Jag var Hitlers chaufför

Den femtionionde boken som jag har läst ut i år är "Jag var Hitlers chaufför" (1951) av Erich Kempka. Då boken kom ut i Tyskland första gången hette den "Jag brände Hitler" men den någon skandalartade titeln ändrades sedan även om det i sak stämde. Det är en kort liten bok som jag egentligen bara skulle titta lite på igår kväll och innan jag visste ordet av hade jag läst ut den. Kempka var en av flera chaufförer åt Hitler redan 1932 men sedan huvudchauffören Julius Schreck oväntat dött 1936 blev han huvudchaufför. Därefter blev det givetvis ett evigt åkande där han serverar anekdoter om hur Hitler gillade bilturerna och gärna ordnade mat åt honom. "Jag skriver inte om politik" påpekar Kempka och det blir mycket riktigt mest anekdoter ur hans egen synvinkel. Och även om han ödmjukt beskriver sig som "en enkel människa utan högre bildning" så hade han en militär grad och var i grunden SS-man. Hur mycket han slirar på sanningen kan givetvis diskuteras. Den riktigt intressanta delen är förstås hans roll kring Adolfs död. Han beskriver, som många andra, den tröstlösa stämningen i bunkern i april 1945 och hur han 30 april blir uppringd av adjutant Otto Günsche som ber honom ordna 200 liter bensin. Han frågar givetvis varför och Günsche får erkänna att Hitler och Eva Braun just tagit sina liv. Hans vagnpark är mer eller mindre bortbombad men flera bilar är dock intakta (om än under nedstörtade tak) och han lyckas tappa ur 160 - 180 liter som han senare får använda för att bränna kropparna. Han bär personligen ut Eva Braun (eftersom han inte vill att hennes fiende Bormann gör det) och tillsammans med Günsche och dr Stumpferer häller han bensin över paret som läggs i en grund grop. Med en tändsticka från Goebbels kan man så tända på. Detta är så långt vad han själv ser. Vad som senare händer med kropparna får han höra via andra, troligen främst Hitlers betjänst Heinz Linge (som också överlevde och skrev en bok). Kring midnatt 1 - 2 försöker han ta sig ut ur Berlin och får trolige se (även om han inte då helt förstår det) Bormann dö. Genom att senare räddas av en okänd jugoslavisk kvinna som ger honom en smutsig overall klarar han sig. Framryckande ryska trupper tror att han är en förtryckt tysk arbetare och skålar med honom. Han kan därefter ta sig ut ur staden och småningom vandra ner till Berchtesgaden där han odramatiskt grips av amerikanerna 20 juni 1945. Han skriver visserligen att amerikanerna gick på honom lite hårt i samtal men menar väl samtidigt att de ändå var okej (hans öde är milt jämfört med den misshandel och tortyr som Linge och Günsche samtidigt utsattes för i Lubjanka-fängelset i Moskva). Efter att ha vittnat i Nürnbergrättegången friges han 9 oktober 1947 och försvinner in i anonymiteten fram till sin död 1975. 

Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood

 Den femtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Franz Werfel: A Life in Prague, Vienna and Hollywood" (1987) av Peter Stephan Jungk. Vem var då Franz Werfel (1890 - 1945)? Han var en på sin tid synnerligen populär författare, först i det tysktalande Centraleuropa och senare även i USA. Samt givetvis här och där i en del andra länder. En stor del av det han har skrivit finns översatt till svenska. Idag är han dock tämligen bortglömd men mer specialintresserade känner exempelvis till verk som "De 40 dagarna på Musa Dagh" eller "Sången om Bernadette". Werfel föddes i en burgen familj i Prag och var vän med Franz Kafka, Max Brod, Ernst Egon Kirsch och andra i den så kallade "Pragkretsen". Han blev inte ägare till familjens handskmakeri, till föräldrarnas bestörtning, utan satsade på litteraturen. Han har senare i flera verk skildrat sin ungdom, inklusive ett (mestadels ofarligt) deltagande i första världskriget och vid revolutionen i Wien 1918. Han blev Alma Mahler tredje (och sista) man och slog under mellankrigstiden brett igenom som romanförfattare. Han stod på höjden av sin berömmelse i slutet av 30-talet då hans (och många andras) tillvaros krossades när nazisterna besatte Österrike 13 mars 1938. Han flyttade raskt till Frankrike men fick fly även därifrån 1940 då nazisterna ryckte in igen. Hans roman "Sången om Bernadette" kom (så att säga) till i det ögonblick i augusti 1940 då Werfel bad till gud vid altaret i Lourdes och lovade att skriva en bok om flickan som såg den heliga jungfrun bara han kom levande ur Frankrike. Tillsammans med sin fru samt Heinrich och Golo Mann, med flera, korsar han gränsen till Spanien till fots 13 september 1940 och kommer till USA där han tidigare haft framgångar men får förnyade sådana. Han kan därefter leva ett gott liv, mest i kretsen av andra exiltyskar, tills hans hälsa bryts ner 1943 - 45. Han hinner uppleva slutet på kriget i Europa men dör sedan knall och fall vid sitt skrivbord 26 augusti 1945. Som författare skrev han i lite olika stilar och han förändrades även angående sina teman men han är på inget vis svårläst och värd ett bättre öde än att ha sina böcker samlandes damm i antikvariat eller biblioteksarkiv. Läs Werfel! 

