Klocka utan visare

Den femtionde boken som jag har läst ut i år är ”Klockan utan visare” (1961) av Carson McCullers. Denna laddade roman med sina märkliga personer skildrar en liten stad i amerikanska södern 1953 – 54, precis innan förändringens vindar blåser in. Vi möter stadens starke man, den stockreaktionäre men på ytan fryntlige domaren Clane samt hans sonson Jester. Vi möter den dödssjuke apotekaren Mallone som dock inte är säker på om han verkligen ska dö. Vi möter den trotsige och högdragne svarte Sherman med de blå ögonen vilken ideligen funderar över vilka hans föräldrar var. Den av senilitet lätt angripne domaren anställer den något bildade Sherman som sin sekreterare och därefter följer en rad förvecklingar med en laddad kulmen mot slutet på boken. I grunden en nästan arketypisk skildring av södern under Jim Crow men dock med originella dialog och intressanta personligheter.

Christine

Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Christine" (1983) av Stephen King. Det är åratal sedan jag läst den (eller sett filmen) och jag mindes nästan bara det grundläggande (elak bil) även om mycket förstås kom tillbaka när jag läste. King har en enastående förmåga att i sina romaner även få med repliker eller uttryck som fastnar och som man då kan minnas åratal senare (vilket jag insåg då jag visste att några av dessa repliker skulle komma medan jag läste om boken). Berättelsen utspelar sig 1978 - 79 då den töntige Arnold Cunningham, vara bäste vän Dennis är bokens berättare, blir besatt av en förfallen Plymouth Fury från 1958. Ägaren, en sluskig ex-soldat vid namn Roland LeBay, vill nästan inte skilja sig från sin ögonsten men det blir affär. Dennis tycker att Arnie blivit lurad av den gamle men denne sätter genast igång med att renovera för glatta livet. Hans mor, en självgod och hycklande akademiker, är inte särskilt lycklig då hon inte direkt vill se sin son gå in för att mecka med bilar. Därefter blir historien snabbt otäck och du kan inte sluta läsa. Klippte dessa 679 sidor på två dagar och utan stress. För er som inte läst den så rekommenderar jag varmt denna bladvändare och till er som läst den kan jag säga att den tål att läsa om. 

Aphrodite

Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Aphrodite" (1896) av Pierre Louÿs. Denne starkt estetiserande och idag närmast bortglömde franske författare skildrar här en intensiv kärlekshistoria i Alexandria mellan skulptören Demetrios och kurtisanen Chrysis, stadens skönaste kvinna. Uttråkad av män kräver Chrysis dock att Demetrios ska begå tre svåra brott för att han ska få henne och historien rör sig givetvis obevekligen mot ett tragiskt slut. Kom ut på svenska 1906 men i år nyöversattes den kompletta texten (alltså de delar som inte togs med tillsammans med den äldre översättning) av Hillevi Norburg på Alastor Press. En kulturgärning av stora mått och inte minst för alla vänner av dekadent litteratur kring förra sekelskiftet. 

Sömngångare III: 1918 - Huguenau eller sakligheten

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Sömngångare III - 1918: Huguenau eller sakligheten" (1932) av Herman Broch. I den avslutande delen av denna trilogi förs de tidigare huvudpersonerna samman med den tredje. Huguenau, en elsassare, deserterar från första världskriget och kommer till en namnlös liten stad vid Mosel. Väl där möter han Esch, huvudperson i föregående bok, som nu blivit redaktör för ortens tidning samt stadskommendanten Pasenow, huvudperson i första boken. Kriget går mot sitt slut och alla känner att förändringar på eller annat vis kommer att ske. Det utspelar sig därefter ett laddat triangeldrama mellan de tre männen som får sin kulmen då oroligheter utbryter i staden mot krigsslutet i november 1918. Utöver de tre huvudpersonerna möter vi bland andra Gödericke, återuppstånden från de döda, den uttråkade advokatfrun Hanna Wendling samt barnet Marguerite (eventuellt oäkta dotter till Esch). Broch tar dock i lite för häftigt med sin teori om "värdenas upplösning" och insprängt i berättelsen är parallella berättelser samt en avslutande teoretisk exkurs om just värdenas upplösning som närmast ger intryck av akademiskt arbete. Detta drar ner boken lite och jag blir inte riktigt klok på hans teoretiska resonemang vilka jag inte märkte enormt mycket av i de två föregående verken. Dock i sig själv en laddad historia från slutet av första världskriget och på så vis läsvärd. 

