Oktober - december 1937

 

Ovan: Greve Harrys grav på Père Lachaise, Paris. 

Nedslag i nittonhundratalet eller ”Oktober – december 1937”: Chips ligger i badet när hustrun kommer in och förklarar ”bluntly” att hon visserligen ska resa med honom hen men att hon därefter åker till Pudmerice 18 oktober för en vecka med Pálffys. Makarna grälar och Chips tycker inte att Honor ger dem en chans. Dagen är därefter mer eller mindre förstörd för hans del. JG går igenom planer för Berlins omgestaltning med Speer. Man planerar för hur det ska se ut ”till världsutställningen 1950”. Viktigt att Grünewald skonas. Senare förbereder man för besök från hertigen av Windor. Honor talar 10 oktober om för Chips att hon brutit med Pálffy och inte ska träffa honom för stunden. Han är nu istället på bättre humör resten av dagen.

JG är inte på bättre humör utan är i dagboken 11 oktober rasande över Toscanini som förklarat för Fürtwängler att om han dirigerar i Bayreuth finns ingen plats för honom vid festspelen i Salzburg. Han noterar att hertigen av Windsor och Wallis tagits emot fint i Berlin även om han uppenbarligen inte varit på plats själv. Samma eftermiddag träffar han dock hertigen och intas av denne. ”Gott människoförstånd... inte snobbig... Skada att han inte är kung längre... med honom kunde vi ha skapat en allians. (…) Han störtades för att han hade ryggrad nog att försök vara en riktig kung... frun enkel men elegant.” Chips är samma dag i Southend ”men ska inte störa (dagboken) med mina medelklassväljares göranden och låtanden...”

JG får 18 oktober ett utbrott mot Tjeckien efter att sudettyskar har misshandlats och ska hålla skarpt tal. På kvällen ser han filharmonikerna under Fürtwängler som bland annat framför verk av Brahms. Dagen därpå, 19 oktober, noterar han nya oroligheter i Palestina och att stormuftin flytt medan britterna brutalt slår ner arabiska protester. Chips deltar 21 oktober i parlamentets öppnande. Eden håller ett ”lugnt och inte alltför antidiktatoriskt tal”. Därefter hastar Chips till Southend där han håller hela tre tal under dagen .Han gläds även över att Franco har intagit Gijón och nu kan koncentrera sig på Madrid. 25 oktober träffar han lady Cunard som ser ungdomlig ut efter spa. Prinsessan Olga har ingripit för hennes del och hon är nu något mindre bojkottad av kungafamiljen och har bland andra träffat hertigparet Kent. Chips åhör 26 oktober kungens trontal (”en massa stammande”, noterar JG i sin dagbok) och en viss Mat Ridley talar uselt. Chips minns hur de brukade besöka bordeller då de var yngre ”och jag såg honom prestera långt bättre än idag”. 30 oktober är Chips på möte med ett par hundra rika judar i Southend och även om han vid ett tillfälle kommer av sig och får lust att skrika ”Heil Hitler” så blir mötet en succé.

Ovan: Wilhelm Fürtwängler dirigerar

Joseph Roth skriver 2 oktober till Stefan Zweig: ”Hotel Foyot rivs på order av stadsmagistraten och igår lämnade jag det som den sista gästen. Symboliken är alltför tydlig.” 6 november noterar Chips hur deprimerad hans fru är och undrar om hon verkligen brutit med Pálffy fullt ut. 8 november reflekterar han över en vid Francois de Croisset som dött. Chips minns hur denne stötte på honom på Ritz i Paris 1918. ”Tidigare samma kväll hade jag haft en liknande scen med Proust!” 9 november får han under en middag på belgiska ambassaden höra att prinsessan Helena av Rumänien ”får glas infört i ögonen istället för att bära glasögon... låter riskabelt” (troligen kontaktlinser, min anmärkning).

10 november blir för Chips ”en dag jag ska minnas” då han blir direktör i Guinness & Co. Han noterar att MacDonald dött under en resa till USA: ”Den gamle hycklaren finns inte längre och få kommer att sakna honom.” Hemma väntar Honor och Kitt Brownlow, ”som nu är min fiende, eller om jag är hennes” (på grund av hennes roll i Pálffy-affären). Chips reflekterar över vad hans far skulle ha tyckt om hans framgång och över faderns person: ”He was the dullest man I have ever known, the most charmless, uninteresting individual one could imagine or invent...” Kvällen avslutas med en bankett där premiärminister håller ett ”very sane” tal och meddelar att han ska skicka lord Halifax till Berlin. Man äter ostron och dricker champagne med det vanliga gänget och alla blir ”tipsy” innan Chips brakar i säng vid 02. Nicolson är samma dag på väg till London och får av en vaktmästare höra att MacDonald är död. Han blir ändå chockad men då han senare under dagen får förslag om att skriva en biografi över MacDonald tackar han nej. ”Man kan inte skriva en biografi över någon man inte känner tillräcklig entusiasm inför”.

11 november noterar Chips att en präst i Paris, som avfärdat hertigens av Windsor närvaro vid en stilleståndsceremoni, ”borde flås levande”. Han är dock glad över att hustrun håller på med trädgårdsarbete i Kelvedon, ”but she seems so frozen, so fixed, so purposeless. Her father says she is mad.” Makarna diskuterar Kelvedon 12 november. Chips är nöjd över en diet på frukt och mjölk ”som jag dock inte tillämpar då jag äter ute.” Han avslutar dagen med att se ”Fången på Zenda.” 15 november är Chips irriterad över att inte ha blivit inbjuden till nästa hovbal men tänker heller inte fika efter en inbjudan. Han har en tröttsam eftermiddag med arkitekten som ska ställa i ordning Kelvedon: ”I was tempted to kill him and saw the placards: MP kills his architect”. Harold Nicolson utkommer med sin första bok (”Small Talk”): ”I think it will be good, a mild form of Proust”. Chips noterar att även hustrun Vita ger ut en bok om sin mor vilken Chips kände och betraktar som en grande dame. Samma dag har Harold Nicolson i rökrummet ett långt samtal med Winston Churchill om Tyskland. Churchill tror att det tyska flyget nu är starkare än det brittiska och franska tillsammans och om Tyskland får italiensk backning behöver man hjälp från Sovjetunionen för att besegra de centraleuropeiska diktaturerna i luften.

