måndag 16 november 2026

Maj - augusti 1939

 


Ovan: Molotov-Ribbentrop-pakten

Nedslag i nittonhundratalet eller ”maj – augusti 1939”: Det är 1 maj 1939 och Ciano deltar i öppnandet av parlamentet och hör kungen men Mussolini är missnöjd och ogillar den lätt operettaktiga 1700-talsinramningen som hör till. ”Det blir sista gången”; säger han. Senare träffar Ciano den snart avgående brittiske ambassadören Christie som är bekymrad över krisen mellan England och Tyskland angående Polen och tror att det hela kan förvärras medan regenten Paul är i Rom. Ciano lugnar honom och förklarar att han ska tala med von Ribbentrop nästa vecka. Samma dag diskuterar Chips Channon med Alan Dunglas om man inte kan få polackerna att ”mjukna” angående de tyska kraven på Danzig och man ska försöka få Butler att tala med Halifax. På kvällen är Chips på en dans där Honor kring 01 visar sig präktigt full och han leder diskret ut henne även om Duff Cooper och Jim Thomas ser dem.

2 maj är Chips på lunch med bland andra lady Chamberlain, änka efter Austen, som gav ”Mussolini new”: ”The Cude is about to become a father again! The mother is the petite bourgeoise with whom he has been consorting for two years or more – the husband was sent to Abyssinia but did not die! Mussolini is enchanted with himself: at the same time he is cohabiting with the fair South German girl sent to Rome by the nazis. Given up to the practices of love, he is losing reality and depending more and more on Ciano, who has become impossible and probably almost certainly in the pay of the Germans. Ciano is an erotic too, and the whole italian government has now become a sort of brothel and is losing touch rapidly with the population which is pro-English... all this from Lady Chamberlain!” Ciano är i sin tur för en gångs skull irriterad på svärfar. Han har fått höra av en general att landets rustningssituation är ”katastrofal” men vad gör Il Duce? Han intresserar sig mest för ”yttre former” såsom att soldaterna skyldrar gevär snärtigt eller gör den rätta sparken då de lyfter på benen: ”Trots att jag formellt har framfört anklagelser med utgångspunkt i resultaten från Cavagnaris utredning av vårt flygvapens effektivitet, har han inte gjort någonting – absolut ingenting. I dag, när han samtalade med Cavagnari, nämnde han inte ens saken. Varför? Är han så rädd för sanningen att han inte ens vill lyssna?”

Det är 3 maj. Chips får höra att Litvinov avgått och ersatts av Molotov. ”Will he be shot? I certainly hope so.” Ciano tar emot nye brittiske ambassadören, Sir Percy Loraine, och kallpratar lite även om engelsmannen ändå gör ett gott intryck på honom. Det är 6 maj och Ciano är i Milano och tar emot von Ribbentrop. Han noterar att staden verkar ”smickrad” över stå som värd för besöket. Ciano noterar att von Ribbentrop ”för första gången” var i ett behagligt sinnestillstånd och inte skröt en massa, ”som han brukar”. Snarare förespråkade han ”moderation och förståelse”. Man talar även om alliansen mellan länderna och Ciano rapporterar sedan per telefon till Mussolini. 10 maj noterar Chips att ”Prins Fritzi bor hos oss nu”... han vill dock ännu försöka få prinsen gifte med svägerskan Brigid. Prinsen underhåller denna dag Chips med lite historier om sin styvfarmor, prinsessan Hermine. Samma dag träffar Chips gode vän, regenten Paul, Ciano. De båda överlägger lite 11 maj även om det tydligen är mycket fraser.

12 maj finner Ciano sin svärfar ”mycket nervös över den internationella situationen” (troligen Polen). Vidare har det varit ”lite storm inom de intellektuella områdena i Albanien vilket förklarar varför ett tjugotal personer genast ska skickas till koncentrationsläger.” (…) Vi får inte visa minsta tecken på svaghet; rättvisa och kraft måste vara karaktäristiskt för den nya regimen. De allmänna arbetena har börjat bra. Vägarna är planerade så att de alla leder till den grekiska gränsen. Denna plan beordrades av Mussolini, som mer och mer tänker på att hoppa på Grekland vid första bästa tillfälle.” ”To avoid offending” Diana Cooper är Chips 15 maj på coctailparty hos henne på 34 Chapel Street och avskyr de flesta på plats. Sovjetunionen ger svar på en brittisk invit och den är ganska nekande men Chips påpekar för dagboken att britterna förmodligen inte låtit entusiastiska i sina förslag.

16 maj läser Chips på UD Hendersons sammanfattning av Tyskland 1938: ”It is a brilliant résumé, and paints the führer as a mystical, vague bad-tempered ogre.” Det är 19 maj och Chips lyssnar på en utdragen debatt i parlamentet om Sovjetunionen där regeringens politik vinner med 220 – 96. Ciano anländer 21 maj till Berlin för undertecknandet av alliansen. 22 maj diskuterar han med Ribbentrop Jugoslavien och Ciano säger att ”en intern revolt i Kroatien skulle inte lämna oss oberörda” men han får intrycket av att von Ribbentrop vill att saker ska förbli som de är i landet. Himmler, som Ciano tydligen också träffar, säger att Italien snarare borde ”påskynda upprättandet av ett protektorat i Kroatien”. AH, som han också hinner bocka av, ”verkar må bra, ganska lugn, mindre aggressiv. Lite äldre. Hans ögon ligger djupare. Han sover väldigt lite.”Magda Goebbles berättar sedan för Ciano om de sena nätterna och säger ärligt att ledarens monotona utläggningar kan bli ganska tråkiga. I New York samma dag hänger sig Ernst Toller.



Ovan: Cafe Tournon, där Joseph Roth tog sitt sista glas 23 maj.

Det är 23 maj och Joseph Roth sitter på sitt stamställe, Café le Tournon, och läser telegram han har fått. Vittnen noterar hur lappen faller ur hans hand. Han har just fått veta att Ernst Toller är död. Roth tillbringar dagen med att dricka hårt på cafét tills han på kvällen kollapsar och förs till ett fattigsjukhus. 24 maj noterar Chips någon form av avtal med Sovjetunionen även om Halifax verkar ha gjort det mindre förpliktande. Tyskland har förklarat att Tjeckoslovakien inte ska ha någon egen diplomatisk representation i Storbritannien (eller andra länder, för den delen). Italien gör 25 maj något liknande i Albanien då man beslutar sig för att stänga albanska UD och att skicka hem utländska diplomater i Tirana. I en tirad attackerar Mussolini monarkin och förklarar att han avundas AH ”som inte behöver släppa med sig så många tomma bagagevagnar”. Senare träffar han ett sändebud som varit i Zagreb och träffat Vladko Macek, ledare för Kroatiska bondepartiet. Ciano förklarar för sändebudet att Italien finansiellt vill understödja en kroatisk revolt i Jugoslavien som därefter ger Italien en ursäkt för att ingripa och upprätta ett ”självständigt” Kroatien i nära relation med Italien. Vid ett senare möte med Mussolini godkänner denne upplägget och man ska skicka pengar via Schweiz. Ciano reflekterar även över att ”bättre organisera” albanerna i Kosovo som därmed kan bli ”en dolk i ryggen på Belgrad”.

Det är morgon 27 maj 1939. På Hôpital Necker i östra Paris dör Joseph Roth en eländig död i kombination av lunginflammation och sviktande lever. Han är delirisk och skriker efter sprit, fastbunden i sängen. Personalen vet inte vem han är. Uttröttad, men dock i högsta grad levande, sitter Chips samma dag på Kelvedon och ställer prognos om kommande krig: ”Now war now... I think we are safe to august, or, more probably september.” Mussolini tar samma 27 maj emot ambassadören Loraine och det som var tänkt som en artighetsvisit blir istället en diskussion om britterna ”inringningspolitik” mot Italien. Ambassadören blir ställd men klarar sig, enligt Ciano, ganska bra. Dagen efter, 28 maj, noterar Ciano: ”låt oss nu se vad som händer. Enligt min åsikt är det brittisk-italienska avtalet dött och kanske kommer Chamberlain att dö med det.”

Det är 30 maj och Joseph Roth läggs till vila på Cimetière de Thiais. De församlade utgör en brokig skara av gamla vänner (bland andra Egon Erwin Kisch), Habsburg-anhängare och kommunister (som buar åt monarkisterna då de hyllar Roth). Lion Feuchtwanger är inte på Roths begravning. Han sitter istället och dricker hemma hos Franz Werfel och blir ganska på örat medan Werfel försöker tussa ihop honom med en annan gäst, en pianospelande flicka, som dock åker hem tidigt. Chips kollar 31 maj både ekonomi och hälsa: ”I had an hour with our financial secretary, Captain Verschoyle, trying to get our bills down. The Household accounts etc. come to about £1 000 per month and I can never succeed in reducing the substantially. (…) I, too, had an interview with our doctor, Law, who examined me. He says my hearts tired and sluggish, my nerves worn out, and my feet so flat I may need an operation. (…) He says I am naturally strong, but I am killing myself. I returned to Kelvedon, depressed and worn out, but cheered up somewhat after champagne.” Honor åker på mystiska besök i London. Chips funderar på om hon träffar läkare.

