Juli - september 1938

 

Ovan: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano i München 29 september 1938. 

Nedslag i nittonundratalet eller ”juli – september 1938”: Högsommaren 1938 börjar inte särskilt bra för Franz Werfel då han 1 juli får hjärtinfarkt under en vistelse i St Germain (han ska senare under månaden komma till Sarny-sur-Mer där han även får tid att återhämta sig). JG har 5 juli en känslig diskussion med utrikesminister Ribbentrop som är ” bekymrad över judefrågan. Lovar honom att gå lite försiktigare fram även om principen kvarstår”. Chips är samma dag, föga förvånande, på ännu en middag och denna gång med prinsessan Helena av Rumänien och hennes syster Irene. Chips tar in de båda eleganta prinsessorna och reflekterar flera gånger över hur den oduglige kung Karol II kunde överge en sådan kvinna. Prinsessan har nyligen träffat Göring som mycket beklagar den usla relationen med England trots att han beundrar flera av de ledande brittiska politikerna. ”She believes, like all royalties really, in Germany and in Hitler. Her aunt, the landgravine of Hesse, the kaiser Wilhelm's sister, is a mad nazi. She kneels to the ground and curtsies to God whenever the name of Hitler is uttered. He is next, perhaps above, the Deity, to her.”

I en dunkel passage från 7 juli ber JG Halldorf att ”utreda judarnas ställning i koncentrationslägren för att förhindra svinerier” (mot judarna?). Senare på dagen besöker han Speer och studerar ritningar. ”Helt magnifikt. Speer har vuxit fantastiskt in i sin uppgift. Berlins nybyggnad överträffar allt tidigare skådat. Jag är helt hänförd. Därtill förblir Speer tyst, lugn, blygsam och klok. En sann konstnär.” 8 juli noterar Chips för sig själv att hans nya vänner i parlamentet (som han fått just via församlingen) är Harold Balfour, Jim Wedderburn och Alan Lennox-Boys medan Hubert Duggan, ”the companion of my merry youth”, är ute ur bilden: ”one cannot forgive one's great friends when they turn out to be fools.” 11 juli diskuterar han Honors nerver med en viss Dr Low. Vad göra? 13 juli är Chips på bal och folk dansar nya danser som ”Big Apple” och ”Lambeth Walk” som galna. Visst är danserna ”Imported from the lower orders” och ”rather tribal” men detta blir ändå den bästa festen för Chips del på år och dag.

Det är 15 juli och JG noterar att ”den tyska pressen inleder nya attacker mot Prag. Uppfattningen sprider sig i landet att krig är oundvikligt. Jag ska försöka motarbeta detta något annars kommer panik att bryta ut. Ribbentrop har gett den brittiske ambassadören ett skarpt svar i judefrågan.” Samma dag, 15 juli, äter Chips med Honor i hennes säng. Hon har träffat Dr Low. Medan hon vilar går Chips en middag för hertigparet Kent och återupplever lite ungdomskänsla då det åter är fullt ös och alla dessa knasiga danser där även hertigen deltar. Dagen därpå får Chips trösta sin fru som får ännu ett sammanbrott och gråter utan anledning. Han hoppas att Kelvedon och samvaro med den pålitliga Diana Cooper ska bota henne. Samma dag noterar JG att krigspaniken växt ytterligare. ”Denna fatalism är det farligaste av allt. Det var likadant i juli 1914”. Chips har en usel eftermiddag 18 juli. Han far till Buckingham Palace med Honor och Jim Wedderburn. Ser drottningen i svart och de små prinsessorna i grått men stannar bara i tio minuter då ingen annan ur kungafamiljen dyker upp. JG har en ”byig flygresa” till Innsbruck men är på bättre humör än Chips denna dag. ”Över bergen. Magnifik utsikt. Hisnande vackert, detta land, och nu tillhör det oss.” Mottagandet i Innsbruck är för övrigt ”storslaget”.

19 juli noterar Chips att Wiedeman, en AH närstående (och faktiskt hans omedelbart överordnade i första världskriget), kommit inkognito och har träffat Halifax. Duff noterar i sin egen dagbok att Chamberlain 20 juli informerat sin regering om Wiedemanns besök och att det syftat till att nå någon form av samförstånd med Storbritannien. Privat diskuterar Duff senare vidare frågan. Kanske kunde man bjuda in Göring? Men vore han rätt person? Och så krisen i Tjeckoslovakien: ”The Czechs are being slow, obstinate and most unhelpful.” 22 juli har Chips påbörjar ett litet projekt som går ut på att försöka få vännen Alan Lennox-Boyd gift med svägerskan Patsy och med frun Honor som kopplerska. Denne har dock bekänt för Chips att han är ”virgin re women”. Samma 22 juli noterar JG att han vill ändra på slutet i Falladas manus till ”Der Eiserne Gustav” och göra det mer nazi-vänligt. Det är 27 juli och Chips får reda på att Honors skidinstruktör Bron dött i någon olycka. Dagen därpå, 28 juli, är han i parlamentet och man håller en ”farvälmiddag” för Jim Thomas. Väl hemma träffar han hustrun full och hysterisk i sin säng. Hon berättar att hon hade haft lite roligt med Bron och nu ser hans döda kropp. Chips lyssnar och är överseende men går efter en stund: ”Hade dock hoppats på fullkomlig försoning och kanske en bror till mitt wunderkind”. Samma dag sitter Hans Fallada och Rowohlt i överläggningar med skådespelaren Emil Jannings och JG:s representant Karl Julius Fritzsche. Man diskuterar förslag på ändrat slut på ”Der Eiserne Gustav”. Fallada är inte förtjust men ger efter.

Det är 3 augusti och Chips och Honor tar emot ”våra första gäster” på Kelvedon Hall. Dessa råkar vara Alan Lennox-Boyd och svägerskan Patsy: ”I fear they will be rather uncomfortable”. Harold Nicolson är i Villa Mauresque, Somerset Maughams villa, där han varit på middag med hertigparet Windsor. Ex-kungen talar med en löjlig amerikansk dialekt men är trevlig. ”I do not think ex-kings are very good company. But of course one cannot get away from his glamour and his charm and his sadness.” På Kelvedon Hall har det förmodligen gått trögt med att fösa ihop Patsy och Lennox-Boyd men 7 augusti kommer Jim Wedderburn och Chips noterar att svägerskan genast börjar flirta med denne. Duff är på en kryssning och ankrar 7 augusti upp i Danzig: ”It is a sad an fearful thought that we may have to fight again these admirable people. Admirable but for me not likeable – for I never find them sympathetic.” Dagen därpå, 8 augusti, är han i Gdynia och på middag med överste Beck, polens utrikesminister. Denne verkar dock lite packad: ”difficult to follow, tedious and very repetitive.” 15 augusti är Duff i Helsingfors och träffar där den finske statsministern som också blir tröttsam eftersom han pratar så lite. Samma dag är JG ute på biltur och är deprimerad. En av hans älskarinnor, tjeckiska skådespelerskan Lida Baarova har föreslagit hustrun Magda ett menage à trois och hon har ett tag gått med på det men sedan ändrat sig. AH har för övrigt talat med JG och bett honom skärpa sig. Själv noterar jag att du kan hota ett land, säg Tjeckoslovakien, medan du har en kvinna från landet i sängen. Outgrundliga är nazismen vägar.

Ovan: Fritz Wiedemann, Hitlers närstående 

22 augusti är Harold Nicolson på lunch med Maisky, Sovjetunionens ambassadör i London. Han frågar vad Sovjetunionen skulle göra om tyskarna exempelvis tog sig till Svarta havet. Denne svarar att panslavismen som tanke är död och att hans land förmodligen inte skulle göra så mycket. Däremot skulle de ha synpunkter på ett tyskt etablerande i Turkiet. Däremot skulle Sovjetunionen gå i krig för Tjeckoslovakien om även Storbritannien och Frankrike gjorde det. 23 augusti är JG med och tar emot amiral Horthy som är på statsbesök i Tyskland. Han noterar att den ungerske amiral är ”fylld av hat mot tjeckerna”. 30 augusti noterar JG att ”krigspsykosen växer” och att britterna försöker underblåsa denna ”för att sätta tryck på oss”. Han befaller viss censur. Samma dag sitter Duff i London på ett krismöte om just Tjeckoslovakien. Ska man förklara Tyskland krig eller förhala. Diskussionen som följer blir livlig. Duff själv talar för en hård hållning eftersom Storbritannien annars blir förödmjukat samtidigt som mindre länder tappar tron på britterna och kommer att söka bästa möjliga avtal med tyskarna. ”Ingen vill slåss för Tjeckoslovakien men det är inte poängen!” Premiärminister Chamberlain talar dock för en försiktig hållning.

Det är 2 september och Duff går över den brittiska flottans tillstånd. Han konstaterar snabbt att tillståndet är ganska dåligt och försöker vidta åtgärder. Bland annat förbereder han en åtgärdsplan där det femte steg är ”allmän mobilisering”. Därefter åker han till Drumlanrig i Skottland för lite jakt. Till sin egen förvåning kommer Chips 4 september till Geneve för att besöka NF. Detta trots att han betraktar församlingen som rena löjan. 8 september sammanstålar han med Diana Cooper pch sonen John Julius samt Peter Loxley. Man intar en god och våt middag. På amiralitetet 9 september informeras Duff om att tyska trupper tycks vara i rörelse. JG noterar att både ambassadör Henderson och hans regering talar om om en folkomröstning i de tyska områdena. ”Det skulle dock vara ödesdigert eftersom det bara delvis skulle lösa det hela. Saker förändras timme för timme. Krig eller fred står på spel.” Chips kollar in Litvinov i NF. Han omnämner Diana Cooper som ”Geneves drottning”. Om aftonen ännu en vild middag med ”Lambeth Walk” och en hel del alkohol.

Dagen därpå, 11 september, är läget dock betydligt mer allvarligt även i Chips värld: ”Bad news from London. The Czech crisis is looming large; of course it is Benes who is to blame. Is this the last Sunday of peace, is Europe to be destroyed this week?” På sin egendom sitter Harold Nicolson samma dag och svarar i telefon: ”Several people ring me up during the day begging me 'to do something'. They have no ideal what they want me to do but they are getting hysterical and it is some relief to them to bither other people on the telephone.” Dagen därpå, 12 september, lyssnar Chips på AH:s aggressiva tal från Nürnberg: ”I secretly agreed, indeed sympathised with Hitlers demands...” Duff sitter denna dag och går igenom telegram. Ambassadör Henderson, som vill avstyra krig, är ”hysterisk”. Ett regeringsmöte följer. Duff menar att man måste stå emot Tyskland och att det mest är en hysterisk person, Henderson, som varnat för mig. Chamberlain svarar att ”det är inte en man utan en mans kontakt med många andra”. Efter mötet har Duff en diskussion med Winston Churchill om flottförberedelser: ”Winston was in excellent form, but very critical of the government for not pursuing the policy which I have been urging.” Vid kvällsmaten träffar Duff på Anthony Winn, en journalist på The Times, som berättar att hans tidning ska verka för att Sudetenland lämnas över till tyskarna. Duff blir chockad och ringer till Downing Street efteråt för att försöka hejda denna kampanj. Han får medhåll av utrikesminister Halifax. 13 september reflekterar Duff över AH:s tal som han mest tror hade som avsikt att provocera. Han vill dock ändå mobilisera flottan efter uppgifter om att Tyskland ska anfall Tjeckoslovakien 25 september. Nytt ministermöte. Duff framför sina krav på en mobilisering av flottan medan premiärminister och lord Halifax sitter tysta. Hore-Belisha menar dock att en mobilsering kan förvärra situationen. Duff frågar Halifax ”om vi har råd att vänta” och denne svarar efter tvekan att han ”tror vi har det”. I Geneve är Chips orolig: ”The news is bad. Hitler has staked his claim; the Czechs won't budge, and the French says they will march if an inch of Czech territory is violated. I don't believe it. The French always capitulate.”

Ovan: Lida Baarova, en av Goebbles damer 

Det är den 14 september, en ödesdiger dag. Harold Nicolson är rädd: ”The news is even worse. Japan and Italy have announced that they stand by Germany. The Russian fleet is mobilised. The Sudetens refuse to negotiate and maintain their ultimatum. We feel we are on the very edge of railings lining the cliff. I have not the heart to listen to the 9.40 news. Then Viti comes in and says the PM is flying tomorrow to Berchtesgaden. My first feeling is one of enormous relief.” I Geneve håller den brittiska delegationen bankett och irländske regeringschefen Eamon de Valera bjuds in som hedergäst. Den stora frågan är dock om han kommer att dricka kungens skål. Chips får höra att de Valera sagt att han givetvis ska göra det - ”och han gör det”. Därefter kommer nyheten om att Chamberlain ska flyga till AH och alla ställer sig upp och applåderar: ”It is one of the finest, most inspiring acts of all history.” Efter att Duff hört nyheterna om Chamberlains planerade möte ringer hustrun från Geneve. Hon hade på middagen suttit bredvid de Valera när Euan Wallace meddelade detta och det blev tyst. De valera bröt tystnaden med ”this is the greatest thing that has ever been done”. JG kallar i alla fall det hela för ”en stor sensation”.

Två dagar senare, 16 september, har Chips fått uppgifter om att mötet mellan Chamberlain och AH blev ”en framgång” och att Chamberlain nu ska lägga fram samtal för sitt kabinett men att Duff, Walter Elliot, Winterton, Buck och Oliver Stanley (”snövit”) komme att ”ställa till problem”. Diana Cooper håller bal och Chips jämför den med hertiginnans av Richmond bal innan Waterloo (”sista fredsbalen”) för omkring nittio högdjur. Man bär in en radio och lyssnar på premiärministerns tal och alla blir till sig och krökar på lite till och Rab Butler deklarerar fransk lyrik för en schweizisk dam med saftig urringning. Dagen därpå är Chips dock mer pessimistisk: ”Tjeckerna har missat båten...” Sudettyskarnas ledare, Konrad Henlein, kräver anslutning till riket och inget mindre. Man håller middag vid Genevesjön och Chips reflekterar: ”Anyhow I shan't fight for a lot of damn Czechs who ought never to have existed, or more accurately, had a separate existence.” Duff skriver i sin dagbok av 17 september att premiärministern har skildrat samtalen och att första intrycket av AH var ”the commonest looking little dog”. AH hade dock gormat och gått på och inte vikit en tum varefter Chamberlain förklarat att han behövde överlägga med sina kollegor. Problemet är även att Storbritannien överhuvudtaget inte pratat med Frankrike. Hur kommer grannlandet att ager? Man ajournerar mötet och träffas igen vid 15. Lordkanslern är ”deplorable” och defaitist. Duff argumenterar för den klassiska brittiska politiken med att inte låta någon makt i Europa växa sig oproportionerligt stor, även om han medger att han blir lite rädd av sina egna ord. Samidigt ”finns gränser för vilken förödmjukelse jag kan acceptera”. Kan man ändå tänka sig en folkomröstning som tjeckerna accepterar? Mötet är slut 15.40. Samma dag, 17 september, kallar der Führer på sin JG för att han ska vara med vid vidare förhandlingar. Han beskriver mötet med Chamberlain som ”hjärtligt men också dramatiskt”. Chamberlain är ”en kallblodig gammal engelsman” som för all del förstod att tyskar och tjecker inte längre kunde leva tillsammans men som även talade om folkomröstning och om att tala med sina kollegor.

19 september blir en hektisk dag för alla våra inblandade. Joseph Roth, i sitt elände, skriver denna dag till Stefan Zweig: ”Jag tänker alltid på dig och särskilt dessa dagar, ursäkta skrivmaskinen. Jag är överhopad med österrikiska frågor, flyktingkommitteer och liknande. Ursäkta befallningen, men vill du inte komma? Det kan vara sista gången vi ses.” Chips tackar nej till ”a last binge” med Maurice de Rothchild men tar ett glas i en bar med den brittiska delegationen innan man skingras. Harold Nicolson diskuterar med Anthony Eden som säger han kanske hade gjort samma som Halifax om han varit i dennes ställe. ”Men jag tror inte jag skulle ha försatt mig hans ställe”. Han menar att det är svårt att kritisera en länk när hela kedjan i sig själv är ”vicious”. Han vill inte leda någon revolt eller få regeringen att avgå. Dock är han dyster och menar att britternas ”kapitulation” har gjort att ledarposten har övergått till tyskarna. Duff deltar i ett nytt möte vid 11 på förmiddagen. Britter och fransmän har nu överlag. Ska Sudetenland avträdas samtidigt som övriga Tjeckoslovakien garanteras. Lordkanslern Maugham (”who is my bête noire”) tvekar och Hailsham (”who is just a great coward”) stöttar honom. Hore-Belisha är emot en kapitulation då Tjeckoslovakien därefter blir omöjligt att försvara. Oliver Stanley skulle ha velat ta en annan väg från början och Chamberlain frågar honom vilken då och han blir svarslös. ”Some of us were thinking most about the preservation of peace, other of us were thinking more of how far we could go in the direction of humiliating surrender – but we were all agreed in wanting to avoid war and avoid humiliation.”

Dimman ligger tät över Geneve på morgonen 20 september då Chips lämnar staden per bil och far till Italien. Duff är samma dag bekymrad (igen): ”Oliver and I feel strongly that there ought to be another cabinet meeting before the Prime Minister goes back to Germany. He must insist when he sees Hitler on some minimum concessions – such as an international commission, demobilization etc.” 21 september är Chips i Venedig. Duff deltar samma dag i ett nytt regeringsmöte. Man pratar om polacker och ungrare i Tjeckoslovakien men AH har tydligt sagt han bara är intresserad av tyskarna. Om han ändrar sig ska premiärministern säga att han måste diskutera med sin regering. Oliver Stanley menar ”there must be a decent interval” så man inte lämnade ut tjecker och tyskspråkiga socialdemokrater ”to the tender mercies of the Nazis”. Duff säger att Chamberlain måste säga att han sträckt sig så långt han kan. Ingen säger emot och Hoare viskar till Duff att han sagt samma till premiärministern denna morgonen.

Det är den 22 september. JG har ”ett långt samtal” med AH. Denne nämner att allt är klart för ”marsch” 28 september och att han kommer lägga fram sina krav för Chamberlain utan att något ska kunna förhandlas bort. Duff sitter i samtal med Halifax och han menar att mycket om vad som gäller inför förhandlingarna är oklart. Halifax instämmer. Chips, på Lido, hör på radion att premiärministern ska till Godesberg för nya samtal med AH: ”The Czech govt has resigned; is this a good or ill omen”? Winston Churchill frågar Harold Nicolsoom om denne vill komma till ett möte i Morpeth Mansions 16.30. Man träffas utanför vid utsatt tid och på väg in säger Churchill att ”detta är slutet för det brittiska imperiet”. Han har varit på Downing St och fått höra att regeringen ska inta en hård hållning. Nicolson menar att AH aldrig kommer gå med på det och Churchill säger att det i så fall blir krig. De övriga i sällskapet menar att det i så fall ”will be inconvinient having our PM in German territory”. Churchill: ”Even the Germans would not be so stupid as to deprive us of our beloved Prime Minister”. Jan Masaryk (tjeckiske ambassadören) och Atlee ringer. Man enas om att stödja regeringen om linjen är hård och gå med opposition om Chamberlain försöker ”smita”.

Ovan: Chamberlain på en av sina tre resor till Hitler

Det är 23 september. Chips träffar regenten Paul på slottet Bredo, Kranj, vilket är jugoslaviska kungafamiljens sommarresidens. Denna morgon, 04.45, avslutar Harold Nicolson sin bok ”Diplomacy” men tvivlar på att den kommer att ges ut om det blir krig. Chamberlain och AH har utväxlat brev under dagen. Freikorps uppges dock ha invaderat Tjeckoslovakien. Bob Boothby ringer Nicolson från Geneve där han har träffat Litvinov som sagt att Sovjetunionen stödjer västmakterna om det blir krig. Annars allmän ”demoralisering” och tyskarna har pressat britterna ännu mer fast de redan gett dem vad de vill ha. Duff mottar brev från Halifax där det framgår att Chamberlain i samtal med AH vacklat på flera punkter angående ockupationen av Tjeckoslovakien men att det föreslagits folkomröstningar i ”vissa områden”. Halifax och Simon skickar telegram till premiärministern och ber om tillåtelse att inleda mobilisering om så skulle behövas. JG återger också att AH på morgonen fått brev från Chamberlain där denne instämmer i stort i kraven men tvekar inför en ockupation. ”Det skulle se ut som våld”. AH har informerat Chamberlain om att han inte litar på tjeckerna. AH jämför här med president Wilsons 14 punkter. När de senare träffas eskalerar läget till den grad att Chamberlain reser sig upp och vill gå varvid AH går med på en mindre ändring av tidsfristen. Sudetenland ska vara rensat på tjecker senast 1 oktober. Det är den 24 september och Chops funderar på hur pass snabbt han kan ta sig tillbaka till Storbritannien innan han ger sig ut på en biltur med regenten: ”I drove with the regent and he drives very recklessly, like all royalties. Royalties should not drive cars.” Premiärminister Chamberlain är åter i Storbritannien vid lunchtid. Duff noterar att Tyskland skickat ett ultimatum till Tjeckoslovakien som är värre än de trott ”and the conditions are such as could only be imposed on a people defeated after a long war.” Nytt regeringsmöte vid 17.30 och Chamberlain talar i en timme. Han menar att AH genast intog en omöjlig och kompromisslös hållning och trots att han ”snorted with indignation” tycker han att regeringen ska acceptera villkoren och informera Tjeckoslovakien om att de bör göra detsamma. Det visar sig alla i regeringen inte sett villkoren och medlemmarna får tid på sig att läsa dem. Duff protesterar därefter och menar att utöver alternativen ”peace with dishonour” eller ”war” kan det nu även bli ”war with dishonour”, d.v.s. att opinionen sparkar in regeringen i krig. Hore-Belisha, Eddie Winterton, Duff, Oliver Stanley, Buck de la Warr och Walter Elliot talar för mobilisering. Premiärministern menar att villkoren ställs utifrån att det kan bli krig med tyskland inom dagar. Duff svarar att det är svårt att förneka att så är fallet. Han vill även att man förbereder sig för att skydda Suezkanalen och reflekterar över ”the spell” som AH kastat över premiärministern. ”A bad night”.