Honor flyger 16 november till Paris och Chips oroar sig över en eventuell flygolycka. Senare under dagen får han istället höra att hela hertigfamiljen av Hessen omkommit, faktiskt bränts ihjäl, i en flygolycka. Planet hade misslyckats med att landa över ett dimmigt Bryssel och flög istället till Oostende men något gick fel vid landningen. Honor ringer och Chips får berätta medan han funderar över vem som är med henne på Ritz (Diana Boothby?). 18 november är Chips på middag med hertigparet Kent och han noterar att prinsessan Marina är ”piano” fast hertiginnan av Hessen var hennes kusin. Plötsligt anmäls kung Leopold III av Belgien och man konverserar. Chips och kungen pratar om Eton och kungen medger att han ”lite” gillade att slå sina underlydande (”fags”).

19 november tar Chips emot en delegation från Southend som klagar på matpriser. ”One so sympathises with these poor people until they something so stupid, so tactless, and so ill-informed that one suddenly hates them, and all democracy as well.” 22 november noterar han att utrikesminister Litvinov fått papper beslagtagna i Moskva: ”Perhaps he, too, will be shot. What a good thing.” Chips tar emot någon österrikisk före detta furste som på grund av nöjen ser uppsvälld och sliten ut ”redan vid 23”. Han grälar med Jim Thomas och ”hatar honom” efter att denne i parlamente försökt ställa sig in hos en minister, Walter Elliot. Samma dag, 22 november, skriver Hans Fallada kontrakt med Tobis-Klang-Film-Gesellschaft om en film vid namn ”Der Eiserne Gustav” (”Hackendahl ger sig aldrig”). Emil Jannings ska göra huvudrollen. JG träffar samma dag lord Halifax i Berlin och de båda har ett bra samtal: ”Man måste bara ha lite tålamod”.

Joseph Roth, som är på Hotel Paris-Dinard, skriver 23 november till Stefan Zweig på skrivmaskin att han varit sängliggande på grund av förgiftning av sömnmedel. Han kan knappt äta och arbete kommer inte på fråga. 25 november pratar Chips och folk omkring honom brev och dagböcker. Man pratar om en brevsamling från en prinsessan Leiven vilken publicerats. Något i sällskapet frågar ”vem har tid att föra dagbok nu?” och Chips föreslår Duff Cooper. Han sitter med Harold Balfour och Hubert Duggan samt Harold Nicolson för vilken han berättar om sin dagbok. Nicolson säger att han borde lämna den till Christ Church för publicering efter hans död. Nicolson själv skriver samma dag att Chips rentav ville att han skulle ge ut dagboken men att Nicolson istället gav honom det råd som både beskriver.

28 november sammanför Chips ett par personer: ”Fritzi of Prussia liked meeting Xandra Haig. The Kaiser's grandson and heir... amiable with the fieldmarshalls daughter.” 30 november dör Harry Graf Kessler stilla av hjärtsjukdom på en klinik i Lyon. Chips, i hög grad levande, är dock orolig över fruns depression och vad han hört i Österrike tidigare: ”Any woman Pálffy touches is never the same. They god mad or odd.” (Pálffy var för övrigt gift åtta gånger). Hubert Duggan klagar på att Chips ”dumpat” honom för att han nu är fattig men sanningen är att ”jag står inte längre ut med honom.”

Å andra sidan är det många som vid denna tid faller i onåd inför Chips. 2 december är han på amiralitetet där han träffar Duff och Diana. Han noterar hur elak Duff är mot sin fru ”and I suddenly knew I hated him... he is vain, arrogant and cruel... but I shall not let on.” Harold Nicolson tillbringar 4 december en timme hos Baldwin som är märkt av artrit men i övrigt pigg. De diskuterar abdikationskrisen och Baldwin säger att ex-kungen hade ”en trettonårings hjärna” plus att Churchill är dålig på att ljuga vilket gör honom till ”en usel sammansvuren”. På promenad 5 december träffar Chips lord Halifax och diskuterar dennes genomförda besök i Tyskland. ”And, he said, he liked all the nazi leaders, even Goebbels! Whom no one likes!” (…) He thinks the regime fantastic, perhaps too fantastic to take seriously.” Chips reflekterar över att London borde ha varit trevligare mot Ribbentrop. ”Som nu avgår, förbittrad... och kanske ska bli utrikesminister i Berlin.”

Ovan: Lord Halifax, brittisk utrikesminister 1937

9 december är JG med vid en diskussion om huruvida man ska skärpa straffet för äktenskapsbrott men han är emot det (det tror jag det). Han mottar 11 december en rapport om hur Heydrich ska ”cetralisera” polisarbetet i Wien. Även Chips lyssnar på en rapport då han uttråkad hör hur Atlee redogör för besök i Spanien i parlamentet 13 december. Honor planerar en middag som hon tydligen organiserat dåligt. London pratar annars om en bal hos lord Beauchamp som officiellt är födelsedag för sonen Richard men egentligen ett försök att rehabilitera den skandaliserade lorden. Uppenbarligen blir det en succé för dagen efter ”talar London inte om något annat” och ”The ancient regime is indignant; but one fact emerges: no one cares a hoot now about anything.” Chips avrundar dagen med att en sista gång besöka Norfolk house, som ska säljas, för ett coctailparty. ”Huset är för stort, för smutsigt, för dystert” (det revs 1938 och gav plats för kontorsbyggnader). JG reflekterar samma 14 december kreativt kring jurister: ”Jurister har överhuvudtaget bara en tjänande roll. De måste ge nödvändiga statsåtgärder en mantel av legalitet”.

