Memoirs 1912

Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Memoirs 1912" (1926) av Raymond Poincaré, flerfaldig fransk regeringschef och republikens president 1913 - 20. På internet har jag hittat Poincarés memoarer för åren 1912 - 15 och bockar nu av dem. Just denna volym, den första, ägnar sig åt en del tillbakablickar och början av boken innehåller mycket om Marocko-krisen 1911 och avtalet med Tyskland 4 november 1911. Överlag blir det mycket om relationen till Tyskland och Poincaré drar igenom händelser som han själv inte upplevt (t.ex. Lord Haldanes uppdrag i Berlin våren 1912) och som jag kan utan och innan vilket blir lite tråkigt. Betydligt mer intressant (och anledningen till att jag läste honom) är när han skildrar mer interna franska angelägenheter. Han skildrar hastigt hur han träffar Gustav V i Cannes då man inviger statyer av drottning Viktoria och Edward VII. Det blir porträtt av kollegor som Briand, Caillaux, med flera. Skildringen av hans besök i S:t Petersburg 9 - 19 augusti 1912 är en av bokens höjdpunkter och vi får beskrivningar av tsaren och hans hov samt av tråkiga militärparader medan Poincaré tänker på de pågående Balkankrigen och mest vill hem. Han noterar att undantagstillstånd proklameras kring Kronstadts marinbas så fort han lämnat staden. Under besöket hinner han även träffa Sir George Buchanan, som jag läst parallellt med denna bok. Sista delen av boken skildrar nästan uteslutande Balkankrigen och stormakternas bemödanden att nå en lösning vilket inte är helt lätt med tanke på den röriga politiken och de snabbt skiftande allianserna på halvön. Givetvis mycket polemik mot tyska politiker angående det senare världskriget. 

Radetzkymarsch

Den trettiotredje boken som jag läst ut i år är "Radetzkymarsch" (1932) av Joseph Roth. Boken, som anses vara galiziern Roths mästerverk, skildrar Österrike-Ungerns sista tid sedd genom ögonen på den nyadlade familjen von Trotta und Siploje. Den förste i ätten, senare kallad "hjälten från Solferino", räddar livet på Franz Josef i nämnda slag och adlas. Detta medför en viss förvirring hos den medelålders mannen som känner sig illa till mods inför sin gamle far och många i sin omgivning. Hans son finner sig dock bättre till rätta då han är född in i adelskapet. Den tredje i ätten blir den överkänslige officeren Carl Joseph von Trotta som känner tyngden från sitt arv och som därtill ideligen råkar orsaka små katastrofer där han drar fram. En särskilt laddad passage skildrar von Trottas vänskap med den judiske arméläkaren Carl Demant och vad han ställer till med för denne. Vi följer därefter ätten till hösten 1916 samtidigt som det för flera bedömare står klart att den gamla Habsburg-monarkins dagar är räknade. Vackert och vemodigt även vid en omläsning många år senare. 

They Were Found Wanting

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "They Were Found Wanting" (1937) av Miklos Banffy. Boken är i det närmaste en direkt fortsättning på första delen ("They Were Counted") och utspelar sig 1906 - 09. Greve Balint Abady och Adrienne Uzdy kämpar för att deras kärlekssaga ska få ett lyckligt slut men i bakgrunden finns Adriennes till synes alltmer galne man, greve Uzdy, som hon inte hur hon på ett enkelt sätt ska kunna skilja sig ifrån. Samtidigt går greve Abadys kusin, Laszlo Gyeroffy, mot sin undergång i en nedåtgående spiral av drickande och spelande på bykrogar sedan han stötts ut ur societeten i Budapest. Och i bakgrunden fortsätter det politiska käbblet i huvudstaden och bokens allsmäktige berättare (vars åsikter får antas vara Banffys egna) kritiserar öppet detta och hur man inte märker den större katastrof som är under uppsegling i och med rivaliteten på Balkan. Vackert och vemodigt och man påminns om att även de stenrika och till synes sorglösa aristokraterna i världen före 1914 också var människors med ungefär samma problem som vi andra, oavsett tid och plats. 

They Were Counted

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "They Were Counted" (1934) av Miklos Banffy. Författaren, en förmögen ungersk adelsman som även var landets utrikesminister en kort tid på tjugotalet, skildrar i den första i en trilogy sin egen klass under åren före första världskriget. Romanen utspelar sig mestadels i Banffys och hans fiktiva huvudpersonens hemtrakt - Transylvanien - men även i Budapest och enstaka gånger i utlandet. En stor del av hans egen barn- och ungdom har inspirerat de personer som passerar revy i denna lättlästa och klassiskt episka berättelse. Huvudpersoner är två kusiner, grevarna Balint Abady och Laszlo Gyeroffy. Medan den första är idealistisk och menar att adelskap förpliktar så bränner den andre av pengar på champagne, spel och kvinnor. Båda kusinerna har olyckliga kärlekshistorier. För sent i livet inser greve Abady att han älskar sin granne, den redan gifta Adrienne Uzdy. Denna strålande skönhet är sexuellt frigid på grund av sin grymme man så kärleksparets relation blir egendomligt platonsk. Samtidigt suktar kusinen Lazslo efter den unga prinsdottern Julia men det faller på omgivningens intriger. Att han har stort stöd av sin trogna älskarinna Fanny berör honom föga. Boken utspelar sig 1905 och i bakgrunden finns Ungerns kamp för självstyre där verkliga och kända namn som Tisza och Andrassy passerar revy. Banffy, som upptäcktes först efter kommunismens fall och i och med att hans dotter översatte verket till engelska, har jämförts med stora berättare som Tolstoj och Dickens och även om berättelsen har drag av melodram så läste jag glatt igenom denna första tegelsten i trilogin. Något för alla och envar och inte minst ni som är road av lätt romantiska historiska skildringar. 