Barbara oder die Frömmigkeit

 Den fyrtiosjätte romanen som jag har läst ut i år är "Barbara oder die Frömmigkeit" (1929) av Franz Werfel och det är sannerligen en av de mest storslagna och annorlunda romaner jag har läst på länge. Tyvärr finns romanen bara på tyska samt i en ganska svåråtkomlig engelsk översättning ("The Pure in Heart", 1934) men den är väl värd att läsa. I slutet av tjugotalet möter vi den stillsamme skeppsläkaren Ferdinand R på en kryssning. En av passagerarna, en manusförfattare, har i veckor iakttagit Ferdinand och fascinerats av hans ovanliga personlighet. Nu ser denne man hur Ferdinand vid skeppets för utför en märklig ritual där han släpper något i havet och därefter rullas Ferdinands historia upp i tillbakablickar. 

Dennes föds som son till en officerare, ofta kallad "översten", som gift sig med en yngre och rik kvinna. Ferdinand är tillgiven sin far och mor men hans stora glädje i livet är barnjungfrun Barbara (modellerad efter Werfels egen barnjungfru med samma förnamn). En rad omständigheter gör dock att Ferdinand förlorar sina föräldrar och hamnar hos en moster som mest vill ståta med att hon adopterat en släkting. Barbara följer dock med. Senare vandrar Ferdinand ut i livet och hamnar först på en kadettskola (vilket han hatar) och sedan på prästseminarium innan han även ger upp detta. Vännen Engländer hjälper honom dock därifrån och börjar finansiera en läkarutbildning för honom innan det stora kriget bryter ut 1914. Även här hamnar Ferdinand i en rad förvecklingar och Steidler, en plågoande från kadettskolan, skickar honom till det hopplösa frontavsnittet "Ferdinandowska III". 

Efter ytterligare turer följer bokens centrala parti, en över 300 sidor lång skildring av Wien under kejsardömets sista tid i augusti till november 1918. Han hamnar i café "Pelarsalen" och träffar där en enastående rad "kafépolitiker", romantiska revolutionärer och svärmare såsom sin gamle vän Roland Weiss (troligen ett porträtt av Egon Erwin Kisch) och Gebhart (porträtt av psykoanalystikern Otto Gross) samt Kracny, poeten som aldrig betalar och har alla sina dikter i huvudet. Ärlig som han är meddelar han sina överordnade att han deserterar men i det sönderfallande kejsardömet tar ingen notis om detta och Ferdinand dras i en virvel av märkliga händelser till den dag på republiken proklameras framför parlamentsbyggnaden 12 november 1918. Werfel var själv i Wien vid denna tid och har ingående och detaljerat skildrat stämningarna i staden under perioden. 

Därefter knyts säcken på ett fint vis ihop då vi får följa Ferdinands mer stillsamma liv efter kriget och ett par viktiga beslut. Allt som allt en oerhört imponerande och storslagen roman som jag länge kommer att bära med mig. 

Den okände soldaten

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut är "Den okände soldaten" (1965) av Jan Olof Olsson. Denna fantastiska skildring av första världskriget (som jag hade som kurslitteratur då jag läste historia) ger inte en heltäckande bild av kriget men gör nedslag i intressanta händelser och med särskilt stor fokus på personerna bakom konflikten. Exempelvis möter vi den unge och entusiastiske krigspoeten Rupert Brooke (död av febersjukdom redan i april 1915), marinofficerarna Beatty och Jellicoe i slaget vid Skagerack, Petain som räddar situationen vid Verdun, Lenin på hemresa till Ryssland, "firman" Hindenburg och Ludendorff, amiral Jack Pershing och många, många andra. Det är medryckande och intressant skrivet och JoLo har en enorm blick för just de där detaljerna eller för händelse och upplevelser som formade de människor som här skildras. Enorm läsvärd efter ännu 60 år. 