Chips tycker 17 december i en reflektion att han borde prata mer i parlamentet. Han är otroligt duktig på att närvara men talar väldigt lite ”either out of laziness, ignorance or shyness.” Han noterar att man inte sover så bra någon annanstans som i biblioteken i byggnaden och denna dag väcks han av att Atlee sitter en bit ifrån honom och läser. Han funderar senare under dagen om han kan gifta bort svägerskan Brigid med prins Fritzi (de gifter sig 1945). 18 december börjar tungt:

”I awoke with a head of lead, feeling at least 96.” Han noterar senare hur Windsors ignoreras av societeten i Paris och att de lika gärna kunde återvända till Storbrutannien om det inte vore av hänsyn för det nuvarande kungaparet. 20 december visar Nicolson för Chips ett brev från en man som påstår att han står i förbindelse med den döde lord Curzon. Chips noterar att lorden ironiskt nog var road av spiritism medan han levde. Han är sedan på fest till 03.30 men spik nykter och dansar av hjärtans lust.

JG hör samma morgon, 20 december, att Ludendorff dött och med AH börjar man genast planera för sorgemanifestationer och en storslagen begravning. Dagen därpå, 21 december, har han och AH en filosofisk diskussion: ”Vi talar om socialismen. Den är tjugonde århundradets uttrycksform medan nationalismen var nittonde århundradets. I Nationalsocialismen har fyra försonat nittonde och tjugonde århundradet. Vi tänker och handlar kollektivt... ”

The Gilded Gutter Life of Francis Bacon

Den åttioförsta boken som jag har läst ut i år är "The Gilded Gutter Life of Francis Bacon" (1994) av Daniel Farson. Författaren lärde känna Bacon i Soho i början av 50-talet och de förblev därefter vänner i över 40 år och under resten av Bacons liv. Francis Bacon (1909 - 92) föddes på Irland av engelska föräldrar men passade aldrig in i miljön och skickades redan på 1920-talet av sin far till London. Han slog  sig ner i London där han, med korta avbrott, kom att tillbringa resten av sitt liv. Hans speciella plats i storstaden blev Soho där han frekventerade flera barer och uteställen under hela sitt resterande liv. Farson mötte honom på dessa platser som Bacon besökte med folk som konstnärskollegan Lucien Freud eller fotografen John Deakin. Vi får även skildringar av de originella personer som drev flera av Bacons stamlokus. Först och främst följer dock Farson Bacon under fyra decennier. Som kämpande konstnär ännu under sextiotalet fram till ett större genombrott på sextiotalet varefter han aldrig mer behövde bekymra sig om pengar Bacon levde som en rockstjärna med ständiga krogrundor och smärre skandaler samt en del tragedier, med älskaren George Dyers självmord 1972 som den största. Mer positiva sidor av Bacon lyfts dock fram såsom hans vänfasthet, lojalitet och generositet. Han var dock en hyperkänslig människa, snar till både glädje- och vredesutbrott för saker som andra skulle ha funnit obetydliga. Mot slutet av sitt liv får Bacon och hans gäng se hur det kära gamla Soho gentrifieras och de gamla stamhaken förvandlas till oigenkännlighet. Allt som allt fascinerande läsning om en av de sena 1900-talets största och mest intressanta konstnärer. 

Juli - september 1937

 

Ovan: Il Duce besökte Der Führer 25 - 29 september 1937

Nedslag i nittonhundratalet eller "Juli - september 1937": Andra halvåret 1937 börjar bra för Chips Channon. Dagbok 1 juli: ”Awoke refreshed. I miss Honor. Had lunch with Alice Hoffmansthal, who is very secretive about her love affair with Fred Ashton, an australian ballet-dancer”. Senare blir han i parlamentet uppsökt av Duff Cooper som ber honom att ersätta denne vid en middag hos lady Cunard. Hon är ju en man kort! Panik! Tyvärr kommer Chips inte fram på hennes telefon men ringer hennes granne, den italienske ambassadören, som meddelar henne att Chips är på väg. Han stressar så pass så att han kommer före alla andra gäster och har en trevlig middag förutom att stearin faller på honom. När han senare återvänder till parlamentet skämtar några andra ledamöter angående stearinfläckarna och säger ”Harold (Balfour) has come all over you!” 2 juli träffar Chips på en testund den gamle rabulisten Wyndham Lewis och sponsrar för dennes skull en tidsskrift (pro-Franco) som Lewis ska skicka till alla parlamentsledamöter.

JG är samma dag glad över att pastor Martin Niemöller ”äntligen” arresterats. 6 juli är Chips åter på lysande humör: ”I suddenly like society again and we seems to be much in demand and popular; it bores and tires me more than before, but it will probably never lose its glamour for me.” 8 juli har Chips åter problem med en middag hos Cunard då en omröstning hotar att dra ut på tiden och han till sist får tillstånd att ”smita ut”. ”Jag var inte sist”, konstaterar han om middagen. 12 juli får Chips i parlamentet äta middag med lord Mountbatten (”Dickie”) och hans hustru Edwina och han finner dem båda gudomliga. Makarna firar fyraårig bröllopsdag 13 juli och utbyter presenter. Chips avslutar dock dagen med betraktelsen ”I am half dead with fatigue, nerves, society and drink.”

Inte heller JG mår lysande vid denna tid då han 16 juli skriver att han är sjuk i ”underlivssmärtor” (könssjukdom?) medan han i medierna följer det pågående kriget mellan Japan och Kina. Han lyckas dock övervaka invigningen av ”Haus der Deutche kunst” 18 juli och sedan grannhuset med ”Entartete kunst” (”urartad konst”) dagen därpå. Denna 19 juli följer Chips Channon en hetsig debatt om spanska inbördeskriget i parlamentet och senare är han hemma hos Jim Thomas: ”I stayed with Jim until 3 AM... talking...” Dagen därpå ska han äta middag med Diana Cooper men hålls kvar i parlamentet av en debatt och senare ber Jim Thomas om att bli hemkörde av Chips. ”Remained late and put him to bed”.

Ovan: James "Jim" Thomas, 1 viscount Cilcennin (1903 - 60), var sommaren 1937 Chips "samtalspartner". 