Det är 1 juni. De italienska legionärerna, männen som stridit i Spanien, är missnöjda med att Mussolini inte vill ta emot dem. Men han vill helt enkelt inte komma till ceremon i Neapel eftersom kungen är där, noterar Ciano. Kanske kan man dock ordna något senare. I London har Philip Sassoon precis dött och Chips noterar i dagboken 3 juni att denne kommer att lämna ett tomrum efter sig i societeten. Chips beskriver honom i sin privata bok som en homosexuell som dock aldrig orsakade skandaler och att han föredrog ”yngre piloter”. Samma dag hålls en ceremoni vid italienska hovet där en konstitution överlämnas till en albansk delegation. Kungen gnäller dock över att dynastins vapen inte syns på albanska flaggan och Ciano har en liten diskussion med honom om detta. När Ciano rapporterar detta till svärfar så tar han tillfälle att ”sänka hornen och angripa monarkin” och gapar åter om ”tommar godsvagnar” och att hur monarkin står i vägen för ett fullkomligt fascistiskt övertagande av landet. ”Jag är som en katt – försiktig och klok – men när jag
hoppar är jag säker på att landa där jag vill. Jag överväger nu om vi borde göra slut på alltihop med huset Savojen. För att göra processen kort med dem räcker det att mobilisera tvåhundrafemtio tusen man ide två provinserna Forlì och Ravenna. Kanske räcker det med att sätta upp ett manifest.”

Det är 5 juni och efter en sittning i parlament tar Chips Channon ett glas med svågern, Alan Lennox-Boyd, som redan klagar över sitt äktenskap och att Patsy, som nu fått barn, irriterar honom. Chips noterar: ”Han är smalare men han ser därmed bättre ut”. Mot kvällen får Chips höra att någon skjutit mot hertiginnan av Kent men ingen blev skadad. 6 juni börjar tungt för Chips: ”I am worn out, but don't look it.” Prins Fritzi, på väg till middag med hertigparet Kent, kommer förbi med ett telegram från ex-kejsaren där han beklagar sttentatet mot prinsessan Marina. Chips får telegrammet och visar det senare för Chamberlain som säger ”the germans have been really decent about this”. I övrigt deltar Chips vid en middag på belgiska ambassaden där premiärministern med fru tas emot som kungligheter. Senare får Chips höra att hans gamla älskarinna Isabelle Clow (som även legat med Leslie Hore-Belisha) dött och han blir lite sentimental och tänker på glada tjugotalet. Vidare noterar han att Raimund Hoffmansthal nu gift sig med Liz Paget medan ex-frun Alice tjurar i Paris plus att hennes nye älskare inte vill gifta sig.

Det är 8 juni och Chips är på ambassadörsmiddag och bär hovdräkt för kanske tionde gången. Han träffar på ”Joe Kennedy, the smiling american who is so like a dentist”. Han pratar med Crolla, italiensk Charge d'affaires, som är bekymrad och fruktar ett krig medan ”Ciano inte är rädd för ett”. 9 juni åker han till Kelvedon med prins Fritzi och Harold Balfour: ”We are all worn out”. Honor erkänner att resorna till London var sittningen för ett porträtt av Ian Campbell-Gray där hon avbildas i skiddräkt. En bröllopspresent. ”Ibland ska man inte tro det värsa”. 11 juni reflekterar Chips över hur han verkligen älskar prins Fritzi som just nu tråkas ut av gästen Laura Corrigan vilken drar långa historier om prinsens släktingar: ”An astounding woman... and a colossal bore.” Harold Nicolson, som faktiskt också är på middagar, är 14 juni på en sådan med konstkännaren Kenneth Clark (själv för National Gallery och pappa senare till den så dagboksskrivande Alan). Med är bland andra även Winston Churchill som kommenterar att Joe Kennedy sagt att kriget är oundvikligt och att Storbritannien kommer att förlora.


Ovan: Lord Beaverbrook

19 juni skriver Nicolson i brev till hustrun: ”Why can we not be left alone? We are doing no harm. We care for fine and gentle things. We wish only to do good on earth. We are not vulgar in our tastes or cruel in our thoughts. Why is it that we are impotent to prevent something which we know to be evil and terrible? I would willingly give my own life if I could stop this war. I am so unhappy about the outside, and so happy in my own little orbit.” Chips har andra bekymmer. 20 juni noterar han att ”This week will kill Honor” apropå en fest hos lord Beaverbrook kvällen innan där hon blev kvar till 03.30. Värden hade tjatat ”If only Honor would divorce Chips and marry me...” Han blev så full så han tog av sig byxorna och Diana Cooper, som kom med Duff vid 02, sade till Chips denna dag att hon aldrig sett så berusade människor någonsin. Annars noterar Chips en stor popularitet för själv och makan nu men ingen av dem vet varför. 22 juni håller Chips en stor middag för drottningen av Spanien för att fira Francos seger. I en konversation med drottningen visar sig hon tro att judarna låg bakom revolutionen och hon hatar Churchill, Eden och Cooper. Efteråt går Chip och Honor på ännu en fest och Chips noterar att det är fjärde sena natten på raken för hans fru.

Greve Ciano är definitivt inte på festhumör. 26 juni avlider hans far och i ett ovanligt personligt utbrott ägnar han flera dagar åt att bearbeta sorgsen. Det är 28 juni och Chips kommer till ett avslutat kabinettsmöte och får höra att man nu ska varna Tyskland för att minsta aktion mot Polen betyder krig. Dagen därpå hör Chips Halifax tal i sin bil tillsammans med dennes son, Charles Wilson: ”Hitler's a bandit, we all mad; Russia slyly waiting and waiting...” Det är 3 juli och Chips ser på morgonen en ledare i Daily Telegraph där man mer eller mindre kräver Winston Churchill i regeringen. Som ett skott var Chips till parlamentet och visar detta för inpiskaren, David Margeson: ”I think and repeat that this country is mad – utterly mad – to wish to risk a war for something that doesn't concern us...” Senare denna dag träffar han en Peter Coats på en fest och fascineras av denne. Det är 8 juli och Chips dåsar varvid Coats kommer in ”i sin kakiuniform för att säga adjö”.

Det är 10 juli och Chips har Fritzis syster Cecile och hennes förkläde som gäst. Han bjuder även in Joe Kennedys son (alltså JFK) och en ung baron Longbrough (alla tre födda 1917) plus Coats. Alla dessa får sedan följa med till parlamentet för att titta på Chamberlain. Det är 11 juli. Chips har sparkat Pauls barnjungfru och har lite dåligt samvete: ”Is this a strain of sadism in me? Am I cruel to thos who love me? I tire of people, turn against them after years; and now I am against Nannie who has been a deplorable influence on Paul...” Samma dag träffar han på fest Rose Kennedy och tycker hon är ointressant även om hon ser rätt bra ut för att vara niobarnsmor. Han kör hem infantinnan tillsammans med Coats och de tar ett glas.

Som oftar är Honor iväg och åker skidor, även om det är mitt i sommaren. 13 juli får Chips: ”A very curt, cold, brief little letter from Honor. I am sad an apprehensive about her: but que faire?” Han fördriver tiden med att senare på dagen besöka den jugoslaviske representanten i London: ”I went to see Subbotic at the Yugoslav legation at 5 PM and spent an hour giving him social and political advice as to how to make his legation a success. It was on the tip of my tongue to remark that the last two ministers had died too quickly... he a stocky Balkan with a teethy grin – how can I tell him that he smells of garlic and that the English don't like it?” 14 juli firar Chips sin bröllopsdag – ensam: ”Six years married today. I am sorry my marriage is not more of a success.” 18 juli är han irriterat för att han inte bjudits in till en bal för regenten på Buckingham Palace. ”700 andra personer vill träffa min bäste vän!” Både han och regenten Paul sitter och deppar en smula tillsammans men Chips har å andra sidan ordnat så att Paul får strumpebandsorden efter att ha rotat fram exempel på regerande icke-monarker som fått orden och gett listan till Halifax.

Det är 20 juli och Ciano får information om att tyskarna kommer att slå till mot Danzig 14 augusti. Chips pratar om lättare saker samma dag då prins Fritzi skildrar balen, där han bett om att få dansa med änkedrottning Mary. Hon hade svarat att hon inte längre var i form för sådant men hade tackat prinsen då ingen annan bett henne om en dans. 21 juli köper Chips en diamant av lady Curzon vilken hennes make ägt (pris: 265 pund) och ger till regenten. Denne blir rörd men är annars dyster och talar om ett kommande krig. 22 juli har Chips och inspiskaren David Margesson, med flera, ”a very funny evening” som avslutas med att lady Cunard och Laura Corrigan kommer det blir klackarna i taket. 25 juli skiver Chips: ”PC never tires me, but makes me happy and stimulates me”... regenten Paul kontrar presenten häromdagen med att ge Chips ett smycke till hans son Paul. Under en promenad dagen därpå säger han att ”Paul är det närmsta vi kommer att ha ett barn tillsammans...”

Ovan: Peter Coates

Det är 28 juli och Chips är faktiskt lite orolig för regenten som mitt under ett besök i Storbritannien behövt operera en visdomstand. Han ringer sjukhemmet och får höra att operationen var mycket komplicerad och tog 25 minuter. 29 juli är han dock på Kelvedon med vänner: ”Bed at 1.20 when Emerald left. She always slightly spoils her visits by staying too long.” 30 juli besöker Chips regenten, men bara tio minuter då han är blek och tagen: ”His most hot hands held mine affectionately and never had I felt more intimated with him, nor loved him more.” 31 juli ser Chips ännu en debatt där Chamberlain ”gör mos” av sina motståndare och Chips formligen avgudar honom: ”The PM walked, talked like a debutante: this remarcable old man, surely the most miraculous human alive, shows no signs of fatigue, of age, of exhauation, even of irritation. His steely intelligence, his alert, his piercing shafts, his amused contempt for fools... he is an inspiration, a god... But today he surpassed himself.”

