Januari - mars 1937

 

Ovan: Katherine "Kitty" Hariot Kinloch, lady Brownlow, medlem av Chips gäng. 

Nedslag i nittionhundratalet eller januari – mars 1937: 4 januari noterar JG i sin dagbok att Italien landsatt 8 000 man i Spanien och att Tyskland ”kapat ett rött skepp” varför utländsk press är en smula upprörd. AH diskuterar byggplaner med Speer, vilka handlar om omgestaltningen av Berlin då även kulturdepartementet ska byggas ut. Processen kommer att ta tjugo år och ska göra Berlin till en världsmetropol. ”Kommer jag att få uppleva det?” I Moska sitter Lion Feuchtwanger 8 januari, fullproppad med laxermedel, dödstrött och förkyld men måste ändå på middag med Stalin som talar med honom i tre timmar innan Feuchtwanger utmattad återvänder hem.

Greve Harry får 10 januari åter en blodstörning som hejdas av läkare. Dagen därpå kommer Cocteau och Picasso förbi men försvinner snabbt då de ”förväxlat rum”. Daily Mail angriper 14 januari en London-utställning vid namn ”Young British Painters” på galleriet Thomas Agnew and Sons. Särskilt Francis Bacon sägs ”describe the human form as a distorted toy balloon”. Författaren Pierre Jeannerat avslutar med ”The more we see of such absurdities the more we shall realise their emptiness and ugliness.”

Chips Channon återvänder 19 januari frisk och sund till London efter skidsemester i Sestriere. Hans väninna Kitty Brownlow påstår att hertigparet Kent ska skiljas men prinsesssan Marina ringer självh och dementerar. De har dock fått ett barn. Chips går på middag med Emerald Cunard som ser sjuk ut och har tacklat av. Rykten om att hon är döeknde. Chips undrar i stillhet vem som ska leda societeten i så fall? Dagen därpå noterar Chips att Duff Cooper ”aldrig” är i parlamentet. Kommer han att kastas ut ur regeringen? Furst Tassilo Fürstenberg skriver att läget är glåmigt och dystert i Enzenberg där han träffat hertigen av Windsor.

21 januari hör Chips redan rykten om att folk vill ha ex-kungen tillbaka. Själv mår han, än så länge, fintfint. 22 januari ännu en middag hos lady Cunard där det nästan blir gräl om den svekfulle ärkebiskopen av Canterbury och om ex-kungen. Chips noterar att ex-kungens sekreterare, Alec Hardinge, har åkt till Indien och lika glad är Chips som håller denne för intrigmakaren nummer ett i samband med Edward VIII:s fall. Samma dag lyckas greve Harry få visum i Frankrike utan problem. Han träffar Schickele, Anette Kolb med flera. Sällskapet kommer ihop sig om Mussolini.

Harry Nicolson, som är i Uganda, besöker 23 januari Ujiji i Tanganyika, platsen där Stanley träffade Livingstone. Han möter en mycket gammal man som tydligen är den siste av Livingstones betjänter som lever. Denne får en silverkäpp av guvernören men visar bara upp ett tidningsklipp där det står att han är Livingstones siste levande betjänt och sedan får han gå. Samma kväll är Chips på middag hos hertigparet Kent. Hertiginnan ser sval och blekt vacker ut men han är rödmosig och pratar bara om Edward VIII. Hertigen vill inte ta emot Emerald igen och lär tydligen ha sagt till sin bror att ”inte släppa David tillbaka.”. Senare smiter Chips förbi Coopers där bland andra Winston Churchill spelar kort.

Chips är i parlamentet 26 januari och man planerar där ett regentskap ifall kungen skulle dö och med tanke på dotterns ungdom. Chips reflekterar över varför man ens i partiet behåller Ramsay MacDonald, en gammal snobb som är hatad av alla och ”inte ger oss några röster”. 27 januari reflekterar han över en viss Ann O'Neill, en lady som ofta hoppar över inbjudningar. ”But she is not as wild as her sister Laura, lady Long, who has become the toast and, I fear, 'the lay' of the town.” 28 januari middag med med Coopers, Kitty Brownlow, Venetia Montagu och Phyllis de Janzé. Det blir ännu ett bråk om Spanien och Hitler. Venetia Montagu attacker Chips på att närmast personlig plan. Han noterar efteråt att han höll sig lugn ””men tänker inte bjuda hem henne igen” (han svek sitt löfte redan 14 februari).

30 januari håller AH ett stor tal på fyraårsdagen av makttillträdet och går bland annat i polemik med Eden. JG skildrar detta men håller även själv tal. Speer blir chef för Berlins omgestaltning med titeln ”Generalbauinspektor”. Chips har en lugn dag med först sin son och sedan en lugn middag hos lady Cunard. Efteråt ”ensam med mina böcker och mina papper”. Han ringer hustrun Honor som stannar ett tag i Sestriere. 1 februariger han han sin första stora middag hemma sedan kungamiddagen 19 november. Hertigparet Kent kommer även om prinsessan Marina då och då försvinner in i ett annat rum för att amma lilla prinsessan Alexandra. Allt som allt lyckat ändå.

6 februari är Chips sentimental och reflekterar över sin son: ”I pray that he will be gentler and kinder to me than ever I was to either of my parents, neither of whom I liked.” Han reflekterar även över sin eknomi: ”Anyway I may perhaps want the money one day in order to buy a peerage, or, at least, oil the wheels.” JG:s fru är samma dag på klinik för hjärtlidande. Han känner sig allnänt eländig. Chips reflekterar å sin sida över att HANS fru är så länge på skidorten men tror att ”hon tankar energi inför den tråkiga kröningssommaren”. I övrigt ger han BBC en känga denna dag: ”If ever there is a revolution or violent left swing over in this country, it will be partly due to the activities of the BBC, which is very red, or rather very pink, in its programmes and the propaganda it spreads.” Lion Feuchtwanger kommer samma dag till Prag och tas emot fint även där. Han träffar Max Brod, ett par av sina egna syskon och många andra

I parlamentet 9 februari får Chips av ett antal ledamöter höra att man hade planerat för en slags ”kungens regering” men att planerna gick om intet. De påpekar att ex-kungen ännu är populär och att han och Mrs Simpson applåderas då de dyker upp i journalfilmer medan det buas åt Baldwin. 10 februari hämtas Hanfstaengl, direkt från en galamiddag, upp av ett gäng SS-män. Det visar sig att han ska med ett plan till Spanien och förväntas hoppa fallskärm över landet (d.v.s. god chans att dö). Detta får dock Hanfstaengl reda på under färden varför han lyckas avvika då han inte bevakas så hårt. ”Skämtet” är planerat av Göring och Hanfstaengl planerar under dagen för att lämna landet.

20 februari besöker Lion Feuchtwanger makarna Mann i Zürich. Thomas Mann berättar att han arbetar på ”Lotte i Weimar”. 22 februari ringer Chips sin fru som berättar att väninnan Diana Boothby brutit benet i skidbacken men att hon ordnat hjälp och löst krisen. Harold Nicolson är samma dag i Khartoum och studerar trappan där general Gordon blev döda. En guide berättar detaljer som han hört direkt av de som var med men skryter även med palatsets fina toaletter. 23 februari diskuteras i parlamentet om hertigen av Windsor ska köpa egendomen Wasserleonburg, något Chips själv föreslagit denne. ”Önskar dock att jag inte gjort det då jag vill ha huset själv”.

Joseph Roth är 28 februari i Vilnius och skriver därifrån till Blanche Gidon. Han föreläser och det är PEN-klubben som ordnat detta ”för annars hade jag varit död”. Särskilt roligt finner han det dock inte och han klagar i brevet även över att han, den evige olycksfågeln, fick sina royalties stulna på ett hotellrum i Amstedam. ”Mitt enda hopp är Marlene Dietrich, som gav en hel intervju om mig. Kanske köper hon en av mina romaner.” (I verkligheten hade Dietrich bara flyktigt nämnt Roth som en favoritförfattare i en intervju)

Chips är 1 mars bitter över allt han måste utstå i parlamentet: ”I have scarcely been to sit in the chamber to listen to the rubbish, communistic and otherwise, uttered there. The eternal abuse of Mussolini and Hitler is so short-sighted. I sometimes ask myself 'Why am I into politics?' The answer, like anyone else's, is probably mixed. I want to hold up as long as possible the continual socialisation of this Island; I like the power and principles, and I want to be made a peer to please my Paul.” 4 mars gormar likså JG över Fürtwängler som ”åter tar några judar i skydd” och ”lägger sig ut för Hindemith”. Samma kväll är Chips på middag med Diana Cooper och andra i ett stort sällskap som även omfattar den imposanta prinsessan de Polignac: ”I have always thought that were I frightened of any human being it would be of her. She has devoted her wast wealth and long life to her two hobbies... music and lesbianism.” Han blir dock glad då prinsessans svåger sagt att han aldrig sett sådan lyx som hemma hos Chips.

Ovan: Harold Balfour 1937, samma år som han umgicks mycket med Chips. 

I dagboken ger Chips 7 mars ett antal löften inför sitt kommande liv: ”To be more important here; to eventually become a peer; to enjoy myself; to collect a fortune; to be kinder generally; to have more children.” JG uppger 8 mars i sin dagbok att AG ska ha hotat Österrike med angrepp vid en ”restauration” (Habsburg?). Chips är 13 mars på lunch hos Emerald Cunard och Eden, charmig som vanligt, diskuterar Tyskland med honom och förklarar att han inte är ”antitysk”. Därefter går Chips och Harold Balfour på ”en sadistisk boxningsmatch”. Senare middag med lady Cunard, som ännu lägger ut texten om Edward VIII. Chips menar i en reflektion att det inte fanns några ”hovcirklar” under George V och sedan umgicks man med kungen tio månader men nu är ”opera buffan” över och hans krets är tillbaka i samma status som förut. ”Actually I know the present King and Queen well, and far better, more intimately and longer than Edward VIII – they used to come to lunch at my house in Buckingham Street – and while I like them, I have never been particularly exhilarated by their company.”

13 mars ser en österrikisk läkare, dr Berger, till att greve Harry förs till en klinik på grund av en kombination av mag- och tarmblödning. 16 mars hör Chips i parlamentet på medan Duff Cooper håller ett elegant men ganska innehållslöst tal. Chips tror inte att hans vän kan komma längre i sin karriärr men frågan är om han kan ”hålla kursen”. Han går därefter hem och steker ägg istället för middag med det vanliga gänget. Chips får vid återkomsten höra att Austen Chamberlain dött och reflekterar över hur han aldrig gillat den gamle och rätt inskränkte mannen men slås av hur lite man hyllar honom med tanke på att han satt i mer än 40 år i parlamentet. Dagen därpå blir det ändå lite hyllningar till Austen och inte minst Baldwin håller ett fint tal. Baldwin påpekar att han mindes Chamberlains jungfrutal och hur den då gamle Gladstone hade berömt detta inför pappan Joe. Gladstone hade i sin tur suttit i Wellingtons regering. Därefter börjar hörapparaten (”deaf-box”) på en John Robert Leslie tjuta och alla gapskrattar, Chips själv så han får tårar i ögonen. Harold Nicolson är denna kväll, 17 mars, på middag i Buckingham Palace. Han iakttar drottningens stilla värdighet då hon även skämtar lite med honom och reflekterar över ”vilken röra” Mrs Simpson skulle ha gjort av allt. Därefter går han hem till Stanleys där man dricker öl och diskuterar ”den legend som är monarkin”.

Chips träffar 18 mars gamle vännen Hubert Duggan som ser sjaskig ut. Chips tror att hans hjärna är skadad av sprit. Själv går han på middag med Harold Balfour och blir ganska packad ”and enjoyned myself riotously”. JG ser 20 mars en film med Zara Leander: ”Jag håller kvinnan för mycket överskattad. Småstadsvara. Jag vill inte vara svensk utan bara medborgare i en världsmakt!” 21 mars kommer Honor Channon äntligen hem från skidorten. Chips noterar hur fantastisk hon ser ut, solbränd och med längre hård, men undrar även om hon varit otrogen med någon skidlärsre. ”Men hon ser mer attraktiv ut. 22 mars ser Chips Baldwin och Winston Churchill dricka tillsammans i rökrummet vilket de inte gjort på tio år. 24 mars en lunch med Hoffmansthals och ”ärketråkmånsen” fursten av Monaco. Han får inbjudan till kröningen men kommer på kvällen hem allmänt uttråkad och desillusionerad. Oskar Dirlewanger skickas samma dag i fängelse för en troligen uppdiktad anklagelse av Wilhelm Mürr , gauleiter i Würtemberg. Snart ser Gottlob Beger, hög SS-man och hans gamle vän från världskriget, till att han friges och skickas till Spanien. I parlamentet 25 mars är Chips åter frustrerad: ”Really the H of C ought to be called the Cortes. We discuss nothing but Spain!”

The Diaries 1918 - 38

 

Den sjuttiofjärde boken jag har läst ut i år är "The Diaries 1918 - 38" av Henry "Chips" Channon, utgivna av Simon Heffer (2021). För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om "Chips" Channon men stötte först på honom i det litterära magasinet Slightly Foxed och sedan även i svensk press. Han var en för mig helt okänd politiker och salongslejon som lade ner mer krut på umgänget inom överklassen än på sin politiska karriär, vilken han med få undantag skötte med vänsterhanden. Channon (1897 - 1958) var född i en rik familj från Chicago men kom att arbeta för Röda korset i Paris 1918 och njöt, trots pågående världskrig, för fullt av umgänget med den överklass som snabbt tycks ha öppnat famnen för honom. På så vis måste Channon ha besuttit en enastående charm och karisma eftersom han otroligt snabbt tog sin i de högre kretsarna. Det är vid denna tid som han (enligt en dagboksanteckning långt senare) "brottades" med Marcel Proust en kväll. Channon var bisexuell och passade på att ta partners av båda könen kom även på djupt vänskaplig fot med flera av nämnda personer (även om jag ibland undrar om "vänskap" var hans eufemism för folk han låg med). Att döma av dagböckerna var han dock en man med stark sinnlighet och starka känslor i sina relationer, inklusive svartsjuka då han blev ignorerad av någon han var intresserad av. Efter kriget börjar han studera i Oxford även om dessa år inte dokumenterats. 1924 är han etablerad i London-societeten och umgås med prinsar och prinsessor, hertigar och hertiginnor och andra högdjur. Han tycks även ha varit enastående på att ordna minnesvärda fester. Efter ytterligare några år utan dagböcker är han 1934 ingift i den rika familjen Guinness och han och hustrun Honor håller hov samtidigt som han upprätthåller förbindelser med flera manliga vänner, inte minst Jugoslaviens prinsregent Paul. Efter en liv i sysslolöshet inom överklassen (inte olikt Proust) blir han parlamentsledamot för Southend och hans stora stund kommer då han blir en av kung Edward VIII:s vänner tillsammans med folk som lady "Emerald" Cunard, och makarna Duff och Diana Cooper, med flera. Middagarna duggar tätt och vi kan ganska detaljerat följa abdikationskrisen 1936 vilken kulminerar med Edwards avgång efter tio månader. Channon kommer sig därefter upp ett steg i politiken då han blir sekreterare vid UD:s talesman, Rab Butler. Han har sina sorger i form av oro över hälsan, hustruns nycker och ibland dåliga nerver, vänner som sviker och mycket annat men i stort sett är han en man som verkligen NJUTER av sitt liv, vilket han ofta understryker. Boken rundas av med panikartade scener i London sent i september 1938 då många tror det ska bli krig precis innan premiärminister Chamberlain sluter "Münchenöverenskommelsen" med Hitler. Däremellan fladdrar samtidens stora förbi, många gånger träffsäkert, roligt och elakt skildrade av Channon som även samlades drösvis med skvaller i sina böcker. Förmodligen den roligaste dagboksförfattare jag läst även om han ibland även är rent motbjudande och politisk idiot. Läs och döm själva. 