Joseph Roth är sommaren 1937 åter i Oostende och därifrån skriver han 21 juli till Blanche Gidon. Han noterar att han sålt 1 100 exemplar av "Den falska vikten" (vad som blev hans näst sista roman) men ”jag tror inte jag skulle kunna vila från skrivandet ett enda år.” JG har 23 juli åter ett samkväm med AH och de diskuterar Spanien. ”Führern tror inte längre på ett fascistiskt Spanien eftersom Franco är en general och inte har någon rörelse bakom sig.” Chips lyssnar 27 juli då Winston Churchill håller ännu ett varningstal angående den tyska upprustningen: ”To hear him is to believe that the germans are arriving tonight. What utter nonsense, but his fear and dislike of them amount to an obsession and threaten seriously to undermine his judgement on other mathers. He is becoming a man with une idée fixe.” Han är därefter åter hemma hos Jim Thomas och ”talar” till 03 på natten samt tar ett glas. Dagen där på är Chips ett vrak och konstaterar att dessa nätter med sprit och utsvävningar visserligen bara skadar honom själv men skulle inte ha skett om Honor inte stängt ”the matrimonial portcullis” (ungefär ”de äktenskapliga portarna”). Han konstaterar senare samma dag att det finns fyra områden där folk sällan säger sanningen vilka är sex, pengar, religion och Mrs Simpson. Han bjuder in en ung polisman på ett glas och de pratar i en halvtimme. Polismannen, som jobbar med sedlighetsfrågor, berättar om platser i Belgravia som Chips (nästan indignerad) inte har en aning om. 28 juli skriver Roth, kanske mindre bakfull än Chips, till Zweig från Oostende och hälsar till honom från diverse personal.

JG besöker med AG Breslau 1 augusti och de tas emot med jubel. 2 augusti skriver Joseph Roth, mer otåligt, åter till Zweig och förklarar att ”vistelsen är inte densamma utan dig”. 3 augusti är JG irriterad över orkestrar: ”I filharmonikerna finns ännu några halvjudar. Jag ska försöka att få bort dem men lätt blir det inte. Fürtwängler försöker med alla medel behålla dem.” Vidare reflekterar JG ödmjukt över Österrike: ”Denna stat är ingen stat. Dess folk tillhör oss och ska komma till oss.” För övrigt är heller inte Tjeckoslovakien en stat och tjeckerna är ”ett skitfolk” och för övrigt ska ju Sudententyskarna ”hem till riket”. Inte utan skadeglädje konstaterar JG att nu även Bela Kun har arresterats i Moskva: ”Revolutionen äter sina barn.” 7 augusti kommer Chips till Tyskland (Sigmaringen) och glädjen är total: "The joys of being again in Germany, the heat, the orderly arrangements, the polite people, the friendly atmosphere, the amazing architecture and the startingly good roads.” Han träffar lite tyska ex-kungligheter och får 8 augusti hör en historia om hur den svenske greve Douglas syster gjort skandal genom att gifta sig med Ivar Tengbom, arkitekten. Därefter ägnar sig Chips åt umgänge med före detta kungligheter flera dagar framåt.

Ovan: Martin Niemöller (1892 - 1984), före detta frikårist och konservativ som blev präst och nazistmotståndare

14 augusti noterar JG att det förekommit gatuprotester mot arresteringen av Niemöller men polisen har betett sig oskickligt och har ju ”låtit de arresterade löpa!” Då han kommer till Nürnberg i hettan är staden som död. Han diskuterar omgestaltningen av Berlin med Speer och senare, inför partidagarna, blir det åter liv i Nürnberg och det hurras och heilas som vanligt om man får tro JG:s nästan monotona beskrivning av dylika evenemang. 20 augusti är han dock i Wien, närmare bestämt i Dianabad (som stängdes först 2020): ”Aldrig sett så många nakna judar på ett och samma ställe”. Senare under dagen hittar Chips ett brev till Honor från Kitty Brownlow om brev hon inte fått och även om Chips här blir lite invecklad så är poängen att han misstänker att Honor har den ungerske adelsmannen Franz von Pálffy (en man med kvinnotycke som under sitt liv var gift åtta gånger) som älskare. Han anklagar henne då hon kommer till rummet och hon sjunker ihop på sängen och erkänner allt. ”Mitt äktenskap rasade ihop!” Uppträden och gräl. Natten till 21 augusti sover Chips och Honor dåligt men tidigt på morgonen klär Honor på sig och går till älskaren (som bor på samma hotell) och säger att Chips vet allt och att de inte kan ses mer. Chips närmast puttar sin hustru ombord på ett tåg till Berlin där Honor släkt vistas och eftersom de måste hålla stilen blir de närmsta dagarna mer angenäma, att döma av en notering från 23 augusti.

25 augusti kommer makarna till Graz och så vidare till Slovenien där de träffar regenten Paul med familj: ”I am only happy really with royalty, and real royalty at that.” Dagen därpå gör Chips i dagboken av 26 augusti en närmast rörande bekännelse angående regenten: ”I think of all humans I love Paul the best. He is me, a cleverer, less practical, less sensible, more charming Chips. We are so perfectly in tune. There is nothing on earth that I would not confess or admit to him. No such intimacy with another human being has ever been mine. I share his thoughts and outlook.” 27 undrar han dock hur länge till den svårt anglicerade dynastin Karadjordjevic ska kunna sitta kvar på tronen. Premiärminister Stojadinovic är visserligen en redig karl ”Men serb och demokrat”. Plus att majestäterna behärskar flera av landets dialekter synnerligen dåligt.

6 september har JG sovit illa i Stuttgart men tar sig under dagen till Nürnberg där han under mängdens jubel far genom staden tillsammans med Ferdinand Porsche. Även natten till 7 september sover han illa för då drar Hitlerjugend förbi med fanor som burits genom hela Tyskland. Därefter blir det partidagar och JG sover illa eller är dödstrött i stort sett varje dag veckan därefter. Mot slutet av kongressen träffar JG för övrigt österrikiska nazister där männen skakar hans hand och kvinnorna pussar honom på kinden. ”Oh, ljuva folk – vi kommer!” Mindre entusiastisk inför Österrike är Chips som 20 september skriver att ”Österrike är dött för mig” i och med fnurran med Honor. Särskilt illa tycker han nu om förbundslandet Steiermark som är tråkigast och minst ”gemütlich” av dem alla. JG deltar samma dag i en övning där centrala Berlin förintas. ”Förhoppningsvis blir det aldrig verklighet.”

