Hitler var min chef

 Den sextioförsta boken som jag har läst ut i år är "Hitler var min chef" (1985) av Christa Schroeder. I grunden är det inte hon själv som skrivit allt även om delar av boken bygger på hennes anteckningar men även intervjuer nedskrivna av en tysk journalist som i förordet pratar lite om bokens "pladdriga skvaller". Riktigt så hård vill jag nog inte vara. Schroeder (1908 - 84) var Hitlers sekreterare under hela tredje riket och den enda som var mer långlivad var Johanna Wolf som var Hitlers sekreterare redan kring 1929 - 30. Schroeder är för det mesta saklig men återger givetvis diverse historier som hon hörde under sina år kring der Führer och hon kommenterar en del av de mest kända historierna om t.ex. hans sexliv, relationen med Eva Braun, med mera. En del kronologiska partier förekommer också såsom när hon t.ex. var med Hitler då han flyttade fram sina högkvarter längs frontavsnitt i Polen 1939, Frankrike 1940 och Sovjetunionen till och från 1941 - 44. Jag insåg att jag själv var så van vid bilden av Hitler som "mannen på partimötena i tyska storstäder" och senare "mannen i bunkern" så att jag faktiskt glömde bort att han var ganska mobil under en stor del av världskriget. Det mest intressanta från dessa skildringar är citat ur de många brev hon skrev till sina väninnor som blir ögonblicksbilder på samma vis som dagboksanteckningar och även visar på hur långtråkigt hon ibland hade då hon skulle vara nära Hitler men inte hade några uppdrag. Tiden fördrev hon med att exempelvis lära sig språk och promenera. Många bekanta historier upprepas såsom Hitlers ideliga ugglande långt in på natten varefter han arbetade lite kort och sedan låg och sov till långt in på förmiddagen. Schroeder var inte med under slutstriden i Berlin utan som en sista omtänksamhet såg Hitler till att skicka iväg sina sekreterare vilka, i brist på alternativ, hamnade på Hitlers egendomar vid Berchtesgarden. Hon skildrar då hur Berghof, bostadsområdet på Obersalzberg, mer eller mindre utplånas i bombningar under krigets sista veckor medan hon och de andra hukar i skyddsrum där de sedan bodde kvar en kort tid. I slutet av maj 1945 arresteras hon av amerikanerna och förhörs ingående samt vittnar i Nürnberg innan hon friges 1948 och försvinner in i en mer vanlig och obemärkt tillvaro. Allt som allt en ingående skildring av "stormens öga", vardagen kring diktatorn med många intressanta anekdoter och fakta. 

Weimarkulturen 1918 - 33

 Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "Weimarkulturen" 1918 - 33 (1968) av Peter Gay. Boken, som blivit en modern klassiker angående Weimarrepubliken, läste jag för kanske 20 år sedan då den var nyutkommen på svenska och nu var det dags igen. I sex ganska essäartade kapitel tar Gay upp olika teman i republiken (en ganska fyllig kronologi över republikens historia ges som appendix) såsom traumat kring dess födelse, förnuftet, de hemliga sällskapen, hungern efter helhet, sonens uppror och faderns hämnd. Han visar på hur republiken tidigt tyngdes ned av att den föddes ur världskrigets nederlag med den påföljande freden i Versailles och att högern (som till stor del hade varit ansvarig för kriget) utpekade Weimarrepublikens ledare som "förrädare". De politiska motsättningarna var skarpa och då även inom de olika blocken. Samtidigt kom kulturen att blomstra på ett sätt som nästa saknade motstycke i modern tid och inom en rad områden, inklusive naturvetenskap och teknik. En stor del av denna begåvning kom att gå i exil när nazisterna tog över 1933 i vad som kanske var den moderna tidens största "brain drain" till följd av politisk dumhet och råhet. En lättläst bok som givetvis kan rekommenderas till den som vill sätta sig in något i denna spännande tid som blev så kort. 

