1914

 Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "1914" (1964) av Jan Olof Olsson (JoLo) som jag en gång köpte på bokrea och läste med stor behållning. Emellertid kan jag nu inte hitta mitt gamla exemplar så jag köpte istället originalutgåvan i de två delarna med undertiteln "Vårens oro" och "Sarajevo". JoLo skildrar här den närmaste tiden innan krigsutbrottet från hösten 1913 fram till kvällen 3 augusti 1914. Vi får här en fyllig skildring av ett splittrat Sverige där det jäste kring försvarsfrågan och ett antal handlingskraftiga personer till sist ordnade "bondetåget 1914" där ett antal bönder skulle förklara kung Gustav sin lojalitet i försvarsfrågan. Den politiska krisen, den sista där en svensk kung försökte hävda sin personliga åsikt, kulminerade med regeringen Staafs fall. Med detaljrikedom porträtterar JoLo flera av de inblandade: kungaparet, Manfred Björkkvist, Uno Nyblom, Sven Hedin, Carl Bennedich, med flera. Därefter skildras de olika nyckelspelarna i Europa i form av Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och Österrike-Ungern. Den andra delen skildrar i detalj skälva attentatet i Sarajevo och dess förhistoria. Även här möter vi detaljerade skildringar av färgstarka aktörer från Serbien samt Bosnien och Hercegovina. Därefter följer "den svarta veckan" och de oändliga turerna mellan de inblandade innan kriget är ett faktum under loppet av ett par dagar, 1 - 3 augusti 1914. JoLo klär obarmhärtigt av de olika aktörerna och deras senare lögner men lägger även en stor vikt på det sjabbel som också spelade en roll vid katastrofen. Ännu många år senare måste jag säga att detta är och förblir den bästa skildring jag läst av första världskrigets utbrott. 

The Catastrophe

 Den tjugofjärde boken som jag har läst i år är ”The Catastrohe” (1927) av Alexander Kerenskij (1881 – 1970), en av de nyckelpersoner som försökte styra Ryssland mellan tsaren och Lenin (mars – november 1917). Kerenskij var advokat och länge den ende socialdemokraten i duman. Kuriöst nog hade han vuxit upp i samma trakt som Lenin och de båda familjerna kände varandra. Han börjar sitt ödesmättade drama med att han om morgonen 12 mars 1917 (27 februari enligt rysk kalender) väcks av beskedet om att duman upplösts och att soldatmyterier har brutit ut. Han skyndar sig till Tauriska palatset, där duman huserar, och konstaterar att den inte alls låtit sig upplösas utan istället bildat ett utskott samtidigt som högerns ledamöter slinker undan. Dagen blir full av aktiviteter och dagen där på säkras byggnaden av revolterande soldater från Volinskij-regementet som är beredda att skydda duman mot eventuella motaktioner från tsaren. Dessa visar sig dock obefintliga. Delar av regeringen, inklusive den hatade inrikesminister Protopopov, har redan flytt och sovjeter bildas av arbetare och soldater. Revolutionärerna har mer eller mindre säkrat huvudstaden om kvällen 13 mars. Dagen där på måste Kerenskij personligen rädda den nu avsatte krigsministern Sukhomlinov från en mobb. Torrt konstaterar han att flera av tsarens män låses in just för att de inte ska bli lynchade av rasande folkmassor. Kerenskij skriver att han knappt minns hur han själv blir utnämnd till justitieminister (men kanske är det sant då dagarna förmodligen var hektiska och surrealistiska). Han är redan kring 15 mars helt slut och sover den kvällen som en död. Han reflekterar om han ska delta i en sovjet eller i regeringen men väljer till sist regeringen även om han nominellt kvarstår i en sovjet ett tag. Tsaren abdikerar 15 mars och dagen därpå lyckas Kerenskij och flera andra från duman utan större problem förmå tsarens bror, storfurst Michail, att göra detsamma. Den provisoriska regeringen lämnar Tauriska palatset för gott 17 mars och sitter till juli i Marinskij-palatset. Om de där första dagarna konstaterar Kerenskij med rörelse att ”Det är i sådana ögonblick folk verkligen lever” och en senare läsare kan bara försöka föreställa sig upphetsningen och yran i samband med tsardömets fall och den närmaste tiden efter. Kerenskij ger en exposé av tiden innan och nämner hur han udda nog mötte Lenins syster på ett tåg vid krigsutbrottet. Dessa kapitel är dock bokens minst intressanta delar då han mest går igenom tsardömets tillstånd inom olika områden 1914 – 17. Exempelvis drabbas Ryssland långt svårare av krigsblockaden än Tyskland. Därefter återgår han till bokens ”nu” och beskriver snabba reformer med nya regeringen samt arméns tillstånd och den sista (och misslyckade) ryska offensiven sommaren 1917. Han träffar Lenin en enda gång, på en allsovjetisk kongress, kring 15 juni. Det är dock oklart om de ens växlar många ord. Trots uppryckning i armén så misslyckas alltså den sista offensiv och i samband med detta blir Kerenskij regeringsche trots att regeringens popularitet framöver stadigt sjunker. Han beskriver sina möten med den avsatte tsaren och dennes familj och hur familjen försvinner hur hans synfält då den skickas till Tobolsk i augusti 1917. Redan under hans tid vid makten försöker man sig på fredstrevare mot Österrike-Ungern men detta kommer av sig i och med bolsjevikernas kupp i november 1917. Ett antal personer gör febrilt motstånd men bolsjevikernas säkrar snabbt viktiga punkter och Kerenskij, nu helt övergiven och fast i Tsarskoje Selo, lyckas fly i en matros förklädnad. Just denna sista episod har jag länge trott var en skröna men här återger Kerenskij den själv. Boken slutar där även om jag ju vet att Kerenskij fick lämna Ryssland kort därpå och till sist dog i USA 1970. Det är bitvis andlöst spännande läsning trots att man vet hur det gick och även en skildring av en stor tragedi då Kerenskij skildrar vad som kunde ha blivit ett annat Ryssland men som inte tilläts få bli det. Mycket intressanta memoarer, allt som allt.

Von Kiel bis Kapp

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Von Kiel bis Kapp” (1920) av Gustav Noske. Det är den högerinriktade och nationalistiske socialdemokratens, expert på försvarsfrår och ett drygt år riksvärnsminister, skildring av den hektiska tiden från november 1918 till mars 1920. Det hela börjar med att hans vän Ebert, partiordföranden, skickar honom till Kiel för att stävja det matrosuppror som har brutit ut där. Även om Noske på ett diskret vis framhäver sin egen duglighet så är fakta att han ändå på något vis blev vald till guvernör över området och lyckades återställa ordningen. ”I Tyskland måste ordning råda även vid en revolution” är en av de oavsiktligt komiska repliker han fäller i sina memoarer. Posten som guvernör innehar han bara till årsskiftet 1918 – 19 och under tiden i Kiel hinner han på håll se revolutionens fullkomliga seger då alla de lokala monarkierna, liksom kejsardömet, sopas bort. Kring julen 1918 förekommer den berömda striden mellan regeringstrogna och röda soldater vid slottet och i samband med detta kallas Noske av Ebert åter till Berlin. I januari 1919 är det han som leder krossandet av spartakistupproret och han återger själv de berömda orden ”någon måste vara blodhunden”. Efter att regeringen arbetat med ny författning i Weimar förekommer åter strider i Berlin våren 1919 och Noske återger även en del stridigheter på olika håll i Tyskland vilket blir lite monotont efter ett tag. Mot slutet skildras den så kallade Kapp-kuppen något rumphugget. På bokens sista sidor flyr Noske med övriga regeringen till Dresden men han noterar att ”Kapp-spektaklet” snabbt slogs ned. Ett lite abrupt slut på en bok men därefter avgick Noske som riksvärnsminister och spelade inte någon högre roll i politiken hädanefter. Kanske ansågs han även för kontroversiell, hatad som han var inom vänsterns led. Allt som allt ändå en mycket intressant beskrivning av en av nyckelpersonerna som, efter förmåga, lotsade Tyskland på den svåra vägen från kejsardöme till republik. Noske har fått mycket kritik för de hårda insatserna mot kommunisterna men samtidigt pågick ett blodigt inbördeskrig i Ryssland och troligen var både de tyska socialdemokraterna och dito militären livrädda för ett liknande scenario i sitt land. Därav ”skjut först och fråga sedan”-politiken, skulle jag tro.

Austria in Dissolusion

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är "Austria in Dissolution" (1923) av graf Stephan Burian, Österrike-Ungerns utrikesminister 1915 - 17 och 1918, alltså både före och efter kollegan Czernin. Till skillnad från Czernin är Burian en mer torr skribent som inte bidrar med så många personliga anekdoter även om han (så vitt jag kan se) ofta är samstämmig med Czernin. Det blir dock en del utläggningar om misslyckade fredsförhandlingar och relationer till andra länder under kriget och främst då till Italien. Vissa kapitel var dock knastertorra och exempelvis den väldigt långa utläggningen om "den polska frågan" (ungefär en motsvarighet till vad Sazonov skrev om) skumläste jag. Det blir mindre intressant att läsa om en händelseutveckling såsom den kunde ha varit men aldrig blev. Nermald av sitt arbete avgick Czernin i oktober 1918 och noterar att han väl var den siste utrikesministern då Österrike och Ungern ännu hängde ihop. Lite torr men intressant framställning även om det förstås blir mycket upprepning då jag precis läst flera böcker av andra utrikesministrar från samma tid. 

Diary 1917 - 18

 Den tjugoförsta bok jag har läst ut i år är "Diary 1917 - 18" av ex-tsaren Nikolaj II (utgivet på engelska 1966). Detta är alltså enbart från den period då tsaren är avsatt och fram till dess han avrättas. Jag hade hoppats på lite intressant läsning men ärligt talat är hans dagbok bara snäppet mer roande än Beppe Wolgers fiktiva "En kos dagbok". Även som regent brukade tsaren skriva om ganska obetydliga saker, umgänge med familjen och annat som säkert var trevligt för honom men som blir väldigt enahanda och rutinmässig läsning för oss andra. I början av dagboken, från 6/19 mars 1917, är tsarfamiljen på Tsarskoje Selo och tsaren skildrar barnens sjukdomar, vädret, promenader och annat. Kerenskij tittar förbi ett par gånger. Senare skickas familjen i augusti till Tobolsk och ännu senare till Jekaterinburg. Det tar tsaren ett par veckor att få veta att Lenin tagit över hans land. Sista dagboksanteckningen, från 13 juli 1918, handlar mest om vädret. Natten mellan 17 och 18 juli avrättades tsaren med sin familj och de få trogna som var vid deras sida. Dagboken visar väl på ett ganska tydligt sätt att mannen som råkade bli envåldshärskare i grunden var ganska enkel och tillbakadragen och förmodligen trivts bättre som en modern monark av typen "klipper band och är trevlig mot folk". 

Fateful Years

 Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "Fateful Years" (1928) av Sergej Sazonov, rysk utrikesminister 1909 - 16. Från exil i Prag beskriver Sazonov politiker före och under första världskriget och precis som sina kollegor i andra länder gör han det mesta för att försvara det ryska agerandet. De krångliga Balkankrigen 1912 - 13 skildras i detalj. Särskilt själva krigsutbrottet skildras i bokens längsta kapitel och det är rafflande läsning även om man vet hur det slutade. Han förefaller dock inte alltför förbittrad mot fienderna i kriget. Tsar Nikolaj omnämns i regel positivt även om man mellan raderna kan gissa att Sazonov ändå var bekymrad över dennes obeslutsamhet och över de kretsar som utövade ett dåligt inflytande på monarken. Det blir en del långa utläggningar om t.ex. "den polska frågan" vilka jag i ärlighetens namn läste översiktligt då det mest handlade om hur det hade kunnat bli. Sazonov gör abrupt halt då han lämnar sin post i juli 1916 och hur det sedan gick för honom mer i detalj framgår inte. Hade onekligen varit intressant att läsa, även det. 

Studentjubileet

Den nittonde boken som jag har läst ut i år är "Studentjubileet" (1928) av Franz Werfel. Det är en skildring av hur handlingar i ungdomen kan få konsekvenser för resten av livet. En avgångsklass från 1902 någonstans i Österrike samlas för ett inte helt lyckat jubileum. De gamla klasskamraterna har kommit ifrån varandra, hedersgästen läraren börjar bli senil, stämningen något olustig fast alla försöker hålla stilen. En av medlemmarna, åklagaren Sebastian, sätter sig efter klassträffen vid sitt skrivbord och skriver ner en bekännelse relaterat till den gamla klassens ljus, Adler, som nu sitter i hans eget häkte. Därefter rullas historien från seklets början upp. I grunden en ganska klassisk "dark academia" (även om termen inte användes på den tiden) då det handlar om moraliskt usla handlingar under skoltiden som i sin tur påverkar de medverkande för lång tid framåt. Mer än läsvärd då det går att känna igen sig 100 år senare. 

En stad i ljus

Den artonde boken som jag har läst ut i år är "En stad i ljus" (2005) av Anders Ehnmark. Den extremt lättlästa och intressanta boken har närmast karaktären av essä och jag klämde den i en enda kvällssittning. Men jag läste gärna på eftersom det är en beskrivning av ett grymt livsöde men dock med en hel del optimism likaså. Ehnmark presenterar den väldigt fritt tänkande marxisten Antonio Gramsci (1891 - 1937) och boken kan därmed även läsas av den som inte vet ett skvatt om den italienske vänstermannen. Kommen från en avkrok på Sardinien men dock med en läsande familj var Gramsci plågad av ryggsjukdom och var till växten inte mycket längre än sin samtida, kung Viktor Emanuel III. Han blev en dominerande vänstertänkare under tiden efter första världskriget men fick bevittna fascismens seger 1922. Redan fyra år senare skickade Mussolini honom i fängelse och han förblev där till strax innan sin död, då han frigavs av hälsoskäl. Även om Mussolinis regim på så vis var avsevärt mildare än nazisternas så blev fängelsetiden ändå svår för den redan fysiskt svage mannen som emellertid tilläts både läsa och skriva i sin cell. Gramsci brukade vanka av och an och när han kommit på något bra böjde han sig ner över bordet och skrev. Dessa ganska osorterade tankar överlevde Gramsci och smugglades ut ur fängelset för att sedan katalogiseras av hans svägerska Tatiana Schucht. Först 1947 utkom "Anteckningar från fängelset". Gramsci associerar fritt i sina anteckningar och talar om filosofi, om republiken och andra statsskick, om socialism och demokrati samt även om "hegemoni", hur en klass eller grupp kan dominera det offentliga. Hans tankar kom under decennier efter hans död att livligt debatteras av vänstern men även av politiska motståndare. Vad man än tycker om Gramscis åsikter så visade han ändå på att en människa kunde brytas ner fysiskt men ändå förbli obruten i anden, rentav en fri människa i fängelset. Däri ligger mycket av det trösterika i Ehnmarks framställning. Inte minst nu, då det verkligen mörknar över Europa. 

