Killing Yourself to Live

 Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Killing Yourself to Live - 85 % av en sann historia" av Chuck Klosterman. Jag vet att jag läste boken någon gång under tiotalet, delvis sittande på en irländsk pub i Gamla stan, och hade då stor glädje av den. Då överraskningsmomentet är borta så var en andra läsning kanske inte riktigt i nivå med den första men nöjsam nog. Journalisten och musikkritikern Klosterman ger sig ut på en bilresa genom USA (med 1 500 Cd-skivor, bara de som behövdes) för att gå i dödens fotspår samtidigt som han reflekterar över hur just döden kan påverka en artists popularitet till det bättre. Det blir reflektioner kring kända händelser såsom Kurt Cobains eller Duane Allmans död men även mindre kända händelser såsom en ödesdiger brand då Great White spelade, med mera. Bitvis händer inte så mycket men precis som Hunter S Thompson (som jag helt nyligen läst OM och LÄST OM) så kan även Klosterman koka soppa på en spik och brodera ut småhändelser på ett sätt som blir underhållande för läsaren. Dock är nog boken extra intressant för den som är lite nördigt insnöad på musik. Folk som jag själv, exempelvis. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Anna Ancher - En begravning (1891)

På sidan 70 - 93 i sjätte delen, "Rymmerskan", ägnar sig berättaren i en lång och därtill tråkig passage över att meditera kring Albertines död utifrån någon form av "man saknar inte kon förrän båset är tomt"-attityd. Mycket om dofter, rum och minnen. Ganska segt, allt som allt. 

Vegetarianen

 Den elfte boken som jag har läst ut i år är "Vegetarianen" av Han Kang. Det är en ganska ovanlig roman om hur den tystlåtna och nästan banalt normala Yeong-hye efter en dröm blir vegetarian vilket förtretar hennes man (som är berättare i bokens första del) samt hennes föräldrar. Hennes svåger och syster berättar senare i romanen och vi ser det inte mycket hur hennes eget perspektiv men hennes lilla revolt fortsätter sedan på ytterligare områden utan att man läsare riktigt förstår varför. I grunden är historien ganska svår att återge och jag rekommenderar snarare att man läser denna märkliga bok. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fönsterpratande

På sidan 61 - 70 i sjätte delen, "Rymmerskan", beskriver berättaren hur han hört Saint-Loup fönsterprata (ett beteende berättarens mor avskyr) med en lakej hos hertigparet Guermantes om hur denne lättast ska få en annan betjänt sparkad. Berättaren blir chockerad av vännens råa prat och tar direkt efteråt emot honom. Han förklarar att han misslyckas med besöket hos Madame de Bontemps och att han hört Albertine sjunga varvid man kan anta hon är glad att ha kommit iväg från berättaren. Denne skriver brev till henne igen men får svar från Madame de Bontemps om att Albertine dött i en ridolycka. Precis efter kommer Francoise med två brev som Albertine skickat precis före sin död och där hon skriver att hon var beredd att komma tillbaka. 

Min son på galejan

Den tionde boken jag läst ut i år är Jacob Wallenbergs "Min son på galejan" (1781) som är något av en klassiker då det gäller komiska svenska romaner. Eller snarare är det väl en reseskildring med månget dokumentärt inslag men det var väl inte så noga med genrer på den tiden. Wallenberg, kommen ur en sidogren ur den blivande bankfamiljen, beskriver med frejdigt humör en resa till Kina med mången förveckling på vägen. Det är sjösjuka, svår fylla, kärlek (d.v.s. besök hos prostituerade då man lägger till hamnen) samt en drös rena och råa skepparhistorier innan författaren tvärt avslutar boken då man kommer fram till Kina. Språket är givetvis ganska ålderdomligt och är kanske inte för alla men själv fann jag mycket i boken dråpligt och som komisk roman står den sig fint än idag. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kejsarörn. 

På sidan 52 - 61 i sjätte delen, "Rymmerskan"; deppar berättaren över Albertine och försöker även slå i Francoise att denna snart kommer tillbaka. De båda tittar på ringar som Albertine lämnat och berättaren försöker få Francoise att tro att ett par ringar införskaffats vid helt olika tillfällen men den skarpögda Francoise noterar identiska örnmotiv och ställer sig något frågande. Därefter bjuder berättaren in Andrée till att bo hos sig men skriver även och meddelar Albertine detta.