Det är nu 1 augusti. I det lugnare New York spelar Glenn Miller Orchestra in sin version av ”In the Mood” i RCA Victor Studios. Låten kommer att släppas 15 september. Säsongen i London går mot sitt slut och Chips är nöjd 1 augusti men kanske är det också slutet på en era? ”It has been such a successful, satisfactory season enjoyed by everyone from old to the bebies – my duty is finished at leaving London – that I threw myself into it. And who knows whether we shall soon have another?” Chips och många andra (inklusive Subbotic, som ännu luktar vitlök) tar 2 augusti farväl av regenten som viskar: ”You made my visit to London, I love you so much dear Chips” medan han pressar dennes fingrar. Med en klump i halsen ser Chips tåget åka innan han stormar till parlamentet för en debatt. Han reflekterar över det faktum att nazisterna verkar slå till mot länder på fredagar och pratar med Halifax. Han ser Chamberlain förolämpas och till sist tappa humöret och får i sin dagbok ett utbrott mot demokratin (”jag blir alltmer antidemokratisk”), parlamentet (”borde avskaffas”) och Churchill (”hoppas han kvävs av ilska”). Det är plötsligt inte roligt att vara Chips: ”I am furious and lonely tonight; my wife in Switzerland, my baby dauphin asleep, my best friend racing across Europe in his royal train; my boy-friend in camp... life is dark and I am worn out. The weather is foul and for the first time I am beginning to mind it.”

Medan Chips dock försvinner till sitt lantställe planerar Ciano 9 augusti för ett möte med Ribbentrop i Salzburg. Kriget måste stoppas! Italien är inte redo! 10 augusti skriver Ciano om hur Mussolini man vill få till ”internationella förhandlingar”. Tyskland måste undvika en konflikt med Polen eftersom ett lokalt krig kan sprida sig. ”Jag instämmer till 100 procent men är tveksam angående resultat”. Mötet med Ribbentrop 11 augusti blir inte bra. Den tyske utrikesministern är ”undvikande. Det råder en kylig atmosfär och kylan mellan mig och honom spred sig även bland våra sekreterare. Inte ord yttrades under middagen. Vi litar inte på varandra. Men jag har åtminstone rent samvete. Det har inte han.” 12 augusti träffar Ciano AH som är ”väldigt artig” men som också upphetsat talar framför kartor och uppmanar Italien att ”snarast ge Jugoslavien nådastöten”. Ciano känner förtvivlan: ”Jag insåg att inget mer var att göra. Han hade bestämt sig för att slå till och slå till skulle han.”

Det är 13 augusti. Ciano återvänder till Rom ”totalt äcklad över tyskarna, över deras ledare, över deras sätt att göra saker. De har förrått och ljugit för oss. Nu drar de oss in i ett äventyr som vi inte ville ha och kan komma att kompromettera regimen och landet i sin helhet.” Det är 14 augusti. Chips gör stan med Peter Coats, äter och shoppar: ”I love him really...” Mussolini tänker inte mycket på kärlekens nöjen utan är bekymrad inför sin svärson vilken ”med all min makt” försöker vända honom mot tyskarna. Men Mussolini gruvar sig. Det blir en lång diskussion. Senare träffar Ciano den polske ambassadören. De promenerar längs stranden. ”Jag talar med honom i vaga termer och föreslår moderation. Vår rådgivare i Warszawa säger att polackerna tänker strida till siste man. Kyrkorna är fulla. Folket ber och sjunger hymner där de ber gud om hjälp att rädda landet. De kommer i morgon att bli massakrerade av tyskt stål. De är oskyldiga. Mitt hjärta är med dem.” Det är 15 augusti och Mussolini vill bryta med Tyskand. Men hur? Och äntligen lite sex. 18 augusti lyckas Lion Feuchtwanger ”efter lite svårigheter” äntligen ligga med Alma Mahler. ”Hyfsat”.

21 augusti får JG höra att det är förhandlingar om en pakt på gång med Sovjetunionen och gläds mitt i sitt arbete. Samma dag har Ciano en livlig diskussion med Mussolini och övertalar honom att han ska åka och säga ett sanningens ord till tyskarna vid ett nytt möte. 22 augusti blir en omtumlande dag för alla huvudpersoner. Albert Speer, som mest pysslar med sina byggen, sitter i godan ro hos AH då någon viskar något i örat på denne som blir eld och lågor och utropar ”Jag har dem, jag har dem!” Först dagen efter förstår han vad saken gäller. Duff Cooper är på landsbygden då han får höra att förhandlingar pågår mellan Tyskland och Sovjetunionen. Harold Nicolson, på sin båt, hör det på radio och så är den dagen förstörd för honom. Ciano informerar 10.30 att von Ribbentrop hellre träffar hono i Innsbruck eftersom han snart skulle till Moskva för att skriva under ett fördrag. Chips får reda på det hela via morgontidningen och skriver senare: ”a new era, the last, has opened for England...”

Det är 23 augusti. ”Dagen är laddad och full av hot”, skriver Ciano. Frankrike och England lovar oavsett vad ingripa i varje konflikt. Japan protesterar. Ciano tar emot Sir Percy Loraine som svimmar i hans armar och måste vila upp sig på toaletten. ”Jag vet inte om det var känslorna eller värmen”. I England ska John Colville, tjänsteman, åka till USA men hans fartyg ställs in i sista stund och alla tjänstemän kallas till sina poster. Det är 24 augusti. Duff Cooper äter lunch på Savoy med sina åsiktsfränder. Alla är dystra. Dyster är, Chips noterar, även stämningen på UD men i parlamentet är stämningen nästan uttråkad, ”som om man vara irriterad över att ha fått sin semester avbruten av Hitler”. Premiärministern talar lugnt och får lite respons. Chips ringer regenten som dock är pessimistisk trots Chips förslag om att Italien skulle kunna stoppa kriget. Det är 25 augusti och Ciano talar i telefon med von Ribbentrop som säger att situationen börjar bli ”kritisk” på grund av ”polska provokationer”. De utlovade mötet tycks inte bli av. Mussolini får ta emot von Mackensen, sändebudet, för ännu ett meddelande med önskan om ”italiensk förståelse”. I London hör Chips att Mussolini och Ciano vill ”dumpa” tyskarna och han ringer regenten så fort som möjligt. Även uppgifter om att AH tagit emot ambassadör Henderson når honom.

Det är 28 augusti. Peter Coats kallas in. Chips och Honor äter lunch på Quaglianos och dricker mycket champagne. Vid bordet talas om märkliga rykten som att en man vid namn ”valrossen” försökt förhandla fram en lösning, att Göring ska ta över, att dynastin Hohenzollerns ska återupprättas. Trafiken för brittiska fartyg i Medelhavet stoppas. Duff noterar ”Denna måndag va den vackraste vi haft på hela sommaren”. 29 augusti lyssnar Duff Cooper på ett tjugominuterstal av Chamberlain och ”man undrar varför vi sammankallats. Chips hör ännu rykten om att nazistledarna grälar inbördes och att regimen är på väg att kollapsa.

Det är 31 augusti. Människor väntar. Heinz Linge, betjänt vid AH, har sovit oroligt men hans herre är lugn som en filbunke även om Linge tror att det är teater. Chips hör åter rykten om att inget ska ske men skickar sin son till säkrare trakter. I Berlin är JG trots allt en smula spänd: ”Vid middagstid ger Führern order om anfall under natten runt klockan 5. Det verkar som att tärningen äntligen är kastad. Göring är fortfarande skeptisk. Führern tror ännu inte att England kommer att ingripa. Ingen kan säga säkert i nuläget.” Ciano vaknar närmast illamående. Han försöker få lord Halifax att gå med på att låta Tyskland ta Danzig men får svaret att det är omöjligt. Ytterligare försök att ordna en konferens leder inte till något och London avbryter satalen. Ciano talar med Mussolini som säger ”Detta är krig men i morgon ska jag i stora rådet förklara att vi marscherar inte!” Ciano möter åter Sir Percy Loraine och förklarar att Italien ”aldrig” kommer gå i krig mot England och Frankrike. ”Loraine är rörd, nära tårar, och tar min hand”. Efteråt säger han att han är glad över samtalet. ”Hur som helst är all diskussion överflödig. Hitlers program, som han presenterade för mig på Berghof, genomförs nu punkt för punkt. I kväll inleds anfallet, eftersom den 31 augusti angavs som sista möjliga datum.” I England noterar Harold Nicolson: ”It is odd to feel that the world as I knew it has only a few more hours to run.”

söndag 8 november 2026

Januari - april 1939




Ovan: Nya rikskansliet som blev klart två dagar för tidigt, 7 januari 1939.