Det är 25 september. Chips hör att det delas ut gasmasker i London. Premiärministern har kommit hem och har träffat kungen. ”There is hysteria there – her calm, great beauty, lovely nights”. Duff är på nytt möte vid 10.30. Alla presenterar sina åsikter. Halifax menar att man inte kan tvinga på tjeckerna något samt att man bör stå vid Frankrikes sida om landet går till aktion. Hailsham är av samma åsikt. Masaryk har tydligen frågat Storbritannien om de får stöd ifall de avfärdar det tyska ultimatumet. Många är dock för Chamberlains linje. Denne ska träffa premiärminister Hacha och fransmännen. Duff är missnöjd. Han menar det är ”bättre visa upp oenighet än vara förlamad av den, som nu är fallet”. Nytt möte vid 11.30. Enligt Chamberlain ”hade fransmännen varit undvikande men inte så undvikande som han själv” (Duffs tolkning?). ”Jag sade detta och blev ganska otrevlig”. Frankrike har dock sagt att de ska ”uppfylla sina förpliktelser” om än vagt formulerat. Chamberlain ska skicka sin rådgivare Sir Horace Wilson med ett brev till AH och säga att Frankrike är berett slåss för Tjeckoslovakien och att britterna i så fall kommer att stå vid deras sida. Duff är chockad över denna oväntade vändning (även om han är nöjd i grunden). Han ber premiärministern upprepa det hela för att vara säker på att han inte har missuppfattat vad som sades. Ingen av ”the yes men” säger något. Oliver Stanley bryter tystnaden och säger syrligt: ”tydligen ska vi säga dem att Frankrike är berett gå till krig...” och vidare: ”The Prime Minister looked, for the first time, absolutely worn out, and I felt very sorry for him.”

Det är 26 september. Medan Honor promenerar diskuterar regenten och Chips. Prins Paul är ganska bekymrad (”greatly alarmed”). Kungen av Bulgarien kommer i Hitlers privata tåg. Därefter middag med Honor, regenten och kungen. Bisarr känsla, enligt Chips. Boris ”ser ut som en jude men är väldigt Koburg och väldigt Orleans”. Han talar dålig engelska men bra franska. Han åker sedan. ”A Curious last evening, and for a strange little dinner party, the King of Bulgaria, the Regent of Yugoslavia, Honor and I, and two gentlemen-in-waiting, one Yugoslav, one Bulgarian.” Harold Nicolson diskuterar åter läget med Winston Churchill som menar att premiärministern gjort ett misstag i det att han inte tagit med Sovjetunionen i beräkningen. På promenad senare ser Nicolson affischer med ”Air Raid Precaution” och ”Gas Masks Notice” plus arbetare som gräver skyttegravar i en park. Duff hinner denna dag diskutera med premiärminister Daladier (ankommen till Storbritannien) som är nöjd med de brittiska utfästelserna om att Storbritannien ska slåss om Frankrike går i krig. Duff noterar lätt förvånad att han gått från att vara beredd att avgå till att nu vara helt i samklang med regeringen. Förvirrande. Han talar mot slutet av mötet till premiärministern: ”I added that if in our recent meetings I had expressed my opinions too frequently and too forcibly and had thereby added to the Prime Ministers heavy burden, I was very sorry.”

27 september lämnar Chips Bredo med orientexpressen. Han och Honor behandlas som kungligheter (troligen ett missförstånd). Han funderar över hur regenten och Rab Butler skulle komma överens. ”But really I am only at home with royalties”. Duff får efter lunch telegram från Henderson som träffat Göring och denne menar att det blir mobilisering denna dag vid 14-tiden. Henderson menar man måste få tjeckerna acceptera de bästa av termer om man inte ska ge dem samma öde som Abessinien. Duff skickar meddelande till premiärministern om omedelbar mobilisering och får senare höra att flottan har mobiliserats i alla fall samt att premiärministern ska tala till folket. Dock blir talet ”deprimerande”. Chamberlain säger inte ett ord om Frankrike eller uttrycker sympati för tjeckerna. Däremot nämns AH och dennes ilska över sudettyskarna och inget om mobilisering. ”Jag var rasande”. Ett nytt regeringsmöte 21.30 där Horace Wilson återger sitt delvis misslyckade uppdrag. Duff försöker även peka på att de ljusare inslagen i hela situationen och kallar Henderson för ”defaitist”. Halifax backar honom med en plan han tänkt sända till Henderson som denne ska visa Hitler men ingen annan i regeringen har sett den. Duff och premiärministern har en ordväxling och Duff menar att han ändå måste säga vad han tycker. Därefter går Duff hem och meddelar pressen att flottan ska mobiliseras.

Det är den 28 september och morgon i Berlin. Ambassadörerna Poncent och Henderson har kontaktat tyskarna och föreslår att en evakuering av Sudetenland ska genomföras 1 – 10 oktober. ”Ingen invasion av wehrmacht utan av polisen. I gengäld skulle press utövas på Prag. Ribbentrop var emot det. Han hyser ett blint hat mot England. Göring, Neurath och jag var för. Vi hyser ingen längtan efter krig. Jag talade sedan med führern som heller inte tvivlade på att här fanns en chans. Då fick han idén till en fyrmaktskonferens med Mussolini, Chamberlain och Daladier. I München. Inom en timme hade Mussolini accepterat. Detta skapade en helt ny situation.” Samma morgon kommer Chips till Paris och hoppar av ”först av alla ”vid Gare de Lyon medan Honor och jungfrun far vidare. Tanken är att han ska flyga direkt till England. Han hinner dock till Ritz och träffa en yrvaken Laura Corrigan varvid de pratar om kriget. Väl på flyget läser han om läget. Skyttegravar grävs i Londons parker och evakueringar har påbörjats. ”Det var 1914”. Då Chips kommer till Foreign Office träffar han sin sekreterare, Mrs Heale, ”nära kollaps”. Han ringer och får höra att samtal ännu pågår. Till parlamentet för att höra Chamberlain tala. Under talet ger John Simon denne ett telgram och han läser upp meddelandet om en fyrmaktskonferens och huset exploderar: ”Every heart throbbed and there was born in many, in me at least, a gratitude, an admiration for the PM which will be eternal. (…) Peace must now be saved and with it the world.” Chips beundran för premiärministern då denne sedan lämnar parlamentet vet inga gränser: ”The Saviour of peace, the greatest man since Christ, went smilingly into his car, umbrella and all.” Chips beställer bord på

Quaglinos med Balfour, Wedderburn och Lennox-Boyd samt några damer. En skakig och dyster Honor kommer senare. De åker hem till Kelvedon. Dock har han hört det grävts skyttegravar även i hans trädgård men inte så illa. Han avrundar dagens notering med att jämför Chamberlain med S:t George. Harold Nicolson har denna dag hört att Tyskland ska mobilisera vid 14 i morgon om inte villkoren uppfylls. Även han går vid 14.15 till parlamentet och byggnaden är omgiven att tysta och allvarliga folkmassor. Premiärministern talar och ger en resumé. Ett telegram langas fram i bänkarna och Chamberlain får det: ”Hela hans hållning förändras” då han läser: ”Herr Hitler has just agreed to postpone his mobilisation for twenty-four hours and to meet me in conference with Signor Mussolini and Monsieur Daladier at Munich”. Alla blir tysta innan huset exploderar i applåder och folk står upp. Dock inte Nicolson som får höra från mannen bakom sig ”Stand up, you brute!” Duff är denna dag vid 10.30 på sammanträde med kronrådet och efteråt talar kungen ensam med honom. ”Han inväntar krig med stor jämnmod”. Duff äter med Diana och lite andra personer. Han hör också Chamberlains tal om fyrmaktskonferensen. Atlee hyllar planen medan alla hurrar. Duff tror nu inte det blir krig men att man kommer att förråda tjeckerna.

29 september vaknar Chips på ett strålande humör. Sonen läspar ”god bless the PM” (drillad?). Mrs Butler, ”the world's worst bore”, ringer och de pratar. Chips har hört ett rykte om att Duff ska avgå men tror det inte. ”More probably Chamberlain will kick him out directly he can.” Han skäller på sin agent som beordrat grävning i trädgården. ”I am indifferent to precautions, for if there is a major war nothing matters; I don't care to survive in a Moscow world.” Nicolson refererar till gårdagens scener i parlamentet som ”walesiskt väckelsemöte” och folk har hört att han inte stod upp. Folk ringer till honom och de grälar om premiärministern. Han träffar senare Winston Churchill och andra på Savoy för att försöka hindra förrådande av tjeckerna via ett underskrivet telegram. ”But Anthony (Eden) had refused to sign on the grounds that it would be interpreted as a vendetta against Chamberlain. Atlee had refused to sign without the approval of his party. There was thus no time. We sat there gloomily realising that nothing could be done. Even Winston seemed to have lost his fighting spirit.” Duff sover illa denna natt och vaknar 06 varefter han kravlar sig ur sängen 06.30. Han tar sig till flygplatsen för att vinka av premiärministern då John Simon tyckte det vore ”en trevlig överraskning” om hela kabinettet dök upp. ”En viss känsla av antiklimax” medan Duff står på flygplatsen. Han går på lunch och får redan där höra att avtalet i München ska vara klart. Han känner sig deprimerad. Det blir middag på The Other Club där Duff förolämpar en rad personer medan Winston Churchill förklarar att han i nästa val kommer att tala för socialisterna och mot regeringen.

