Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Hearing Secret Harmonies" (1975) av Anthony Powell, den tolfte och sista delen i sviten "A Dance to the Music of Time". Romanen som knyter ihop de lösa trådarna utspelar sig under slutet av 1960- och början av 1970-talet. Jenkins systerdotter (egentligen fruns systerdotter) har kommit med i en hippiesekt under ledning av den demoniske Scorpio Murtlock. Widmerpool återkommer mycket förändrad till Storbritannien efter några år i USA. Han blir rektor på ett universitet och bedriver sitt ämbete i mycket progressiv men även originell riktning. Samtidigt tyder mycket på att han intresserar sig för Murtlocks sekt och önskar komma i kontakt med denna. Vi möter ett antal personer ur tidigare romaner, svårt åldrade, eller får andrahandsskildringar av hur vissa av dessa personer slutat sina dagar. I boken sista scen går Jenkins på en konstutställning för den sedan länge döde Mr Deacon, nu åter på modet, och får där en skakande redogörelse av vad som på senare tid tilldragit sig i Murtlocks sekt. Framställningen av hur den tidigare tillknäppte Widmerpool förvandlas till någon form av åldrande hippie är kanske till hundra procent trovärdig men då Jenkins ofta inte vet mer än läsare så får man möjligen skylla hans udda beteende på tidigare motgångar. Hur som helst ändå en fullt värdig avslutning på sviten och på ett universum som jag kommer att sakna.
Och så... dagens Proust!
Ovan: "Skräckkabinettet". Grov karikatyr på Dreyfus och hans anhängare.
På sidan 84 - 108 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", fortsätter furstinnans fest. Hertiginnan pratar med berättaren om skillnaden mellan hennes salong och furstinnans dito. Hon talar med värme om sitt eget ”lilla hem”. Madame Saint-Euverte presenteras och hennes olika bjudningar beskrivs då hon har vissa för bättre folk och andra för mer udda personer. Hertiginnan visar sig högdragen mot ett antal personer som hälsar på henne då hon inte vet vilka de är fast de rentav är släktingar. Vagoubert dyker upp igen och försöker göra menande blickar mot Charlus angående några diplomater. På festen cirkulerar ett rykte om att hertigen nästintill handgripligen har slängt ut Swann efter att denne fällt en lustighet. Överste Frobeville och dennes fattigdom kommenteras kort innan en längre scen följer där aristokraterna klagar över Swanns ”svek” och och med att han tagit ställning för Dreyfys. Hertigen konstaterar att han inte ens kunde lita på ”nära nog den enda jude jag kände”. Berättaren iakttar den gamla Madame de Lambresac, ännu en släkting, och gör en reflektion kring likartade utseenden under olika epoker då denna adelsdam påminner om hans mormor och hennes systrar. Hertigen hälsar bryskt på en tysk musiker som hertiginnan nödgas presentera honom för. Det framgår att hertiginnan under morgondagen struntar i en bal hos Madame Saint-Euverte eftersom hon ska se några kyrkofönster istället, en uppenbart genomskinlig ursäkt. Berättaren kommer in i ett rum där Charlus läser horoskopet. Då han får se berättadren iakttar han samtidigt de vackra bröderna Surgis. Swann kommer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar