Jag var Hitlers chaufför

Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Jag var Hitlers chaufför" (1951) av Erich Kempka. Då boken kom ut i Tyskland första gången hette den "Jag brände Hitler" men den någon skandalartade titeln ändrades sedan även om det i sak stämde. Det är en kort liten bok som jag egentligen bara skulle titta lite på igår kväll och innan jag visste ordet av hade jag läst ut den. Kempka var en av flera chaufförer åt Hitler redan 1932 men sedan huvudchauffören Julius Schreck oväntat dött 1936 blev han huvudchaufför. Därefter blev det givetvis ett evigt åkande där han serverar anekdoter om hur Hitler gillade bilturerna och gärna ordnade mat åt honom. "Jag skriver inte om politik" påpekar Kempka och det blir mycket riktigt mest anekdoter ur hans egen synvinkel. Och även om han ödmjukt beskriver sig som "en enkel människa utan högre bildning" så hade han en militär grad och var i grunden SS-man. Hur mycket han slirar på sanningen kan givetvis diskuteras. Den riktigt intressanta delen är förstås hans roll kring Adolfs död. Han beskriver, som många andra, den tröstlösa stämningen i bunkern i april 1945 och hur han 30 april blir uppringd av adjutant Otto Günsche som ber honom ordna 200 liter bensin. Han frågar givetvis varför och Günsche får erkänna att Hitler och Eva Braun just tagit sina liv. Hans vagnpark är mer eller mindre bortbombad men flera bilar är dock intakta (om än under nedstörtade tak) och han lyckas tappa ur 160 - 180 liter som han senare får använda för att bränna kropparna. Han bär personligen ut Eva Braun (eftersom han inte vill att hennes fiende Bormann gör det) och tillsammans med Günsche och dr Stumpferer häller han bensin över paret som läggs i en grund grop. Med en tändsticka från Goebbels kan man så tända på. Detta är så långt vad han själv ser. Vad som senare händer med kropparna får han höra via andra, troligen främst Hitlers betjänst Heinz Linge (som också överlevde och skrev en bok). Kring midnatt 1 - 2 försöker han ta sig ut ur Berlin och får trolige se (även om han inte då helt förstår det) Bormann dö. Genom att senare räddas av en okänd jugoslavisk kvinna som ger honom en smutsig overall klarar han sig. Framryckande ryska trupper tror att han är en förtryckt tysk arbetare och skålar med honom. Han kan därefter ta sig ut ur staden och småningom vandra ner till Berchtesgaden där han odramatiskt grips av amerikanerna 20 juni 1945. Han skriver visserligen att amerikanerna gick på honom lite hårt i samtal men menar väl samtidigt att de ändå var okej (hans öde är milt jämfört med den misshandel och tortyr som Linge och Günsche samtidigt utsattes för i Lubjanka-fängelset i Moskva). Efter att ha vittnat i Nürnbergrättegången friges han 9 oktober 1947 och försvinner in i anonymiteten fram till sin död 1975. 

Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood

 Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood" (1987) av Peter Stephan Jungk. Vem var då Franz Werfel (1890 - 1945)? Han var en på sin tid synnerligen populär författare, först i det tysktalande Centraleuropa och senare även i USA. Samt givetvis här och där i en del andra länder. En stor del av det han har skrivit finns översatt till svenska. Idag är han dock tämligen bortglömd men mer specialintresserade känner exempelvis till verk som "De 40 dagarna på Musa Dagh" eller "Sången om Bernadette". Werfel föddes i en burgen familj i Prag och var vän med Franz Kafka, Max Brod, Ernst Egon Kirsch och andra i den så kallade "Pragkretsen". Han blev inte ägare till familjens handskmakeri, till föräldrarnas bestörtning, utan satsade på litteraturen. Han har senare i flera verk skildrat sin ungdom, inklusive ett (mestadels ofarligt) deltagande i första världskriget och vid revolutionen i Wien 1918. Han blev Alma Mahler tredje (och sista) man och slog under mellankrigstiden brett igenom som romanförfattare. Han stod på höjden av sin berömmelse i slutet av 30-talet då hans (och många andras) tillvaros krossades när nazisterna besatte Österrike 13 mars 1938. Han flyttade raskt till Frankrike men fick fly även därifrån 1940 då nazisterna ryckte in igen. Hans roman "Sången om Bernadette" kom (så att säga) till i det ögonblick i augusti 1940 då Werfel bad till gud vid altaret i Lourdes och lovade att skriva en bok om flickan som såg den heliga jungfrun bara han kom levande ur Frankrike. Tillsammans med sin fru samt Heinrich och Golo Mann, med flera, korsar han gränsen till Spanien till fots 13 september 1940 och kommer till USA där han tidigare haft framgångar men får förnyade sådana. Han kan därefter leva ett gott liv, mest i kretsen av andra exiltyskar, tills hans hälsa bryts ner 1943 - 45. Han hinner uppleva slutet på kriget i Europa men dör sedan knall och fall vid sitt skrivbord 26 augusti 1945. Som författare skrev han i lite olika stilar och han förändrades även angående sina teman men han är på inget vis svårläst och värd ett bättre öde än att ha sina böcker samlandes damm i antikvariat eller biblioteksarkiv. Läs Werfel! 