30 september och dagen efter att avtalet i München skrevs under. Chips vaknar vid 08 och tidningarna berättar att ett avtal skrevs under redan vid 12.35 igår. ”A gentlemanly peace... the whole world rejoices while a few malcontents jeer.” Han ringer Diana Cooper som låter lite avvaktande. Därefter tar han emot Lennox-Boyd för lunch. Denne hade träffat Halifax som menar att hela framgången är Chamberlains även om det kommer att bli besvärligt längre fram. ”Ernest Brown told Alan that he had heard Duff insult the PM using the language of a bargee. He was glad, EB added, for the first time that he was not at Eton, if Etonians could so insult their PM in a moment such as this. Neville was furious, but outwardly calm for the sake of unity.” Harold Nicolsons dag är som följer: ”Wake up feeling wretched. Usually I wake up feeling life is worth living. Today I woke up with iron in my soul. The terms as published seem to me to be little better than Godesberg although one must wait to see the map before deciding. Violet Bonham Carter rings me up. She had been seing Jan Masaryk. He told her that our minister in Prague had presented the Munich scheme to Benes and demanded an acceptance in two hours. Benes and the Government will resign. So Hitler has achieved even that. A terrible humiliation.” Även Duff läser morgontidningen och bestämmer sig för att avgå. ”Åker ner med Diana och Rex för lunch med Marjorie och Caroline. En fin höstdag och jag var på gott humör vid tanken på min nya frihet...” Han far åter till amiralitetet. Nytt möte vid 19. Buck De La Warr förklarar, inte helt realistiskt, att han ännu vill stoppa avtalet. Duff har svårt ta sig till Downing Street på grund av hurrande människor. Premiärministern anländer 19.20. ”Spoke to the mob from the window. I felt very lonely in the midst of so much happiness that I could not share”. Mötet vara i 35 minuter och Chamberlain förklarar skillnaden mellan München-avtalet och det tidigare Godesberg-avtalet (”stora”). Efter en del frågor och gratulationer förklarar Duff inför de andra att han ska avgå. Han menar att Storbritannien inte borde ha gått Tyskland så till mötes om det egna försvaret bara varit bättre. Han menar att landet borde upprusta men hur kan man göra det när nu PM lovar ”peace in our time”: ”The Prime Minister smiled at me in a quite friendly way and said that it was a matter to be settled between him and me.” Oliver Stanley och Hore-Belisha samt (möjligen) Winterton försöker få Duff tänka om men Sam Hoare klipper diskussionen och menar att man inte ska tala om sådant på kabinettsmöte. Duff tror det är för att Hoare hatar honom, vill bli av med honom och är rädd för att mer diskussiom kunde få Duff att ändra sig. ”Leslie drove me back to Admiralty House and came in. He urged me strongly not to go. I dine alone with Diana and went early to bed – but slept badly.” Lyckligare än Chips är JG. ”Den allmänna opinionen runt om i världen har helt vänt. Alla andas ut över att den stora, farliga krisen är över. Vi gick alla på balansgång över en svindlande avgrund. Nu har vi dock fast mark under fötterna igen. Det är en underbar känsla. Hela världen är extatisk. Ordet "Fred!" är på allas läppar. Världen är fylld av en frenetisk glädje. Tysklands prestige har vuxit oerhört. Nu är vi verkligen en världsmakt igen.” Man förbereder för ett stort mottagande av AH i Berlin precis som de andra ledarna tas emot i sina huvustäder.

Ovan: "Peace in our time!"

April - juni 1938

 

Ovan: Kung Karol II av Rumänien (1893 - 1953, kung 1930 - 40) som fick sin stolsdyna nersölad av Harold Nicolson

Nedslag i nittonhundratalet eller ”april – juni 1938”:

Det är 1 april och i Lion Feuchtwanger är i Cannes där han träffar på sin gamla flamma Eva Hermann, som har lyckats fly från det nazi-ockuperade Österrike. Feuchtwanger klagar dock mest inför henne över sina problem med prostatan. Vad är väl Österrike mot Lion Feuchtwangers prostata? Därefter blir det spel: ”Spelar lite, förlorar en del”. Chips har å andra sidan problem med sina väljare i Southend samma dag: ”There is a committee of organised communists in Southend who wish to cause me trouble. How shall I cope with them? More and more I disliked democracy. Perhaps it is doomed: I have despised it since my very earliest days.” 3 april är han inte mycket trevligare då han kommer in på ett av sina hatobjekt: ”I see that mad, governessy, Duchess of Atholl has been speaking in Paris, a flood of her usual pink tripe. She was booed. She is a sex-starved, intelligent, semi-crazed little creature who looks like a downtrodden secretary; once she showed promise but soon became a famous bore.”

Duff är ungefär på lika uselt humör som Chips angående politiken, 3 april: ”My distaste for politics and the life that they impose doesn't decrease.” Lite gladare är JG samma dag: ”England har erkännt Österrikes anslutning. Som väntat. Realpolitik i motsats till Eden-eran. Stalin låter åter kalla ambassadörer till Moskva, så även Sarin. Men de åker inte! Också en stat!” Det är den sjunde april och Chips har en lunch som är ”a disaster” där fru Butler först tackar nej men sedan kommer som oväntat trettonde gäst! Panik! Man försöker arrangera om bordet. Maureen Dufferin ”very sweetly” erbjuder sig att lämna sällskapet. Måltiden usel, dåligt och sent serverad. Senare på dagen reflekterar Chips över vännen Harold: ”Harold Nicolson, that dear affectionate, idealistic old lady, today tendered his resignation as Vice Chairman of the Foreign Affairs Committee. He is known as the Red Knight, his ganymede McNamara as the Red Pawn, the Duschess of Atholl as the Red Queen and lady Astor is the White Queen.” Vad Chips inte vet, vilket Nicolson samma dag skiver i sin dagbok, är att han ombads lämna FAC eftersom han var för oppositionellt lagd.

9 april analyserar Chips läget i Europa: ”Hitler has cast down shadows of despair across half (of) Europe, and yet, hasn't he saved the world from Bolshevism?” Det är den 10:e april och Chips har det inte så roligt hemma: ”He (sonen Paul) ill conceals his dislike, or at best his indifference to, his mother. I think it is because she takes no trouble with him other than occasionally reading to him. She is so selfcentred, so cold; I am in despair and long to thaw her from her curious isolation.” 13:e april besöker Duff Cooper kungaparet på Windsor och det pratas och skvallras en del både under och efter middagen. Harold Nicolson är på en föreläsningturné på Balkan några dagar senare och är 17 april i Bukarest där han ska luncha med kung Carol. Strax innan känner han sig dock svimfärdig och stoppar på sig Sal Volatile, någon form av ammoniak som fungerar som luktsalt. Middagen blir bra men den känsliga flaskan spricker i hans byxficka och han sitter sin väta tills taffeln bryts 02.15. Nicolson sist är ännu våt då han reser sig: ”What will the butler think? Only one thing...” 22 april är han i Sofia och träffar premiärministern (”not an attrative man”) och håller presskonferens samt reflekterar över sin fars tid i staden. Chips, hemma i London, noterar 28 april att Frankrikes premiärminister Daladier och utrikesminister Bonnet kommit till Storbritannien för samtal och att Chamberlain ”is the peacemaker of the world”.

Ovan: "Den kära gamla" Sibyl Colefax (1874 - 1950), inredningsarkitekt och flitig värdinna med Chips Channon som ofta sedd gäst

Harold Nicolson, åter i London, är 6 maj på lunch med H G Wells, George Bernard Shaw och andra litterära figurer och Wells pratar om döda kollegor såsom D H Lawrence, ”who always tried to hide in the limelight” och var för mycket av ”public schoolboy”. Peter Pans skapare Barrie pratade mycket men var tråkig. Chips reflekterar 8 maj över sitt lantställe och över glada och sorgliga hus: ”I fear Kelvedon will never be as gay as Lavedon, not as I want it to be. Lavington lacks sadness and I cannot bear houses without sadness; that is the trouble with American ones.” 12 maj är han på middag hos ”old beady-eyed lady Colefax”: Lady Colefax, American ambassador, Duchess of Rutland, H G Wells, lady Elizabeth Paget, Gladwyn Jebb, Miss (2^nd) Kennedy, Self, lady Diana Cooper, Harold Nicolson, Maureen Dufferin, Leslie Hore-Belisha. Ambassadör Kennedy (”who is really coming through”) blir nästan rörd då han talar om drottningen och säger att han är lite förälskad i henne. ”Kennedy is an excellent example of the 'sissification' which comes over strong men when they come in contact with Queen or the royal princesses.” (…) Senare under eftermiddagen reflekterar Chips åter över brittiska imperiet och dess politiker: ”Halifax and Chamberlain are very great men who dwarf their colleagues; they are the greatest englishmen alive, certainly; aside from them it is a mediocre crew; but I subscribe, I am afraid, to the totalitarian view that England is on the decline. We shall dwindle for a generation or so; we are a tired race and our genius, I believe, is dead. We produce nothing new whereas Germany and Italy is seething with vigour and life; we have only choruses of cranks. Democracy is absurd.”

13 maj vill lady ”Emerald” Cunard ha med Chips på operan men istället ”a pleasant little dinner” hemma med prins Fritzi och Jim Thomas. Chips noterar att Konrad Heinlein, sudettyskarnas ledare, är i London inkognito och har en lika hemlig lunch med Winston Churchill: ”What is Winston up to?” Duff är i dagboken 15 maj irriterad över att inte få gehör för sina synpunkter i regeringen. Annars beskriver han en liten kärleksstund med sin gamla väninna Dollie Warrender i en våning på Gower Street, tömd på möbler innan försäljning. De båda tas dock så gott som in flagranti då de hör ljud på nedre våningen. Duff får snabbt springa ner och möter några personer som fått nycklar till lägenheten för att titta på dem innan ett eventuellt köp. På något vis lyckas Duff få dem att komma tillbaka senare: ”I told them to come back later. They must have suspected the worst – and they were right”. Harold Nicolson suckar 17 maj över att flygminister Swinton har sparkats och noterar att han ersättare är nollor, ”while a genius like Winston is doing nothing”. 18 maj får Nicolson en insikt i överklassens diskreta charm: ”On my way back I stop at Pratt's where I find three young Peers who state that they would prefer to see Hitler in London than a socialist administration. I go to bed slowly, pondering on the Decline and the Fall of the British Empire”.

