Den sista boken om mordet på Olof Palme

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "Den sista boken om mordet på Olof Palme" (2024) av Jon Jordås. Boken är utkommen efter att all material från Palmeutredningen blivit tillgängligt för allmänheten och Jordås lägger fokus på det så kallade Christer A-spåret. Christer Andersson (1952 - 2008) var en udda person som vid mordet bodde i Vasastan, 20 - 30 minuters promenad från biografen Grand. Han var tävlingsskytt och ägde en pistol av den typ som användes vid mordet och han hyste ett starkt Palme-hat. På grund av att omsättningsskatten på aktier höjdes 27 februari 1986 förlorade Andersson på själva morddagen en stor summa pengar. Jordås bygger en indiciekedja där den förgrymmade Andersson, som ofta promenerade i sin ensamhet, sett Palme utanför Grand varefter han i lugn och ro gått hem och hämtat vapnet och ställt sig och väntat. Hans pistol var för övrigt den enda lagliga som aldrig fick provskjutas. När Andersson första gången förhördes av polisen så påstod han att han hade sålt revolvern "till en utlänning" 1992. Långt senare kom det fram att Andersson även ägde den typ av ammunition som användes vid mordet, något han ljög för polisen om. Ytterst bygger det hela på spekulationer men indiciekedjan är ändå stark och det enklast är att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Dock spännande och lättläst och rejält med research även från andra inblandade som citeras. 

Och så... dagens Proust!

På sidan sidan 115 – 137 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren nu går och pratar med baron Charlus efter deras möte på boulevarden. I en passus skildras hur Brichot blivit alltmer framgångsrik via olika artiklar men att han ständigt förlöjligas av Madame Verdurin, avundsjuk på hans framgång. Baronen pratar om hur statyer förstörs under kriget och vad som gått förlorat vid frontstriderna. Han pratar om det löjliga i hela kriget och menar att det inte är större skillnad på kejsar Wilhelm och president Poincaré. I en annan passus skildras hur Morel inte vill försonas med Charlus därför att han är rädd för honom. Berättaren återger några senare episoder som rentav utspelar sig efter Charlus död och då han får ett postumt brev från denne. Han reflekterar över hur Morel tydligen ansåg baronen som så farlig så att han aldrig vågade försonas med denne.