikesminister 1916 - 18. Czernin påpekar i sitt förord att det han kan göra i sin självbiografi är att ge intressanta beskrivningar av människor han har mött och händelser han har upplevt och han skriver mycket väl, nyktert och illusionslöst kring det mesta i livet. Det blir först längre porträtt av ärkehertig Franz Ferdinand samt lite om Franz Josef (som även här skildras som kall, hemlig och reserverad) och slutligen skildras även Wilhelm II. Czernin betonar att monarkerna ofta inte levde i verkligheten, omgivna av jasägare som de nu var. Han skildrar sin relation till Rumänien där han länge var ambassadör och hur krigsläget försämras samtidigt som hemliga fredsförhandlingar febrilt pågår. Mycket intressant är hans roande skildring av de absurda förhandlingarna med den nya regimen i Ryssland vilka ledde till freden i Brest-Litovsk 1918. Sällan har man sett en sådan kulturkrock som mellan de högadliga representanterna för de "gamla" regimerna i Tyskland och Österrike-Ungern och den "nya" revolutionära regimen i Ryssland med den talträngde Trotskij i spetsen. Czernin skildrar inte så mycket av krigets slut då han själv avgick som utrikesminister i april 1918 (då han torrt noterar att den annars vänlige kejsaren hade förlorat förtroendet för honom). Det blir dock några reflektioner kring krigets resultat på slutet och Czernin konstaterar ärligt att hans gamla rike var "ruttet" och inte förmådde hålla ihop. Allt som allt en av de mer politiska skildringarna jag läst och mycket underhållande med sin ibland roliga anekdoter. 

Århundradets sommar

 Den fjortonde boken som jag har köpt är "Århundradets sommar" (2013) av Florian Illies. Det märkliga är att jag köpte den närmast av misstag när den var ny och den blev liggande i min bokylla i... ja, 13 år. Oläst. Och så upptäckte jag den häromdagen då jag läste en artikel om Illies. Detta är alltså inte en skildring av sommaren 1913 utan av hela året från början till slut. I fokus ligger de många kulturpersonligheter som lämnat spår efter sig i form av brev, dagböcker, med mera. Stort fokus ligger emellertid på Centraleuropa och den tysktalande världen. Vi möter här Thomas Mann, Georg Trakl, Alma Mahler, Franz Kafka, Elsie Lasker-Schüler och många mång andra. Det blir så ögonblicksbilder i deras värld under året med den fantastiska sommaren. Mann grunnar över berättelsen "Bergtagen", en novell som till sist blev en stor roman 1924. Kafka kan inte bestämma sig om han ska gifta sig eller inte. Trakl går från ett sammanbrott till ett annat i ett konstant rus, Alma Mahler gör skandal i Wien genom att låta sig förföras av den "fule" målaren Oskar Kokoschka. Även om första världskriget inte nämns med ett enda ord i boken så är läsaren förstås medveten om att att detta år, som gav oss så fantastisk kultur, visar på en värld som den kunde ha varit om inte 1914 kom. Det lägger förstås ett visst vemod över läsning även om boken också är mycket rolig och detaljerad och gör mig rejält nyfiken på flera av huvudpersonerna. 

Denkwürdigkeiten II

 

Den trettonde boken som jag till sist har läst ut i år är ”Denkwürdigkeiten II” av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den stöddigaste av de fyra volymerna memoarer och beskriver även andra halvan av hans tid som kansler från början av 1905 (först Marocko-krisen) till hans avgång 17 juli 1909. Det är mer av den ständiga oron över ”relationer” med andra länder (d.v.s. risken för krig) och kontroverserna kring det tyska flottbygget och, som alltid, den nyckfulle kaiser Wilhelm II med alla sina märkliga uttalanden och handlingar. Överhuvudtaget tror jag inte jag läst några politiska memoarer där det talas så mycket om relationen till andra länder men det har väl sin förklaring. Von Bülow lyckas ändå som kansler länge hantera kejsaren men kastas in i en akut kris i och med den så kallade Daily Telegraph-affären hösten 1908. En slags fejkad intervju som kejsaren företagit med en brittisk officer publiceras 28 oktober 1908 i nämna tidningen och då med kejsarens goda minne. Han hade hoppats att detta skulle stärka relationen med Storbritannien men ”intervjun”, där kejsaren närmast oförskämt uttrycker sig kring britternas bristande känslor för honom samt en hel del annat, får istället motsatt effekt och britterna rasar. Kejsaren är så förkrossad så att han vill adbikera och hans kansler tvingas hantera detta under flera dagars debatt i riksdagen. Senare uppfattade kejsaren detta som att von Bülow på något vis bad om ursäkt å hans vägnar och relationen mellan dem surnade även om kejsarens attityd mot honom han växla flera gånger. Något innan hans avgång bjuder kejsarparet exempelvis in sig till von Bülows och man har en stilla och enkel middag. Till sist faller von Bülow på en fråga om inkomstskatt vid en komröstning i riksdagen (195 – 187 till hans nackdel) och han avgår formellt 17 juli 1909. Kejsaren gör heller inte för att stötta honom eller försöka behålla honom. Han lämnar över ansvaret till sin efterträdare Bethmann-Hollweg och lämnar så Berlin. I sin bok öser von Bülow gärna beröm över sig själv och det finns en viss underliggande självgodhet då han gärna återger positiva brev och annat som folk skickat till honom men det är väl tveksamt om han, trots stor erfarenhet, lyckades med sin utrikespolitik då allianserna inför världskriget snarare befästes under hans tid vid makten. Detta noterar senare greve Harry Kessler då han träffar von Bülow vid en frukost i januari 1919.