Svindleriets ädla konst

Den femtiosjunde boken som jag har läst ut är "Svindleriets ädla konst - en idébiografi över Joseph Roth (2014) av historikern Anders Björnsson. Vi följer här den österrikisk-judiske författaren och journalisten Joseph Roth (1894 - 1939) under hans 20 år av skrivande under mellankrigstiden. Född i Galizien kom han sedan att skriva i Wien cirka 1918 och därefter var han huvudsakligen verksam i Europas metropoler (främst Paris), ständigt resande, ständigt med tillfälliga bostäder, ständigt pank och med eskalerande alkoholproblem. Även om vi får en biografisk skiss av Roth så handlar mycket främst om hans tankegångar och ideologiska förskjutning (inte olikt den hos författarkollegan Franz Werfel), från 1918 år "Röde Joseph" till en nostalgisk högerman som 1938 var nyckelperson i långt gångna planer på att restaurera den habsburgska monarkin i Österrike för att förhindra nazisternas invasion (vilket jag, utifrån vad som hände, inte tror hade spelat så stor roll). Året därpå dog han av sitt drickande i Paris, våren 1939. En mycket lärd och intressant skildring av en av mellankrigstidens stora författare som fler borde upptäcka då mycket finns översatt. 
 

Mrs Dalloway

Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Mrs Dalloway" (1925) av Virginia Woolf. Jag läste den på nittiotalet men kom inför omläsning bara ihåg den inledande raden om att Mrs Dalloway skulle köpa blommorna själv satt ramhandlingen. Det hela utspelar sig i stort sett under en enda dag i juni 1923 men med återblickar. Clarissa Dalloway ska hålla en stor tillställning med diverse högdjur på kvällen men på morgonen rubbas hennes cirklar en smula av att hennes gamla kärlek Peter Walsh återkommer efter fem år i Indien. I bakgrunden har vi även den granatchockade soldaten Septimus Smiths och dennes lidande ute på gatan där han irrar omkring och tror sig se döda kamrater från kriget. Det är en bok du behöver läsa uppmärksamt då perspektivet ideligen förskjuts mellan olika huvudpersoner vars tankar vandrar fram och tillbaka i tiden. I grunden en rätt vemodig roman som på ett diskret vis pekar på tillvarons meningslöshet. 

Den falska vikten

Den femtiofemte boken som jag har läst ut i år är "Den falska vikten" (1937) av Joseph Roth. En av hans sista romaner skildrar tjänstemannen Anselm Eibenschütz under den habsburgska monarkin. Huvudpersonen lämnar armén och flyttar till avkroken Zlotograd där han blir "vågmästare" och ska kontrollera de lokala köpmännens hederlighet. Ett par personer i denna roman förekommer även i "Den stumme profeten". Allt går dock mer och mer åt skogen för Eibenschütz som blir bedragen av sin hustru, förvirrad över lokala seder och därtill mer och mer alkoholiserad samtidigt som han förälskar sig i en mystisk kvinna österifrån. Det hela slutar förstås med en urladdning och är ganska spännande läsning på det hela taget. Bärande tema är dock ex-soldatens förvirring då han kommer ut i den civila världen samt hur reglerna uppifrån krockar med verkligheten på lokalplanet. 

 

Den stumme profeten

 Den femtiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Den stumme profeten" (1965) av Joseph Roth. Det intressanta med denna roman, som skrevs omkring 1927 - 30, är att den hittades bland Roths kvarlämnade papper efter hans död och alltså kom ut mer än 25 år efter hans frånfälle. Det hela är en skildring av en revolutionärs uppgång och fall och mången läsare lär väl tänka på Trotskij även om bokens berättare säger att Kargan, som revolutionären kallas, inte är någon särskilt utan kan vara vem som helst. Därefter får vi följa den enkle juristen Friedrich Zimmer, vilken blir revolutionär just under sitt alias Kargan, och dennes väg till makten i det nya Ryssland. Parallellt med detta finns även en kärlekshistoria som kommer av sig i första världskrigets virrvarr. Lättläst och intressanta angående ödets växlingar under det stormiga nittonhundratalet. 

Bergtagen

Den femtiotredje boken som jag har läst ut i år är Thomas Manns "Bergtagen" (1924) i översättning av Karin Boye (som därmed bör ha varit något av en hejare på tyska). Jag läste den modernistiska klassikern någon gång på nittiotalet men det var dags för en omläsning. Ärligt talat så förändrades inte mitt omdöme så mycket. Boken är intressant men blir förstås även en smula långrandig (trots att det var den som till sist gjorde av Mann fick Nobelpriset fem år senare) och kunde säkert ha kortats ned en smula. Den unge Hans Castorp, lite av "mannen utan egenskaper", kommer till sanatoriet Berghof i trakten av Davos för att hälsa på sin kusin under tre veckor men blir till sist kvar i sju år. Först när världskriget utbryter gör han sig beredd att återvända till "slättlandet" som de intagna kallar världen nedanför. Det händer i grunden inte så mycket förutom att den naive och enkle Castorp träffar intressanta personer som den italienske republikanen och idealisten Settembrini samt förälskar sig i den mystiska Claudia Chauchat. Dock utvecklas han ändå som människa under dessa år och är ganska förändrad mot slutet av romanen. Även om "Bergtagen" är en snygg och fri översättning så heter romanen på tyska "Der Zauberberg" ("Det magiska berget") och just den biten blev på ett tydligare vis klar för mig vid omläsningen. De intagna lever som i en magisk värld, en drömvärld, och intresserar sig allt mindre för vad som sker i världen nedanför. Tidsuppfattningen sätts också ur spel. Det är på ett vis även en tidstypisk beskrivning då rikare personer innan första världskriget även i verkligheten kunde hålla släktingar på sanatorier i åratal. Detta ändrades efter kriget och många sanatorier kom att göras om till vintersportorter. 

Den okände Hitler

Den femtioandra boken som jag har läst ut i år är "Den okände Hitler" (1971) av Ernst Hanfstaengl (1887 - 1975). Författare, som hade utbildats och bott i USA och var klasskamrat med Franklin D Roosevelt hade en helt annan bakgrund en flera av de som kom in i den då lilla kretsen kring Hitler under början av 20-talet. Hanfstaengl hade under första världskriget haft en ganska bekväm fångenskap i USA (då han ansågs pålitlig och hade kontakter högt upp i amerikanska samhället) men återvände sedan till Tyskland. 1922 träffade han Hitler då han hörde denne tala och blev fascinerad. Bokens mest intressanta period är således cirka 1922 - 25 då Hanfstaengl kom att få en nära relation till Hitler och inte minst kom att bli ackompanjatör på olika möten eftersom han var en god pianist och spelade i en stil som Hitler råkade gilla. Vi får med andra ord många intressanta skildringar av Hitler innan han kom till makten. Med reservation för minnesfel och vinklingar så berättar författaren ofta om det som han själv upplevt och inget mer. Han var exempelvis inte på plats då Hitlers kuppförsök krossades 9 november 1923 men hans fru golvade senare Hitler med ett judogrepp då denne ville skjuta sig i parets hem, dit han flytt. Han kom senare att ägna sig åt andra saker och gled ifrån nazisterna men efter succévalet 1930 övertalade Hitler honom att bli dennes utländske presschef och som sådan tjänstgjorde han några år. Då hade mycket förändrats och han såg Hitler mer på avstånd och med ett annat "hov" omkring sig. Han blev snabbt besviken över gangsterregimen som upprättas efter 1933 och något efter Hindenburgs död i augusti 1934 faller han i onåd och pratar aldrig mer med Hitler. Han fortsätter dock sin tjänst även om det mer och mer känns som en sinekur. Senare försöker Göring på ett ganska omständligt vis mörda honom (han ska hoppa fallskärm över inbördeskrigets Spanien) 10 februari 1937 och i samband med det lämnar han landet. Han bli internerad av britterna och förs över till USA där han förser Roosevelt med mycket information under kriget. De träffas dock aldrig utan brevväxlar. Allt som allt (med reservation för en del självrättfärdigande) en intressant bok som ger många intima skildringar av Hitler innan han kom till makten. 