 

Reflections on the World War

 Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "Reflections on the World War" (1920) av Theobald von Bethmann Hollweg, tysk rikskansler 1909 - 17. Redan innan jag läst boken råkar jag ju veta att den är proppfull med både halvsanningar och rena lögner eftersom Fritz Fischer gjorde processen kort med denna skrift i sin 1961 utgivna "Der Griff nach Weltmacht". Dock gör TvBH det mesta möjliga av sin sak och argumenterar på olika vis för Tysklands relativa oskuld i samband med kriget samt pekar på rovgirigheten hos britter, fransmän och ryssar. Mer partsinlaga än historia eller memoarer, hur som helst. 

Denkwürdigkeiten III

 Den sextonde boken jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten III" (1931) av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den träigaste volymen i hans memoarer då han här står utanför politiken och mest bor i Italien samt tuggar om saker från tidigare böcker eller upplever saker lite på avstånd. Mest intressant är delarna där han råkar vara i Berlin både när första världskriget börjar och slutar. Jag drog lite på munnen då han beskrev "den håglösa revolutionen" i Berlin i november 1918. På slutet lite sentimentala utläggningar om Tysklands framtid. Dock ändå en trevlig kamrat på vägen även om han drevs av en viss självgodhet och egenkärlek och var duktig men också mycket medveten om det. Dock var ju hans utrikespolitik i mångt och mycket misslyckad fast han gärna framhöll sin skicklighet. 

In the World War

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "In the World War" (1920) av greve Ottokar Czernin (1872 - 1932), Österrike-Ungerns utrikesminister 1916 - 18. Czernin påpekar i sitt förord att det han kan göra i sin självbiografi är att ge intressanta beskrivningar av människor han har mött och händelser han har upplevt och han skriver mycket väl, nyktert och illusionslöst kring det mesta i livet. Det blir först längre porträtt av ärkehertig Franz Ferdinand samt lite om Franz Josef (som även här skildras som kall, hemlig och reserverad) och slutligen skildras även Wilhelm II. Czernin betonar att monarkerna ofta inte levde i verkligheten, omgivna av jasägare som de nu var. Han skildrar sin relation till Rumänien där han länge var ambassadör och hur krigsläget försämras samtidigt som hemliga fredsförhandlingar febrilt pågår. Mycket intressant är hans roande skildring av de absurda förhandlingarna med den nya regimen i Ryssland vilka ledde till freden i Brest-Litovsk 1918. Sällan har man sett en sådan kulturkrock som mellan de högadliga representanterna för de "gamla" regimerna i Tyskland och Österrike-Ungern och den "nya" revolutionära regimen i Ryssland med den talträngde Trotskij i spetsen. Czernin skildrar inte så mycket av krigets slut då han själv avgick som utrikesminister i april 1918 (då han torrt noterar att den annars vänlige kejsaren hade förlorat förtroendet för honom). Det blir dock några reflektioner kring krigets resultat på slutet och Czernin konstaterar ärligt att hans gamla rike var "ruttet" och inte förmådde hålla ihop. Allt som allt en av de mer politiska skildringarna jag läst och mycket underhållande med sin ibland roliga anekdoter. 

Århundradets sommar

 Den fjortonde boken som jag har köpt är "Århundradets sommar" (2013) av Florian Illies. Det märkliga är att jag köpte den närmast av misstag när den var ny och den blev liggande i min bokylla i... ja, 13 år. Oläst. Och så upptäckte jag den häromdagen då jag läste en artikel om Illies. Detta är alltså inte en skildring av sommaren 1913 utan av hela året från början till slut. I fokus ligger de många kulturpersonligheter som lämnat spår efter sig i form av brev, dagböcker, med mera. Stort fokus ligger emellertid på Centraleuropa och den tysktalande världen. Vi möter här Thomas Mann, Georg Trakl, Alma Mahler, Franz Kafka, Elsie Lasker-Schüler och många mång andra. Det blir så ögonblicksbilder i deras värld under året med den fantastiska sommaren. Mann grunnar över berättelsen "Bergtagen", en novell som till sist blev en stor roman 1924. Kafka kan inte bestämma sig om han ska gifta sig eller inte. Trakl går från ett sammanbrott till ett annat i ett konstant rus, Alma Mahler gör skandal i Wien genom att låta sig förföras av den "fule" målaren Oskar Kokoschka. Även om första världskriget inte nämns med ett enda ord i boken så är läsaren förstås medveten om att att detta år, som gav oss så fantastisk kultur, visar på en värld som den kunde ha varit om inte 1914 kom. Det lägger förstås ett visst vemod över läsning även om boken också är mycket rolig och detaljerad och gör mig rejält nyfiken på flera av huvudpersonerna. 

