Nedslag i nittonhundratalet eller ”oktober – december 1935”:
Tidigare på Facebook har jag publicerat texter jag kallar ”nedslag i nittonhundratalet” och där jag följer ett antal personer genom århundradet. Kommer dock att fortsättningsvis publicera dem här. Personerna ifråga är dagboksförfattarna Harry Graf Kessler, Joseph Goebbels (JG), Chips Channon och Harold Nicolson, brevskrivarna Joseph Roth och Stefan Zweig samt biografier över Franz Werfel, Hans Fallada och Reinhard Heydrich.
Både JG:s och Chips Channons fruar, Magda och Honor, väntar barn då oktober månad bryter in. Efter många turer fram och tillbaka till kliniken får Magda 2 oktober äntligen en son. Lyckan är total. Buck de la Warr, Vita Sackville-Wests kusin, erbjuder 3 oktober Harold Nicolson att ställa upp i parlamentsvalet för National Labour i valkretsen West Leicester. Han förklarar att han ska tänka på saken. Samma dag anfaller Italien efter många turer Abessinien. JG noterar det mest medan Chips Channon slukar nyheter hela dagen. 4 oktober diskuterar JG med filmskaparen Leni Riefenstahl den OS-film som hon ska regissera året därpå. 7 oktober noterar Chips att det efterlängtade barnet är cirka två veckor försenat. 9 oktober myllrar det dock i parets hem då värkarna nu kommit igång på allvar. Chips dagbok upphör i sex veckor även om parets enda barn, sonen Paul, föds senare under dagen.
11 oktober utkommer Joseph Roths roman ”De hundra dagarna”, vilken skildrar Napolens återkomst 1815. Harold Nicolson diskuterar med Buck de la Warr och ordföranden i West Leicester hur han ska kandidera: "I went to see Buck yesterday. Jarvis (Chairman of the West Leicester Conservative Association) was there. He is aged about 35; high colour; high morals. He began by saying that it is most important that I should stand as 'The National Government Candidate' and not as 'National Labour'. I let Buck answer that point as I am all at sea about these labels. Buck said he agreed. I said 'But supposing people ask me what party I belong to, what am I to say?' Buck said that I must say that I was a follower of Ramsay MacDonald."
Redan 12 oktober noterar JG att det går uselt för Italien. ”Hela världen är emot landet”. Hustrun Magda kommer dock hem med sonen, som fått heta Helmut. ”En lycklig höstdag”. Joseph Roth skriver 18 oktober till Stefan Zweig: ”Den enda plats där jag har läsare är Holland. I Schweitz har jag hittills blivit ignorerad av de ledande tidningarna. I Österrike är jag mellan två stolar, reaktionärerna tar mig för en vänsterextrem jude, och vänstern för en ”avfälling”. För tyska flyktingar är Heinrich Mann, Feuchtwanger och Arnold Zweig alla betydelsefulla författare. Det skulle krävas ett mirakel, tror jag, för att min bok skulle bli en succé.” Ber honom vidare marknadsföra den hos franska förläggare, med mera. I slutet av oktober skriver han: ”Jag lovar att försöka sluta ta livet av mig om jag kan vara säker på att få leva ytterligare tre månader efter 15 november.” (…) ”Mitt liv är fruktansvärt, fruktansvärt. (…) Jag lugnar mig bara när jag tagit mig ett glas.” JG rundar av kvällen 29 med Beethovens nia med frun. Fürtwängler dirigerar igen. ”Store, store Beethoven!” (som hade avskytt honom)
Från Hotel Foyot skriver Roth åter till Stefan Zweig 7 november: ”Du lär väl inte stärka men däremot förlänga vår vänskap om du försöker få ordning på mitt liv under de närmaste ett och ett halvt åren...” Samma dag skriver Harold Nicolson till hustrun Vita: ”I hate and loathe every moment of this election. The evening meetings are such absolute HELL that they hang on ones soul all day like a lump of lead.” Joseph Roth till Stefan Zweig 9 november: ”Jag ber dig, oroa dig inte för mitt drickande. Det är troligare att det bevarar mig än att det förstör mig. Ja, alkohol har en förmåga att förkorta ens liv men de hindrar omedelbar död. Och det är att hindra den omedelbara döden som intresserar mig, inte att förlänga mitt liv. Jag kan inte räkna med så många år framför mig. Det är som om jag med alkohol förbrukar de sista tjugo åren av mitt liv för att få en vecka eller två till.”