Blodiga tangenter

Den sjuttiotredje boken som jag har läst ut i år är "Blodiga tangenter" (2025) av Christer Lundberg. Sångaren Chris i The Bloody Keys, ett syntpop-band som egentligen aldrig slagit igenom, är försvunnen i Tyskland. Tidningarna börjar till sist skriva om gruppen i och med sensationsfaktorn samtidigt som Chris befinner sig i kidnapparen Jörgs våld. Denne beskriver sig som hans största fan men hotar honom med pistol och kedjar fast honom. I samband med denna händelsekedja rullas hela historien om bandet upp och vi rör oss tillbaka till 1988, då 14-åringarna Chris och Vince ser Depeche Mode och Nitzer Ebb på Scandinavium och blir alldeles till sig. Tillsammans med de kristna tvillingarna John och Paul sätter de upp bandet The Bloody Keys och tror att de ska bli nästa Depeche Mode. Vägen dit visar sig emellertid vara kantad av motgångar, fiaskon och förödmjukelser samtidigt som både Chris och Vince sjunker allt djupare ner i både alkohol- och narkotikamissbruk. För mig en nostalgisk skildring av de sena åttiotalet och nittiotalet och den period då "råsynten" drog in över Sverige efter de där konserterna i februari 1988. Därtill en mycket spännande och lättläst historia även för den som inte är ett skvatt road av syntmusik. 

En kvinnas blekblå handskrift

Den sjuttioandra boken jag har läst ut i år är "En kvinnas blekblå handskrift" (1941) av Franz Werfel. Det är en kortroman som Werfel skrev i USA och som utspelar sig i Österrike 1936. Den höge tjänstemannen Leonidas, "en av tio män som styr staten", fyller femtio år och gratulationskorten väller in. Bland alla kuvert finns dock ett med en för Leonidas alltför välbekant blekblå handskrift, även om han inte sett just den handskriften på några år. Ska han ens öppna kuvertet eller bara kasta det, oläst? Till sist öppnar han det. Jag kan i grunden inte avslöja så mycket mer utom att det är en klassisk "det förflutna hinner ikapp dig"-roman. Frågan är bara i vilken form det förflutna hinner ikapp dig och hur du agerar? Lättläst och nervigt på 139 sidor. 

Oktober - december 1936

Ovan: ett par i centrum i december 1936, här efter abdikationen. 

 

”Nedslag i nittionhundratalet” eller ”Oktober – december 1936”: Det är 5 oktober 1936 i Berlin och JG tar emot besök från Egypten i form av Wafd-partiets ledare , premiärministern Nahas Pascha. Denne kommer tillsammans med diplomatiska sändebud och sin finansminister. ”En högst intressant man, klok och energisk samt mycket tyskvänlig. Vi talade om demokrati och diktatur. Wafd-partiet har stora likheter med oss. Vi kom snabbt överens. Hur stark är dock inte Hitlers ande i hela världen!” Senare under dagen träffar JG lady Mitford vars syster dagen därpå ska gifta sig med Oswald Mosley i Berlin. AH var bröllopsvittne.

10 oktober reflekterar JG över katolska kyrkan: ”En svinstia... ett gäng pederaster!” Han lugnar sig och gör en utflykt på en ny sträcka av Autobahn mellan Darmstadt och Bushsal. ”En härlig höstdag”. 12 oktober friges en viss Dr Oskar Dirlewanger efter två år i fängelse för otukt med minderårig. KG besöker sin führer 20 oktober och denne förklarar att man just håller på att skriva under ett avtal mot bolsjevismen med Japan. Senare på dagen fäller AH, som ändå bevittnade dennes bröllop, omdömet att Mosley ”inte är någon stor man”. 21 oktober diskuterar JG åter med AH som nu vill ha sju miljoner medlemmar i partiet (10 % av befolkningen). ”Friskt blod behövs i en organisation... annars blir den senil”. Under en promenad pratar han om hur nöjd han är med den energiske Bormann. Därtill nämns denna bok: ”Jag säljer mina dagböcker till Amann... 20 år efter min död ska de offentliggöras. 25 000 mark nu och löpande 10 000 mark per år...”

25 oktober har Ah tagit emot Italiens utrikesminister Ciano vilket JG skildrar som ”stor framgång”, även om han inte träffade denne själv. Han har fullt upp med att tidningar som Frankfurter Zeitung, ”denna skittidning”, nedlagda. 27 oktober är Chips på middag hos familjen Aberconway i ”deras nyrika våning”. Maten är usel och tråkig, ”very middle class” och hans bordsgranne är Elizabeth Bibisco (född Asquith, dotter till förre premiärministern) som talar om Leon Blum och hur hon inspirerar honom. ”She was flirtatious with me, and later after bridge my suspicions that she had eaten too little and drunk too much were confirmed when she fell headlong on the floor. In other words, she was old-fashioned drunk, as she often is. It is a trait she inherits from old Asquith, I suppose. How manquée she is, intelligent, high-spirited, with the Tennant trick of using choice phrases and rich English, and yet a joke, and a bad one at that.”

Greve Harry diskuterar 30 oktober Stalin och Sovjetunionen med Gide, vilken just har återvänt från Sovjetunionen. Frågan är nu om Sovjetunionen kommer att stödja den spanska republiken? Gide ska i vilket fall besöka de härjade landet. Han prisar avslutningsvis Kafkas ”Processen”. Dagen därpå besöker Harry sin gamle vän Maillol i dennes atelje. Han förklarar att han stöder Franco och kritiserar franska regeringen, ”men jag läser aldrig tidningar”. De diskuterar annars mest Maillols statyer och Harrys memoarer. 3 november öppnas brittiska parlamentet. Chips lyssnar på ett tal av Harold Nicolson som han inte finner särskilt bra. Bland annat försöker Nicolson ge en hyllning till Ramsay MacDonald: ”I feel sick for him but could not help remembering Randolph Churchill's cruel decription of him, 'a middle-aged political adventurer'. Certainly Harold is no statesman; he has the crafts of eords and of writing, but nothing more. He sat down at long last in complete and cruel silence.” Harold skriver själv om denna dag och inleder med att han irriterar sig på kungens hemska dialekt (”amurrica”). Om sitt tal säger han att det buas en del för att han nämner MacDonald men att resten gick ”allright”.

JG knäar 5 november inför en ”hysterisk” kvinna, Leni Riefenstahl. ”Med denna kvinna kan man inte arbeta!” Hon begär därtill en enorm summa för sina filmer och det stinker i hennes lokaler. Dagen därpå diskuterar han dubbandet av ”tyska antibolsjevikiska filmer” till spanska för att använda i inbördeskriget, där Tyskland redan på andra vis ger Franco hjälp. Samma dag konstaterar en trött Chips att hans fru ändrats mycket och vill gå på varenda tänkbar tillställning (”to every light candle”) och aldrig en lugn kväll hemma. Han tröstar sig med att tala med sin bank (som förklarar att kreditvärdigheten är god) och köpa sig en Rolls Royce. Dagen därpå, 7 november, är han på middag dit Richard Strauss, som dirigerat sin ”Ariadne auf Naxos”, kommer. Den 72-årige Strauss kollapsar dock och man lägger honom på en divan och ordnar en läkare. En tysktalande får sedan hjälpa honom hem. ”Rena Pirandello”. 8 november är Chips trött på Coopers som skämtsamt önskar livet ur Ribbentrop. JG har samma dag fått uppgifter om att Franco intagit Madrid.

Chips bevittnar 10 november en laddad dag i parlamentet då en socialist, McGovern, ropar att det är vadslagning på om kröningen ens kommer att äga rum. Andra ledamöter ropar ”shame!” varvid han svarar med ”Yes, Mrs Simpson”. Detta är tydligen första gången hennes namn nämnts i parlamentet. När Chips lämnar byggnaden står där en rad ”kommunister” som sjunger ”the Red Flag”. Han känner sig olustig då han tar sig hem i sin Rolls Royce då han tänker på den annalkande stilleståndsdagen och döda söner (jämfört med den högst levande han har hemma). Dagen därpå noterar han i pressen att kung Viktor Emmanuel av Italien är sjuk och att kronprinsen kanske snart måste träda in: ”Will there be yet another crowned head who calls me Chips? I said years ago it was very amateur not to be called by one's Christian name by all the royalties of Europe, and most of them do me! The Crown prince Umberto is charm itself, but not a great intelligence. He reminds me of myself.” 12 november middag hos lady Ribblesdale där franske ambassadören Corbyn är med och de båda diskuterar Spanien. Finkänslige Chips säger ”I hoped (…) the Spanish govt would be flayed alive.”

13 november är Chips deppig. Oro för tronen? För sonen? ”I think Diana C's really a little unbalanced. She takes anti-gas attack lessons every day. Who does she think will gas her? She and Duff are obsessed by the Germans. Duff's unpopularity grows daily; and a curious War Minister is he who has never been up in an aeroplane, nor driven a car. The government is bad, and weak, and wobbly, but all alternatives are worse.”Chips tröstar sig med (ännu en) middag hos lady Cunard med det vanliga gänget, d.v.s. diverse kungligheter inklusive regenten Paul. På ännu en middag hos Cunard, 16 november, visar denna Chips hotbrev i stil med”You old bitch trying to make up to Mrs simpson in order to curry favour with the King.” Lady Cunard förklarar att hon är både rädd och smickrad. Diana Cooper (som ser rätt smal ut) anförtror sig och menar att Neville Chamberlain försöker sabotera Duffs jobb. ”Middagen oändlig. I säng sex på morgonen.”

Ovan: Kung Edward VIII och hans premiärminister, Stanley Baldwin

Och på tal om Duff så blir denne 16 november inkallad till enskild samtal med Baldwin vilken meddelar honom att kungen vill gifta sig med Mrs Simpson och abdikera. Kungen vill dock diskutera detta med ”de två han mest litar på”, d.v.s. Duff och Samuel Hoare. När Duff går säger premiärministern att han tror hertigen av York blir bästa lösningen. ”The Duke of York will be just like his father”. Duff träffar kungen i Buckingham Palace 15.30 17 november. Kungen upprepar vad Duff hörde igår. Han förklarar att historien kommer lägga hela skulden på Mrs Simpson och kungen hör dystert på. Han upprepar dock det han säger till sin monark och frågar honom vad i all världen han ska ta sig till som ex-kung? Kungen svarar lätt: ”Oh you know me, Duff. I'm always busy. I shall find plenty to do”. Kungen nämner även att Baldwin förklarat att han kunde behålla Mrs Simpson som älskarinna men kungen menade att det var rent hyckleri. Duff stannar i en timme och de båda skiljs åt under bästa former. JG får samma dag igenom förbud mot ”tidningskritik” och ”därmed försvinner en cancersvulst på det offentliga livet”.

Harold Nicolson är 18 november på middag med Sibyl Colefax som träffat en missmodig Wallis Simpso vilken inför henne hävdat att kungen inte föreslagit något giftermål. Hon berättar för Nicolson hur hon försökt föra denna information vidare till Neville Chamberlain som dock låg sjuk i gikt men kunde ta emot meddelandet via en betjänt. Samma dag funderar Chips över om det hela kommer till ett avgörande och över sin egen position: ”I should have been better employed supping with all the royals, as in Society I am a power, and here at H of C, a nonentity, and a suspected nonentity, which is worse.” Han måste dock sköta plikter mot sin valkrets: ”At 5 PM nine communists (?), or really Socialists, waited on me in a deputation from Southend. They came in a surly mood; I was charm itself; I gave them tea and the scene that might-have-been passed of pleasantly”. Han planerar för en middag med kungen i morgon och denne ska ordna filmprojektor. Noterar även att de är bjudna till elva middagar men att Honor har åkt till sina föräldrar: ”How dreary can relatives be”.

Middagen hos makarna Channon 19 november blir en braksuccé. Bordsplacering är som följer: Honor, kungen, hertiginnan av Sutherland, furst Tassilo Fürstenberg, Alice von Hoffmansthal, Victor Cazalet, Wallis Simpson, Geordie Sutherland, Daisy Fellowes, fursten av Monaco, hertiginnan av Kent, Chips, prinsessan Olga av Jugoslavien, hertigen av Kent, Kitty Brownlow, Raimund Hoffmansthal, Emerald Cunard, Perry Brownlow, Diana Cooper, prinsregenten av Jugoslavien. Vid ett tillfälle får han visa kungen till WC och denne säger att han behöver ”pump ship” (pumpa läns) men Chips hör ”pump shit!”. Dagen efter vaknar tidigt men av sinnesrörelse och inte alkohol. Telefonsamtal ramlar in liksom blommor och presenter till sonen Paul. JG har mer bistra saker att fundera över i form av situationen i Spanien: ”I hela världen bråk på grund av Spanien. Alla verkar rasande på oss. Ryssarna leverera flitigt med ammunition och Franco hotar med blockad. England vill inte detta men Eden angriper kraftigt Moskva. En fantastisk värld!”

22 november ringer lady Cunard Chips och ber honom titta över. Hon hade haft (ännu en) middag med Hore-Belisha som blev lite pratglad. Ladyn fyllde på glaset och hennes gäst berättade att Baldwin pratat med alla ministrar (de är 18 totalt) och förklarat att han talat med kungen och rest invändningar mot Mrs Simpson och ett eventuellt giftermål och att regeringen i så fall måste avgå. Man diskuterar om konservativa partiet kommer att spricka och om vem som ska bli premiärminister (då Atlee förklarat att Labour inte vill ta över). Bildar Churchill ett nytt parti och tar över? Chips förklara för sin väninna att Hore-Belisha är ”en fantasifull jude” och att allt kanske inte stämmer. Han reflekterar även över om kungen själv funderar på att ”upprätta en mild diktatur, en svår uppgift för en engelsk kung.” Dock går han hem med oro över att Tories splittras, att landet splittras och att det blir ”mentalt inbödeskrig”. ”Bomben kommer att brisera innan jul!” Dagen därpå träffar Chips Wallis Simpson på en middag och noterar hur tyst hon blir när han föreslår att hon ju kan bli hans granne på Belgravia Square då en ledig lägenhet finns. Vad vet hon?

24 november är JG ursinnig över att fredsaktivisten Carl Ossietzky. ”En fräck provokation!” Planen är att försöka ”reklamera” priset. Han sitter ju i fängelse! I en kommentar om England noterar JG att ”kungen håller på oss”. Antikominternpakten har offentliggjorts och JG noterar 26 november: ”Utlandspressen inte alltför hård. Bara Moskva och Paris ganska upprört. London reagerar surt. Min kommentar i inrikes- och utrikespress blir att vi står i första ledet mot bolsjevismen!” 11.30 på förmiddagen 27 november sammanträder brittiska regeringen i premiärministerns rum i House of Commons. Under 75 minuter diskuterar man kungen och Mrs Simpson och menar att situationen är ohållbar. Chips tror samma kväll han ska på middag med kungen och Mr Simpson men den senare ställer in. ”Vad händer?” Honor Channon är på besök hos Jean Norton (”whom I now dissaprove of, as she makes Honor bolshie and takes all her time”). Makarna grälar då Honor kommer hem men hon förklarar att hon mest hade pratat om kungen med Jean Norton.

Ovan: General Franco vid fronten

28 november vaknar Chips med stridslystet sinne och insikten om allt han själv vet. ”The Battle of the throne has begun... not six people in the kingdom is so informed”. Han har nu fått höra tydligare om Baldwins samtal med kungen och att denne dock sagt att pressen (lord Beaverbrook) ska hjälpa honom att rida ut situationen. Själv leker Chips med tanken på att man ska göra Mrs Simpson till hertiginna av Lancaster (eller något liknande) och sedan kan de båda gifta sig efter tio år, ”när folk vant sig vid henne”. Inga nyheter når honom 29 november men Mrs Simpson har meddelat Honor att hon haft någon form av sammanbrott och har dragit sig undan ett tag. Chips knorrar över hur hans eget parti inte tycker att hans väninna Wallis duger för tronen.

30 november är Chips betydligt dystrare. ”There is no hope for the King, none! The Yorks will probably succeed and we shall have a dowdy dull reign. Honor and I will be out of the royal racket having backet the wrong horse, but I don't much mind. So dull a court offers few temptations or regrets... ” På väg till en sen sittning i parlamentet ser Chips kristallpalatet brinna. Duff talar samma dag enskild med Winston Churchill som påpekar för honom att de alla svurit en trohetsed till kungen. Duff anmärker att det på hans tal märks att lord Beaverbrook är åter från USA och Winston blir sur. Han är dock idel fryntlighet då Duff uppvakar honom på hans födelsedag på kvällen. De enskilda samtalen duggar tätt denna sista november och Harold Nicolson träffar Ramsay MacDonald som är sorgsen över kungen. ”That Man has done more harm to this country than any man in history”. MacDonald pratar om att regeringen verkar besluten kom att kugnen ska abdiktera även om Nicolson tror att folket är med honom. MacDonald noterar att man lagom fått Irlands regeringschef Eamon de Valera att acceptera Edward VIII som kung och nu faller allt samman. Nicolson noterar att Mrs Simpson tycks ha ljugit för Sibyl Colefax och därmed fått henne att mer eller mindre framstå som idiot.

JG deltar i regeringsmöte 1 december: ”Europa är delat i två läger. Han (AH) visar upp de rödas taktik. Spanien har nu blivit en världsfråga. Frankrike blir nästa offer. Blum är besvisligen sovjetisk agent. Sionist och världsförstörare.” Dödstrött anländer, på tal om Sovjetunionen, Lion Feuchtwanger med tåg till Moskva samma dag. Han tas emot som en rockstjärna och får en päls men rummet han får, liksom luften där, är dålig. Älskarinnan, Eva Hermann, klagar och vill åka hem redan första dagen. Chips får äntligen en middag hemma med sin uttröttade men snygga fru:

”Honor came to dine with me here (hemma); she is bored, idle, and doesn't sleep, take exercise and do anything; but she is looking extremely well.” Makarnas vän Perry Brownlow vill försöka rädda situationen och förmå Wallis Simpson att avstå från kungen. Hon är till en början dock svår att överhuvudtaget få tag i.

Lady "Emerald" Cunard, societslejon och nyckelperson i kungens krets

2 december deltar Duff Cooper i ett nytt regeringsmöte och man diskuterar kungens förslag om ett morganatiskt äktenskap. Duff talar för detta men ingen annan. Även Chips noterar att detta möte ägt rum och att tidningar börjat skriva ”men i morgon vet hela världen”. Mycket riktigt så. 3 december exploderar rubrikerna även utomlands. Chips får även höra att kungen vid ett möte med Baldwin ska ha kastat böcker på denne och efteråt skämts oerhört. 3 december, en kritisk dag, börjar med att Chips är och shoppar med regenten Paul men vid hemkomsten möter han sin hustru och en hysterisk hertigen av Kent, kungens andre bror (gift med prinsessan Marina). Prinsessan Olga, Paula fru, förklarar att ”allt är över, David (som Edward VIII egentligen hade som tilltalsnamn) är galen och måste avgå!” Chips försöker övertala hertigen att ha något slags familjemöte. I parlamentet frågar Atlee om Baldwin har något nytt att meddela men denna säger att det ännu inte råder något konstitutionell kris. En tårögd Churchill varnar i ett tal för överilade handlingar. Samtidigt får Chips höra att Perry Brownlow i stilhet har eskoterat Wallis Simpson till Frankrike. Han är på kvällen iförd lederhosen, på väg till en maskerad på Österrikes ambassad, men störs av allt tumult och av samtal. Han noterar att hertigen av Kent är så indiskret så folk börjat kalla honom ”BBC”. Han sammanfattar det hela mot slutet av dagen: ”The Royal family are behaving as royal families always do in history, they are aghast, leaderless and ineffectual. (…) There is social war in this country, the North, the old, the Catholics, the Nonconformists are against the king; the south, the young, the gay are for him.” I Berlin noterar JG det hela och höjer lite på ögonbrynen sedan han sammanfattat förloppet helt korrekt i sin dagbok och avslutar skadeglatt: ”Det engelska imperiet börjar att vackla!” Vidare ”är det vedervärdiga engelska moralpredikanterna verkliga hycklare. Men för kungen blir det hela mycket olycklig. Han eller regeringen måste avgå.” I samråd med AH skrivs en kort kommentar men man förhåller sig ”rättvis och anständig”. AH blir dock filosofisk kring statschefer: ”Der Führer har en hög uppfattning om en kungs plikter. Han skulle aldrig vilja bli kejsare. Den som kom sig upp som tribun måste förbli tribun.”

4 december börjar för Chips del med att han frossar i tidningar men ännu har Baldwin inget mer att säga i parlamentet. Senare på dagen meddelar han dock i ett tal att ett morganatiskt äktenskap inte kommer på fråga och att det heller inte skulle accepteras av kolonierna. Chips: ”Those grim, duty-bound, unimaginative men whose names must stink in history, how dare they condemn their young and valiant sovereign to such a choice, the woman or the throne”. Baldwin ska på kvällen åter träffa kungen. Chips tror i övrigt att allas telefoner är avlyssnade. Utanför parlamentet demonstrerar folk för sin kung. Det blir middag. ”Alla kavaljerer, utom Duff Cooper som blev rätt berusad.” Chips kommenterar vidare om Duff: ”He is secretly a cavalier but supports the government. He is revolted by the Kings selfish stupidity and by Wallis intrigues(?)”. Sent på kvällen ringer Chips lord Beaverbrook som kommenterar kungens attityd: ”Our cock will be all right, if only he will fight, but at the moment he will not even crow. Not this... he only crows at night”, avslutsar lorden med ett bistert skratt. Chips funderar innan sängdags på om det kommer ett avgörande i morgon: ”This cabinet, although not really guilty, must go down to history as the men who ruined the monarchy and the empire. May their names stink throughout all time.” Duff noterar själv i sin dagbok för denna 4 december att han under dagen satt med ännu ett resultatlöst möte. Angående middagen där han blir packad noterar han bara att ”alla är för kungen” och att lady Cunard inte förstår den brittiska konstitutionen särskilt väl. Han noterar kort ”det blev omöjligt arbeta med något annat dessa dagar” (det sista Duff skriver i sin dagbok till fram till januari 1938).