Denkwürdigkeiten II

 

Den trettonde boken som jag till sist har läst ut i år är ”Denkwürdigkeiten II” av fürst Bernhard von Bülow. Detta är den stöddigaste av de fyra volymerna memoarer och beskriver även andra halvan av hans tid som kansler från början av 1905 (först Marocko-krisen) till hans avgång 17 juli 1909. Det är mer av den ständiga oron över ”relationer” med andra länder (d.v.s. risken för krig) och kontroverserna kring det tyska flottbygget och, som alltid, den nyckfulle kaiser Wilhelm II med alla sina märkliga uttalanden och handlingar. Överhuvudtaget tror jag inte jag läst några politiska memoarer där det talas så mycket om relationen till andra länder men det har väl sin förklaring. Von Bülow lyckas ändå som kansler länge hantera kejsaren men kastas in i en akut kris i och med den så kallade Daily Telegraph-affären hösten 1908. En slags fejkad intervju som kejsaren företagit med en brittisk officer publiceras 28 oktober 1908 i nämna tidningen och då med kejsarens goda minne. Han hade hoppats att detta skulle stärka relationen med Storbritannien men ”intervjun”, där kejsaren närmast oförskämt uttrycker sig kring britternas bristande känslor för honom samt en hel del annat, får istället motsatt effekt och britterna rasar. Kejsaren är så förkrossad så att han vill adbikera och hans kansler tvingas hantera detta under flera dagars debatt i riksdagen. Senare uppfattade kejsaren detta som att von Bülow på något vis bad om ursäkt å hans vägnar och relationen mellan dem surnade även om kejsarens attityd mot honom han växla flera gånger. Något innan hans avgång bjuder kejsarparet exempelvis in sig till von Bülows och man har en stilla och enkel middag. Till sist faller von Bülow på en fråga om inkomstskatt vid en komröstning i riksdagen (195 – 187 till hans nackdel) och han avgår formellt 17 juli 1909. Kejsaren gör heller inte för att stötta honom eller försöka behålla honom. Han lämnar över ansvaret till sin efterträdare Bethmann-Hollweg och lämnar så Berlin. I sin bok öser von Bülow gärna beröm över sig själv och det finns en viss underliggande självgodhet då han gärna återger positiva brev och annat som folk skickat till honom men det är väl tveksamt om han, trots stor erfarenhet, lyckades med sin utrikespolitik då allianserna inför världskriget snarare befästes under hans tid vid makten. Detta noterar senare greve Harry Kessler då han träffar von Bülow vid en frukost i januari 1919.

Spindelnätet

 

Den tolfte boken som jag har läst ut i år är "Spindelnätet" (1923) av Joseph Roth vilken utgör del av samlingen "Fyra romaner". Romanen skildrar fänriken Theodor Lohse som visserligen kommit hem oskadd från första världskriget men nu är ruinerad och måste undervisa barnen i en rik judisk familj. Han upplever vrede och förnedring efter nederlaget i kriget men dras in i dunkla kretsar som leder honom in på nya banor. Märkligt nog dyker ex-kejsarens bror Heinrich upp och skildras som homosexuell (vilket säkert kunde ha lett till stämning även om prinsen i verkligheten förmodligen var helt omedveten om romanen) i en bisarr och drömliknande scen. Intressant nog är detta den kanske första roman där Adolf Hitler fladdrar förbi som en av flera ljusskygga figurer. Annars en spännande roman med vem-lurar-vem-tema utöver en bra skildring av tidig högerextremism. 

The Vanquished

 Den elfte boken som jag har läst ut i år är "The Vanquished" (2016) av Robert Gerwarth. Den tysk-brittiske historikern skildrar i detta breda verk de otrevliga konflikter som följde precis på stilleståndet på Västfronten 11 november 1918 och tar egentligen sin början redan våren 1917, med ryska revolutionen. Man kan säga att boken ganska exakt täcker sex år, från våren 1917 till våren 1923. Den i Europa kaotiska period omfattar bland annat revolutionerna i Ryssland och det förödande inbördeskriget, oroligheterna i Tyskland 1918 - 23, Österrike-Ungerns sammanbrott och de olika nya ländernas öden och minsann om inte Bulgarien får en utvikning. Ett segrarland bland övriga förlorare, Italien, skildras och där beskrivs vägen mot Mussolinis diktatur innan boken avslutas med krigen kring Anatoliska halvön 1918 - 23 då turkarna till sist stoppade Ententens försök att dela upp landet mer än vad som faktiskt blev fallet. Särskilt beskrivningen av Smyrnas förstörelse i september 1922 skakade mig djupt eftersom jag hade ytlig kunskap om händelseförloppet. Resultatet blev att greker och turkar vars förfäder bott på sina orter i hundratals år nu skickades "hem" till Grekland eller den nya turkiska republiken. Samtidigt beskriver Gerwarth i ett efterord hur de etniska motsättningarna i Europa i övrigt inte löstes på samma vis som angående greker och turkar (hur ohygglig den lösningen nu än var) och att allt därefter var bäddat för nya konflikthärdar varav några levt kvar in i vår egen tid. En imponerande bok som dock åter påminde mig om mänsklig dårskap och kortsiktigt tänkande, taktiskt såväl som politiskt. 