My Mission to Russia, vol. II

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”My Mission to Russia, vol. II” (1923) av Sir George Buchanan. Denna andra volym skildrar Buchanans tid i Ryssland 1916 – 17 och hans liv därefter, om än kort. Redan i februari 1916 försöker Buchanan vid en audiens hos tsaren få denne att anta en mer liberal kurs men inget händer. Han gör me familjen en resa på Krim i april och besöker bland andra furst Jusupov. I maj blir han hedersmedborgare i Moskva vilket berör honom djupt. Precis som kollegan och vännen Paleologue försöker han i augusti 1916 förgäves hindra att Sazonov avskedas som utrikesminister. Han litar i väldigt liten grad på efterträdaren Stürmer. I början av 1917, då läget är förtvivlat, går både Paleologue (7 januari 1917) och Sir George (12 januari 1917) på audiens hos tsaren och varnar honom för att det kan bli revolution. Sir George tas emot formellt i en sal och båda männen står upp under samtalet. Han skriver efteråt att han för första gången är nervös inför ett möte med den annars timide tsaren. Han ser därefter bara tsaren en gång till, på en konferens med Ententens medlemmar 3 februari 1917. Tsaren småpratar med honom och låtsas som ingenting. Medan Sir George är på semester i Finland i början av mars brakar allt samman. När han kommer åter till St Petersburg 11 mars är staden i fullt uppror och 15 abdikerar tsaren. I en ganska lång utläggning beskriver Sir George Nikolaj II:s regim som en utdragen grekisk tragedi. Han kommenterar även återkommande och bisarra rykten om att han själv varit med och startat revolutionen, något som medlemmar ur den ryska aristokratin hävdade ännu åratal senare. Paleologues hemresa i maj 1917 gör honom nerstämd och han får därefter istället hantera den energiske rustningsministern Albert Thomas som sköter franska ambassaden innan efterträdaren (som Sir George inte nämner en enda gång) kommer. Sir George upplever därefter den drastiska utvecklingen på håll: den sista ryska offensiven i juli, bolsjevikernas misslyckade kupp, regeringsombildningar, Stockholmskonferensen, Kornilovs kuppförsök, utropandet av en rysk republik 15 september samt oktoberrevolutionen 7 november 1917. Han träffar aldrig någon av bolsjevikledarna men växlar arga noter med Trotskij medan ordning mer och mer kollapsar. Soldater som ska vakta ambassaden blir redlösa och senare plundrar soldater källaren i Vinterpalatset med en orgie i supande som följd innan någon vattenfyller källaren och flera soldater drunknar. 18 december 1917 kollapsar han till följd av sjukdom och överansträngning och kallas så hem. En sista dämpad fest hålls på ambassaden 28 december 1917 och i en rörande scen tar han farväl av vännen, storfursten Nikolaj Michailovitj (som mördades av bolsjevikerna sommaren 1918) , som enligt rysk sed ger honom tre kyssar på kinden. 9 januari 1918 är Sir George i Haparanda och uttrycker sin glädje över att vara i ”ett civiliserat land”. Han träffar kronprins Gustav Adolf och dennes engelska hustru Margareth i Stockholm innan han far vidare mot Storbritannien. Han kommer till London 17 januari 1918 men får ett nytt sammanbrott och får länge vila. Därefter pläderar han kraftfullt för ingripande mot den bolsjevikernas regim men insatserna blir halvhjärtade och regimen överlever. I några korta noteringar skildrar han sin tid som ambassadör i Italien 1919 – 21 och sin hustrus död 25 april 1921. Han nämner även att han påbörjade dessa memoarer som ett sätt att bearbeta sorgen. Lite torrar än Paleologue men ändå mycket läsvärd skildring av den ryska överklassen och dess sista tid.