Det är 21 maj och Chips är i Oxford. I Campion Hall äter han tillsammans med ”a motley company”. Han träffar en Christopher Hobhouse (ex-bel ami till Nicolson), unge lord Haig och Eric Gill, skulptören som greve Harry en gång besökte: ”He wore a smock made by himself in tweed.” I sin dagbok av 22 maj förklara Duff Cooper att han, till skillnad från Harold Nicolson, är nöjd med förändringarna i regeringen och att han lär komma bättre överens med efterträdaren Kingsley Wood än med Swinton. Samtidigt kan regeringens sammansättning inte se som ”uppmuntrande”. Efter en händelse (som Duff Cooper förklarar i sin dagbok av 25 maj) råder ”an atmosphere of supressed excitemen” på UD enligt vad Chips noterar 22 maj. Tyska trupper uppger vara i rörelse. Ska de ta Tjeckoslovakien? Denna 22 maj tar Harold Nicolson emot makarna Lindbergh och Charles förklarar att Tyskland är överlägset i luften och att man borde få till en allians med Hitlers regim. Nicolson noterar dock två brister i Lindberghs resonemang eftersom han A: tror att krig avgörs i luften och att B: han är intagen av nazismen och betraktar demokratin som något dekadent som är på nedgång. Dock tror Nicolson han har rätt såtillvida att britterna (och fransmännen) skulle bli utklassade i luften.

25 maj beskriver Duff hur han har varit ute ett par gånger med ännu en gammal älskarinna, Daise Fellowes, ”too our mutual satisfaction”, men han är orolig över läget i Tjeckoslovakien där två sudettyska bönder har skjutits. Samma dag är Chips i parlamentet och skildrar stämningen i lobbyn och personerna han möter där denna dag: ”I saw Anthony Eden, looking a bit bohemian and really not unlike Oliver Baldwin. (…) Winston, too, cuts me now. Am I so diehard, so dyed in the Chamberlain wool? Or is it Randolph's machinations? Neither Anthony nor Jim T voted for the govt tonight – and on a three-line whip. Its scandalous. All is plotting, plotting and losing... (…) The Coopers actually lunched at the german embassy. Duff was rather tipsy at question time.” 26 maj och ännu en lunch: Denna gång äter Harold Nicolson med Maureen Stanley och makarna Halifax är också där. ”Lord Halifax tells me that Goebbels said to him 'You must realise how sensitive we are. You have a three hundred years tradition behind you. We have only four.' That means that they regard themselves as something quite new. We regard them as a development of prussian history. They regard themselves as a revolution. They are thus enraged when we suggest that Hitler might go to a better tailor. We are rather arrogant and insensitive regarding that aspect.” Man diskuterar hur man ska komma på bättre fot med Göring. Bjuda in honom till Sandringham? Men detta skulle påverka amerikanska opinionen.

Ovan: Konrad Henlein (1898 - 1945), sudettyskarnas ledare och nyckelperson i den tjeckiska krisen som kom anonymt till London i maj 1938

28 maj och ännu en spänd dag. Chips skriver: ”All day I have waited apprehensively for bad European news and it has not come. Rab and I think that the germans will march in in August, although one hears May 28 is Der Tag. Some incident will occur and German patience will be exhausted, and they will take action, justifiable and overdue. For years we refused to understand and discouraged; they marched into the Rhineland, and rightly; again the Anschluss affair is the same story, and Austria was annexed... our mischief, the prejudice of the Foreign Office all contribute to inexorability of destiny.” Det är 29 maj och Duff är på kabinettsmöte: ”We only sat for an hour as there was very little to say. The general feeling of the cabinet seemed to be that great, brutal Czechoslovakia was bullying poor, peaceful little Germany. Such at least was the opinion of the Lord Chancellor, whom I find a most undesirable addition to the cabinet.” Man skickar telegram till Frankrike och manar landet gå försiktigt fram och ett annat till Tjeckoslovakien som manas till stora eftergifter. Duff noterar att krisen sedan blåste över och alla tror det berodde på brittiska regeringens fasthet samt att man var beredd gå i krig. ”Of course we never said anything of the kind”. Duff relaterar även hur han varit på middag (den där han blev ”tipsy”) med nye tyske ambassadören Dr Theodor Kordt (som Chips nämner 25 maj), ” a decent, dull sort of hun” och de konverserar på dålig tyska. 30 maj är Chips som alltid på middag och hamnar brevid ”Min gamla fiende, lady Baille”. Senare under kvällen frågar han henne rätt ut varför hon hatar honom och det blir en stor scen med tårar och hon säger hon hatat honom i åratal men det verkar oklart varför och Chips är chockad. Lorden och han pratar och denne säger att deras relation inte påverkats.

Det är 1 juni och den nu landsflyktige Franz Werfel anländer till Paris. Chips är irriterad över att ej ha bjudits på hovbal. ”It will be dull enought, but it is embarassing to be omitted”. Honor fått brev där Beaverbrook vill luncha med henne och be henne sedan diskutera något med Sam Hoare. Men vad? Annars lite nöjd över att Hore-Belisha är så glad över middagen förra veckan och sin goda placering vid bordet. Chips går till parlamentet för en sen sittning och flera personer uttrycker förvåning över att C inte är på hovbalen. ”Went to bed, depressed and surly”. Duff Cooper, som VAR på balen, beskriver hur ceremonielet var väldigt enkelt och att alla verkade uppskatta det. Helt klart annorlunda än tidigare baler.

Borta i Berlin sitter JG 2 juni och tänker inte alltför vänliga tankar om Tjeckoslovakien: ”Denna skitstat måste bort, ju förr desto bättre”. Han noterar dock att Görings har fått en dotter. Senare på dagen diskuterar han med Ribbentrop ”men hans bild av utrikespolitiken är oklar och bristfällig”. I övrigt hatar Ribbentrop England mycket och betraktar landet som Tysklands huvudfiende. Samma dag har Honor träffat lord Beaverbrook som är övertygad om av Neville Chamberlain snart kommer att dö (han dog 1940) och att man måste se till att Sam Hoare blir hans efterträdare och därför rådde Beaverbrook denne att konsultera ”the most able politician's wife”. Chips reflekterar roat över om hans fru nu ska bli en ny intrigmakerska i stil med lady Londonderry? Han diskuterar frågan om en efterträdare till Chamberlain med Rab Butler som säger han skulle stötta Halifax: ”Det skulle förstås jag med”. I övrigt upprättar allsmäktige Chips en lista på folk han skulle vilja få bort från UD: ”At the Foreign Office, I am hoping to get rid of: Oliver Harvey, the wily mandarin; Allen Leeper, who is a sleepy left-ish reptile; Mallet, who is such a fool.” Han rundar av dagen med att bli sams med lady Baillet efter ett längre samtal hemma hos henne: ”How easily rows can be put aside if either party tries”.

Ovan: Lady Olive Baillie (1899 - 1974), middagsvärdinna och Chips "fiende" som han senare försonades med, tillsammans med maken

Och medan Chips anser Chamberlain vara toppen så är Harold Nicolson i sin dagbok av 6 juni inte lika entusiastisk: ”Chamberlain (who has the mind and the manner of a clothes-brush) aims only at assuring temporary peace at the price of ultimate defeat. He would like to give germany all she wants at the moment, and cannot see that if we make this surrender we shall be unable to resist other demands. If we assuage the German alligator with fish from other ponds, she will wax so fat that she will demand fish from our own ponds. And we shall not by then be powerful enough to resist. (…) We have lost our will-power, since our will-power is divied. People of the governing classes thin only of their own fortunes, which means hatred of the Reds. This creates a perfectly artificial but at present most effective secret bond between ourselves and Hitler. Our class interests, on both sides, cut across our national interests. I go to bed in gloom.”

Det är 14 juni och sent på dagen. Ännu en omröstning i parlamentet. Chips noterar: ”Duff would not come: he never puts himself out and that is why he is such a flop politically.” JG reflekterar 15 juni om hur man ska bekämpa Habsburgs anhängare i Österrike: ”Processen mot Schuschnigg är en process mot legitimisterna”. Han och AH diskuterar 16 juni åter Tjeckoslovakien: ”Führern är besluten av vid nästa lämpliga tillfälle ta Prag.” I ett brev till hustrun skriver Harold Nicolson 17 juni om skräckhistorierna från Wien: ”They made the jewish gentlemen take off all their clothes and walk on all fours on the grass. They made the old jewish ladies get up into the trees by ladders and sit there. They then told them to chirp like birds. The russians never committed atrocities like that. You may take a mans life; but to destroy all his dignity is bestial. This man told me that with his own eyes he had seen Princess Stahremberg washing out the urinals at the Vienna railway-station. The suicides have been appalling. A great cloud of misery hangs over the town. Dearest, what unhappiness there is in the world, I am glad I am in a position to do something, however slight, to help. I simply could not just remain idle and do nothing.” En av arkitekterna bakom judarnas lidande, JG, ruvar på fler grymheter 18 juni då ytterligare arresteringar planeras i huvudstaden: ”Vi ska göra Berlin fritt från judar...” Duff tänker på trevligare saker då han är på en kryssning med kungaparet. 19 juni noterar han: ”I don't find the King easy to talk to but I like him. He is simple and without guile.”

Några dagar senare, 21 juni, noterar JG att ”judefrågan” i Berlin komplicerats. Partiet har låtit ”vanhelga” judiska företag och Funk har protesterat då han vill att saker ska ske ”legalt”. Men detta tar tid. ”Samtidigt har plundring också förekommit. Zigenare och andra ljusskygga element har deltagit. Jag låter dem alla föras till koncentrationsläger.” Vidare noterar han, i en intressant formulering, att den ”lagliga kampen mot judendomen fortsätter till sista trappsteget till galgen”. I brittiska parlamentet rasar 23 juni en häftig debatt om det faktum att Franco bombar brittiska skepp. Chips rör sig fram och tillbaka som bud mellan olika falanger. Han sammanfattar: ”but if only Franco would not bomb any more of our ships, he would simplify matters...”