21 september skriver Joseph Roth syrligt till Stefan Zweig att han nu lämnar Oostende utan att denne kommit på besök men han noterar att Zweig minsann tagit sig tid att träffa Toscanini. Zweig besvarar brevet 25 september och försöker släta över saker: ”Ta hand om dig. Låt oss hålla ihop, vi få! (…) Du komme inte att vända mig mot Joseph Roth.” Samma dag står JG alldeles bredvid då AG tar emot Mussolini, som ser ”frisk och livlig” ut. Mussolini får senare på dagen även hålla tal till tyskarna vilket inte var något problem då han talade utmärkt tyska. 27 september träffar Chips i Hoch Ulm ärkehertig Max, bror till den siste österrikiske kejsaren: ”He”He is very royal, and I find I only get on really well with royalties...” Annars beskriver han ärkehertigen som antinazist, mindre intresserad av restauration och sval i förhållande till sin svägerska Zita. JG lär 28 september, under Mussolinis besök känna marskalk Badoglio: ”En fin och klok man.”

En lite mer mysig bild av Mussolini ger JG då han 29 september beskriver hur Il Duce träffar hans barn och klappar och kysser dem varvid Helga, den äldsta, förklarar att ”den andre führern är också väldigt snäll”. Senare under dagen avsked från Mussolini ”som med tårar i ögonen länge trycker min hand.” Omkring 30 september utges Hans Falladas roman ”Varg bland vargar”. Det är också 30 september som greve Harry gör sin sista dagboksanteckning. Den lyder i sin helhet: ”Christian och jag åkte till Marvejols för att få mitt hjärta röntgat. En trevlig ung läkare, Dr. de Fleury, som har tillgång till en röntgenapparat i stadens apotek, donerad med amerikanska pengar av markisen de Chambrun, hustru till senatorn, en amerikan. Staden, gammaldags och pittoresk, påminner om Weimar i stil och atmosfär, men nästan sydstatslik.”

Depeche Mode: A Biography

Den åttionde boken som jag har läst ut i år är "Depeche Mode: A Biography" (1999) av Steve Malins. Detta är tydligen, om man får tro författaren, den första biografin över Depeche Mode och precis som Philip Normans "The Stones" (1983) så slutar skildringen perfekt nog lagom då "tråkåren" tar vid med ett Depeche Mode som närmast blir ett projekt som då och då återupplivas med ofta trista och träiga skivor och turnéer som är okej men ändå alltid bjuder på lite yxigare versioner av de gamla låtarna än i fornstora dagar. Allt det där slipper vi här. Berättelsen skildrar ungefär 20 år av bandets liv och man skummar igenom barn- och ungdom snabbt i första kapitlet. Vi får dock de vanliga historierna om de olika grupperna man harvade i och om hur Martin Gore jobbade på bank och att både han och vännen Andy Fletcher var med i The Boys Brigade, en kristen ungdomsgrupp. 1980 hör man Dave Gahan, före detta ungdomsbrottsling och sångare i en annan grupp, sjunga Bowies "Heroes" och raggar honom genast till sin grupp. Drivande var dock den arbetslöse men ambitiöse låtskrivaren Vince Clarke. De fyra kom från den bättre arbetarklassen och med undantag av Gahan, med strulig bakgrund, präglades de (särskilt Gore) av en duktighet och präktighet men också en oförmåga att prata om känslor. Bandet harvar i sin hemregion men får kontrakt med lilla Mute Records (bara med ett handslag) och möter den redige och hederlige skivbolagschefen Daniel Miller, i början även bandets producent. Man släpper en rad singlar där särskilt den muntra "Just Can't Get Enough" blir en hit och slår igenom i sitt hemland med debut-LP:n "Speak and Spell" (oktober 1981). Redan innan året är över har dock Vince Clarke hoppat av gruppen som dock oförtrutet knegar på och Martin Gore träder fram som gruppens kompositör och man värvar den mer medelklassige samt klassiskt skolade Alan Wilder som blir gruppens drivne musiker. Därefter går gruppen ofta från klarhet till klarhet via en räcka singlar, allt större turnér, liveskivan och filmen "101" och därefter den relativa "kraschen" med turnén 1993 - 94 där bandet, med den heroinberoende Gahan i spetsen, mer eller mindre faller sönder. Boken slutar alltså "lyckligt" då bandet 1998 kör en greatest hits-turné med en nu betydligt piggare och drogfri Gahan men dock utan Alan Wilder. Medlemmarna diskuterar bandets framtid men kunde inte då vet att de skulle ånga på cirka 25 år till även om de redan här hade sin bästa tid bakom sig. Personligen lärde jag mig inte så mycket nytt om bandet utan det handlade mer om roliga detaljer (som att Martin Gore en gång hävdade att han druckit 67 veteöl på 11 timmar) men för den oinvigde kan boken, som är mycket lättläst, vara av intressen. 

Kapucinerkryptan

Den sjuttionionde boken som jag har läst ut i år är ”Kapucinerkryptan” (1938) av Joseph Roth. Skildringen av republiken Österrikies historia 1918 – 38 kom ut i färdigt skick bara någon månad efter ”Anschluss” i mars 1938 och blev även Roths sista roman. Vi följer här Franz Ferdinand Trotta, en syssling till den unge löjtnanten i ”Radetzkymarschen” under denne sorgslösa tid i förkrigstidens Wien och därefter genom världskrig och sammanbrott. Tyngdpunkten ligger dock på den bista efterkrigstiden. Franz Ferdinand var inte adlig, som sina släktingar, men familjen var dock burgen och har efter kriget förlorat merparten av sina pengar medan hans gamla vänner inom aristokratin, de som överlevt kriget, inte bara förlorat pegnar utan också titlar och inflytande. Franz Ferdinand ser hur ungdomskärleken Elizabeth, som han hastigt gifte sig med i september 1914, nu blivit en ”modern” kvinna som umgås i konstnärskretsar och gör lite som hon vill. Problemet är att hon även umgås med en del ganska ljusskygga figurer som mest verkar vilja plocka Trottas mor på de sista pengar hon har. Parallellt med detta skildras i bakgrunden republikens sammanbrott med Dolfuss diktatur och därefter nazisternas intåg, vilket blir bokens slutkläm. Franz Ferdinand Trotta är, likt Roth själv, en av dessa ”levande döda” som bara hjälpligt tar sig igenom tillvaron efter att hans världen i grunden störtat samman. Gripande.