The Austrian Revolution

 

Den tionde boken som jag har läst ut är ”The Austrian Revolution” (1923) av Otto Bauer. Detta är en skildring av Österrike-Ungerns sammanbrott och republiken Österrikes etablering och författaren Bauer (1881 – 1938) var själv en nyckelperson i denna process. Som socialistisk teoretiker och ledande socialdemokrat var han 1918 – 19 republikens första utrikesminister. Han skildrar hur de olika folken inom det mångnationella kejsardömet mer och mer bröt sig loss, hur riket mer eller mindre av sig själv kollapsade under oktober 1918 och hur den gamla regimen till sist störtades utan minsta motstånd. Det tycks rentav ha gått lättare än under den tyska revolutionen vid samma tid. 12 november 1918 utropades republiken ”Tysk-Österrike” med det uttalade målet att bli en del av tyska riket. Detta saboterades dock av ententen i och med freden i Saint-German 10 september 1919 och därefter blev det bara ”republiken Österrike”. Bauer skildrar sedan de första åren av republiken, de sociala reformerna i en ytterligt svår tid, borgerskapets och överklassens hållning, koalitionsregeringar, relationer med andra stater, med mera. Överlag präglas Bauer av stor förståelse för den andra sidans synpunkter även om han inte håller med. Han beskriver till exempel varför de österrikiska bönderna närmast av naturliga skäl blev motståndare till socialdemokratin, överklassens förbittring, med mera. Diverse småkrig med grannländerna (främst Ungern) som jag inte alls kände till beskrivs. På slutet av hans framställning sätts Österrike närmast under ekonomiskt förmyndarskap på grund av en hotande statsbankrutt. Detta är en stor missräkning för landets socialdemokrater men i en tämligen optimistisk anda skildrar Bauer i bokens slut den ”folkets republik” (alltså en stat för alla, oavsett klass) som man ändå skapat och beskriver vad socialdemokratin i framtiden behöver göra för att befrämja arbetarklassens intressen. Överlag en mycket intressant bok där jag lärde mig en hel del nytt. Även bra presentation av en radikal socialdemokrati som befann sig ungefär mellan exempelvis de tyska socialdemokraterna och sovjetkommunismen.

Ostpreussisches tagebuch

 Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Ostpreussisches tagebuch" (1961) av Hans Graf von Lehndorff. Författaren, kommen ur en gammal junkerfamilj, var läkare i Ostpreussen mot slutet av andra världskriget och boken bygger på hans dagboksanteckningar från 1945 - 47. Den finns även utgiven på svenska under titeln "Farväl mitt land" och jag läste denna någon gång på 90-talet. von Lehndorff skildrar perioden från krigsslutet till dess att han och många andra deporteras från regionen i maj 1947. Det är ibland ohyggliga skildringar av röda arméns brutala och godtyckliga övergrepp då Ostpreussen föll i april 1945 och hämndlystna soldater besatte det närmast totalförstörda området. Under tiden försökte von Lehndorff upprätthålla någon slags ordning på sjukhuset medan sköterskor våldtogs ute i korridorerna. Därefter för han en ambulerande tillvaro i Ostpreussen, av rädsla för att såsom "tillgång" skickas till Sovjetunionen. Vi får ingående skildringar av hur snabbt en civilisation kan kollapsa men även lite mer positiva glimtar av människors uppfinningsrikedom och solidaritet i förtvivlade ögonblick. Stark läsning som jag verkligen rekommenderar. 

Blå gryning

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Blå gryning" (2010) av Ann Cleeves. Det är en ganska enkel men ändå lite intressant pusseldeckare där kommissarie Perez kommer med sin blivande hustru till föräldraön. Samtidigt mördas dock en rikskänd ornitolog på den lokala fågelstationen och Perez tvingas ägna vad som var tänkt som semester åt mordutredning. Givetvis följer en massa oväntade turer med tragiska konsekvenser på slutet. Gods brukslitteratur att ha under resan. 

Den siste teaterdirektören

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Den siste teaterdirektören" (2024) av Johan Hilton, vilken är en biografi över Benny Fredriksson, skådespelare, regissör och mångårig chef på Stockholms stadsteater. Vi får berättelsen om Benny Fredrikssons liv men även berättelsen om hans död, med fokus på de kritiska månader 2017 som ledde till att han i mars 2018 tog sitt liv medan han följde med hustrun Anne Sofie von Otter på en turné till Nya Zeeland och Australien. 

Läsaren följer Fredriksson från födelsen 1959 via studier på teaterskola och en medelmåttig karriär som skådespelare varefter han sadlar om till att bli först regissör och sedan teaterchef. Detta sker tiden efter att han gift sig med sopranen von Otter och fått två barn med henne. Under mer än 15 år kommer Fredriksson att förknippas särskilt med Stockholms stadsteater där han har förmågan att balansera mellan krav på ekonomisk framgång och konstnärlig dito. Som chef hade han nog sina sidor men som senare konstaterades i en internutredning var aldrig det monster som han framställdes som i svallvågorna av Me Too-hösten 2017. 

På så vis blir det här även en bok om medias men även om enskilda människors ansvar. I boken nämns hur skådespelaren och Frediksson-vännen Ralf Carlsson försöker varna denne för att "de är ute efter dig" efter att två hyggligt kända skådespelerskor med ett horn i sidan till Fredriksson dragit igång en kampanj mot honom. Kampanjen lyckades även mer än väl och under några kritiska dagar i december 2017 tas Fredriksson närmast med överraskning och avgår som teaterchef, något han senare kommer att ångra. Som Hilton skildrar det är det dock fler personer som får ångra sig än djupare än Fredriksson. 