Die Welt von Gestern

 

Den femtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Die Welt von Gestern, Erinnerungen eines europäers” (1942) av Stefan Zweig. Denna självbiografiska klassiker, vilken jag läste på svenska under min mest Zweig-slukande period på nittiotalet, har på senare år fått en viss aktualitet i och med det mörknande politiska läget och den tilltagande förråelsen inom politiken. Zweig var en högt kultiverad människa som föddes i en judisk industrifamilj i Wien och han behövde egentligen inte jobba även om han senare kom att bli författare. Tyngdpunkten i framställningen ligger i beskrivningen av världen före 1914, överklassens Wien och även andra större städer. Livet för denna elit var dock inte problemfritt då man var inringad av en rad strikta regler för uppförande och mycket annat som bör ha verkat ganska kvävande. I andra avseenden var dock livet ytterst behagligt. Zweig skildrar den lätt ironiska, skeptiska och toleranta kulturen i Wien och betonar att det första tecknen på att saker börjar slå fel kom med nationalismens intåg. Han skildrar borgmästaren Lueger (förvisso en vältaglig person och en mild västanfläkt jämförd med de senare nazisterna) och den tysknationella rörelsen i Österrike med sin gapighet och våldsamhet. Allt detta var något helt främmande för den österrikiska och mångnationella överklassen. Zweig skildrar även sina kontakter med författare och konstnärer i exempelvis Frankrike, Belgien och England. Katastrofen sker 1914 och Zweig tillbringar kriget på ett ämbetsverk då han inte ansågs vapenför. 1917 flyr han dock detta och åker till Schweiz där han sammanstrålar med Romain Rolland och andra kulturpersonligheter från övriga Europa. De närvarande hävdar sin rätt att umgås fritt trots kriget och betonar en gemensam europeisk kultur. Det är allt som allt ganska gripande läsning. Våren 1919 återvänder Zweig dock till det söndetrasade Österrike och på väg in möter han lagom de siste kejsaren som lämnar landet med tåg. Tiden 1919 – 22 blir en märklig och svår tid för hela den nya republiken Österrike och Zweig tillbringar dessa år i Salzburg. En lycklig tid trots materiell knapphet. Han får dock med tiden stor framgång och blir ekonomiskt oberoende även på sitt författande innan hans (och andras) tillvaro raseras på grund av Hitler. Zweig lämnar dock Österrike redan då Dolfuss upprättar sin diktatur i februari 1934 och besöker därefter sitt hemland endast ett fåtal gånger, sista gången i november 1937. På håll ser han hur hans land besätts av nazisterna 13 mars 1938 och hur flyktingströmmarna ökar. Han bor då i Bath, England. Boken slutar med att Zweig, stående på ett myndighetskontor i staden 1 september 1939, får reda på krigsutbrottet och spår en än mer dyster framtid för Europa. Allt som allt en fantastisk memoarbok från en högt kultiverad människa som själv gick under inför barbariets anstormning. Zweig och hans andra hustru kom senare att flytta till Brasilien men bröts ned av exilen och tog sina liv 23 februari 1942. Dagen innan hade Zweig postat manuset till denna bok till sin förläggare.

Klocka utan visare

Den femtionde boken som jag har läst ut i år är ”Klockan utan visare” (1961) av Carson McCullers. Denna laddade roman med sina märkliga personer skildrar en liten stad i amerikanska södern 1953 – 54, precis innan förändringens vindar blåser in. Vi möter stadens starke man, den stockreaktionäre men på ytan fryntlige domaren Clane samt hans sonson Jester. Vi möter den dödssjuke apotekaren Mallone som dock inte är säker på om han verkligen ska dö. Vi möter den trotsige och högdragne svarte Sherman med de blå ögonen vilken ideligen funderar över vilka hans föräldrar var. Den av senilitet lätt angripne domaren anställer den något bildade Sherman som sin sekreterare och därefter följer en rad förvecklingar med en laddad kulmen mot slutet på boken. I grunden en nästan arketypisk skildring av södern under Jim Crow men dock med originella dialog och intressanta personligheter.