Det är 27 juni och makarna Channon ska ha makarna Chamberlain på middag. Men de låter vänta på sig och alla tar sig under tiden en tår på tand innan hedersgästerna till sist kommer. Honor skämtar lite och lättar så upp stämningen som ditintills varit irriterad. Senare på dagen tar Chips på en järnvägsstation emot ”my oldest and most loyal friend besides the regent”, Serge Obolensky, som ser väldigt fräsch ut enligt Chips mening. Harold Nicolson har denna dag andra bekymmer: Anthony Crossley takes me to task for being so anti-Chamberlain. He says that I am working for his fall. He says that the Conservatives realise this and simply hate me. I say, 'But surely, Anthony, they are always so polite when I meet them?' 'Yes,' he answer, 'that is part of their technique.' Ännu mer bekymrad är JG som menar att ”den internationella presskampanjen mot Österrike antar groteska proportioner...” Men han ska inleda en motattack med alla medel. ”Nu börjar spektaklet”. Och ”krigshetsare” finns överallt. I Prag (”tjeckerna lär sig aldrig... men de saknar en man över format”) och i London (”Chamberlain i en mycket svår situation... krigshetsarna gör hans liv miserabelt”). Och så den brittiska upprördheten över bombningar av deras fartyg. Det är 29 juni och makarna Channon dricker te: ”Honor and I went to tea with Mrs Neville Chamberlain. She is such a nice, if somewhat silly, woman.” 30 juni noterar Chips att folk missar middagar och annat viktigt på grund av till exempel omröstningar i parlamentet: ”Laura Corrigan says government makes social life impossible”.

Januari - mars 1938

 

Ovan: När du får oväntat besök - Österrike 12 mars 1938

Nedslag i nittonhundratalet eller ”januari – mars 1938”: Chips vaknar på nyårsdagen 1 januari 1938 med – föga förvånande – huvudvärk. Han avger dock ett antal nyårslöften: A: ”to put a certain matter right, or to resign myself to it, B: to speak more in the House of Commons C: to bury all my hatchets D: to take better care of my health E: to spend a little – only a little – les money”. Annars det mesta som vanligt i hans liv och 3 januari har han exempelvis ännu en middag med lady Cunard som serverar honom en del skvaller om släkten Londonderry. Han kör Diana Cooper hem och noterar hur fin hon är och tror att han ännu är lite lär i henne. 6 januari noterar Chips att en viss Paul Latham inte ska ställa upp för omval då han vill vara mer med sin son. Han ska dock även skilja sig från sin fru Patsy, ”tiresome, pretty, pedantic, oversexed”. Fast egentligen är han ju bög (”man-maniac”) och ingen går säkert för honom. 8 januari går Chips på bordell för första gången sedan han gifte sig och plockar upp en rödhårig dam.

Duff Cooper ställer 9 januari också upp en slags nyårslöften men i huvudsak när det gäller drickande och fem stadier av det: A: No drink until dinner, the only one sort B: Either only one sort at luncheon or dinner or nothing until dinner then more sorts than one C: More sorts both at luncheon and dinner but nothing between D: No restriction but no excess E: Excess. ”I spent lent on the A regime and lost a good deal of weight”. Han är som vanligt på någon tillställning och damerna flockas: ”for while I love Caroline best, Liz is a good second.” Honor Channon är 11 januari och ringer Chips därifrån. Han är nu åter på god fot med Jim Thomas som han hämtar men måste slå emellan med middag hos Cunards innan en supé med Jim. 13 januari åker Chips till Paris och promenerar första kvällen. Han känner att fransmännen behöver ”pour la saignée” (ett blodbad) och att en revolution måste komma.

14 januari är Chips i Sestriere och träffar diverse italienska kungligheter. Alla väntar på kronprins Umberto. Denne tas 17 januari emot med en stor middag. Chips tror efter några timmars samvaro att Umberto är bisexuell. 19 januari åker de skidor tillsammans även om Chips inte tycker han är så bra medan kronprinsen susar fram. 20 januari kommer Umberto från Sestriere till Torino ”only to see me”. De båda besöker ett familjekapell och Chips är riktigt rörd. Umberto pekar ut några vackra trappor i marmor och påpekar att ”Paul av Jugoslavien avgudar dem”. JG ruvar 26 januari på problem med krigsministern och fältmarskalken von Blomberg som gift sig med en ung kvinna som poserat på nakenbilder. ”Han måste bort!” 29 januari är Chips ensam på Kelvedon och har gördel på sig men så kommer Hubert Duggan (”trevlig igen”) och Chips lyckas smita iväg och ta av sig gördeln i Honors rum. Senare äter han middag med Harold Balfour och kommer då även ihåg hämta gördeln innan hembiträdet hittar den. 31 januari känner han sig om morgonen ”anti-Jim” och ringer inte denne: ”I wish friendships were not so hazardous”. Ännu en middag med Cunard och Chips försöker få Jim att komma dit men denne vill att Chips sedan kommer till honom vilket sker: ”and he was exhausted and feverish and charming. Why is friendship so exhausting, and he so charming? I like him because he reminds me of myself...” Senare på dagen hittar Chips ett brev från Honor där hon nämner att hon först nu kommer ihåg berätta att ”sommarbekymren” är över. Pálffy är ute ur bilden. Lättnaden stor för Chips. Mindre lättad är Stefan Zweig som denna januari oroar sig för Roth vilken skriver med konstig handstil, sällan svarar och heller inte upplyser Zweig om sina produktioner (uppgifter som han förr var den förste att delges).

Under februari träffas Joseph Roth och Stefan Zweig för sista gången och Zweig uppger senae att Roth är i ”ett katastrofalt tillstånd”: Albert Speer står 2 februari i AH:s hall och väntar då han ser amiral Eric Raeder vackla ut som om han vore sjuk. Samma 2 februari är Chips på ”teaterfest” med Cunard och ser en pjäs som heter ”Thank you, Mr Pepys!” Jim Thomas ringer sent efter att Chips försökt få tag i honom. Rasande komponerar han ett ”spikey letter” som han ska sända i morgon ochdär vänskapen kapas: ”He is fundamentally treacherous, or at least, unreliable, and has the heart of a cocotte.” Likväl blir det middag med både Jim Thomas och Michael Duff 4 februari: ”The Conversation was so welsh... Jim has the soul of a courtesan...” 4 februari inser Speer varför Raeder såg så märklig ut två dagar tidigare då krigsministern von Blomberg och arméchefen Fritsch avgår samtidigt med utrikesminister von Neurath. JG skriver i sin dagbok av 5 februari om hur lättad han är över denna ommöblering. Von Blomberg var nedsolkad av sitt äktenskap och om Fritsch gick det homosexuella rykten. Von Neurath tycks ha åkt med av bara farten. ”Hälsoskäl”, föreslår AH som den officiella förklaringen.

Ovan: Armétopparna Rundstedt, Blomberg och Fritsch innan ommöbleringen 1938.

7 februari leder premiärminister Chamberlain två gånger mot Chips i lobbyn: ”He has a charm of manners”. Chips kallas därefter till Chamberlains rum och hoppas genast på en regeringspost men denne ville bara höra om Chips intryck av Italien och han berättar bland annat om kronprinsen. Samtalet vara i fyra minuter innan Chips eskorteras ut. Duff skriver i sin dagbok 8 februari: At the end of the week came news of senational events at Berlin. The news is bad in so far as it represents a victory for the Nazis against the Army, for the extremists against the moderates, for the hotheads against the cool. It is good in so far as it shows the weakness of the regime and must further weaken it. I had nearly written that it is good in that it removes Ribbentrop from London, but is really bad because it puts him in a more important position, and he may be succeeded here by a more attractive personality who will be more successful in the task of deceiving the English.” Chips tänker 9 februari på mer världsliga saker: ”My friendship with Jim is feverish but ebbing. Trust not the welsh; they are all vicious but indispensable.” Och igen den 11:e: ”I hate the welsh... that is my latest dislike”

13 februari deltar Duff i ett kabinettsmöte. Eden säger: ”Germany is now more menacing but less formidable.” Duff grälar senare på en middag med Winston Churchill om erkännande av Italiens annektering av Abessinien (något som Churchill är emot). Chips skriver 16 februari åter om nazisterna: ”I am always surprised when people here cannot understand the new vigorous civilisation of the nazis; it may be repellent (not to me); or may be dangerous, but it is higly patriotic, vital and new, and infinitely stimulating.” På resa till Italien med Diana Cooper och Harold Balfour 17 februari träffar Chips på ”a sinister Bloomsbury-looking man” med ”Dali” på väskan i Harolds kupé. Det är Salvador Dali själv och Chips bjuder in honom på lunch. De pratar mest om kända homosexuella engelsmän.

Det blir ett laddat kabinettsmöte för Duff 20 februari och han är oroad över AH:s hot mot Österrike. Man diskuterar upprustning. Motsättningarna mellan premiärminister Chamberlain och den mer aktivistiske utrikesministern Eden är tydliga. Duff reflekterar över om Eden kommer att avgå? Samtidigt åker Channons skidor. Honor och Harold Balfour i mer avancerade och Chips och Diana Cooper i enklare dito. Chips lyssnar en smula då Diana ringer Duff, ”som suttit i möten hela dagen”. Chips antar att det handlar om Österrike ”men tror inte det kommer att bli totalt nazistyrt”. Harold har brutit foten och ser plågad ut då Chips besöker honom på sjukhus. Mot kvällen meddelas att Eden avgår. Europa lyssnar och läser. Harold Nicolson lyssnar oroad på radion denna kväll och blir inte muntrare av AH:s tal. JG glädjs i en anteckning dagen efter: ”Han kunde inte uppnå samförstånd med auktoritära stater.” Chips får se det i tidningarna på ett tåg i Paris 21 februari och blir mycket glad, även han. Denna 21 februari är Harold Nicolson i parlamentet för att tala för Eden. Denne håller själv ett uselt tal och när Nicolson får ordet säger han att Eden ”offrades” och får våldsamma applåder av oppositionen och efteråt beröm av både Lloyd George och Winston Churchill. Chips har hunnit till parlamentet och hör också Nicolsons tal. Chips noterar stt han även angriper Italien: ”He is a little mad when it comes to Italy or Germany”. Kommunister stormar lobbyn och kräver Edens återinsättande. Chips: ”preserve us from our friends”. Jim Thomas ”hysterisk... han beundrar Eden så...” en förtroendeomröstning ska hållas i morgon. Chips gratulerar lord Halifax till det nya jobbet och denne ler.