”Nedslag i nittonuhundratalet” eller ”januari – april 1939”: Det är 1 januari 1939. Hur börjar året för Galeazzo Ciano, Italiens utrikesminister? Jo, han träffar sin svärfar Mussolini och man diskuterar situationen i Östafrika där det bland annat råder öppen revolt i det erövrade Asmara. I övrigt vill Mussolini, som svärsonen genomgående kallar Il Duce, att antikominternpakten blir en formell allians och Ciano ska skriva till Ribbentrop om detta. Chips är på ett strålande humör då Alan och Patsy, svågern och svägerskan kommit lyckligt iväg på bröllopsresa och han nu ska till Elveden, svärföräldrarnas egendom, för en fest till premiärministerns ära. Men han har ett bekymmer om sin andra svägerska: ”Much talk on the now all-engrossing problem: who is Brigid to Marry? She is such a dazzling girl, so lovely, so classic, so unspoilt, Greek and intelligent.” Eftersom släkten även vet att Chips är ”quite schoolgirlish” i sin beundran för premiärministern skickas han att ta emot denne. Chamberlain börjar dock med att snubbla på trappan men skadar sig inte och de pratar i tjugo minuter medan ”a clumsy footman” packar upp. Vid middag ber Chips George Herbert att berätta om när Duff försökte strypa honom och premiärministern säger att Duff är ”no man for teamwork”. Han ser fram emot sitt besök i Rom. Sam Hoare berättar en otrolig historia om hur han mutade Mussolini till att hålla Italien kvar i första världskriget på den tiden denne var ledarskribent. I övrigt tycker Chips att Duff och Eden är idioter som inte förstår att uppskatta den store ledaren, Chamberlain.

Det är den 3 januari: Chips har svårt att sova: ”the excitement of proximity to my god prevented me from sleeping...” Därefter blir det lite jakt och han och premiärministern pratar om Franco och om Mussolini. En som däremot pratar MED Mussolini och inte OM honom är greve Ciano som denna 3 januari diskuterar en not från Roosevelt om en judisk stat. Mussolini konstaterar torrt att stora länder som USA, Ryssland eller Brasilien lätt kan ge en bit av sitt eget territorium till det judiska folket. I övrigt är han dock inte emot tanken på en judisk stat. 5 januari har Mussolini i sin tur talat med kung Viktor Emanuel III om en framtida allians med Tyskland. Denne gillar inte Tyskland men föraktar och misstror å andra sidan Frankrike och tror rentav att landet kan anfalla Italien. Samma 5 januari lyssnar på Chips på Roosevelts State of the Union-tal vilket han sammanfattar som ”Wild Diatribe”. Det är 7 januari och i Berlin står det nya Rikskansliet klart, två dagar innan utsatt tid. En nöjd AH inspekterar huset tillsammans med arkitekten Albert Speer och säger ett par ord om dennes goda organisationsförmåga. Rummen var i princip klara för att omedelbart tas i bruk.

8 januari mottar Mussolini i Cianos närvaro en rapport från Franco om att hans seger i Spanien är nära förestående även om han sammanfattar det hela som ”en underordnads rapport”. I övrigt har de båda en lång och ingående diskussion om utrikespolitiken denna dag. Relationerna måste förbättras med Jugoslavien, Ungern, Rumänien och om möjligt även med Polen beroende på behovet av råvaror från dessa länder. Man skulle även ”reglera” relationen med Frankrike. Korsika ska på sikt annekteras av Italien. Man behöver ett avtal med bejen av Tunisien om den italienska minoritetens rättigheter men i grunden skulle landet blir ett protektorat. Djibouti ska annekteras och man ska öka intressena i Suezkanalen. Albanien ska ”likvideras” efter avtal med Belgrad. Möjligen ska man uppmuntra serbisk kolonisation av Saloniki. 10 januari diskuterar de båda gränskonflikter mellan ungrare och tjecker. ”Hela ansvaret vilar inte på tjeckerna, tvärtom är den ungerska attityden inte särskilt god.” Bland annat har Ungern saboterat ett medlingsförsök från österrikisk sida.


Ovan: Chamberlain i Rom 11 – 14 januari 1939. Ciano till höger.

11 januari kommer Chamberlain på besök. ”Besöket hade låg profil eftersom både Il Duce och jag knappast övertygade om nyttan med det.” Mottagandet från folket beskrivs som ganska bra då ”den gamle mannen med paraplyet” är ganska populär. Chamberlain verkar glad: ”Troligen minns han ännu buropen som tog emot honom för några månader sedan i det allierade Frankrike.” Diverse ämnen avhandlas under dagen och efter middagen ger Mussolini sina intryck av den brittiska delegationen inför Ciano: ”De här männen är inte av samma virke som Francis Drake och andra storslagna äventyrare som skapade imperiet. Dessa är det trötta sönderna till en lång linje av rika män och de kommer att förlora sitt imperium.” 13 januari talar man om ”den judiska frågan och det var intressant att notera att Chamberlain inte visste hur många judar som fanns i Storbritannien. Han trodde de var omkring 60 000. Il Duce förklarade att de var över 200 000. Chamberlain är mycket bekymrad över problemet och sade att ytterligare judisk immigration till England skulle öka den antisemitism som redan finns i många delar av landet.” Dagen därpå vinkar man av premiärministern som Ciano sammanfattar som ”en trevlig kille”.

Det är den 14 januari och Chips är ute i verkligheten och träffar fattiga barn och blir rörd. Han är dock avundsjuk på en arbetslös målare, vars dotter beskrivit familjens läge, med totalt åtta barn: ”Jag med min kronprins och mina miljoner!” I Berlin är JG deprimerad då hustrun Magda inte hör av sig. Han har dock varit hos AH och sett lite film från – Italien! 16 januari varnar italienska UD Frankrike från att ingripa i det sönderfallande Katalonien. Kung Zog vill samma dag att Italien ska medla angående behandlingen av albaner i Kosovo. Det är 17 januari och JG far genom Berlin och åker förbi det nya Rikskansliet (”ett mästerverk”). Chips är denna dag på lunch vid lady Cunard, som försöker prata om lätta saker. ”Duff was pleasant and didn't strike anyone...” Han är till och med trevlig mot hertigen av Alba, Francos representant, som också är med vid middagen. Till sist noterar Chips att Diana Cooper ser fantastisk ut men ”precis som lady Cunard och Curzon gillar hon löjligt små hattar”. Ciano påbörjar 18 januari en resa till Belgrad men stannar till i Belje och jagar. Han träffar premiärministern Stojadinovij som vill se Albanien delat. Det är 19 januari och AH visar nu JG runt i rikskansliet. Samma dag lyckas JG lägga ner en hatad tidning: ”Berliner Tageblatt och fri press försvinner slutligen”. Han och AH diskuterar även finansminister Schachts avgång och hur man ska formulera sig offentligt om denna.

Det är 20 januari och på lantegendomen Kelvedon tar Chips emot en Ann O'Neill (född Charteris och senare fru till Ian Fleming) varvid han kommenterar henne och systern Frances: ”The Charming Charteris Sisters are practically tarts but distinguished ones.” Amerikanska PEN-klubben skriver 21 januari till Joseph Roth och bjuder in honom på världskongressen för författare i New York 8 – 10 maj 1939 (denna inbjudan hittas bland hans kvarlämnade papper). JG skriver 22 januari under ett ”avtal” med sin fru: ”Ett nytt kapitel börjar”. Detta eftersom det tydligen hade varit väldigt nära en skilsmässa. Samma dag är Ciano i Belgrad och träffar regenten Paul, Chips käre vän. Det är 26 januari och Ciano, åter i Italien, träffar den bulgariske kungen Boris III som han aldrig träffat förut. Han skriver efteråt att hans första intryck är dåligt men att det blir bättre under mötets gång. Senare under dagen meddelas det att Barcelona har fallit. JG glädjs dagen därpå åt beskedet. Chips är månadens sista dag, 31 januari, i parlamentet och hur premiärministern tala om sitt besök i Italien men talet är inte särskilt inspirerande. ”Anthony Eden lounged about, looking old, tired and disqualified and hideous...” Någon attackerar verbalt Duff i rökrummet för en artikel han skrivit i Standard. Utanför parlamentet demonstrerar röda och kräver ”arms for Spain”.

Det är 1 februari och JG rasar i dagboken mot landets få kvarvarande modiga komiker: ”Den politiska vitsen ska utrotas!” Senare blir det besök hos den store ledaren: ”Führern talar nu bara om utrikespolitik och smider ideligen nya planer. En napoleonsk natur!” Chips är som vanligt gräsänkling och går 2 februari på en fest på Belgrave Square 3 tillsammans med hertigen av Kent. Det blir sent och Chips skriver dagen därpå: ”Today I feel week. I'm too old a bird for these late nights”. Bomber har för övrigt hittats i tunnelbanan och man tror de placerat där av irländska extremister. Dagen därpå, 4 februari, upptäcker Harold Nicolson och hans fru en ny uppfinning: ”V. and I go round to the Beale's where there is a Television Set lent by a local radio merchant. We see a Mickey Mouse, a play and a Gaumont British film. I had always been told that the television could not be received above 25 miles from Alexandra Palace. But the reception was every bit as good as at Selfridge's. Compared with a film, it is a bleary, flickering, dim, unfocused, interruptible thing, the size of a quarto sheet of paper such as this on which I am typing. But as an invention it is tremendous and may alter the whole basis of democracy.”

7 februari skriver Harold Nicolson i brev till sin hustru om hur Chamberlain, ”an astonishing and perplexing old boy”, ställer sig upp i parlamentet och tillkännager både en offensiv och defensiv allians med Frankrike. Bara sådär. Det är den 8 februari och Ciano deltar i planerandet för ett överfall på Albanien: ”alla hövdingar är med oss.” Dagen därpå informeras han om att påven, Pius XI, dött. Mussolini är oberörd men ställer för skams skull in ett regeringsmöte. Efter bifall från serberna i Jugoslavien har man informerat Tyskland om att ”Albanien är bara ännu en italiensk provins”. Enligt vad Ciano säger sig ha hört är kung Zog, som nog anar oråd, alltmer nervös. 12 februari bestämmer sig Mussolini för att gå på påvens begravning 17:e februari. Åter bara för syns skull. Han kommenterar en ”incident” mellan JG och en Frölich: ”Goebbels har fel, inte för att hand våldtog Frölichs fru, utan för att han tillät sig bli örfilad.” Ciano diskuterar ”den judiska frågan” i Nederländerna med landets representant som försöker vara lite aggressiv (”tänka sig nederländare som försöker spela hårda män!”).