Christine

Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "Christine" (1983) av Stephen King. Det är åratal sedan jag läst den (eller sett filmen) och jag mindes nästan bara det grundläggande (elak bil) även om mycket förstås kom tillbaka när jag läste. King har en enastående förmåga att i sina romaner även få med repliker eller uttryck som fastnar och som man då kan minnas åratal senare (vilket jag insåg då jag visste att några av dessa repliker skulle komma medan jag läste om boken). Berättelsen utspelar sig 1978 - 79 då den töntige Arnold Cunningham, vara bäste vän Dennis är bokens berättare, blir besatt av en förfallen Plymouth Fury från 1958. Ägaren, en sluskig ex-soldat vid namn Roland LeBay, vill nästan inte skilja sig från sin ögonsten men det blir affär. Dennis tycker att Arnie blivit lurad av den gamle men denne sätter genast igång med att renovera för glatta livet. Hans mor, en självgod och hycklande akademiker, är inte särskilt lycklig då hon inte direkt vill se sin son gå in för att mecka med bilar. Därefter blir historien snabbt otäck och du kan inte sluta läsa. Klippte dessa 679 sidor på två dagar och utan stress. För er som inte läst den så rekommenderar jag varmt denna bladvändare och till er som läst den kan jag säga att den tål att läsa om. 

Aphrodite

Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Aphrodite" (1896) av Pierre Louÿs. Denne starkt estetiserande och idag närmast bortglömde franske författare skildrar här en intensiv kärlekshistoria i Alexandria mellan skulptören Demetrios och kurtisanen Chrysis, stadens skönaste kvinna. Uttråkad av män kräver Chrysis dock att Demetrios ska begå tre svåra brott för att han ska få henne och historien rör sig givetvis obevekligen mot ett tragiskt slut. Kom ut på svenska 1906 men i år nyöversattes den kompletta texten (alltså de delar som inte togs med tillsammans med den äldre översättning) av Hillevi Norburg på Alastor Press. En kulturgärning av stora mått och inte minst för alla vänner av dekadent litteratur kring förra sekelskiftet. 

Sömngångare III: 1918 - Huguenau eller sakligheten

Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Sömngångare III - 1918: Huguenau eller sakligheten" (1932) av Herman Broch. I den avslutande delen av denna trilogi förs de tidigare huvudpersonerna samman med den tredje. Huguenau, en elsassare, deserterar från första världskriget och kommer till en namnlös liten stad vid Mosel. Väl där möter han Esch, huvudperson i föregående bok, som nu blivit redaktör för ortens tidning samt stadskommendanten Pasenow, huvudperson i första boken. Kriget går mot sitt slut och alla känner att förändringar på eller annat vis kommer att ske. Det utspelar sig därefter ett laddat triangeldrama mellan de tre männen som får sin kulmen då oroligheter utbryter i staden mot krigsslutet i november 1918. Utöver de tre huvudpersonerna möter vi bland andra Gödericke, återuppstånden från de döda, den uttråkade advokatfrun Hanna Wendling samt barnet Marguerite (eventuellt oäkta dotter till Esch). Broch tar dock i lite för häftigt med sin teori om "värdenas upplösning" och insprängt i berättelsen är parallella berättelser samt en avslutande teoretisk exkurs om just värdenas upplösning som närmast ger intryck av akademiskt arbete. Detta drar ner boken lite och jag blir inte riktigt klok på hans teoretiska resonemang vilka jag inte märkte enormt mycket av i de två föregående verken. Dock i sig själv en laddad historia från slutet av första världskriget och på så vis läsvärd. 

Barbara oder die Frömmigkeit

 Den fyrtiosjätte romanen som jag har läst ut i år är "Barbara oder die Frömmigkeit" (1929) av Franz Werfel och det är sannerligen en av de mest storslagna och annorlunda romaner jag har läst på länge. Tyvärr finns romanen bara på tyska samt i en ganska svåråtkomlig engelsk översättning ("The Pure in Heart", 1934) men den är väl värd att läsa. I slutet av tjugotalet möter vi den stillsamme skeppsläkaren Ferdinand R på en kryssning. En av passagerarna, en manusförfattare, har i veckor iakttagit Ferdinand och fascinerats av hans ovanliga personlighet. Nu ser denne man hur Ferdinand vid skeppets för utför en märklig ritual där han släpper något i havet och därefter rullas Ferdinands historia upp i tillbakablickar. 