Debatten i parlamentet 22 februari blir, inte oväntat, mycket hetsig. Värst blir ordväxlinge mellan premiärministern och Lloyd George då den senare anklagar regeringen för att undahålla information. Regeringen klarar dock en förtroendeomröstning. Chips ägnar sig i dessa hektiska dagar även åt hushållet, såsom 24 februari: ”My new servant Morhan is an irish ass, honest, sound... but a fool. Today he didn't know where the Ritz was.” Harold Nicolson talar 25 februari i sin valkrets i Leicester men varnas innan för att säga vad han tycker då många av väljarna stödjer premiärministern. Nicolson ignorerar detta: ”My speech in fact went well. They didn't understand most of it but they agreed.” 25 februari kommer en sliten Joseph Roth till Wien coh tar in på hotell Atlanta. Han har förhandlat med legitimister och hans mål är att försöka hindra en tysk invasion genom restaurera monarkin. 26 står det klart att lord Halifax blir brittisk utrikesminister.

Chips har 1 mars en diskussion med Rab Butler, UD:s talesman, och denne antyder att Chips skulle kunna bli hans sekreterare. Han träffar samma dag David Rockefeller, barnbarn till John D (död 1937). 4 mars får han den rent formella frågan och accepterar. 7 mars blir en god dag för Chips som dels fyller år men också börjar på UD där han varmt tas emot av sin nye chef. Han noterar dock att Jim Thomas troligen kommer att ”se mig lite som en förrädare”. Det är nu 9 mars och som vanligt väntar Albert Speer i AH:s hall och under tiden hör han dennes adjutant Shaub lyssna på radion och ett tal hållet av Österrikes förbundskansler Schussnigg. Denne utlyser en folkomröstning om huruvida Österrike vill bli en del av Tyskland eller inte. JG reagerar med ursinne. ”Inkallad till führern som är tillsammans med Göring. Schussnigg planerar ett gement pojkstreck och vill försöka överlista oss med en dum folkomröstning. Därtill ett elakt hållet tal. Vi överlägger: antingen helt enkelt röstnedläggelse eller tusen flygblad över Österrike eller ett aktivt ingripande. Stunden är kommen! Vi ska dock sova på saken. England och Italien kommer inte att göra något. Kanske Frankrike, men sannolikt inte.”

Ovan: Joseph P Kennedy, ny ambassadör i Storbritannien, med Winston Churchill. 

10 mars är Chips Channon på den tyska ambassaden och träffar ”Mr Kennedy, den nye amerikanske ambassadören som tydligen har nio barn”. Han noterar hur Ribbentrop häcklas både när han kommer och när han lämnar ambassaden. Chips tycker detta är höjden. 10 mars träffar Joseph Roth polischefen Michael Skubl som uppmanar honom att som jude genast lämna Österrike och Roth, uppgiven, far tillbaka till Paris 11 mars. Chips skriver 12 mars (även om han anger det som 11 mars i dagboken även om det bestämt är 12:e) att det var ”An unbelievable day in which two things occured; I fell in love with the Prime Minister and Hitler took Vienna.” Man håller en stor frukost på 10 Downing Street och premiärministern, Ribbentrop, Churchill, Halifax och andra. Det surrar rykten om att Tyskland skulle vara på väg mot Österrike. Chips är i Halifax rum då telefonen ringer vid 07.30 och man bekräftar att tyskarna är i Wien. Chips tar det ganska kallt: ”it will eventually bring peace to Europe... but will my adorable Austria become nazi-fied?” Betydligt högre är stämningen i Berlin som beskrivs som ”ett hav av flaggor”. Folk gråter av glädjes och det heilas och jublas så det står härliga till. I Österrike har president Miklas efter stor tvekan gett efter och utnämnt Arthur Seyss-Inquart till förbundskansler. Tidigt noterar JG att ”judepressen” förbjudits och senare att AH gör ett bejublat intåg i födelsestaden Braunau.

Franz Werfel är på Capri och får först 13 mars redan på att hans hemland har ockuperats. En stor debatt rasar om Österrike i brittiska parlamentet 14 mars. Neville Chamberlain beklagar Tysklands klumpiga agerande och läser upp ett brev från utrikesminister von Neurath, ännu på sin post. Chips har senare middag med sin fru och Rab Butlers dito men de båda damerna går inte ihop: ”Beklagar att H inte ansträngde sig mer men sympatiserar med henne... Mrs Butler är blyg och för mycket av skolflicka.” 15 mars noterar Chips med nöje att ”ytterligare arton ryska statsmän har skjutits.” Han råkar höra vilka personr Mrs Butler ska bjuda hem till sig 4 april så han ringer dem alla och bjuder hem dem till sig samma sag. ”Dastardly but she deserves it.” Harold Nicolson är denna 15 mars mer seriös och sitter på en middag och diskuterar en regering som bara ser ”röda faran” och blundar för nazismen. ”I am in grave doubts about my position. How can I support a government like this?” Winston Churchill är inne på samma linje då de båda besöker Pratt's club 16 mars. ”He says that in his long experience he has never known a Conservative party composed of so many blind and obstinate men. (…) We stand to lose everything by failing to take some strong action. Yet if we take strong action, London will be in shambles within half-an-hour.”

Och en av de mest blinda och döva är vår huvudperson Chips. Medan Harold och Winston statsmannamässigt diskuterar skriver Chips denna 16 mars i sin dagbok: ”But I hate society at the moment: it is so fanatically anti-Hitler. I made a sly-remark at luncheon which infuriated everyone. ”Yes”, I said, ”Hitler's occupation of Vienna is nearly as bad as Napoleon's – he did it twice, but he had the decency to kill 100 000 people doing it, which justified him.” There was a flashing rage at the table. I Sanary-sur-Mer med omnejd i södra Frankrike råder 17 mars närmast panik inom den tysktalande kolonin efter Anschluss: ”tvivel på om och när man ska till Amerika”, noterar Lion Feuchtwanger i sin dagbok. Duff är svårt förkyld 17 mars och har missat fler kabinettsmöten. I parlamentet samma dag noterar Chips att Winston Churchill leder ”the insurgents” som består av Harold Nicolson, Bob Boothby, Paul Emrys-Evans, Ronnie Tree och Victor Cazelet. Senare middag hos Sibyl Colefax och alla hatar Hitler. Diana Cooper säger han är antikrist, Lucifers son med mera.

20 mars börjar Chips redan bli arrogant efter 13 dagar på sin nya post: ”I am making enemies fast and furious and am already feared at the H of C. High position causes jealousy.” Duff Cooper deltar i ett stormigt kabinettsmöte där han får intrycket av att Storbritannien inte skulle backa Frankrike om landet gick i krig för Tjeckoslovakiens skull. Samma dag sitter den alltid ödmjuke Chips och funderar på hur han skulle kunna få bort Duff ur regeringen. 23 mars, på sitt landställe, hör Duff premiärministerns tal på radio och hur denne ändrat ton: ”Det var allt jag ville”. Chips konstaterar 24 mars att det inte blir någon revolt i parlamentet. Chamberlain är ”en hjälte” medan Atlee håller ”ett av de sämsta talen i parlamentets historia”.

Saker lugnar ner sig. 28 mars är Chips på promenad: ”I met the PM and Mrs C – walking in the park this morning. One day someone will insult and attack them. Neither Hitler nor Mussolini, not even Roosevelt, would dare go for a daily walk in a public park followed only by two detectives... ” Han kommenterar även kära släkten denna dag: ”My sister-in-law Brigid is a dream of virginal beauty, and she is a great character.” 29 mars reflekterar Chips åter över spanska inbördeskriget: ”Franco advances – victory is nearly his; thank god. He has been so misunderstood, so misrepresented in this country that to champion him, as I have done, is dangerous from a constituency point of view. 31 mars bjuder på lite dramatik på kontoret och sedan historier från Österrike: ”Mrs Heale, our faithful secretary, collapsed this morning. She was standing talking to me in my study where she fell into a faint. I rang for brandy and water and after ten minutes she came to. Is she having a baby? (…) The latest Viennese story is that Tassilo Fürstenberg and others snobbishly inclined are furious that they had not been arrested. All the chic Vienna people are gaoled, and Tassilo resents his freedom. He even complained to a Nazi official who told him that he was too unimportant to arrest.”

Oktober - december 1937

 

Ovan: Greve Harrys grav på Père Lachaise, Paris. 

Nedslag i nittonhundratalet eller ”Oktober – december 1937”: Chips ligger i badet när hustrun kommer in och förklarar ”bluntly” att hon visserligen ska resa med honom hen men att hon därefter åker till Pudmerice 18 oktober för en vecka med Pálffys. Makarna grälar och Chips tycker inte att Honor ger dem en chans. Dagen är därefter mer eller mindre förstörd för hans del. JG går igenom planer för Berlins omgestaltning med Speer. Man planerar för hur det ska se ut ”till världsutställningen 1950”. Viktigt att Grünewald skonas. Senare förbereder man för besök från hertigen av Windor. Honor talar 10 oktober om för Chips att hon brutit med Pálffy och inte ska träffa honom för stunden. Han är nu istället på bättre humör resten av dagen.

JG är inte på bättre humör utan är i dagboken 11 oktober rasande över Toscanini som förklarat för Fürtwängler att om han dirigerar i Bayreuth finns ingen plats för honom vid festspelen i Salzburg. Han noterar att hertigen av Windsor och Wallis tagits emot fint i Berlin även om han uppenbarligen inte varit på plats själv. Samma eftermiddag träffar han dock hertigen och intas av denne. ”Gott människoförstånd... inte snobbig... Skada att han inte är kung längre... med honom kunde vi ha skapat en allians. (…) Han störtades för att han hade ryggrad nog att försök vara en riktig kung... frun enkel men elegant.” Chips är samma dag i Southend ”men ska inte störa (dagboken) med mina medelklassväljares göranden och låtanden...”

JG får 18 oktober ett utbrott mot Tjeckien efter att sudettyskar har misshandlats och ska hålla skarpt tal. På kvällen ser han filharmonikerna under Fürtwängler som bland annat framför verk av Brahms. Dagen därpå, 19 oktober, noterar han nya oroligheter i Palestina och att stormuftin flytt medan britterna brutalt slår ner arabiska protester. Chips deltar 21 oktober i parlamentets öppnande. Eden håller ett ”lugnt och inte alltför antidiktatoriskt tal”. Därefter hastar Chips till Southend där han håller hela tre tal under dagen .Han gläds även över att Franco har intagit Gijón och nu kan koncentrera sig på Madrid. 25 oktober träffar han lady Cunard som ser ungdomlig ut efter spa. Prinsessan Olga har ingripit för hennes del och hon är nu något mindre bojkottad av kungafamiljen och har bland andra träffat hertigparet Kent. Chips åhör 26 oktober kungens trontal (”en massa stammande”, noterar JG i sin dagbok) och en viss Mat Ridley talar uselt. Chips minns hur de brukade besöka bordeller då de var yngre ”och jag såg honom prestera långt bättre än idag”. 30 oktober är Chips på möte med ett par hundra rika judar i Southend och även om han vid ett tillfälle kommer av sig och får lust att skrika ”Heil Hitler” så blir mötet en succé.

Ovan: Wilhelm Fürtwängler dirigerar

Joseph Roth skriver 2 oktober till Stefan Zweig: ”Hotel Foyot rivs på order av stadsmagistraten och igår lämnade jag det som den sista gästen. Symboliken är alltför tydlig.” 6 november noterar Chips hur deprimerad hans fru är och undrar om hon verkligen brutit med Pálffy fullt ut. 8 november reflekterar han över en vid Francois de Croisset som dött. Chips minns hur denne stötte på honom på Ritz i Paris 1918. ”Tidigare samma kväll hade jag haft en liknande scen med Proust!” 9 november får han under en middag på belgiska ambassaden höra att prinsessan Helena av Rumänien ”får glas infört i ögonen istället för att bära glasögon... låter riskabelt” (troligen kontaktlinser, min anmärkning).

10 november blir för Chips ”en dag jag ska minnas” då han blir direktör i Guinness & Co. Han noterar att MacDonald dött under en resa till USA: ”Den gamle hycklaren finns inte längre och få kommer att sakna honom.” Hemma väntar Honor och Kitt Brownlow, ”som nu är min fiende, eller om jag är hennes” (på grund av hennes roll i Pálffy-affären). Chips reflekterar över vad hans far skulle ha tyckt om hans framgång och över faderns person: ”He was the dullest man I have ever known, the most charmless, uninteresting individual one could imagine or invent...” Kvällen avslutas med en bankett där premiärminister håller ett ”very sane” tal och meddelar att han ska skicka lord Halifax till Berlin. Man äter ostron och dricker champagne med det vanliga gänget och alla blir ”tipsy” innan Chips brakar i säng vid 02. Nicolson är samma dag på väg till London och får av en vaktmästare höra att MacDonald är död. Han blir ändå chockad men då han senare under dagen får förslag om att skriva en biografi över MacDonald tackar han nej. ”Man kan inte skriva en biografi över någon man inte känner tillräcklig entusiasm inför”.

11 november noterar Chips att en präst i Paris, som avfärdat hertigens av Windsor närvaro vid en stilleståndsceremoni, ”borde flås levande”. Han är dock glad över att hustrun håller på med trädgårdsarbete i Kelvedon, ”but she seems so frozen, so fixed, so purposeless. Her father says she is mad.” Makarna diskuterar Kelvedon 12 november. Chips är nöjd över en diet på frukt och mjölk ”som jag dock inte tillämpar då jag äter ute.” Han avslutar dagen med att se ”Fången på Zenda.” 15 november är Chips irriterad över att inte ha blivit inbjuden till nästa hovbal men tänker heller inte fika efter en inbjudan. Han har en tröttsam eftermiddag med arkitekten som ska ställa i ordning Kelvedon: ”I was tempted to kill him and saw the placards: MP kills his architect”. Harold Nicolson utkommer med sin första bok (”Small Talk”): ”I think it will be good, a mild form of Proust”. Chips noterar att även hustrun Vita ger ut en bok om sin mor vilken Chips kände och betraktar som en grande dame. Samma dag har Harold Nicolson i rökrummet ett långt samtal med Winston Churchill om Tyskland. Churchill tror att det tyska flyget nu är starkare än det brittiska och franska tillsammans och om Tyskland får italiensk backning behöver man hjälp från Sovjetunionen för att besegra de centraleuropeiska diktaturerna i luften.

Honor flyger 16 november till Paris och Chips oroar sig över en eventuell flygolycka. Senare under dagen får han istället höra att hela hertigfamiljen av Hessen omkommit, faktiskt bränts ihjäl, i en flygolycka. Planet hade misslyckats med att landa över ett dimmigt Bryssel och flög istället till Oostende men något gick fel vid landningen. Honor ringer och Chips får berätta medan han funderar över vem som är med henne på Ritz (Diana Boothby?). 18 november är Chips på middag med hertigparet Kent och han noterar att prinsessan Marina är ”piano” fast hertiginnan av Hessen var hennes kusin. Plötsligt anmäls kung Leopold III av Belgien och man konverserar. Chips och kungen pratar om Eton och kungen medger att han ”lite” gillade att slå sina underlydande (”fags”).

19 november tar Chips emot en delegation från Southend som klagar på matpriser. ”One so sympathises with these poor people until they something so stupid, so tactless, and so ill-informed that one suddenly hates them, and all democracy as well.” 22 november noterar han att utrikesminister Litvinov fått papper beslagtagna i Moskva: ”Perhaps he, too, will be shot. What a good thing.” Chips tar emot någon österrikisk före detta furste som på grund av nöjen ser uppsvälld och sliten ut ”redan vid 23”. Han grälar med Jim Thomas och ”hatar honom” efter att denne i parlamente försökt ställa sig in hos en minister, Walter Elliot. Samma dag, 22 november, skriver Hans Fallada kontrakt med Tobis-Klang-Film-Gesellschaft om en film vid namn ”Der Eiserne Gustav” (”Hackendahl ger sig aldrig”). Emil Jannings ska göra huvudrollen. JG träffar samma dag lord Halifax i Berlin och de båda har ett bra samtal: ”Man måste bara ha lite tålamod”.

Joseph Roth, som är på Hotel Paris-Dinard, skriver 23 november till Stefan Zweig på skrivmaskin att han varit sängliggande på grund av förgiftning av sömnmedel. Han kan knappt äta och arbete kommer inte på fråga. 25 november pratar Chips och folk omkring honom brev och dagböcker. Man pratar om en brevsamling från en prinsessan Leiven vilken publicerats. Något i sällskapet frågar ”vem har tid att föra dagbok nu?” och Chips föreslår Duff Cooper. Han sitter med Harold Balfour och Hubert Duggan samt Harold Nicolson för vilken han berättar om sin dagbok. Nicolson säger att han borde lämna den till Christ Church för publicering efter hans död. Nicolson själv skriver samma dag att Chips rentav ville att han skulle ge ut dagboken men att Nicolson istället gav honom det råd som både beskriver.

28 november sammanför Chips ett par personer: ”Fritzi of Prussia liked meeting Xandra Haig. The Kaiser's grandson and heir... amiable with the fieldmarshalls daughter.” 30 november dör Harry Graf Kessler stilla av hjärtsjukdom på en klinik i Lyon. Chips, i hög grad levande, är dock orolig över fruns depression och vad han hört i Österrike tidigare: ”Any woman Pálffy touches is never the same. They god mad or odd.” (Pálffy var för övrigt gift åtta gånger). Hubert Duggan klagar på att Chips ”dumpat” honom för att han nu är fattig men sanningen är att ”jag står inte längre ut med honom.”

Å andra sidan är det många som vid denna tid faller i onåd inför Chips. 2 december är han på amiralitetet där han träffar Duff och Diana. Han noterar hur elak Duff är mot sin fru ”and I suddenly knew I hated him... he is vain, arrogant and cruel... but I shall not let on.” Harold Nicolson tillbringar 4 december en timme hos Baldwin som är märkt av artrit men i övrigt pigg. De diskuterar abdikationskrisen och Baldwin säger att ex-kungen hade ”en trettonårings hjärna” plus att Churchill är dålig på att ljuga vilket gör honom till ”en usel sammansvuren”. På promenad 5 december träffar Chips lord Halifax och diskuterar dennes genomförda besök i Tyskland. ”And, he said, he liked all the nazi leaders, even Goebbels! Whom no one likes!” (…) He thinks the regime fantastic, perhaps too fantastic to take seriously.” Chips reflekterar över att London borde ha varit trevligare mot Ribbentrop. ”Som nu avgår, förbittrad... och kanske ska bli utrikesminister i Berlin.”

Ovan: Lord Halifax, brittisk utrikesminister 1937

9 december är JG med vid en diskussion om huruvida man ska skärpa straffet för äktenskapsbrott men han är emot det (det tror jag det). Han mottar 11 december en rapport om hur Heydrich ska ”cetralisera” polisarbetet i Wien. Även Chips lyssnar på en rapport då han uttråkad hör hur Atlee redogör för besök i Spanien i parlamentet 13 december. Honor planerar en middag som hon tydligen organiserat dåligt. London pratar annars om en bal hos lord Beauchamp som officiellt är födelsedag för sonen Richard men egentligen ett försök att rehabilitera den skandaliserade lorden. Uppenbarligen blir det en succé för dagen efter ”talar London inte om något annat” och ”The ancient regime is indignant; but one fact emerges: no one cares a hoot now about anything.” Chips avrundar dagen med att en sista gång besöka Norfolk house, som ska säljas, för ett coctailparty. ”Huset är för stort, för smutsigt, för dystert” (det revs 1938 och gav plats för kontorsbyggnader). JG reflekterar samma 14 december kreativt kring jurister: ”Jurister har överhuvudtaget bara en tjänande roll. De måste ge nödvändiga statsåtgärder en mantel av legalitet”.

Chips tycker 17 december i en reflektion att han borde prata mer i parlamentet. Han är otroligt duktig på att närvara men talar väldigt lite ”either out of laziness, ignorance or shyness.” Han noterar att man inte sover så bra någon annanstans som i biblioteken i byggnaden och denna dag väcks han av att Atlee sitter en bit ifrån honom och läser. Han funderar senare under dagen om han kan gifta bort svägerskan Brigid med prins Fritzi (de gifter sig 1945). 18 december börjar tungt:

”I awoke with a head of lead, feeling at least 96.” Han noterar senare hur Windsors ignoreras av societeten i Paris och att de lika gärna kunde återvända till Storbrutannien om det inte vore av hänsyn för det nuvarande kungaparet. 20 december visar Nicolson för Chips ett brev från en man som påstår att han står i förbindelse med den döde lord Curzon. Chips noterar att lorden ironiskt nog var road av spiritism medan han levde. Han är sedan på fest till 03.30 men spik nykter och dansar av hjärtans lust.

JG hör samma morgon, 20 december, att Ludendorff dött och med AH börjar man genast planera för sorgemanifestationer och en storslagen begravning. Dagen därpå, 21 december, har han och AH en filosofisk diskussion: ”Vi talar om socialismen. Den är tjugonde århundradets uttrycksform medan nationalismen var nittonde århundradets. I Nationalsocialismen har fyra försonat nittonde och tjugonde århundradet. Vi tänker och handlar kollektivt... ”