14 november befinner sig Harold Nicolson på valvaka i Leicester. Först verkar Morgan (Labour) vinna men de sista rösterna ger Nicolson segern med omkring 150 röster. ”Poor Morgan, I must not show any sign of triumph.” Denne begär omräkning men resultatet står sig. Nicolson far till constitutional club: ”They are waiting for me in the rain and as I draw up there are shouts of 'Here he is!' Out they drag me and hoist me up the stairs. Pandemonium let loose. I am dumped on the staircase and say a few words. Then back to the hotel – champagne with Waterhouse. To bed at 2.30 AM.” Hermann Kesten, i Amsterdam, skriver 15 november till Klaus Mann och tipsar honom om att skriva en roman om en homosexuell karriärist i tredje riket, baserad på hans egen före detta svåger Gustav Gründgens.
Joseph Roth till Stefan Zweig 16 november: ”Sedan jag började skriva har jag aldrig kunnat skriva utan förskott. Det är en stor synd men en än större är självmordet som det innebär att inte skriva något alls. Jag är nu 41 år gammal. I 15 år åt jag torrt bröd. Sedan åt jag bröd och smör. Sedan kom kriget. Sedan tio år till med bröd. Sedan var det förskotten. Journalism. Motbjudande arbete. Förödmjukelse. Sexton böcker. ”Framgång” endast de senaste fem åren – förknippat med personlig olycka, och därför värdelös. Lån och bli lurad. Hitler. Hela tiden ta hand om andra människor.” (…) Jag kan inte leva i ett ständigt tillstånd av panik. Men jag lever i ett tillstånd av panik. Har gjort det i åratal. (…) Min roman kommer INTE att sälja, det är jag säker på.” 17 november: ”Det finns inga konstnärer eller genier i hela bibeln, inga i Nya testamentet eller i hela raden av helgon. Vad vi gör, käre vän, är värt lite eller inget i guds ögon. (…) Du kan säga till mig att det är min plikt att tjäna litteraturen. Jag tjänar inte litteraturen. Litteratur är världslig sak, det är mitt jobb.”
JG inspekterar 21 november bygget av nya rikskansliet. Han träffar franske ambassadören. Det blir senare en del klassisk musik som vanligt. Han reflekterar över Görings svaghet för prinsar. ”Inte för oss... vi måste förbli oss själva”. Chips dagbok är 22 november åter igen då hertigparet av Kent kommer och inspekterar ”baby Paul”. Hans Fallada jobbar på sin skälmroman ”Wizzel Kien” men det går trögt. Han hustru Suse skriver i sin dagbok 23 november: ”Pojken har svåra depressioner om natten, åkte vid middagstid med Finger till dr Burlage – Sanatorium Zepernick”. Lyckligtvis för Fallada är Willi Burlage en gammal skolkamrat som blivit framgångsrik inom psykiatrin och som blir hans trygga tillflykt. Chips Channon gläds samma dag över att vännen Duff Cooper blivit krigsminister ”vid en ålder av 45”. Han reflekterar även över en viss lord Londonderry: ”Not the fool people think he is, yet not the statesman he himself think he is”.
Chips hyser inga höga tankar om Labour-ledaren Atlee. Vid besök i parlamentet 26 november iakttar han ”Atlee, the little worm that has been re-elected as leader of the Labour party...” På kvällen en brakfest med vänner. Han vaknar dagen därpå, trött och rejält fyllsjuk efter ”gårdagens anspänning och för mycket att dricka”. Han noterar att Duff Cooper åkt för att ”kyssa handen” i samband med sin utnämning. Själv far han till Southend där han märker ”en tydlig förändring” och att han tilltalas med ”Sir” o.s.v. Han är nu ”parlamentsledamoten”. 28 november är Chips åter i parlamentet och skakar han med talmannen, ”Honors kusin”. Den brittiska överklassen är en liten värld.
1 december besöker makarna Channon den kommande bostaden på 5 Belgrave Square som ännu är ”In a sorry condition”. Harold Nicolson reflekterar i brev till hustrun 4 december över landets premiärminister: ”There is something very strange about Stanley Baldwin. At first sight he is a solid English gentleman, but the one observes odd nervous tricks. He has an extraordinarily unpleasant habut of smelling at his notes and licking the edges slightly as if they were a flap of an envelope. He scratches himself continuously. There are russet patches cross his head and face. And a strange movement of the head, with half-closed eyes, like some tortoise half-awake smelling the air – blinking, snuffly, neurotic.” Han beskriver vidare hur han under besöket i parlamentet går till rökrummet som är fullt av ”old boys” som röker och dricker och Winston Churchill, bland andra, ger honom ett fryntligt mottagande.