Dennes föds som son till en officerare, ofta kallad "översten", som gift sig med en yngre och rik kvinna. Ferdinand är tillgiven sin far och mor men hans stora glädje i livet är barnjungfrun Barbara (modellerad efter Werfels egen barnjungfru med samma förnamn). En rad omständigheter gör dock att Ferdinand förlorar sina föräldrar och hamnar hos en moster som mest vill ståta med att hon adopterat en släkting. Barbara följer dock med. Senare vandrar Ferdinand ut i livet och hamnar först på en kadettskola (vilket han hatar) och sedan på prästseminarium innan han även ger upp detta. Vännen Engländer hjälper honom dock därifrån och börjar finansiera en läkarutbildning för honom innan det stora kriget bryter ut 1914. Även här hamnar Ferdinand i en rad förvecklingar och Steidler, en plågoande från kadettskolan, skickar honom till det hopplösa frontavsnittet "Ferdinandowska III". 

Efter ytterligare turer följer bokens centrala parti, en över 300 sidor lång skildring av Wien under kejsardömets sista tid i augusti till november 1918. Han hamnar i café "Pelarsalen" och träffar där en enastående rad "kafépolitiker", romantiska revolutionärer och svärmare såsom sin gamle vän Roland Weiss (troligen ett porträtt av Egon Erwin Kisch) och Gebhart (porträtt av psykoanalystikern Otto Gross) samt Kracny, poeten som aldrig betalar och har alla sina dikter i huvudet. Ärlig som han är meddelar han sina överordnade att han deserterar men i det sönderfallande kejsardömet tar ingen notis om detta och Ferdinand dras i en virvel av märkliga händelser till den dag på republiken proklameras framför parlamentsbyggnaden 12 november 1918. Werfel var själv i Wien vid denna tid och har ingående och detaljerat skildrat stämningarna i staden under perioden. 

Därefter knyts säcken på ett fint vis ihop då vi får följa Ferdinands mer stillsamma liv efter kriget och ett par viktiga beslut. Allt som allt en oerhört imponerande och storslagen roman som jag länge kommer att bära med mig. 

Den okände soldaten

Den fyrtiofemte boken som jag har läst ut är "Den okände soldaten" (1965) av Jan Olof Olsson. Denna fantastiska skildring av första världskriget (som jag hade som kurslitteratur då jag läste historia) ger inte en heltäckande bild av kriget men gör nedslag i intressanta händelser och med särskilt stor fokus på personerna bakom konflikten. Exempelvis möter vi den unge och entusiastiske krigspoeten Rupert Brooke (död av febersjukdom redan i april 1915), marinofficerarna Beatty och Jellicoe i slaget vid Skagerack, Petain som räddar situationen vid Verdun, Lenin på hemresa till Ryssland, "firman" Hindenburg och Ludendorff, amiral Jack Pershing och många, många andra. Det är medryckande och intressant skrivet och JoLo har en enorm blick för just de där detaljerna eller för händelse och upplevelser som formade de människor som här skildras. Enorm läsvärd efter ännu 60 år. 