Sömngångare II: 1903 - Esch eller anarkin

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är "Sömngångare II: 1903 - Esch eller anarkin" (1931) av Herman Broch. Inför arbetet med trilogin har författaren anfört ganska svårtillgängliga resonemang om hur han vill skildra övergången mellan senromantik och saklighet och även skildra ett slags sönderfall. Trots att jag läste med vaken blick så märker jag kanske inte av detta så otroligt mycket utan boken om den infallsrike, baksluge och ganska utsvävande Esch kan läsas som en vanlig roman, vare sig mer eller mindre. Det är hur som helst 1903 och bokhållaren August Esch från Luxemburg rör sig längs Rhen där han har flera bokhållarjobb eftersom han då och då får sparken på grund av sin vassa tunga. Han fixar ett jobb i Mannheim men samtidigt suktar han i Köln efter den barska krögarmadamen mor Hentjen, en 36-årig änka som håller sina mestadels manliga besökare kort. En av hans bekanta, en socialdemokrat, blir fängslad och den ibland rättrådige Esch skyller på Eduard Bertrand från föregående bok, vilken nu är direktör över ett stort företag i regionen. Utöver detta har Esch en rad märkliga projekt på gång såsom att investera i kvinnlig brottning men många av hans projekt går inte som tänkt. En i grunden allvarlig roman som på ytan dock är ganska rolig och underhållande medan man följer de många turerna i Eschs liv. 

Sömngångare I: 1888 - Pasenow eller romantiken

Den tjugonionde boken som jag har läst ut är "Sömngångare I: 1888 - Pasenow eller romantiken" (1930) av Hermann Broch. Romanen är den första i en trilogi som dels beskriver upplysningen av 1800-talets romantiska samhälle och vägen mot 1900-talets saklighet och parallellt även skildrar Tyskland från början till slutet av Wilhelm II:s regering. Utåt är boken i grunden en rätt enkel historia om junkern Joakim von Pasenow och hans bekymmer med kärlek och familj. Fadern är en tyrannisk militär av äldre sort och den enda som Pasenow vill anförtro sig till är vännen Bernhard som chockerande nog hoppat av det militära för att bli affärsman! Men vad för slags vän är Bernhard? Det är här det mer dunkla och komplexa i handlingen kommer in. På något vis förväntas Joakim gifta sig med grannflickan Elizabeth, en barons dotter, men han fastnar även för en mörkögd skönhet från Böhmen med dunkel bakgrund och det blir ganska många turer innan handlingen når sin kulmen. Kort men laddad roman med en hel del inre monolog. 
 

Undersåten

 

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Undersåten" (1918) av Heinrich Mann (1871 - 1950), äldre bror till Thomas Mann. Heinrich Mann kom att skildra tre skikt i det tyska samhället i och med romanerna "Der Kopf" (överklassen), "Der Armen" (arbetarna) och så medelklassen i "Der Untertan" som två gånger om har översatts till svenska. Romanen var klar precis innan första världskriget men stoppades av censuren på grund av sin kritiska hållning till kejsaren och dennes alltför trogna undersåtar men kom till sist att ges ut efter sammanbrottet, i december 1918. Vid det laget var den att betrakta som en historisk roman eftersom den skildrade en epok som tagit slut månaden innan. Vi möter här fabrikören Diederich Hessling, uppfödd i den fiktiva småstaden Netzig, som efter en period i Berlin (där han skaffat sig ett par mensurärr och en mustasch som sin kejsare) återvänder hem för att ta över familjeföretaget efter sin avlidne far. I Berlin har Hessling även haft någon kärlekshistoria men har svikit den tilltänkta. En nyckelscen är även då Hessling ser kejsaren rida under ett upplopp och sedan sätter sig pladask i en vattenpöl framför sin monark som får ett gott skratt. "Vi har underkastelsen i blodet" säger berättarrösten medan Diederich och andra hurrar för kejsaren. Väl hemma i Netzig hamnar Hessling i ett politiskt triangeldrama med de konservativa eller kejsartrogna (till vilka han själv räknar sig), de frisinnade (representerade av familjen Buck, vars överhuvud dömdes till döden under revolutionen 1848) och socialdemokraterna (representerade av den sluge arbetsledaren Napoleon Fischer). De blir en rad intriger om exempelvis vem som ska representera orten i riksdagen samt om ett monument över kejsar Wilhelm I. Därefter ska Diederich hantera kärlekshistorier, sina egna och sina familjemedlemmars. Även om Hessling kan visa hyggliga sidor så är han ofta en inställsam opportunist som en läsare aldrig riktigt vet var man har. Allt som allt ger boken med sin svarta humor en förmodligen ganska god bild av den ibland hysteriska patriotism som rådde i Tyskland under andra riket och som gör boken både läsvärd och underhållande än idag. Stilistiskt skriver Heinrich Mann, som var påverkad av franska författare, stilistiskt betydligt enklare än sin bror. För den som är road av en jämförelse bröder emellan.