Ovan: Den trogne rojalisten Winston Churchill 1936

Dödläge råder ännu 5 december även om vilda rykten florerar. Chips, som trott att den nye kungen skulle heta Albert (tilltalsnamn ”Bertie”) får höra att denne i så fall kommer kalla sig George VI eftersom Albert låter för germanskt. 6 december har Chips ett telefonsamtal med Hore-Belisha som tror att kungen idag kommer att meddela regeringen sin abdikation. Han försöker även nå Wallis Simpson i Cannes, men förgäves. På kvällen pratar han med regenten Paul, vilken ätit middag med hertigen av York som i sin tur är deprimerad, skyr tronen, och försöker få sin bror att stanna.

Harold Nicolson skriver i brev till hustrun 7 december om hur Winston Churchill blivit utbuad då han försökt tala i parlamentet. Nicolson hade även talat med Oliver Baldwin, premiärministerns son, som var med då kungen häromdagen mötte hans far. De båda hade efter samtal enats om kungens abdikation och efteråt fick Baldwin whiskey med soda och förklarade att han likväl önskade kungen fortsatt välgång och sedan började Edward VIII gråta, följd av Baldwin. Där satt de så båda, kungen och hans regeringschef, och grät tillsammans. Chips är också på mötet där Churchill buas ut och hör senare ett rykte om att Perry fått Wallis Simpson att skriva på ett avtal där hon avstår från kungen. Senare grälar Chips och Honor, ”vårt första riktiga gräl”. I säng 03.30: ”The King still reigns”.

Senare på dagen 8 december noterar Chips att han varit så otrevlig mot sin fru på morgonen att han senare på dagen köper henne en drös smycken. Regenten Paul kommer förbi och tar farväl för denna gång och kysser Chips på båda kinderna: ”Whoever would have thought a month ago that his upstart brigand Balkan dynasty was safer than the house of Windsor”? Det blir ännu en middag hos Cunards som var avsedd till kungens ära men han är ju inte där. Stämningen är nervös och man talar dämpat vid bordet. Chips suckar över Duff Cooper, som önskar att Ribbentrops sjuka barn dör (full igen?). Hertiginnan av Kent ringer och söker efter Chips. De pratar. Hertigen av Kent har varit hos kungen i hans hem i Fort Belvedere, Surrey, i några dagar. Edward VIII säger i en kommentar att han tycker han varit en bra prins av Wales men en sämre kung. Chips får veta att abdikationen kommer att tillkännages 10 december. Den 9 december får han även höra att kungen, nu lättad, haft en munter middag i sitt hem tillsammans med bland andra sina bröder och Baldwin.

Chips och Harold Nicolson skildrar båda den laddade 10 december. Chips vaknar hängig och är besviken på Duff Cooper som njutit av kungens middagar och sällskap men nu sviker honom. Han har rentav kallad Mrs Simpson ”a tenth-rate ugly old strumpet” rätt i ansiktet på Chips. Man samlas i parlamentet för den första abdikation sedan 1399. Baldwin fumlar med sina papper men läser därefter upp ”A Message from the King, written in his own hand”. Det är abdikationsakten. Baldwin är skakig och hans röster brister nästan då han kommer till raderna ”renounce the throne”. Både Chips och Harold Nicolson är tagna. Efteråt talar Nicolson i korridoren med Baldwin som denna dag ”dominerade parlamentet”. Denne säger att kungen var ”mad” och att det inte fanns någon annan lösning. I Berlin noterar JG att Baldwin tillkännagett abdikationen klockan 15 på eftermiddagen vilket han kallar för ”en historisk händelse”. ”Så moralhycklarna lyckades till sist fälla honom. (…) Ett svårt slag för världskriet. Jag förstår inte kungen. Jag hade kämpat och segrat. (…) Ribbentrop ringer från London: I England djupaste bestörtning. Kungen var, och är, mycket populär. Engelsmännen är ett märkvärdigt folk. Men ras har de.”

Sedan följer efterspelet. Chips öppnar dagboken för 11 december med: ”The King is dead, long live the King!” På väg in i parlamentet träffar Chips Mikey och David Lyon som tar det faktum att deras syster nu blir drottning ganska lugnt. På kvällen ännu en middag där sällskapet högtidligt lyssnar på kungens abdikationstal på radion. ”Now we must settle about our business and support the Yorks loyally”. Greve Harry lyssnar också på radiotalet, sittande i en ort vid namn Pontanevaux (någonstans i Bourgougne) och blir rörd av talet. 12 december får Chips höra att kungen lämnade landet 01.45 på morgonen och att ingen av hans ”trogna” betjänster ville följa honom i exilen. Senare under dagens samlas man i parlamentet för att ledamöterna för andra gången i år ska svära en kung sin trohetsed. Dagens därpå får Chips veta att ex-kungen tydligen är i Enzesfeld nära Wien. ”The operetta reign is over, ten months of fun and splendour and indiscretion. (…) Convention will triumph, and gaiety will lie dead.”

Ovan: Kung Edward VIII håller sitt abdikationstal

Anekdoterna kring kungens avgång strömmar in och 14 december får Chips veta att ex-kungen till Baldwin sagt att deras bekymmer inte är något mot Eamon de Valeras. Formellt var Edward kung av Irland ett dygn längre än han var kung av Irland (de Valera jobbade sedan på 1937 års författning som banade väg för en republik). Chips noterar alla ”råttor som lämnar skeppet” och att Duff nu fått öknamnet ”Talleyrand junior” (även som anspelning på hans biografi över den ombytlige politikern) medan hans hustru är kluven i sin lojalitet. Till sist skriver Chips om lite andra saker och påstår 17 december att en viss Bob Boothby (som han nämnt förut) är den verkligen fadern till makarna MacMillans senaste barn. Senare på dagen säger en dam på en middag att hon hoppas att Duff Cooper för dagbok och Chips är båda road och skeptisk inför tanken. Uppenbarligen diskuterade han och Cooper aldrig dagböcker.

19 december bekymrar han sig för ex-kungen som utöver en smärre summa pengar mest har vad han går och står i och därmed är han helt beroende av sin bror kungen, som väl inte direkt är känd för sin storslagna generositet. Han sammanfattar i ett memoandum sina intryck av det nya kungaparet: ”George VI, like Edward VIII, is a domestic man whose domesticity had come off. All his mature life he has been entirely under the dominion of his wife. He is good, he is dull, he is dutiful and good-natured. He is completely uninteresting, undistinguished and a godawful bore! He stutters, tries hard to overcome this effect, and is devoted to his children whom he adores. He likes shooting and hates society and people, particularly witty or elegant or fashionable people who bring out his dullness. So does she, but she is mildly flirtatious in a very proper romantic old-fashioned Valentine sort of way. I was once a little in love with her. She makes every man feel chivalrous and gallant towards her but, of late, she has been growing much to fat.”