My Mission to Russia, vol. II

Den fyrtiofjärde boken som jag har läst ut i år är ”My Mission to Russia, vol. II” (1923) av Sir George Buchanan. Denna andra volym skildrar Buchanans tid i Ryssland 1916 – 17 och hans liv därefter, om än kort. Redan i februari 1916 försöker Buchanan vid en audiens hos tsaren få denne att anta en mer liberal kurs men inget händer. Han gör me familjen en resa på Krim i april och besöker bland andra furst Jusupov. I maj blir han hedersmedborgare i Moskva vilket berör honom djupt. Precis som kollegan och vännen Paleologue försöker han i augusti 1916 förgäves hindra att Sazonov avskedas som utrikesminister. Han litar i väldigt liten grad på efterträdaren Stürmer. I början av 1917, då läget är förtvivlat, går både Paleologue (7 januari 1917) och Sir George (12 januari 1917) på audiens hos tsaren och varnar honom för att det kan bli revolution. Sir George tas emot formellt i en sal och båda männen står upp under samtalet. Han skriver efteråt att han för första gången är nervös inför ett möte med den annars timide tsaren. Han ser därefter bara tsaren en gång till, på en konferens med Ententens medlemmar 3 februari 1917. Tsaren småpratar med honom och låtsas som ingenting. Medan Sir George är på semester i Finland i början av mars brakar allt samman. När han kommer åter till St Petersburg 11 mars är staden i fullt uppror och 15 abdikerar tsaren. I en ganska lång utläggning beskriver Sir George Nikolaj II:s regim som en utdragen grekisk tragedi. Han kommenterar även återkommande och bisarra rykten om att han själv varit med och startat revolutionen, något som medlemmar ur den ryska aristokratin hävdade ännu åratal senare. Paleologues hemresa i maj 1917 gör honom nerstämd och han får därefter istället hantera den energiske rustningsministern Albert Thomas som sköter franska ambassaden innan efterträdaren (som Sir George inte nämner en enda gång) kommer. Sir George upplever därefter den drastiska utvecklingen på håll: den sista ryska offensiven i juli, bolsjevikernas misslyckade kupp, regeringsombildningar, Stockholmskonferensen, Kornilovs kuppförsök, utropandet av en rysk republik 15 september samt oktoberrevolutionen 7 november 1917. Han träffar aldrig någon av bolsjevikledarna men växlar arga noter med Trotskij medan ordning mer och mer kollapsar. Soldater som ska vakta ambassaden blir redlösa och senare plundrar soldater källaren i Vinterpalatset med en orgie i supande som följd innan någon vattenfyller källaren och flera soldater drunknar. 18 december 1917 kollapsar han till följd av sjukdom och överansträngning och kallas så hem. En sista dämpad fest hålls på ambassaden 28 december 1917 och i en rörande scen tar han farväl av vännen, storfursten Nikolaj Michailovitj (som mördades av bolsjevikerna sommaren 1918) , som enligt rysk sed ger honom tre kyssar på kinden. 9 januari 1918 är Sir George i Haparanda och uttrycker sin glädje över att vara i ”ett civiliserat land”. Han träffar kronprins Gustav Adolf och dennes engelska hustru Margareth i Stockholm innan han far vidare mot Storbritannien. Han kommer till London 17 januari 1918 men får ett nytt sammanbrott och får länge vila. Därefter pläderar han kraftfullt för ingripande mot den bolsjevikernas regim men insatserna blir halvhjärtade och regimen överlever. I några korta noteringar skildrar han sin tid som ambassadör i Italien 1919 – 21 och sin hustrus död 25 april 1921. Han nämner även att han påbörjade dessa memoarer som ett sätt att bearbeta sorgen. Lite torrar än Paleologue men ändå mycket läsvärd skildring av den ryska överklassen och dess sista tid.