Mycket intressant och välskriven biografi om en stor kulturpersonlighet och hur omständigheterna störtade denne från en upphöjd position ned i djupaste förnedring. I bakgrunden får vi även stora delar av det moderna Sveriges teaterhistoria. 

Därvarns resa

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Därvarns resa" (1991) av Mats Wahl. Författaren, som föddes i Malmö 1945 och dog i Stockholm 2025, hann även tillbringa sin barndom i Slite och kanske var det åren på Gotland som gav honom idén till denna historiska vilken är tänkt att utspela sig på 1600-talet och utgångspunkt i "kutatavlan" i Fårö kyrkan. Den på Gotland berömda målningen skildrar hur ett antal män som jagade säl kom att driva till havs på ett isflak och hur de senare tog sig tillbaka helbrägda till Fårö. Huvudperson är den unge Jakob Thorbiörnsson, kallad "därvarn" (alltså "fördärvaren") eftersom han alltid tycks föra otur med sig. Med stor tvekan tar dock övriga Fåröbönder med sig honom på säljakten 1603 och därefter kommer "Därvarn", tillsammans med sin ungdomskärlek Kari, att bokstavligen ge sig ut på resa. Rappt och lättläst med bra dialog och öm kärlekshistoria mitt i det hela samt med fin tidsfärg. 

Kastanjemannen

Den femte boken som jag har läst ut i år är "Kastanjemannen" (2018) av Sören Sveistrup. Jag har redan sett en tv-version av deckaren på Netflix men ville ändå jämföra med själva romanen (och det finns en del smärre skillnader även om jag inte ska avslöja vilka). Trots 550 sidor läste jag ut boken på två dagar utan minsta motstånd. Polisen Thulin föses ihop med kollegan Hess, utkastad från Europol och betraktad som utbränd, i samband med ett brutalt kvinnomord i ett annars lugnt villaområde. På mordplatsen hittar man en så kallad "kastanjeman", en figur av tändstickor och kastanjer som danska barn tydligen brukar tillverka. Figuren dyker sedan upp på ytterligare mordplatser och det visar sig att det handlar om en historia med rötter långt tillbaka i tiden. Inte alltför originell men med intressanta personer och rysligt spännande handling, vilket väl är vad man kan förvänta sig av en deckare. Det finns tydligen en ny roman om Thulin och Hess och jag lär väl kasta mig över den vid tillfälle. Sveistrup är för övrigt även känd som manusförfattaren bakom serien "Brottet". 

Beide Sizilien

 Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "Beide Sizilien" (1942) av Alexander Lernet-Holenia. Boken, som skrevs under nazisternas ockupation av Österrike, bör utan problem ha passerat censuren då den är något av en deckare som utspelar sig nästan 20 år tidigare. Det är alltså det lugna Wien 1925, där vi möter några medlemmar av det nu upplösta dragonregementet "De båda Sicilien". Överste Rochonville och dottern Gabriell går på en stor fest hos några bekanta men mitt under festligheterna lyckas en av de övriga gästerna, en av Rochonvilles gamla kamrater från regementet, blir mördad i ett intilliggande sovrum. Det förekommer flera mystiska omständigheter kring mordet och polisen kommer ingenvart. Därefter råkar flera av de inblandade männen, som efter flera år träffas på den mördades begravning, ut för en rad märkliga och bisarra händelser och under berättelsens gång är det många turer kring vem som faktiskt är vem. I en kaotisk värld, strax efter ett världskriget med sina många "displaced persons", har det bara varit alltför lätt att anta en annan persons identitet vilket läsaren blir varse. Spännande och fascinerande och samtidigt även lite vemodiga skildringar av den nu deklasserade ex-adeln i tjugotalets Österrike. 

Der Prozess

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är ”Der Prozess” (1925) av Franz Kafka. Denna världskända bok skulle, tillsammans med övrigt som Kafka lämnade efter sig, enligt författarens önskan brännas vid dennes död. Vännen Max Brod, som ansvarade för Kafkas litterära kvarlåtenskap struntade högtidligt i detta efter vännens bortgång 1924. Vilken världen kan vara tacksam för. ”Der Prozess” får väl ses som Kafkas huvudverk och handlar om Josef K, vilken en morgon häktas under märkliga och ovanliga omständigheter. Han övervakas av två slappa väktare, varav den ene äter upp hans frukost, men får därefter gå till jobbet som vanligt tillsammans med tre kollegor som väntat i ett hörn enbart för att göra honom sällskap till jobbet. Han försöker få reda på vad han anklagas för men rör sig i en märklig drömvärld där en domstol framträder på en vind och där han mest träffar märkliga personer utan att komma vidare. För övrigt beter han sig själv också ganska märkligt. Till sist blir ”Der Prozess” en allegori över den moderna människans utsatthet i en värld som han eller hon inte alltid begriper. Stark läsning som inte saknar en stor del svart humor. Jag noterar för övrigt att Kafka även skrev på en något egenartad men på inget vis svårläst tyska.