20 december gratulerar Chips hertigen av Kent på födelsedagen. Denne är nere och gråter en skvätt. Allmänheten är ursinnig på ärkebiskopen av Canterbury som blamerat sig då han närmast raljerat över ex-kungens ”olämpliga sällskap” (tidigare har han även skildrat George V:s död lite för ingående). H G Wells har skrivit en artikel där han föreslår att ärkebiskopen ska piskas och Chips ser till att skicka den vidare till ex-kungen. Walter Monckton, som var med då ex-kungen lämnade landet, har för Chips gett en skildring som denne beskriver 21 december. Stämningen var överlag spänd och The Princess Royal, Mary, började gråta och ex-kungen vädjade till henne att ”inte göra saker svårare”. Till den ny kungen sa han stelt: ”God bless you, sir. I hope you will be happier than your predeccesor”. Chips: ”and he disapperared in the night... leaving the royal family speechless and distraught”.

Greve Harry firar 24 december tysk jul med en julgran och presentutdelning med jultomte för kanske 50 barn från kringliggande byar. De franska barnen finner de hela riktigt roligt. Chips och Honors jul blir mycket lugn. De läser julkort och är annars mest sjuka och nedbrutna efter en ytterligt påfrestande december. Men till nyår blir det lite middagar igen. Som alltid. Sent i december är George Orwell i Barcelona där den revolutionära stämningen är allmän. Han har anslutit sig till en milis för att strida på republikens sida. Året avslutas med Chips är på ännu en middag. Greve Harry och hans syster firar nyår i Pontanevaux och hör nyårsfirande från Berlin på radion. De blir sentimentala. ”Ett sorgligt år”. I just Berlin sitter istället JG och tycker att det varit ”ein tolles jahr”. Så olika var skillnaden mellan ministern och mannen i exil. Harold Nicolson är, som alltid, reflekterande: ”I am still very promising and shall continue to be so until the day of my death.”

Juli - september 1936

 Ovan: Irmgard Keun, coolast i Oostende sommaren 1936

2 juli 1936 är Chips Channon i parlamentet dit Baldwin återvänder efter tre dagars sjukdom. På kvällen en middag som man först tänkt hålla för Laura Corrigan innan hon istället blev inbjuden till en middag hos Emerald Cunard, med kungen närvarande. Man fick därefter improvisera lite kring gästerna. Efter sin egen middag lyckas makarna Channon 23.30 sticka iväg till lady Cunards middag där de cirkulerar. Duff Cooper är där, så berusad (”blind drunk”) så han inte kan prata. Joseph Roth skriver samma dag till Stefan Zweig att han haft visst besvär med sitt visum men att PEN-klubben har hjälpt till och att han fått det igår.

Greve Harry noterar 6 juli att hans hus i Weimar är sålt: ”Hur mycket av mitt liv går därmed förlorat.” 8 juli är Chips åter i parlamentet och skildrar ledamoten Harold MacMillan, ”quiet, bookish, eccentric”. ”MacMillan is unprepossesing, and no wonder that (his wife) Dorothy, the Devonshires' dullest daughter which is saying much, prefers the company and love of dark Bob Boothby”. Han är besk då han beskriver morgonen och förmiddagen 9 juli: ”I awake feeling always so exhausted, and sometimes wish I had Honor's capacity for staying late. I came to the H of C early and found the library full of chattering rude and slightly smelly socialists... of course they have no clubs to go to and so come here.” På kvällen är makarna på en middag där Honor olyckligtvis hamnar bredvid poeten Edward James, ”that squirt and half-dyed, half-baked little urchin”. Hon ignorerar honom tills han skickar henne en lapp med ”nu är det dags att prata med mig”. Hon vänder sig om fyrar av några ”ja” och ”nej” tills han tröttnar. Enligt Chips vill hans hustru inte ens vistas i samma hus som denne man (även om det är oklart varför makarna ogillar honom så mycket). Denna kväll kommer Chips hem efter midnatt: ”Home at 1 AM exhausted. Are other people made of granite?”

10 juli är Chips på ännu en fest med ”a lot of young people” och verkar lite för intresserad av Harold Nicolsons son Ben (född 1914) som är ”extremely handsome (…), shy, intelligent and (I believe) cultured”... 12 juli kommenterar Chips Tysklands avtal med Österrike vilket han tror är ”a good thing”. 13 juli besöker Harold Nicolson Ramsay MacDonald som har fullt upp med detaljer inför kröningen. Ska man ha stånd i Hyde Park? Och så problemet med Mrs Simpson. ”The People in this country doesn't mind fornication but they loathe adultery”.

16 juli ringer Diana Cooper till Chips och frågar om han kan eskortera henne till Hyde Park för att se kungen dela ut fanor till trupper eftersom maken fastnat i något parlamentsmöte. Det blir en fin eftermiddag: ”The Ceremony lasted an hour, and it was London at its best, London welldressed, London in high summer, the grey sky; the green, the trees, and then the sun out at the right royal moment, the bayonets glistening. The horses... the Waterloo-ness of it all.” Harold Nicolson sitter i utrikeskommittén och diskuterar med bland andra Winston Churchill Tysklands växande militära makt. Dagen därpå, 17 juli, bryter inbördeskriget ut i Spanien. Under betydligt lugnare former ta makarna Channon emot ett besök av änkedrottningen och allt går väl av. Senare möter de hennes son, kungen, hemma hos Mrs Simpson och kungen skrattar och säger åt Chips att han mycket väl vet varför han är klädd som han är då han just träffat drottningen.

26 juli sitter Chips på en middag med storfurstinnan Xenia, den mördade tsarens syster, och de diskuterar hur både Wilhelm II och kung George ville försöka rädda tsarfamiljen. För sig själv noterar Chips att han mycket väl vet att kung George inte ville ta emot sin kusin av rädsla för att hans egen popularitet skulle bli lidande men av finkänslighet säger han förmodligen inget. Dagen därpå kommenterar Chips till sist spanska inbördeskriget med en kommentar om att ”vi hade hoppats att rebellerna skulle vinna men det verkar som om den röda, eller åtminstone skära, regeringen kommer att triumfera”. Ännu ett antal middagar följer innan månaden är över. Även JG har nu en hektisk juli men har dock haft lugna dagar också. 31 juli noterar han OS-febern i Berlin. Han grälar med hustrun Magda. Senare utflykt med de små döttrarna.

Hela juli 1936 tillbringar sålunda Stefan Zweig och Joseph Roth i Oostende där även namn som Hermann Kesten, Ernst Toller och Egon Erwin Kisch samlas. En färgklick i sällskapet är den unga tyska författarinnan Irmgard Keun som, av någon anledning (”jag har aldrig mött en man med så stark sexuell utstrålning som Joseph Roth”), faller för den redan då av alkoholism svårt märkte Roth.

Zweig och Roth i Oostende i juli 1936

JG har 1 augusti åter det nästan dagliga grälet med Magda. Inspekterar OS-anläggningar. Några av idrottsmännen ser ut som ”direktörer på en loppcirkus”. Men han är nöjd: ”Berlin ikläder sig festskrud”. Det grälas även på de fina engelska middagarna. 1 augusti flyger argumenten över bordet och särskilt Philip Sassoon och Duff Cooper är, som Chips noterar, kraftigt mot Tyskland. Medan vi ”pissar i månskenet” säger en i sällskapet till Chips: ”Is Duff of his rocker... or what?” På Ribbentrops inbjudan kommer makarna Channon dagarna senare, 5 augusti, till Berlin för OS och tas emot med pompa och ståt. Chips får en egen ”aide-de-champ” i form av en baron von Geyr. Dagen därpå är makarna Channon på Berlinstadion även om Chips, med föga intresse för idrott, mest sitter av den biten. ”Efter en timme av tråkig sport blir det oroligt i publiken...” Kommer Hitler? Nej, det är till att börja med ”the famous, fantastic Göring” som dyker upp. Folk frågar och skanderar ”vi vill se vår Hermann!” och den store mannen tar emot hyllningarna. En stund senare kommer dock führern själv och massorna går upp i hysteri, så även Chips: ”One felt one was in the presence of some semi-divine creature”. Detta trots att han först noterat Hitlers föga imponerande yttre och att ”han ser exakt ut som på karikatyrteckningarna”. Kvällen den 6 augusti är det bankett på Staatsoper vilken Chips sammanfattar som ”a breathless, unforgettable evening” och sällskapet är utmattat av alla intryck när de går: ”The new regime, principally Göring, are masters at the art of party-giving. Tonight, in a way, must have been a little like the fêtes given by the Directoire after the french revolution; the upstarts tipsy with power and flattered by the attention and proximity of the ex-great, whom once they wished to destroy.” Även JG kallar festen ”berusande”. Han har tidigare på dagen haft ett rätt trevligt möte med Robert Vantsittart och därefter middag med lite kungligheter (bland andra Boris III av Bulgarien) innan han fick hasta iväg till stadion. Han noterar, till skillnad från Chips, vilka länder som vinner.