April - juni 1937

 

Ovan: 12 maj 1937. Äntligen en kröning men med annan kung...

”Nedslag i nittionhundratalet” eller ”April – juni 1937”: Harold Nicolson noterar i sin dagbok 4 april 1937 att han av Victor Cazelet fått höra att kungafamiljen ska svartlista Emerald Cunard som först uppmuntrade Wallis Simpson att bli drottning och sedan tre gånger om förnekade henne då allt brakade samman. Chips problem 7 april består i att han cirka fem gånger om dagen störs av Kitty Brownlow som nu ringer för att berätta att hon dansat med någon hertig ”who has gone gay, which he occasionally does”. Hustrun Honor är irriterad över att Chips inte lägger an på henne och kommer därför inte att besvara inviter. Läget är komplicerat. JG är 12 april i sin tur irriterad över komiker som skämtar över staten: ”Det får vi inte tåla... de kan skämta om sig själva... allt annat är sentimentalitet”. Han noterar även att Hanfstaengl är i London och ”mottar hyllningar”: ”Ett svin... hade inte väntat mig annat av honom... Göring gjorde ändå ett sista försök med honom...”

Greve Harry opereras 13 april för sin mag- och tarmblödning och därtill med en ny typ av operation som inte testats förut. Efteråt skriver Harry att han ”lider mycket” då han inte vågar bedöva sig helt på grund av hjärtbesvär. Chips får 13 april till stånd ett avtal (som frun skriver på) om att han resten av sitt liv ska få 5 000 pund årligen utbetalt från hennes släkt. ”I guess I'm reasonably secured as long as I live”. Hans Fallada får 14 april höra att hans sjuke far dött. På väg till Leipzig, där föräldarna bor, träffar denne på Anhalter Bahnhof i Berlin på Rowohlt och berättar att han nu påbörjat en ny stor roman som ska heta ”Varg bland vargar”. Samma dag får Chips i sin dagbok ett utbrott över hur den kungliga familjen svartlistat Emerald Cunard. Gör det även samma sak men Channons eller beror på hustruns långvariga utbrott av mässling?

15 april reflekterar Chips kring alla som tycker att det är rent slöseri att Winston Churchill inte är med i regeringen. Chips må själv tycka om Churchill men är nöjd med att ha honom utanför regeringen trots att denne kommer bättre överens med Chamberlain än med Baldwin. Han har även fått veta att Baldwin ska avgå 27 maj och att Chamberlain ska utses till ny ledare för Tories och tas emot av kungen 29 maj. Samma dag ryar JG i sin dagbok över Funks lagförslag om att bara jurister ska kunna bli statsanställda: ”Jurister är alla defekta i hjärnan. Statsanställda ska vara folkets tjänare och inte paragrafryttare...” Chips har 17 april en dyster dag. Honor är ännu svag efter mässling och han vågar inte träffa sin lille son ifall han skulle råka smitta. Evelyn Waugh har gift sig med en Laura Herbert, fru nummer två. Duff och Diana har varit på Windsor. Kungen diskuterade Simpson vid middagen. Drottningen satt med fötterna uppe och drack te medan hon skvallrade med Duff sedan alla andra lagt sig.

Två dagar senare, 19 april, oroar sig Chips för utgången av spanska inbördeskriget: ”Franco may not win!” ”Will be a disaster for conservatism...” JG samma dag: Komikerkabarén tillrättavisad. Alla är rätt ynkliga. Nästa gång blir jag brutal!” 20 april är Chips i parlamentet och ser när Chamberlain lägger fram budgeten: ”This one is too complicated, and possibly over the heads of the country, which doesn't understand it.” Han och Honor går senare på en opera som är så tråkig så att de smiter iväg på en bal i Derby House med ”stimmung”. Tre dagar senare, 23 april, är Chips på Verdis ”Othello” men är mycket trött på grund av sömnrubbningar. Han noterar sedan att ”Mr Verdi did the trick” och han sover alla fyra akter och tydligen även snarkar.

26 april kommer George Orwell från fronten till Barcelona för att vila upp sig. Han noterar hur staden har ändrat sig sedan december 1936 och hur folk tittar på honom där han och hans kamrater går gatan fram i sina slitna munderingar. Samma dag träffar Chips hertiginnan av Atoll och hennes väninnor Mrs Rahtbone och Mrs Wilkinson som varit just i Spanien. ”These three highly unattractive females have first come back from Spain, where they visited Madrid (and, alas! just missed being killed by a huge shell!) ; and extreme reds. When duchesses and other aristocrats allow themselves to be used as tools of the communists, it's a sign of decay.”

Ovan: POUM-barrikad i Barcelona i maj 1937. 

Chips och Honor tittar 28 april på en lantegendom, Kelvedon Hall, och funderar på om de ska köpa den. JG reflekterar 29 april också över Spanien och närmare bestämt över bombningen av den baskiska staden Guernica dagarna innan: ”Stadsbombningen i Spanien skylls nu på oss... vi måste försvara oss.” Chips och Honor diskuterar i skiftet april – maj fram och tillbaka angående Kelvedon Hall. JG noterar 1 maj att Göring ska till Jugoslavien för att förhandla med regent Paul, Chips käre vän. Chips mottar 3 maj en inbjudan till en hovbal och konstaterar ”så det finns ingen svart lista”.

Samma dag träder Simpsons skilsmässa i laga kraft. 3 maj, på sitt hotell, får Orwell vid tolvtiden 3 maj höra om ”något slags bråk vid telefonstastionen” och när han går på Las Ramblas hör han skottlossning. Han bevittnar under dagen hur förvirrade strider utbryter mellan regeringstrupper, kommunistiska POUM och anarkistiska CNT. Själv hamnar han på Hotel Falcón, som hålls av POUM. Han kommer därmed att försvara POUM-byggnader medan civiligardister trycker i Moka Café.