6 december gormar Chips i sin dagbok över en mindre hovskandal där en lady Ponsonby, vars make dött efter lång tjänst hos kungen, nu måste lämna St James's Palace utan pension. Ynkligt och snålt av kungen. ”The Court is Dead and out of date. (…) it is time these dreary narrow-minded old fogies were sacked, as indeed, they will be during the next reign.” Han träffar 9 december lady Curzon för första gången på ett år: ”Poverty doesn't suit her really... the contrast hurts and shocks.” (hennes nye man hade ruinerat henne). 10 december är Chips i parlamentet där han för första gången sedan han blev invald har roligt. Efter sittningen blir han ”outrageously drunk” på ett par glas vin och lite portvin. ”I fell in the street on my way home. How disgraceful. I hope noone noticed”. Dagen där på kollar han med sin nye vän, Sam MacNamara, om någon märkt men det verkar inte så. Därefter ha han en trevlig middag med denne, Nicolson och andra innan en sen session i parlamentet.
Harold Nicolson skriver 12 december till frun Vita om sin besvikelse över utrikesminister Samuel Hoare, ”som verkligen svikit oss”, genom ett hemligt avtal med Frankrike om att Italien får ta en del av Abessinien. Nicolson förklarar att han sannerligen inte kommer att rösta för regeringens avtal och att menar att det hade varit världens chans att hålla ett förkrossande tal om han nu bara tillhört oppositionen. Samma dag ser Chips i parlamentet en rättegång där en lord de Clifford, anklagad för att ha råkat döda en man i en trafikolycka, låter sig dömas av sina kollegor. Det är första gången detta förfarande används sedan 1901 och även sista gången (systemet avskaffas 1948). Senare kom dock fram att lorden, som anklagats för rattfylla, var nykterist medan man han råkade döda hade dömts för vårdslöshet i trafik och rattfylla. Han blir även frikänd denna decemberdag.
Nicolson är 13 december på middag med Sibyl Colefax, Diana Cooper, makarna Simpson och Prinsen av Wales. Det talas en del om diplomati och prinsen menar att det är synd man inte skicka de bästa personerna till exempelvis USA. Samtidigt reflekterar han över sin egen person: ”Men folk kommer bara säga att här kommer den jävla prinsen av Wales och lägger sig i igen”. Nicolson: ”One finds him modest and a good mixer”.
19 december blir en ytterligt laddad dag i parlamentet då utrikesminister Hoare håller sitt avskedstal. Han har näsan omplåstrad efter en skidolycka. Både Nicolson och Chips skildrar hur han förklarar att han gjort vad han kunnat för sitt land och önskar att ”min efterträdare har mer tur än jag”. Mot slutet av talet börjar Hoare gråta. Nicolson skriver att talet är ”excellent”. Dock går misstroendevotumet igenom och Hoare måste avgå. Nicolson: ”I do not like the man but my sympathy went out with him”. Nicolson håller därefter sitt jungfrutal om själva episoden med Hoare och noterar hur premiärministern lyssnar uppmärksamt. Han gratuleras efteråt av Eustace Percy, Duff Cooper och flera andra. Chips är tagen av Hoares tal: ”I have never been so moved by a speech (…) it was an expression of a large secetion of sensible England; it was, perhaps, the swansong of a certain conservative spirirt... ” Vidare tycker Chips att premiärminister Baldwin inte ska låta sig ”hunsas” av vänsterkonservativa och liberaler. Han refererar till Atlee som ”en svart snigel”. Han tycker Nicolsons tal är bra. JG noterar samma dag Hoares avgång: ”Mussolini kan skratta... han har oförtjänt tur!”
23 december blir Anthony Eden ny utrikesminister. Chips kallar det ”en seger för vänstern”. Han känner Eden sedan sin tid på Oxford. ”I like him but I have never had an exaggerated opinion of his brilliance. His apperance is magnificent”. Makarna Werfel vän Alban Berg dör 24 december i blodförgiftning. Han sista verk, en violinkonsert, tillägnas ”minnet av en ängel” (d.v.s. Alma Werfels dotter Manon som avled 11 april 1935). Berg hade avslutat verket redan 15 juli. 25 december firar Chips Channon en glad jul och ger sonen Paul juvel som tillhör prins Paul av Jugoslavien, vilken i sin tur fått dessa av landets kung Paul. Det blir på kvällen en middag med ett myller av vänner.