7 augusti surar JG över ”den dumme Hanfstaengl... som nu börjat filma!” Framgår dock inte exakt vad. Han reflekterar över Spanien och våldsdåden (”grueltat”) där. Senare ser han Tysklad besegra Norge i fotboll med 2 – 0. 8 augusti är Channons på middag hos Ribbentrop och vid bordet diskuteras de rödas övergrepp i Spanien. Även Harold Nicolson reflekterar i sin dagbok denna dag över ”the hell” i Spanien: ”In fact, of course, it is a mere Kerensky government at the mercy of an armed proletariat. On the other hand, Franco and his moors are no better”. Stefam Zweig kliver samma 8 augusti i Southampton på ett fartyg med destination Brasilien. 10 augusti stannar fartyget till utanför Vigo och ”på egen risk” går Zweig iland ett par timmar och ser sig omkring. Han iakttar befolkning och miliser: ”Två timmar Spanien är intensivare än ett helt år i England”. Chips är på middag med den förra tyska kronprinsessan som tackar makarna för deras vänlighet mot hennes barn i England. Senare besöker Chips ett arbetsläger och tycker att allt ser riktigt trevligt ut. ”England has a lot to learn from Nazi Germany”.

Trött på allt ståhej i Berlin gör Chips och Harold Balfour en bilutflykt i stadens omgivningar 11 augusti. På kvällen stor middag hos Ribbentrops. Chips skakar hand med Göring: ”He seems a charmingly disarming man”. 12 augusti besöker han en salong som drivs av en viss Lali Horstmann, ett societetslejon som tydligen fyllde tomrummet efter kungligheterna under Weimarrepubliken. Mottagningarna snurrar på och 13 augusti är Channons på stor fest hos Göring och det är pompa och stå så det räcker till. Chips noterar att det är något ”un-christian” över Göring och att han lätt skulle kunna tänka sig honom som Nero.

På kvällen 15 augusti träffas två av mina dagboksförfattare, Chips och JG, som hastigast på den senares fest. Kanske skakar de hand så JG tar emot gästerna med sin ”obetydliga fru” (Chips). Enligt Chips är detta den bästa av alla festerna även om den saknar Ribbentrops elegans eller Görings extravagans. JG själv beskriver tillställningen på några rader. Han är nervös innan och ”dylika trädgårdsfester är en plåga”. Allt som allt 2 700 gäster. ”En glädjefest” (JG). Chips och Honor lyckas lämna Berlin 18 augusti efter att ha misslyckats med detta dagen innan då ”alla” ska iväg samtidigt. JG tycker själv denna dag är lugn och skön. Frun har åkt iväg för att vila upp sig. Barnen leker stilla. Han småpysslar lite. ”Dödstrött”.

24 augusti är Channons på Schloss Berdo i Jugoslavien och träffar där kungafamiljen, inklusive Chips gamle vän prins Paul. Därefter blir det mer sparsamt med dagboksanteckningar men i september far Channons till ett slott nära Salzburg. JG är 29 augusti i Venedig. 8 september tar Harold Nicolson på Sissinghurst emot vännen Charles Lindbergh, återkommen från Tyskland. Denne har imponerats, närmast chockats, av det tyska flygvapnet och menar att England hellre bör stödja Tyskland än det ”dekadenta Frankrike” eller ”det röda Ryssland”. Harold konstaterar vemodigt att den politiska opionen är ytterligt polariserd. Därefter åker han till Salzburg för att träffa Chips vilket denne beskriver 10 september 1936:

”Harold Nicolson arrived, dear sentimental, hard-working, gentle Harold, who is always a victim of his loyalties. He refused to go through Germany because of Nazi rule... I am worn out by nazi discussions.” Nicolson ger 22 september i sin tur en karaktäristik av Chips som är värd att citeras i sin helhet: ”Chips is not really a snob in an ordinary way. I suppose everyone has some sort of snobbishness somewhere just like everybody has a few keys somewhere. What makes Chips so exceptional is that he collects keys for keys sake. The corridors of his mind is hung with keys which open no doors of his own and no cupboards of his own but are just other people's keys which he collects. There they hang – French keys, English keys, American keys, Italian keys and now a whole homekeeper's truss of Central European keys.” Samma dag bestiger JG Akropolis: ”En av de vackraste och djupaste morgnarna i mitt liv”. Han tar in Athen med en estets fulla kraft och på kvällen blir det en taverna med ”folksånger och nationalrätter”.

Ein möglichst intensives leben

 Den sjuttioförsta boken som jag har läst ut i år är "Ein möglichst intensives leben" (2018) av Lion Feuchtwanger. Detta är dock ingen traditionell roman utan de dagböcker som Feuchtwanger skrev 1906 - 40 (vissa år saknas) och som han gömde på 50-talet hos sin sekreterare varefter de upptäcktes först på 90-talet utan att någon kände till deras existens. Böckerna var därtill skrivna med en avsiktligt kryptisk handstil så detta var inte någon "verk för eftervärlden" som Feuchtwanger hade velat se utgivet. Tvärtom visas han upp i all sin skröplighet (ibland motbjudande äcklighet) även om han samtidigt också är en närmast övermänsklig handlingsmänniska med energi till tusen. Tidigt i dagboken skriver han också att han "vill leva ett så intensivt liv som möjligt" och det gör han i mångt och mycket. Feuchtwanger växte upp som ett av nio syskon i ett fromt judiskt hem och lärde sig bland annat hebreiska. Hans föräldrar hade dock blivit chockerade om de vetat hur deras äldste son skulle komma att leva sitt liv. Om jag ska förenkla så skriver Feuchtwanger nästan bara om tre saker: sina verk, sitt sexliv och pengar. Däremellan slinker de även sin saker som vad han läst och vilka personer han träffar (då menar jag den grupp som inte består av kvinnor han försöker få i säng eller lyckas få i säng). Det är ett evigt arbetande och ständiga förhandlingar med förläggare i en rad länder sedan han fått sitt genombrott kring 1927 med "Jud Süss". Feuchtwanger tycks ha haft god överblick över sina affärer och verkar inte lättlurad. Samtidigt ägnar han sig åt en rastlös jakt på kvinnor vare sig det är prostituerade, tillfälliga kontakter (han fäller ett stort antal av sina manliga vänners fruar) eller mer långvariga relationer. Hustrun teg och led samtidigt som makarna "Strindbergade" och skrek, grälade och hade vild sex. Dock blir det råa språket ibland monotont. En dag i hans liv kan ibland avslutas i stil med "Två horor. Knullade båda" och bristen på finess, eller humor och självironi, är påtaglig. Dock förefaller han ärlig i dagboken och nämner även ganska låga sidor av sig själv. Allt som allt ändå ett fascinerande levnadsöde väl värt att bekanta sig med. Och en mer en god författare.