Jag var Hitlers chaufför

Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Jag var Hitlers chaufför" (1951) av Erich Kempka. Då boken kom ut i Tyskland första gången hette den "Jag brände Hitler" men den någon skandalartade titeln ändrades sedan även om det i sak stämde. Det är en kort liten bok som jag egentligen bara skulle titta lite på igår kväll och innan jag visste ordet av hade jag läst ut den. Kempka var en av flera chaufförer åt Hitler redan 1932 men sedan huvudchauffören Julius Schreck oväntat dött 1936 blev han huvudchaufför. Därefter blev det givetvis ett evigt åkande där han serverar anekdoter om hur Hitler gillade bilturerna och gärna ordnade mat åt honom. "Jag skriver inte om politik" påpekar Kempka och det blir mycket riktigt mest anekdoter ur hans egen synvinkel. Och även om han ödmjukt beskriver sig som "en enkel människa utan högre bildning" så hade han en militär grad och var i grunden SS-man. Hur mycket han slirar på sanningen kan givetvis diskuteras. Den riktigt intressanta delen är förstås hans roll kring Adolfs död. Han beskriver, som många andra, den tröstlösa stämningen i bunkern i april 1945 och hur han 30 april blir uppringd av adjutant Otto Günsche som ber honom ordna 200 liter bensin. Han frågar givetvis varför och Günsche får erkänna att Hitler och Eva Braun just tagit sina liv. Hans vagnpark är mer eller mindre bortbombad men flera bilar är dock intakta (om än under nedstörtade tak) och han lyckas tappa ur 160 - 180 liter som han senare får använda för att bränna kropparna. Han bär personligen ut Eva Braun (eftersom han inte vill att hennes fiende Bormann gör det) och tillsammans med Günsche och dr Stumpferer häller han bensin över paret som läggs i en grund grop. Med en tändsticka från Goebbels kan man så tända på. Detta är så långt vad han själv ser. Vad som senare händer med kropparna får han höra via andra, troligen främst Hitlers betjänst Heinz Linge (som också överlevde och skrev en bok). Kring midnatt 1 - 2 försöker han ta sig ut ur Berlin och får trolige se (även om han inte då helt förstår det) Bormann dö. Genom att senare räddas av en okänd jugoslavisk kvinna som ger honom en smutsig overall klarar han sig. Framryckande ryska trupper tror att han är en förtryckt tysk arbetare och skålar med honom. Han kan därefter ta sig ut ur staden och småningom vandra ner till Berchtesgaden där han odramatiskt grips av amerikanerna 20 juni 1945. Han skriver visserligen att amerikanerna gick på honom lite hårt i samtal men menar väl samtidigt att de ändå var okej (hans öde är milt jämfört med den misshandel och tortyr som Linge och Günsche samtidigt utsattes för i Lubjanka-fängelset i Moskva). Efter att ha vittnat i Nürnbergrättegången friges han 9 oktober 1947 och försvinner in i anonymiteten fram till sin död 1975. 

Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood

 Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood" (1987) av Peter Stephan Jungk. Vem var då Franz Werfel (1890 - 1945)? Han var en på sin tid synnerligen populär författare, först i det tysktalande Centraleuropa och senare även i USA. Samt givetvis här och där i en del andra länder. En stor del av det han har skrivit finns översatt till svenska. Idag är han dock tämligen bortglömd men mer specialintresserade känner exempelvis till verk som "De 40 dagarna på Musa Dagh" eller "Sången om Bernadette". Werfel föddes i en burgen familj i Prag och var vän med Franz Kafka, Max Brod, Ernst Egon Kirsch och andra i den så kallade "Pragkretsen". Han blev inte ägare till familjens handskmakeri, till föräldrarnas bestörtning, utan satsade på litteraturen. Han har senare i flera verk skildrat sin ungdom, inklusive ett (mestadels ofarligt) deltagande i första världskriget och vid revolutionen i Wien 1918. Han blev Alma Mahler tredje (och sista) man och slog under mellankrigstiden brett igenom som romanförfattare. Han stod på höjden av sin berömmelse i slutet av 30-talet då hans (och många andras) tillvaros krossades när nazisterna besatte Österrike 13 mars 1938. Han flyttade raskt till Frankrike men fick fly även därifrån 1940 då nazisterna ryckte in igen. Hans roman "Sången om Bernadette" kom (så att säga) till i det ögonblick i augusti 1940 då Werfel bad till gud vid altaret i Lourdes och lovade att skriva en bok om flickan som såg den heliga jungfrun bara han kom levande ur Frankrike. Tillsammans med sin fru samt Heinrich och Golo Mann, med flera, korsar han gränsen till Spanien till fots 13 september 1940 och kommer till USA där han tidigare haft framgångar men får förnyade sådana. Han kan därefter leva ett gott liv, mest i kretsen av andra exiltyskar, tills hans hälsa bryts ner 1943 - 45. Han hinner uppleva slutet på kriget i Europa men dör sedan knall och fall vid sitt skrivbord 26 augusti 1945. Som författare skrev han i lite olika stilar och han förändrades även angående sina teman men han är på inget vis svårläst och värd ett bättre öde än att ha sina böcker samlandes damm i antikvariat eller biblioteksarkiv. Läs Werfel! 