4 maj får Chips höra att hertigen av Windsor nu återförenats med Wallis Simpson i Frankrike. Annars är han på middag hos Sibyl Colefax på 15 North Street. Efter att ha flyttat ur ur sitt palats har hon nu ett litet hus som hon ”gjort väldigt mysigt”. Det gamla vanliga gänget myllrar på middagarna: Winston och Clementine Churchill, Diana och Duff, Harold Nicolson, Noël Coward och många, många andra. De bråkas, tjafsas och diskuteras om spanska inbördeskriget och hertigparet Windsor. Chips noterar hur den annars milde Nicolson blir brysk och påstridig i diskussioner. Dagen därpå, 5 maj, sitter Chips med Jim Thomas i Ayes lobby i parlamentet och säger att ”jag skulle vilja tatuera in hammaren och skäran i baken på hertiginnan av Atholl” när damen i fråga står framför honom. Just då meddelar någon att Baldwin håller sitt avskedstal och alla rusar in. Parlamentet är taget då han gör det med stor skicklighet.

JG väcks natten till 7 maj angående nyheterna om luftskeppet Hindenburgs brand och kan inte somna om. Senare på dagen noterar han striderna i Barcelona. AH, som han träffar mot kvällen, är också skakad över Hindenburg men säger att ”framtiden tillhör flygplanen”. Den engelska kröningen närmar sig och på kvällen 7 maj är Chips på middag med representanter från kolonierna och den kritiska punkten är om kungen ska kunna hålla ett tal vilket till en början blir svårt då denne inte får fram ett ord men till sist lyckas han och alla låtsas nöjda inför monarken; ”faltering, patethic with his halting speech and resigned kindly smile”. I Barcelona är läget lugnt 8 maj även om barrikader kommer att stå kvar till juni. JG noterar denna dag att Göring sagt sig vilja bygga fler luftskepp: ”Mer än prestigefråga än en fråga om ändamålsenlighet”.

11 maj noterar JG ilsket att den brittiske Labourpolitikern George Lansbury har besökt AH i en bomullströja. ”Nu får man ju förlåta denne tölpige engelsman för en sådan klädsel. Och dessa kallar sig som det goda samhället!” George Orwell återvänder denna dag. I Storbitannien kröningsdagen då man samlas i Westminster Abbey för se kungen smörjas och därefter ska släktingar fram och kyssa honom. Chips snäser av några socialister som tycker de fått en dålig plats med ”ni ska vara glada att ni alls får komma hit.” Chips har givetvis ordnat en fest i hemmet och många ur det vanliga gänget kommer och mot natten försvinner Honor och delar av sällskapet till en nattklubb medan Chips själv sitter uppe till gryningen och pratar och dricker med några nattugglor som dröjt sig kvar. Sista meningen för denna dags anteckning blir: ”I must really try to be a peer before the next coronation”. De närmsta dagarna innebär för Chips del ytterligare en räcka middagar med bland andra tyska prinsar och regenten. Nicolson är givetvis också på kröningen och besöker innan själva ceremonin MacDonald som gör nya håll i sitt bälte. Nicolson säger till honom att han ser bra ut och MacDonald svarar ironiskt: ”När jag besökte ett mentalsjukhus slogs jag alltid av hur prydliga de värsta dårarna såg ut”. På kröningen noterar Nicolson sedan mest hur turordningen brakar ihop och många blir fast länge i Westminster Abbey.

Ovan: Hindenburg exploderar 6 maj 1937. 

Det är omkring 21 maj 1937 vid spanska fronten. George Orwell får ett skott genom halsen men överlever mirakulöst då inga vitala ådror träffas. Chips är 25 maj på en middag ”där alla 40 damer presenteras indivuduellt för den fete kungen av Egypten” Han är sedan ute på stan med regenten Paul som denna dag återvänder till Jugoslavien. Därefter parlamentet: ”A dull house tonight because the King and the Queen are dining with Mr and Mrs Baldwin to mark the end of his long premiership”. Greve Harry lämnar denna dag kliniken efter mer än en månad där.

Det är 27 maj och Baldwin lämnar parlamentet. Chips är på lunch med Duff Cooper ”som inte låtsas om att han ska bli sjöminister liksom att Leslie Hore-Belisha ska bli krigsminister”. Både Chips och Harold Nicolson åser Baldwins farväl. Efteråt träffar Nicolson MacDonald som på morgonen varit på samtal med kungaparet och erbjudits men avstått earl-titeln. Han hade sagt till drottningen att kungen skötte sig så bra sedan tillträdet och hon svarade ”And how am I doing?” Kungen hade sagt till MacDonald han nästan inte mindes något av kröningen. 28 maj tar kungaparet emot Baldwin som dock accepterar både earl-titeln och strumpebandsorden. Hans fru får en GBE (Dame Grand Cross).

JG noterar 29 maj hur flera ur det gamla KPD-gardet (Neuman, Remmele, med flera) i Moskva har arresterats som trotskister. ”Ödets grymma ironi!” Dagen därpå, 30 maj, är AH rasande över att tyska slagskeppet ”Deutschland” har beskjutits av spanska regeringstrupper med flera döda och skadade till följd. ”Han tänkte först bombardera Valencia men beslutar sig sedan istället för Almeria samt, om möjligt, att sänka ”Jaime”. Dagen därpå beskjuter ”Scheer” mycket riktigt Almeria. Samma dag, 31 maj, ser Chips på när Neville Chamberlain väljs till tories ledare i Caxton Hall. Den nye premiärministern rivstartar och redan 1 juni har denne en vass men även humoristisk replikväxling om en försvarsskatt med Winston Churchill, vilken av Chamberlain kallas ”the right honourable uncle”. Chips funderar på om han ska accepterar ett förmodat erbjudande om att bli sekreterare åt handelsminister Euan Wallace.