Ovan: kung Zog, Albaniens märklige monark 1924 - 39

Chips har varit sjuk i influensa en stor del av februari men mår bättre då hans strålande fru kommer hem den 18:e. Men helt perfekt är det inte för hans del: ”I am ageing: I must write my will; and meanwhile recover my spirits.” Ciano lyssnar på sin svärfar då han lägger ut texten om grannen: ”Italienarna hatar redan Frankrike men Il Duce tänker piska upp detta hat till det extrema under kommande månader. Efter att ha fört krig och besegrat Frankrike ska han visa italienarna hur man sluter en europeisk fred. Han ska inte begära krigsskadestånd utan tänker förstöra allt och jämna många städer med marken!” Det är 20 februari och Chips känner sig sjuk och svimfärdig under en middag med hertigen av Kent men smiter iväg med ursäkten att han måste till parlamentet: ”I watch the PM and others at full vigour at 70, and I weak and tired at 40. It is deplorable.” Ciano noterar att situationen i Katalonien är ”bra” efter att ha Franco ”drastiskt och med möda gjort rent hus”. Även flera italienska kommunister och anarkister har tagits tillfånga: ”Jag informerar Il Duce om detta och han ger order om att de alla ska skjutas med tillägget: Döda män talar inte.” 24 februari är Ciano på väg till Warszawa men stannar i Wien som ”ger ett trött och sömnigt intryck”. Chips deltar 28 februari i en livlig debatt i parlamentet efter att Storbritannien och Frankrike under gårdagen formellt erkände Franco som Spaniens styresman. Han avslutar dagens, och februaris, anteckning med: ”Viva Franco! Viva España!”

Det är 1 mars. Ciano har varit i Warszawa och haft vissa överläggningar med utrikesministern, överste Beck, och besöker nu Krakow: ”Monument och palats, som för polackerna verkar vara så många och så vackra men som i våra ögon inte är särskilt märkvärdiga.” 2 mars är Ciano på hemresa från Polen och då han kommer till Tarvisio i Italien får han höra att kardinal Pacelli blivit vald till ny påve. Han påminner sig om hur han tidigare sagt till sin fru och andra att just denne man, en diplomatisk typ av människa, skulle bli nästa påve och att han även skulle ta sig namnet Pius XII. Det är 5 mars och Chips känner sig sliten men sexig: ”My strength is really failing me. I am so tired sometimes. Yet I must be attractive still as never before have I had so much sexual success as during the past few weeks. I haven't the time to follow it up.” Samma 5 mars står Ciano bredvid då Il Duce talar med Gambara, italiensk representant i Italien. Mussolini förklarar att denne ska tala om för Franco att han själv är kraftigt emot ett återinförande av monarkin i Spanien: ”Återinförandet av monarkin skulle vara liktydligt med att störta Spanien in i ett nytt inbördeskrig inom tre år. Kungen är otroligt diskrediterad och det vänligaste som kan sägas om hans söner är att de är idioter, helt i Englands och Frankrikes sold.”

Det är 9 mars och lite oväntat tar Ciano emot en kroat, markisen av Bombelles, som han tidigare hade träffat på jakt med regenten Paul. Ciano räknar med lite artigt småprat men markisen går rakt på sak och förklarar att han är medlem av kroatiska Ustasja och förklarar att motsättningarna mellan serber och kroater är omöjliga att överbrygga och att kroaterna hålls i moralisk, politisk och ekonomisk träldom. Vid ett krig skulle kroaterna vända vapnen mot serberna. ”Hans idé om Kroatien är ett självständigt kungadöme med en italiensk prins, i synnerhet en som är släkt med kungahuset.” Ciano noterar att markisen inte kommer med frågor utan enbart vill informera honom samt se till att Italien är på vakt mot Belgrad. ”Av självklara skäl yttrade jag mig med försiktighet (…) men förklarade mig beredd att stå i fortsatt kontakt med honom och lyssna på de kroatiska synpunkterna om den politiska situationen förändras.” 12 mars deltar Ciano vid kröningen av påven Pius XII, ”stel som en staty”. 13 mars är Chips bekymrad eftersom två damer hoppat av lagom då han ska ha middag varvid han snabbt får ringa in Jean Norton och Kitty Brownlow. Första middagen med hertigen av Alba som officiell ambassadör. Även hertigparet Kent är där. ”The duchess of Kent did not go to the ladies – how does she manage? All royalties have amazing bladders.”

14 mars blir en mycket kritisk dag i Europa. Ciano får via sin Berlin-ambassadör, Attolico, höra att Tyskland nu planerar att införliva Böhmen med riket, gör Slovakien till en vasallstat och ge Rutenien till ungrarna. Allt detta har Ribbentrop meddelat honom. Ciano blir ganska chockad och inte minst då ”axeln” bara tycks fungera i ena änden. Mussolinis reaktion på nyheterna är ”försiktig”. Även Chips, på sitt håll, börjar ana oråd denna dag: ”There were rumblings at the Foreign Office of renewed trouble in Czechoslovakia. We did not at first take them v seriously; but learned that the Czech government had resigned at that Hitler had summoned the President to Berlin. It looks as if he is going to break the Minich Agreement, and throw Chamberlain over, and become an international gangster.” 15 mars tågar tyskarna onekligen in i Prag och Harold Nicolson får reda på detta via ett telefonsamtal varvid han genast går på ett möte med åsiktsfränder hos en Mark Patrick. Eden förklarar att han ska tala vid nästa sittning i parlamentet. Men vad ska han säga?

Under rubriken ”The Gift of Prophecy” återger Manchester Guardian ett citat från Nicolsons München-tal. I parlamentet ser Chamberlain trött ut, noterar Chips: ”His whole policy of appeasement is in ruins” (…) My poor dearly beloved little Neville. He looked born down (upon) today. (…) A day of shattered hopes.”



Ovan: Tyskarna intar Prag 15 mars 1939.

Ciano sammanfattar sina tankar samtidigt som han även skildrar Mussolinis reaktion denna 15 mars: ”Denna tyska handling förstör i vilket fall in Versaillefredens Tjeckoslovakien utan det Tjeckoslovakien som skapades i München och Wien. Vilket värde kan vi i framtiden ge de deklarationer och löften som rör oss? Det är lönlöst att förneka att allt detta berör och förödmjukar det italienska folket. Det är nödvändigt att ge dem någon satisfaktion och ersättning: Albanien.” Prinsen av Hessen, kungens svärson, kommer med ett meddelande från AH (han fick ofta sådana uppdrag). En rad punkter anförs ”vilka kan duga i Goebbels propaganda men de borde inte använda dem då de talar till oss. Vårt enda brott har varit alltför stor lojalitet mot tyskarna.” En omedveten komik följer efter att prinsen gått och Ciano återvänder till Mussolini: ”Jag fann honom nerstämd och deprimerad över meddelandet som han inte ville lämna till pressen (”italienarna skulle skratta åt mig, varje gång Hitler ockuperar ett land sänder han mig ett meddelande”). Han fortsatte tala om Albanien men har ännu inte bestämt sig.” Det är 16 mars och Albert Speer får lyssna på hur AH berättar att den tjeckiske presidenten, Dr Hacha, dagen innan svimmat under ett av AH:s vredesutbrott och fick återupplivas med en spruta från dr Morrell. Det råder panikstämning i London både 16 och 17 mars. 16 mars förklarar Mussolini för sin svärson att man bör vänta med en invasion av Albanie ifall det skulle skapa en kedjereaktion med ett sönderfallande Jugoslavien och ett självständigt Kroatien: ”Albanien kan vi ta när som helst”. Han vill dock ändå ha en allians med Tyskland trots att han samtidigt talar med Ciano om ”preussisk hegemoni i Europa”.

Det är 17 mars och Chamberlain håller i Birmingham ett tal där han ganska rakt upp och ned berättar om München-överenskommelsen och vad som sades bakom kulisserna, inklusive AH:s svek med ockupationen av Prag. Chips är lojal, som alltid: ”The Country is solidly behind Chamberlain now; criticism is temporarily stilled.” Ciano finner att ”världsläget är väldigt deprimerande”. Till och med Mussolini är, ovanligt nog, orolig och dyster: ”Det var första gången jag sett honom sådan”. Den brittiske ambassadören Christie bsöker Cian och förnekar rykten om jugoslaviska militära operationer vid ungerska gränsen. Ciano förnekar å sin sida ryktena om att Italien skulle vilja anfalla Albanien samt att man skulle vilja påverkas Jugoslaviens sammanhållning på något vis. 18 mars raljerar JG i sin dagbok över Chamberlains tal i Birmingham och över att Daladier bett om halvdiktatoriska fullmakter som svar på vad som skett i Tjeckoslovakien: ”teateråska”. Von Neurath blir utnämnd till ”riksprotektor” i Böhmen och Mähren. Ciano träffar samma dag nye påven i en halvtimme och finner honom lätt att prata med (de känner varandra sedan innan) även om de talar om allvarliga saker. 19 mars förklarar Mussolini för Ciano att det just nu är omöjligt för att lägga fram en allians med Tyskland för det italienska folket: ”Även stenarna skulle vara emot det.” Oron över läget i Kroatien får de båda att besluta sig för att skicka ett telegram till regenten Paul och förklara att man stoppat vidare tysk aktion (vad som nu menas med det, min anmärkning) och att förhandlingarna med den kroatiska oppositionen behöver skyndas på. Italien koncenterar även trupp längs gränsen i Veneto då man är rädd för ett tyskt anfall. Samma dag kallar London och Berlin ömsesidigt hem sina ambassadörer.