Svindleriets ädla konst

Den femtiosjunde boken som jag har läst ut är "Svindleriets ädla konst - en idébiografi över Joseph Roth (2014) av historikern Anders Björnsson. Vi följer här den österrikisk-judiske författaren och journalisten Joseph Roth (1894 - 1939) under hans 20 år av skrivande under mellankrigstiden. Född i Galizien kom han sedan att skriva i Wien cirka 1918 och därefter var han huvudsakligen verksam i Europas metropoler (främst Paris), ständigt resande, ständigt med tillfälliga bostäder, ständigt pank och med eskalerande alkoholproblem. Även om vi får en biografisk skiss av Roth så handlar mycket främst om hans tankegångar och ideologiska förskjutning (inte olikt den hos författarkollegan Franz Werfel), från 1918 år "Röde Joseph" till en nostalgisk högerman som 1938 var nyckelperson i långt gångna planer på att restaurera den habsburgska monarkin i Österrike för att förhindra nazisternas invasion (vilket jag, utifrån vad som hände, inte tror hade spelat så stor roll). Året därpå dog han av sitt drickande i Paris, våren 1939. En mycket lärd och intressant skildring av en av mellankrigstidens stora författare som fler borde upptäcka då mycket finns översatt. 
 

Mrs Dalloway

Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Mrs Dalloway" (1925) av Virginia Woolf. Jag läste den på nittiotalet men kom inför omläsning bara ihåg den inledande raden om att Mrs Dalloway skulle köpa blommorna själv satt ramhandlingen. Det hela utspelar sig i stort sett under en enda dag i juni 1923 men med återblickar. Clarissa Dalloway ska hålla en stor tillställning med diverse högdjur på kvällen men på morgonen rubbas hennes cirklar en smula av att hennes gamla kärlek Peter Walsh återkommer efter fem år i Indien. I bakgrunden har vi även den granatchockade soldaten Septimus Smiths och dennes lidande ute på gatan där han irrar omkring och tror sig se döda kamrater från kriget. Det är en bok du behöver läsa uppmärksamt då perspektivet ideligen förskjuts mellan olika huvudpersoner vars tankar vandrar fram och tillbaka i tiden. I grunden en rätt vemodig roman som på ett diskret vis pekar på tillvarons meningslöshet. 

Den falska vikten

Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Den falska vikten" (1937) av Joseph Roth. En av hans sista romaner skildrar tjänstemannen Anselm Eibenschütz under den habsburgska monarkin. Huvudpersonen lämnar armén och flyttar till avkroken Zlotograd där han blir "vågmästare" och ska kontrollera de lokala köpmännens hederlighet. Ett par personer i denna roman förekommer även i "Den stumme profeten". Allt går dock mer och mer åt skogen för Eibenschütz som blir bedragen av sin hustru, förvirrad över lokala seder och därtill mer och mer alkoholiserad samtidigt som han förälskar sig i en mystisk kvinna österifrån. Det hela slutar förstås med en urladdning och är ganska spännande läsning på det hela taget. Bärande tema är dock ex-soldatens förvirring då han kommer ut i den civila världen samt hur reglerna uppifrån krockar med verkligheten på lokalplanet.