3 juni noterar Chips i sin dagbok att ex-kungen och Wallis gift sig och att folk diskuterar varför han ska förskjutas så då de gifte sig enkelt i Tours. Senare under dagen får Chips ett tack från ex-kungen ”som denne måste ha skrivit direkt efter vigseln”. 4 juni är Chips på middag med ”semikungligheter”, bland andra vår egen kungs far Gustav Adolf. Han noterar att Atlee, ”a drab little insect”, försöker bli ”cordial and debonair”. 8 juni träffar Chips på den nu ruinerade lady Curzon och samtalar med henne. ”I am determined to die rich and respected and to profit from the example of her ruin.” 9 juni bevittnar Chips när Baldwin intar sin plats i överhuset och att han inte riktigt vekrar passa in. 14 juni bryter ett gräl mellan Honors och hertigparet Kent ut. Honor får ett brev från Sidney Herbert, hertigens adjutant, där denne anklagar Honor för att ha bett en pressfotograf ta bild på deras två söner tillsammans. Dock hade en vän, professor Loewenthal, tagit en bild för att hon höll på skulptera sonen i trä och behövde en bild just då Paul lekte med hertigparets son. Med andra ord ett missförstånd. Chips rasar över Kent, ”a disloyal little bastard”, låter sin adjutant skriva sådant. De är ännu arga dagen efter och Honor tycker inte ”vi borde vara vänner med sådana människor”.

15 juni noterar Chips att Blum bett om diktatorisk makt, ”så får vi även en diktator i Frankrike”. Det är oroligt i Barcelona och Orwell får höra att POUM-ledaren Andres Nin arresterats samma dag och 16 juni förbjuds POUM och en våg av arrester följer. Prinsessan Marina skriver 16 juni ett brev till Channons och ber om förlåtelse för missförståndet. JG har det heller inte lätt. 17 juni är han ”fullkomligt utarbetad” och behöver semester. Chips vaknar upp om morgonen 17 juni ”åter lojal med monarkin och Kents”. Han noterar att Peter Pans skapare, John Barrie, ligger för döden. ”Har alltid gillat den lille mannen”. Nin dör 20 juni i häkte även om det dröjer innan världen får veta detta. Orwell, som skaffat frisedel efter sina skador, kommer åter till Barcelona 21 juni men behöver genast gömma sig. JG åhör samma 21 juni hur Himmler ”rapporterar om koncentrationsläger”. Han ska besöka ett läger med Himmler: ”Där finns nu mest avskum”. Därefter barnen en ponny. Chips tar 21 juni emot Peggy Münster som ger detaljer om Windsors. Senare under dagen är han på Ascot och bemöter Kents artigt men kyligt. ”De har betett sig illa och får anstränga sig lite”.

Ovan: Hertigparet Kent (Gerge och Marina), 1938

22 juni besöker Orwell den arresterade vännen George Kopp i fängelset men måste redan 23 juni korsa gränsen till Frankrike tillsammans med hustrun för att inte bli arresterad. Chips har det samma dag bekvämare och besöker sitt gamla college i Oxford och man pratar om en Owen som var där 1919. Chips säger att ”hur länge har stackars Owen varit död... 10 – 12 år?” och en i sällskapet svarar: ”Han sitter mittemot dig”. Lion Feuchtwanger är på författarkongress i Paris 24 juni och får träffa president Lebrun. I övrigt är bland andra Franz Werfel där ”och vi kommer ganska bra överens”. JG uttrycker i dagboken 26 juni förnöjsamhet med Chamberlains fredliga hållning mot Tyskland och att även Eden verkar med på tåget. 27 juni känner sig Chips mer utanför sällskapet än någonsin. ”Vi träffar ingen” (överdrift) då jag är i parlamentet hela tiden”. Han skyller dock en del på sin hustru vilket ”hatar sällskapsliv och är osocial” (överdrift igen). I samma veva reflekterar Chips över kungen av Grekland som i stort är en diktator och inte känner en enda grek eller försöker närma sig dem.

29 juni är Chips, mannen som aldrig träffar någon, på middag hos en Leo d'Erlanger och tackar honom framåt morgonen med ”Best party since Görings which faux pas, since he is a jew, was tactless but well-meant. I have not enjoyed myself so much since before summer. Tomorrow I shall be a wreck.” 30 juni flabbar JG i sin dagbok över att Frankrike tycks på väg mot statsbankrutt: ”Arvet efter Blum”. Chips är samma dag också upprörd över att Frankrike överger guldmyntfoten och att en markis i parlamentet fick kläderna avslutna av kommunister. Annars sysselsätter han sig med Jim Tmas med vilken ha skulle vilja ha ”a great frienship”. ”I think I am attracted by Jim Thomas from narcissism; he is so exactly like me in character, and even in manner; he has, perhaps, more charm, but less imagination.” Denna juni har makarna Werfel en sista fest i Haus Mahler innan man säljer egendomen.

Electronic Body Music

 

Den sjuttioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Electronic Body Music” (2024) av Yuma Hampejs och Marcel Schulze. Boken kom först på tyska 2023 och sedan i en ny och utökad upplaga på engelska 2024. Det 600-sidiga verket är ett kärleksarbete av två entusiaster som ville dokumentera Electronic Body Music (EBM, ibland kallat ”råsynt”) i Sverige innan flera av nyckelpersonerna hunnit försvinna. Parallellt med skildringen av scenen får vi även glimtar av författarnas egna mödor där idésprutan Hampejs (som talar tyska, engelska, spanska och svenska) intervjuade folk medan Schulze stod mer för sammanställning och skrivande. Det hela börjar i västra Tyskland, Düsseldorf och Frankfurt, och därefter även Belgien och norra England i slutet av sjuttiotalet. Vi möter EBM-legender som DAF, Die Krupps, Front 242, The Klinik, A Split Second, Nitzer Ebb och många andra. Den försiktiga tillväxten av scenen beskrivs och själva kulmen på denna åren kring 1990 innan EBM sedan åter föll in i att bli ren undergroundmusik. Nittiotalet blev dock en tuff tid för EBM-banden (på samma vis som för åttiotalets klassiska hårdrock) och scenen verkade ett tag i det närmaste utdöd men kom senare igång med en kombination av nya band (bland annat från Anhalt i östra Tyskland) samtidigt som de gamla legenderna åter började turnéra och hyllas av en yngre publik. Nutiden med en liten men ändå intensiv scen beskrivs med festivaler, radiostationer, fanzines samt allmän samvaro och sammanhållning. En mycket fin och varm bok där musik som vissa anser kall framställs med värme.