Det är 20 mars och president Lebrun med maka kommer till London för inledningen på vad Chips Channon benämner som ”frog week”. 21 mars har JG ett samtal med Hess ”om Ribbentrop... som gör sig illa omtyckt överallt.” 22 mars noterar Chips hur Storbritannien börjat sondera terrängen för olika allianser med de mindre staterna i särskilt östra Europa. Litauen lämnar över Memel till Tyskland efter hot. Galamiddag för Lebruns på kvällen. Samtidigt som Chips sitter av denna middag pågår en hetsig diskussion i Stora rådet i Rom. Inte minst veteranen Balbo säger att ”vi putsar tyskarnas stövlar”. JG skriver i sin dagbok 23 mars om ”fördraget” med Litauen och att folket i Memel är ”förtjusta”. Efter ännu en stöddig bankett på kvällen 23 mars kommer hertigen av Alba hem till Chips om över sherry diskuterar de ett rykten om att Ciano ska ersättas som utrikesminister av Grandi, Italiens ambassadör i London. 25 mars tackar Mussolini nej till en titel från kungen utan att veta vad det ens är för titel. Inför Ciano raljerar han över tanken på att kallas ”furste” eller liknande. Det är 27 mars och JG reflekterar över Polen: ”Polen bereder oss nu svårigheter. Polackerna är och förblir våra fiender även om de av egenintresse gjort oss tjänster i det förgångna.” Samma dag är Madrid på väg att falla och Franco befaller om en allmän offensiv för att avsluta kriget.



Ovan: Franco åser en segerparad i Madrid.

Det är 28 mars och Madrid faller för Francos trupper. Samtidigt pågår förhandlingar (eller snarare ultimatum) med kung Zog av Albanien från italiensk sida men Ciano hoppas förstås att det hela ska stranda. Samma 28 mars talar premiärminister Chamberlain under stort bifall i parlamentet om värnplikt och förberedelser hos territorialtrupperna. På kvällen är Chips på fest hos Jean Norton och blir rätt packad. ”Den gyllene ungdomen” är där. Ciano noterar med viss oro Chamberlains tal samtidigt som förhandlingarna med kung Zog mycket riktigt har strandat. JG noterar 31 mars att överste Beck har flugit till London och sittningar i parlamentet samma dag, skildrar av Harold Nicolson blir dramatisk: ”Down to the House. The PM says he will make a statement shortly before three. The general feeling is that he will announce that if Poland and Rumania are attacked we shall go to war. There is some uneasiness about in the corridors. People fear lest Chamberlain may not stay put. Chamberlain arrives looking gaunt and ill. The skin above his high cheek bones is parchment yellow. He drops wearily into his place. David Margesson proposes the adjournment and the PM rises. He begin by saying that we believe in negotiation and do not trust in rumours. He then gets to the centre of his statement, namely that if Poland is attacked we shall declare war. That is greeted with cheers from every side. He reads his statement very slowly with a bent grey head. It is most impressive.”

Det är 2 april och Chips är inte lika glad över vad Chamberlain sade ett par dagar tidigare: ”Everyone seem happy about our guarantee to Poland; I think its madness.” Ciano reflekterar samma dag över de ”incidenter” som ska skapa krig med Albanien. Han träffar åter den brittiske ambassadören: ”Jag träffade Christie. Jag informerade honom om manövrarna för att skapa en kris mellan oss och Belgrad. Jag försäkrade honom fullständigt om omfattningen av vårt agerande och våra överenskommelser. Det föreföll mig som om han tog emot allt med en anmärkningsvärd dos resignation. När han gick ut sade han: ”Så Zog går alltså samma öde till mötes som Beneš.”” Senare på dagen får Ciano hör att albanska kungaparet fått en son. 3 april reagerar även JG surt över avtalet mellan britter och polacker. Denna dag pågår en hetsig debatt i brittiska parlamentet och Chips tycker att gamle Lloyd George (”father Christmas”) är oförskämd - men han ser pigg ut. I galleriet väntar prins Fritzi som följer med till rökrummet för besökande och Jim Thomas (”som annars inte gillar tyskar”) talar tyska med prinsen. Fritzi ber Chips se till hans intressen om det blir krig eftersom han tänker stanna i Storbritannien om det blir krig. Chips är i sin tur chockad över att se Winston Churchill och Eden en bit bort, församlade kring sovjetiske ambassadören Maiski. Han kör sedan prinsen hem och växlar på vägen ut ett par ord med premiärministern.

Det är 4 april och i RCA Studios i New York spelar Glenn Miller Orchestra in bandledarens egen komposition ”Moonlight Serenade” för skivbolaget Bluebird. Alan Lennox-Boyd kommer denna dag till Chips och berättar att hans bror Donald, i Tyskland, blivit arresterad av Gestapo vilket tredje brodern George ringt och berättat. Han är tydligen anklagad för spioneri och homosexualitet. Efter samtal med Chips skickar Rab Butler 5 april memo till brittisk representant i Frankfurt am Main och man får höra att anklagelsen mot Donald bara gäller homosexualitet och att en rättegång ska genomföras. Överste Beck är nu i London och Chips noterar på kvällen en stor bankett på polska ambassaden. Det är 6 april och Roger Makins, tjänsteman på FO, berättar för Chips att Donald Lennox-Boyd hängt sig i sin cell igår och han måste därefter berätta det för Alan, som är i huset. Han lotsar sin förtvivlade svåger till en pub och vidare hem.

Det är 7 april och Italien invaderar Albanien som i princip inte gör motstånd medan kung Zog och hans familj flyr. Vid lunchtid är Ciano i Tirana och börjar komponera en regering. Chips får givetvis höra om det hela i London (”Et tu, Benito!?”) även om han är upptagen med familjekrisen. Alan Lennox-Boyd har slagit i sin gamla mor att broderna har ”dött för sitt land”. Ciano, åter i Tirana via flyg 8 april, ser till att frige fångar och distribuera lite pengar till de fattigaste. Han noterar att albanska soldater redan återvänt till barackerna eller rentav gått hem, enligt vad han får höra. 9 april reflekterar så Chips om invasionen: ”Why shouldn't Italy take Albania, a bandit-infested little country anyway?” Även JG noterar torrt och likgiltigt invasionen i sin dagbok denna dag. Det finns dock en sak i hela denna storpolitiska händelsekedja som 11 april irriterar Chips: ”What is so annoying is that the Churchills and the Coopers are proven half right!” samma 11 april är personer kring Harold Nicolson rent ut förbannade: ”Harold Macmillan is enraged that Chamberlain should remain on. He thinks that all we Edenites have been too soft and gentlemanlike. That we should ha ve clamoured for Chamberlain's removal. That no man in history has made such persistent and bone-headed mistakes, and that we still go on pretending that all is well.” 12 april är Chips i sin tur rasande på svåger Alan eftersom denne lämnat den nu gravida Patsy i Frankfurt för att frakta hem Donalds aska (tyskarna hade redan kremerat honom) medan han åker tillbaka via Oostende. Tillråga på allt rotar Randolp Churchill i historien i sina skvallerspalter och i London talas om att Donald ”fått stryk” av nazister. Chips tankar om den yngre Churchill är inte exakt kärleksfulla: ”Randolph ought to be hamstrung (…) I will do him in eventually.” Ciano står samma dag på balkongen på Italiens ambassad i Tirana och talar till folket. Man har just med acklamation dragit igenom beslutet om att göra Victor Emmanuel till kung av Albanien. Ciano noterar att några studenter bara motvilligt gör romerska hälsningar och några personer gråter: ”Det självständiga albanien finns inte längre”.