Svindleriets ädla konst

Den femtiosjunde boken som jag har läst ut är "Svindleriets ädla konst - en idébiografi över Joseph Roth (2014) av historikern Anders Björnsson. Vi följer här den österrikisk-judiske författaren och journalisten Joseph Roth (1894 - 1939) under hans 20 år av skrivande under mellankrigstiden. Född i Galizien kom han sedan att skriva i Wien cirka 1918 och därefter var han huvudsakligen verksam i Europas metropoler (främst Paris), ständigt resande, ständigt med tillfälliga bostäder, ständigt pank och med eskalerande alkoholproblem. Även om vi får en biografisk skiss av Roth så handlar mycket främst om hans tankegångar och ideologiska förskjutning (inte olikt den hos författarkollegan Franz Werfel), från 1918 år "Röde Joseph" till en nostalgisk högerman som 1938 var nyckelperson i långt gångna planer på att restaurera den habsburgska monarkin i Österrike för att förhindra nazisternas invasion (vilket jag, utifrån vad som hände, inte tror hade spelat så stor roll). Året därpå dog han av sitt drickande i Paris, våren 1939. En mycket lärd och intressant skildring av en av mellankrigstidens stora författare som fler borde upptäcka då mycket finns översatt. 
 

Mrs Dalloway

Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Mrs Dalloway" (1925) av Virginia Woolf. Jag läste den på nittiotalet men kom inför omläsning bara ihåg den inledande raden om att Mrs Dalloway skulle köpa blommorna själv satt ramhandlingen. Det hela utspelar sig i stort sett under en enda dag i juni 1923 men med återblickar. Clarissa Dalloway ska hålla en stor tillställning med diverse högdjur på kvällen men på morgonen rubbas hennes cirklar en smula av att hennes gamla kärlek Peter Walsh återkommer efter fem år i Indien. I bakgrunden har vi även den granatchockade soldaten Septimus Smiths och dennes lidande ute på gatan där han irrar omkring och tror sig se döda kamrater från kriget. Det är en bok du behöver läsa uppmärksamt då perspektivet ideligen förskjuts mellan olika huvudpersoner vars tankar vandrar fram och tillbaka i tiden. I grunden en rätt vemodig roman som på ett diskret vis pekar på tillvarons meningslöshet. 

Den falska vikten

Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Den falska vikten" (1937) av Joseph Roth. En av hans sista romaner skildrar tjänstemannen Anselm Eibenschütz under den habsburgska monarkin. Huvudpersonen lämnar armén och flyttar till avkroken Zlotograd där han blir "vågmästare" och ska kontrollera de lokala köpmännens hederlighet. Ett par personer i denna roman förekommer även i "Den stumme profeten". Allt går dock mer och mer åt skogen för Eibenschütz som blir bedragen av sin hustru, förvirrad över lokala seder och därtill mer och mer alkoholiserad samtidigt som han förälskar sig i en mystisk kvinna österifrån. Det hela slutar förstås med en urladdning och är ganska spännande läsning på det hela taget. Bärande tema är dock ex-soldatens förvirring då han kommer ut i den civila världen samt hur reglerna uppifrån krockar med verkligheten på lokalplanet. 

 

Den stumme profeten

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Den stumme profeten" (1965) av Joseph Roth. Det intressanta med denna roman, som skrevs omkring 1927 - 30, är att den hittades bland Roths kvarlämnade papper efter hans död och alltså kom ut mer än 25 år efter hans frånfälle. Det hela är en skildring av en revolutionärs uppgång och fall och mången läsare lär väl tänka på Trotskij även om bokens berättare säger att Kargan, som revolutionären kallas, inte är någon särskilt utan kan vara vem som helst. Därefter får vi följa den enkle juristen Friedrich Zimmer, vilken blir revolutionär just under sitt alias Kargan, och dennes väg till makten i det nya Ryssland. Parallellt med detta finns även en kärlekshistoria som kommer av sig i första världskrigets virrvarr. Lättläst och intressanta angående ödets växlingar under det stormiga nittonhundratalet. 

Bergtagen

Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är Thomas Manns "Bergtagen" (1924) i översättning av Karin Boye (som därmed bör ha varit något av en hejare på tyska). Jag läste den modernistiska klassikern någon gång på nittiotalet men det var dags för en omläsning. Ärligt talat så förändrades inte mitt omdöme så mycket. Boken är intressant men blir förstås även en smula långrandig (trots att det var den som till sist gjorde av Mann fick Nobelpriset fem år senare) och kunde säkert ha kortats ned en smula. Den unge Hans Castorp, lite av "mannen utan egenskaper", kommer till sanatoriet Berghof i trakten av Davos för att hälsa på sin kusin under tre veckor men blir till sist kvar i sju år. Först när världskriget utbryter gör han sig beredd att återvända till "slättlandet" som de intagna kallar världen nedanför. Det händer i grunden inte så mycket förutom att den naive och enkle Castorp träffar intressanta personer som den italienske republikanen och idealisten Settembrini samt förälskar sig i den mystiska Claudia Chauchat. Dock utvecklas han ändå som människa under dessa år och är ganska förändrad mot slutet av romanen. Även om "Bergtagen" är en snygg och fri översättning så heter romanen på tyska "Der Zauberberg" ("Det magiska berget") och just den biten blev på ett tydligare vis klar för mig vid omläsningen. De intagna lever som i en magisk värld, en drömvärld, och intresserar sig allt mindre för vad som sker i världen nedanför. Tidsuppfattningen sätts också ur spel. Det är på ett vis även en tidstypisk beskrivning då rikare personer innan första världskriget även i verkligheten kunde hålla släktingar på sanatorier i åratal. Detta ändrades efter kriget och många sanatorier kom att göras om till vintersportorter.