Life

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Life" (2010) av Keith Richards. Boken är dock inte skriven av Richards utan av en viss James Fox (som antagligen inte ska förväxlas med den skådespelare som gjorde filmen "Performance" tillsammans med Mick Jagger) och jag misstänker att Keefan har dikterat en stor del av det hela. Det verkar i alla fall så när man läser då det är en hel del talspråkligt. Annars underhållande av bara den och jag får ändå säga att Keef är ärlig och han mörkar inte de allra sämsta sidorna av sig själv. Annars rör det sig i stort kronologiskt från födseln i Dartford 1943, via samarbetet med skolkompisen Mick Jagger, mötet med Brian Jones 1962 och vidare till arenastatus. Exempelvis Mick Taylor nämns på tre ställen och Bill Wyman på kanske sex eller sju ställen så Keith vet att utesluta folk ibland. Hans syn på barnuppfostran är även ytterligt liberal. Det som bidrar till hans ärlighet är att han ofta använder citat från andra, via intervjuer eller utgivna biografier. Hjärtskärande är att läsa sonen Marlons skildring av Stones-turnén 1975 - 76 då han följde med och fick väcka sin pappa kring fyra på eftermiddagen eftersom ingen annan vågade. Keith läser sagor för sonen men nickar ibland till eftersom han tagit heroin. Klokt nog såg han till att lämna sin dotter till mamma Doris eftersom han och frun Anita (heroinist även hon) inte klarade av att ta hand om henne. Dock ändå en viss dos av egoism och självupptagenhet här. Också fint att läsa om hur han saknar sin gamle vän Mick Jagger då denne blivit väldigt annorlunda med åren. Boken slutar dock i dur då han ser tillbaka på sitt liv. Allt som allt en man som levt i stort sett som han velat och utan större hänsyn till andra. Men underhållande läsning var det. 

Die Standarte

Den första boken som jag har läst ut i år är "Die Standarte" (1934) av Alexander Lernet-Holenia. Den österrikiske författaren (1897 - 1976) var till nyligen helt obekant för mig men han är onekligen en intressant gestalt. Född och avliden i Wien där han mot slutet av sitt liv var stämplad som "den svåre gamle mannen" i österrikisk litteratur och påstods vara en oäkta habsburg. Som en ytterligare ironi bodde han sina sista 25 år i en våning i det gamla kejserliga slottet Hofburg. Romanen "Die Standarte" bygger rimligen på Lernet-Holenias egna upplevelser under första världskriget. Romanens "nu" är cirka 1928 och romanens berättare följer med den före fänriken Merit då han väljer ut vilka tiggare han ska ge pengar på gatan (idel krigsinvalider). Efter ett möte med en nu blind soldat ur hans eget gamla regimente berättar Merit om sina upplevelser i oktober - november 1918 i samband med krigsslutet och Österrike-Ungerns sammanbrott. Han skildrar hur han, såsom fanbärare, får ansvar för standaret eller fälttecknet till vilket mannarna har svurit en med. Samtidigt spirar även en passionerad kärlekshistoria med den vackra Resa. Medan fronten faller samman och soldaterna strider inbördes utifrån etniska riktlinjer blir Merit besatt av tanken på att föra standaret i säkerhet. En mörkt romantisk och laddad roman med vissa inslag av melodram men även av stort vemod i samband med de många diskussioner som officerarna för om det sammanbrott som de nu alla ser komma. 

Denkwürdigkeiten I

 Den 115:e och sista boken som jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten I" (1930) av Bernhard von Bülow. Den tyske rikskanslern (1900 - 09) och hans omfångsrika verk har länge varit mitt sällskap i vått och torrt och det kändes skönt att få runda av året med en av volymerna vilken börjar då von Bülow blivit statssekreterare kring 1896 och slutar omkring 1903. Boken är som sagt omfångsrik men ändå ganska lättläst och även om von Bülow gärna pepprar sitt verk med utläggningar på engelska, franska, italienska, latin och en skvätt klassisk grekiska så är ändå hans tyska klar och redig och de ålderdomliga orden är inte alltför många. Dock ska jag väl erkänna att jag enstaka gånger tappade bort mig i långdragna utläggningar med många bisatser men för det mesta har det tuffat på. Redan under tiden som statssekreterare har von Bülow ett väldigt sjå med att hålla pli på den impulsive kaiser Wilhelm II och det är ofta som att läsa om mannen i Vita huset just nu. Till sist efterträder han den intelligente men fysiskt skröplige rikskanslern von Hohenlohe och kastas nu in i sakerna på allvar. Han får bland annat sköta förhandlingar med Storbritannien och upplever drottning Viktorias död och Edward VII:s trontillträde och mycket annat. Bärande är dock relationerna mellan länderna och den ständigt återkommande rädslan för en eller annan konflikt samtidigt som von Bülow, som ofta skryter diskret (ibland inte så diskret) med sig själv, bedriver diskret krypskytte mot de efterträdare som faktiskt lyckades få till ett världskrig. Intressant om storpolitiken i början av 1900-talet med många porträtt av samtida politiker.