Ovan: Modell av Germania, Tysklands tänkta nya huvudstad

Det är 14 april och Ciano tar emot Göring som dagen därpå överlägger med Mussolini. 16 april erbjuder en håglös albansk delegation kronan till den lille kungen. 19 april noterar JG irriterad i sin dagbok att den utländska pressen hetsar: ”Aldrig någonsin har folket var så lyckligt och upprymt som i dessa dagar....” Formellt påbörjas bygget av den nya tyska huvudstaden, Germania, idag. Dagen därpå firas AH:s födelsedag med pompa och stå. Samma 20 april träffar Ciano den ungerske utrikesministern, István Csáky, att AH är galen: ”Jag såg det på hans ögon”. Det är 26 april i London och då Chips går till parlamentet skriker tidningsrubrikerna ”Conscription!” En hetsig debatt om budgeten följer och några röster i parlamentet ropar ”avgå!” till Chamberlain som dock efteråt, på sitt rum, säger till Chips att ”det gick bra, tyckte jag”. 28 april tror sig Chips ha upptäckt en komplott på UD (Vansittar, med flera) för att få bort Chamberlain och (troligen) få in Churchill. Chips lyssnar på AH:s tal och håller med honom om det mesta. ”Måttfull i tonen mot England”. Därefter far han till Kelvedon för lite lugn och ro. Även Ciano hör talet: ”Führern har hållit sitt tal. Det varade i exakt två timmar och tjugo minuter; att vara kortfattad kan inte påstås vara denne mans främsta egenskap.” Det är 29 april och Harold Nicolson läser, eller försöker läsa: ”I feel pretty glum and devote myself to reviewing. There is Joyce's Finnegans Wake. I try very hard indeed to understand that book but fail completely. It is almost impossible to decipher, and when one or two lines of understanding emerge like telegraph poles above a flood, they are at once countered by other poles going in the opposite direction. I see that at the back of it all there is some allegory turning around the Tristan saga. But the research involved in working out this loose mosaic is greater than any ordinary reader can possibly undertake. I truly believe that Joyce has this time gone too far in breaking all communication between himself and his reader. It is a very selfish book.”


onsdag 4 november 2026

Oktober - december 1938

 


Ovan: Dagen efter kristallnatten

Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december” 1938. Det är 1 oktober 1938 och JG är på gott humör då han lyssnar på sin führer om det nyss undertecknade avtalet. ”Mussolini gjorde ett fantastiskt jobb för oss. Han visade sig vara vår sanne vän. Daladier var bättre än Chamberlain. Men Führern har inte alltför höga tankar om honom. (...) Det blev inga fler förhandlingar med dem (tjeckerna), de var helt enkelt tvungna att svälja det. Det sista samtalet med Chamberlain var mycket dramatiskt. Han ville börja prata om Spanien. Führern klargjorde vår ståndpunkt för honom, men gick annars inte med på någonting. Sedan ville han ha nedrustning. Särskilt våra bombplan, eftersom de är överlägsna de engelska. Führern avvisade det. Han vill bara, sa han, allmän nedrustning, eller ingen alls. För tillfället är alla glada att det inte blev krig.”

Nöjd 1 oktober är även Chips: ”Chamberlain has had more ovations. He is the man of the age. Duff has resigned in a well-written letter. The PM immediately accepted the resignation. All this hinted to him in very plain language that his services were no longer required. We shall hear more of this... personally my reactions are mixed. I am sorry for Diana: they give upp 5 000 £ per annum, and a lovely house – and for what? Duff thinks he will make money at literature? How? His Haig was a failure and his much-heralded Talleyrand, while highly readable, was really only a condensed cut from the famous four-vol. life of Talleyrand. The House of Stanley is unfortunate; poor Edward is slowly dying of a malignant disease; lord Derby is ill from anxiety and last night Portia (drunk as usual, I am told) fell and broke some of her joints. The great fortune, complicatedly divided, will suffer enormously if either lord Derby, or dear red-nosed Edward, should die. Emerald had a heart attack and nearly died a fortnight ago. She is better now and rang me up to gossip.” Nicolson reagerar också på Duff Coopers avgång denna dag: ”I go back from London. The posters say 'Cabinet Minister resigns”. I assume that it is Buck – but not at all. It is Duff Cooper and his resignation is accompanied by a nasty letter. He has no money and he gives up £ 5 000 a year plus a job he loves.”



Ovan: Alan Lennox-Boyd (1904 – 83)

Bekymren för den brittiska regeringen är dock inte över, som Chips noterar 3 oktober: ”The storm breaks over the government this afternoon for having preserved peace.” Stormen tar sig uttryck i en häftig debatt i parlamentet till vilken Chips ordnar en plats åt sin svärmor. ”The Insurgents... are led by Winston Churchill, that angry bullfrog”. (…) Actually he is being used by the communists – communism working upwards!” Vidare: ”My plump, conceited, tiresome Duff” talar, från platserna för avgående. ”I have tried unsucessfully to like him now for twenty years...” Duffs tal är förvirrat och följs av premiärminstern (trött), Atlee (mild) och Eden (trött). Efteråt talar han med Churchill på toaletten (WC på WC). Chips är privat av den åsikten att Churchill leder en ”skuggregering med Jim Thomas som inpiskare. Efteråt ringer Chips till Honor hör till sin fasa att Dr Low föreskrivit tre månaders utlandsresa. Han är bekymrad över hustrun. ”I try my... very outmost to make her happier...” 4 oktober talar han åter med dagboken om ”my poor wife who is ill, nervous, worn out from doing nothing” som nu ska vistas hos familjen Cavendish där ”Diana Cavendish, som rört till sitt liv, nu försöker röra till Honors”. Han har talat med sin svärmor efter debatten i parlamentet och även hon är bekymrad över sin dotter.

6 oktober hölls en förtroendeomröstning för regeringen och Harold Nicolson skildrar dagen som följer: ”Our group deceide that it is better for us all to abstain, than for some of us to abstain and some to vote against. We therefore sit in our seats, which must enrage the Government, since it is not our number that matter but our reputation. Among those who abstained were Eden, Duff Cooper, Winston, Amery, Cranborne, Wolmer, Roger Keyes, Sidney Herbert, Louis Spears, Harold MacMillan, Richard Law, Bob Boothby, Jim Thomas, Duncan Sandys, Ronald Cartland, Anthony Crossley, Brendan Bracken and Emrys-Evans. That looks none too well in any list. The House knows that most of the above people know far more about the real issue than they do. It was clear that the Government were rattled by this. In the first place, the PM gave a pledge that there would be no General Election. In the second place he made the astounding admission that his phrase about 'peace in our time' was made under the stress of emotion. The House breaks up with the Tories yelling to keep their spirits up. But they well know that Chamberlain has put us in a ghastly position and that we ought to have been prepared to go to war and smash Hitler. Next time he will be far too strong for us.” Även Chips deltar och noterar att premiärministern påbörjar sitt tal 15.13 och vinner första omröstningen av två med 369 – 130. I en paus lyckas Chips till premiärministern lämna en lapp med ett meddelande om stöd från regenten av Jugoslavien och Chamberlain klappar honom på axeln. Ny omröstningen som slutar 366 – 144. Chips noterar även uppgifter om Daladier på samma vis fått stort bifall i franska nationalförsamlingen. ”I motored back to the peace and beauty of Kelvedon”.



Ovan: Patricia Guiness Lennox-Boyd (1918 - 2001)

Ett kärleksdrama upptar Chips tillvaro de närmaste dagarna. Chips och Honor har efter förmåga försökt tussa ihop Honors syster Patsy med Alan Lennox-Boyd och Chips talar 9 oktober med svägerskan om historien. Dock kommer Lennox-Boyd senare under dagen stormande till honom och förklarar att Patsy nobbat ett frieri. Situationen förefaller komplicerad. Dagen därpå, 10 oktober, kommer Patsy in i Chips sovrum på Kelvedon och utgjuter sig över Lennox-Boyd. De båda tar en biltur och Chips talar för sin kollega. Patsy verkar mjukna. Joseph Roth, som samma 10 oktober skriver till Stefan Zweig, tänker inte så mycket på kärlek men däremot på optimism: ”Jag förstår inte, käre vän, varför du beskriver vår situation som hopplös. Om den är så är det bara för att du gör den hopplös: vi har plikten, den absoluta plikten, att inte visa minsta pessimism.” Han noterar vidare att polispresidenten i Mexiko spontant skrivit till honom. ”Han är en gammal österrikisk officer”. 11 oktober informerar Chips hustrun, som kommer hem, om utvecklingen och att ”förlovningen blir nog offentlig inom en vecka”. Man firar sonens treårsdag fast han fyllde i förrgår. 12 oktober följer en hektisk dag med hertiginnan av Kent på besök (med mera) och Honor ringer sin syster varvid allt verkar klart för bröllop.

Edward Stanley, var sjukdom Chips följt, dör 16 oktober i en ålder av 44. 17 oktober äktar vännen Tassilo Fürstenberg Clara Agnelli, barnbarn till Fiats grundare. Chips hade presenterat dem för varandra (”ännu ett äktenskap jag arrangerat”). Samma morgon eklateras Alans och Patsys förlovning och Iveagh, svärföräldrarna, skriver till Chips att de är tacksamma. Mindre kul i sitt äktenskap har JG som, via polischefen Wolf-Heinrich von Helldorf, fått reda på att hustrun Magda (i rättvisans namn) bedragit honom med Karl Hanke som från början skulle försöka medla i äktenskapet och han diskuterar 23 oktober sina bekymmer med AH..30 oktober tar Chips på Kelvedon emot prins Fritzi som varit hos sin käre farfar i Doorn. Depratar lite om dynastin Hohenzollern. Fritzi berättar att ex-kejsaren skriver till änkedrottning Mary och hertigen av Connaught (som uppenbarligen svarar). De är nu ”i livets skymning” så varför bråka?. Ex-kejsaren tänker ännu på vad som hände tsaren och hur Lloyd George saboterade hans exil i England. Även drottning Mary och den nu döde kung George var plågade av detta.

2 november har Chips en mycket lång dag i parlamentet där man diskuterar att erkänna Italiens annektering av Abessinien och Viktor Emanuel III som kejsare av landet. Eden knackar Chips på axeln och de går och pinkar tillsammans varvid Edenn är charmen själv och säger att de måste ses. Chips nämner senare det hela för premiärministern som säger att han är glad över det hela. Dagen avrundas med en middag hos Sibyl Colefax varefter han kör Coopers (som ännu bor i amiralitetet) hem. Därefter åter till Colefax där Chips irriterad noterar att Noél Coward blivit ”biten” av kommunism och är antifascist i största allmänhet. Dagen där på ber prins Fritzi honom att lämna ett brev till premiärministern från pappa ex-kronprinsen vilket han också gör. Diana Cooper och ringer frågar vem som ska stå mot Duff i nästa val och Chips vet mycket väl (Kenneth de Courcy) men låtas inte om det. ”The Coopers are terrified. It will do them good. But I cannot interfere as I don't choose to lose the Cooper's friendship – yet! But I am tired to death of them.”

Det är 6 november. Joseph Roth skriver och tackar greve Heinrich Degenfeld, adjutant och privatsekreterare hos Otto von Habsburg, för brev där pretendenten bett ”sin trogne undersåte” Joseph Roth att sköta sin hälsa: ”Jag ska lyda befallningen” (visst, serru). Det är 8 november och brittiska parlamentet öppnar: ”The King, after the first appaling pause when in an agony one wonders whether he will ever get the words out, read the speech in a clear voice with barely any trace of effort. The words are especially selected for him, as some consonants he cannot cope with. It was all quickly over and the Sovereigns bowed and departed in a blaze of red and jewels.” Chips träffar sin blivande svåger, Alan Lennox-Boyd: ”He knows nothing of the opposite sex and is quite uninterested in it. A queer augury for marital life.” Harold Nicolson skriver 9 november till sin hustru om ett hemligt möte med de politiker som avstod från att rösta 6 oktober och att man planerar att ses ibland för att ”organise ourselves for a revolt if needed.”



Ovan: Regenten Paul med dottern Elizabeth

Det är 10 november, dagen efter kristallnatten, och JG skriver att polischef Helldorf har ”avväpnat judarna i Berlin fullständigt. De kan förvänta sig mer.” Det förekommer överlag fortsatta demonstrationer mot judar och AH vill låta detta fortsätta och att polisen håller sig lugn. 11 november noterar JG att utländsk press rasar och han får förklara en del. I Storbritannien har Eden i parlamentet talar för någon form av överenskommelse med Tyskland: ”Bättre om de gav oss våra kolonier tillbaka”. I ett brev till hustrun samma dag, 11 november, kommenterar Harold Nicolson talet: ”Anthony Eden's speech last night created a sensation. Nobody quite knew what he was talking about. Was he trying to split the Government? Or angling for a Coalition? Or what? I know what he is doing. He is trying to wake up the country to real energies and sacrifice.” 12 november nämner JG att synagogor har bränts och att judar nu förbjuds gå på teater och bio. Den tyska judenheten ska därtill böta en miljon riksmark. Samma dag har Heydrich ett möte med Göring och över 100 ledande nazister på flygvapenministeriet. Heydrick föreslår att för att öka på utvandring av judar, vilken inte går snabbt nog, ska man i Tyskland upprätta en utvandringsbyrå av samma slag som Eichmann redan leder i Österrike. 14 november noterar han att man i Frankrike förbereder någon slags process mot Herschel Grynszpan som sköt diplomaten von Rath i Paris (denne fick statsbegravning), en händelse som var den officiella förklaringen till kristallnatten. Senare under dagen diskuterar JG med teaterintendenten Gründgens. ”Det spelas för mycket utländskt i Berlin, vi måste sörja för den tyska återväxten”. Judar förbjuds vidare att gå på universitet. Daladier utfärdar nödförordningar och vädjar till nationen om tålamod. ”Kommer att hjälpa oss”, noterar JG skadeglatt.

Det är 15 november och Chips hållning till Tyskland svajar även om han ännu hittar på groteska ursäkter: ”The pogroms in Germany and the persecutions there have roused much indignation everywhere. Hitler never helps us and always makes Chamberlain's task more difficult. One cannot say so, but the sympathies of many people are not altogether with the unfortunate Jews. Indeed, many important members of their race do not attempt to deny their diappointment that there was not a world war in September, which would have crushed Nazidom.” Joseph Roth skriver samma dag till sin översättare att han nu har problem med synen. Han är rädd och ber henne om hjälp. Vid denna tid bor han i ett litet rum ovanpå ett fik på Rue de Tournon 18. 16 november kommer Kung Karol II till London och Chips presenteras för den unge kronprins Mikael, ”en mycket vacker yngling, blyg och uttråkad men när han ler visar han två smilgropar...” 17 november flyttar Coopers ”äntligen” ut från amiralitetet och ska bo en tid hos Emerald Cunard. Churchill försöker sig samma dag på en liten kupp i parlamentet och ber 50 tories följa honom ut i lobbyn men bara några få gör det. Duff håller enligt Chips ett smörigt tal, som om han ångrade sina tidigare val.

Det är 21 november och Chips tålamod med Tyskland brister till sist: ”No one ever accused me of being anti-German; but really I can no longer cope with the present regime, which seems to have lost all sense and reason. Are they mad? The Jewish persecutions carried to such a fiendish degree are short-sighted, cruel and unnecessary, and now, so newspapers tell us, we shall have Roman Catholic persecutions.” 22 november får Chips av Diana Cavendish höra att Duff blivit väldigt ”obstreperous” (stökig) och försökt strypa en George Herbert samt grälat offentligt med en Daisy Fellowes. 23 november så är det nya mellanhavanden med familjen då ”Diana Cooper complained to me on the telephone that I had dropped her...” Chips reflekterar över hur svårt han numera har för Duff som, enligt honom, ändå skulle ha fått sparken om han inte hade avgått. Ändå träffar han hela gänget vid Emerald Cunard på kvällen men stannar inte länge då alla är ”röda” och ”anti-govt”. 24 november gör Chips London med regenten och handlar bland annat på Cartier's. Därefter lunch vid hertigparet Kent med vanliga gänget (Emerald, Alice Hoffmansthal, Kenneth Clarke med flera). 25 november vinkar Chips motvilligt av Honor som ska till Innsbruck. ”Ta hand om Paul”, ler hon kallt. Chips hämtar regentparet vid Buckingham Palace och en rejäl fest pågår därefter till 02. Alice Hoffmansthal ska skiljas eftersom hennes man ligger med Liz Paget och vill gifta om sig.



Ovan: kronprins Mikael (1921 - 2017) av Rumänien som ung

Det är den 5 december och Chips får höra om ännu en incident med Duff då han varit på Lavington hos Barbie Wallace och lady Pembroke raljerat över att Dina Cooper och Barbie nigt för Wallis Simpson i Paris varvid Duff flippade och kallade henne ”snob” och ”bloody bitch” med mera. Kvällen slutade närmast i kaos. 6 december säger han farväl till regenten efter ytterligt glada dagar: ”I had the sinking feeling which I always had when he leaves....” Det är 13 december och åter en hektisk dag i parlamentet för Chips och på kvällen ännu en fest hos Barbie Wallace med hela ”gamla gänget”. Enda nykomlingarna var Rab Butler med fru ”som såg bortkomna ut”. Lady Pembroke nickar åt Duff som rodnar och svarar med en bugning. Hon har till Chips sagt hon trodde Duff skulle slå till henne. Dumt nog hade Diana nämnt detta för Randolph Churchill som spritt historien i Standard. 14 december är det fest igen. Lambert Walk dansas men den goda stämningen för Chips del störs: ”Diana Cooper told me that people were trying to make trouble between her and ne that I had spread stories about Duff etc. I denied it, as I had tried to be careful not to become intangled in this business.” Han försöker senare på dagen komma till Southend men dimma stoppar bilfärden och han hamnar på en pub där han socialiserar med ”the locals” och får ringa återbud. Senare på kvällen är han åter på fest och Diana kommer med nya anklagelser. ”Of course I strongly denied the charge and she can have no real knowledge of how far I did plot againat him. (…) I am tired of Diana”... Chips följer med Leslie Hore-Belisha hem och de kommer fram till att de för åratals sedan legat med samma kvinna (Isabelle Clow) och de dricker champagne och har trevligt.

Det är 23 december och Honor är hemma men allt är inte frid och fröjd: ”At length Honor left for Elveden, she is far from well, and looks worn out, after three weeks' holiday skiing. I fear there is something organically wrong with her.” 28 december är även Chips på Elveden med släkten och annat folk: ”Jim Wedderburn nearly tearful at dinner. He regrets now that he didn't marry Patsy himself. The usual remorse of the left-behind. Poor Jim. And Brigid won't have him.” Wedderburn klagar ännu mer över detta på själva Alans och Patsys bröllopdag, 29 december: ”He is unhappy; he wanted to marry Patsy... then he became attracted to Brigid, and now has lost both. Also he loves me more than any man. All this he told me, as I shivered coatless outside Elveden... then we went in, and I advised him to take a holiday and try and forget his troubles. He is too introspective, probably, like any Scottish young laird, he is a virgin.” Bröllopet går därefter lyckligt av stapeln. Samma dag reflekterar Harold Nicolson över sig själv: ”I wonder sometimes whether my activity, my ceaseless passion for work, is not merely a device for evading thought. Such is the fate of a frivolous and self-indulgent person who reaches autumn and observes how recklessly he has flung his seed.” JG sammanfattar 30 september ”två hemska veckor” då han insjuknat (överansträngning?) och varit på Charité och därefter hemma i stillhet som konvalescent. Håller ett matt nyårstal efter några besök från bland andra Helldorf. Frun Magda är på landet. Det är så 31 december och flera av våra huvudpersoner summerar sina år. Chips har en trevlig kväll på Elveden: ”This formidable year is dead.” Lika munter är inte Nicolson: ”It has been a bad year. Chamberlain has destroyed the Balance of Power, and Niggs got a third. A foul year. Next year will be worse.” Lion Feuchtwanger tycker inte bara världsläget varit uselt utan även livet med kvinnorna och inte minst: ”åldern, prostatan och sviktande potens!”