An Ambassador's Memoirs Vol. III

Den fyrtiotredje boken som jag har läst ut i år är ”An Ambassador's Memoir, vol. III” (1925) av Maurice Paleologue vilket är den avslutande delen i Paleologues dagboksskildringar från tiden i St Petersburg/Petrograd. Boken börjar olycksbådande med uppgifter om ryska soldatmyterier i Marseille och senare även strejker i Petrograd där trupperna verkar alltmer opålitliga. Saker och ting ställs på sin spets i november 1916 då soldater skjuter på polisen istället för demonstranter. Däremellan får vi skildringar av flera japanska diplomater, däribland ambassadör Motono vilken lämnar sin post för att bli utrikesminister. Parallellt med detta blir duman, med namn som Miljukov och furst Lvov, alltmer kritisk till regimen. Brittiske kollegan Sir George Buchanan prisas ofta, exempelvis med orden ”Jag känner ingen mer perfekt gentleman än Sir George”. Redan om morgonen 30 december 1916, då han väcks av sin betjänt, får Paleologue höra att Rasputin under natten troligen har mördats av prins Jusupov. Det säger kanske något om hur illa planerat mordet var att ”hela” Petrograd kände till dåden redan dagen efter. Det hela bli även helt bekräftat redan dagen därpå. Paleologue är oroad över utvecklingen i landet och begär en audiens hos tsaren 7 januari 1917 för att varna honom för revolution (Sir George gjorde samma sak 12 januari) och tsaren talar vänligt med honom men verkar obekymrad. Detta blir hans sista audiens och därefter ser han tsaren två gånger till, på en konferens med Ententen 3 februari och på avstånd som fången i Tsarskoje-Selos park 27 april. Överlag blir situationen alltmer alarmerande i början av året och ryska politiker är både dystra och skräckslagna. 6 mars 1917 är temperaturen -43 i Petrograd, folk köar efter mat och många fordon står stilla. Samtidigt som oroligheterna redan tagit fart från 8 mars håller en prinsessan Radziwill en stor bal på kvällen 11 mars, troligen den sista under tsarens tid. Paleologue ser därefter hur monarkin kollapsar oväntat snabbt och folk sviker tsaren, inklusive släktingar som hans kusin Kirill. 24 mars infinner sig ambassadörerna i ett stökigt palats, fullt med beväpnade soldater, för att formellt erkänna ”Provisoriska ryska regeringen” under furst Lvov. Det rapporteras om anarki i Helsingfors och att matroserna på Kronstadt vill utropa en egen stat. Paleologue överlägger med franska regeringen om han, med sina nära band till den nyss fallna regimen, borde kallas hem. Flera revolutionärer, såsom Lenin och Plekhanov, kommer hem. En fransk delegation under den energiske rustningsministern Albert Thomas anländer och träffar Kerenskij, vilken Paleologue riktigt bedömer som en tung person i den nya regeringen. Albert Thomas ger honom 25 april ett brev där han kallas hem. Sista dagarna blir vemodiga. I en anteckning 12 maj noterar han hur snabbt hans gamla vän- och ungängeskrets har skingrats efter revolutionen. Han lämnar Finlandsstationen 16 maj och går över gränsen mellan Torneå och Haparanda dagen därpå, med en klump i halsen. Flera gånger förutspår Paleologue i sina anteckningar att saker och ting kommer att bli värre i Ryssland och tyvärr fick han rätt. Trots det tragiska ämnet en enastående fin och mörkt romantiskt skildring av tsardömets sista tid. Den som bara vill läsa en skildring av Ryssland under första världskriget borde läsa Paleologue.

An Ambassador's Memoirs Vol. II

Den fyrtioandra boken som jag har läst ut i år är ”An Ambassador's Memoirs, vol. II” (1925) av Maurice Paleologue. I dagboksform fortsätter den siste franske ambassadören i tsarens Ryssland att skildra sina upplevelser med skarp blick. Boken börjar med sommaren 1915 då kriget går allt sämre och det förekommer oroligheter i Moskva med plundringar av tyskättade personers butiker, med mera. Den åldrige ministerpresidenten Goremykin vill avgå men hålls ännu kvar av tsaren som för övrigt själv, enligt ambassadören, ser sliten och åldrad ut numera. Den oduglige krigsministern Sukhomlinov får till sist sparken (och ställs inför rätta, både av tsarens regim och senare av provisoriska ryska regeringen) samtidigt som utrikesminister Sazonov rättframt vädjar: ”För guds skull, ge oss gevär!” Den militära krisen kulminerar i att ryska Polen helt och hållet evakueras. Tyskarna intar Warszawa 6 augusti. Paleologue noterar på håll hur illa judar behandlas av både ryssar och tyskar. Han gör många intressanta iakttagelser kring tsarparet, exempelvis hur ensamma och isolerade de är samt hur närmast spartanskt hovet är i sin enkelhet. En gestalt som lyfts fram utöver Rasputin är tsarinnans trogna vän Madam Vyrubova, vilken han flera gånger träffar på middagar med andra personer i de högre kretsarna. Nästan samtliga inblandade är svårt bekymrade så tsaren i september 1915 sparkar ÖB Nikolaj Nikolajevitj och övertar rollen själv (om än med general Alexejevitj som de facto ÖB). Den militära tillbakagången fortsätter dock när Litauen förloras och Bulgarien samtidigt ”sviker” sina slaviska brödrafolk genom att träda in i kriget på Centralmakternas sida. Paleologue reflekterar även över sig själv och är medveten om att han inte förstår det vanliga ryska folket då han i stort sett bara träffar överklassen. Själv undrar jag verkligen om han bara PRATADE då han ensam träffade flera av dessa enligt beskrivningen undersköna grevinnor och prinsessor (som ofta namnges med en initial)? I början av 1916 blir den tyskättade Stürmer regeringschef och Paleologue har inte många goda ord att säga om denne. Lite gemyt förekommer dock såsom när han ser journalfilmer från västfronten med tsaren. ”Vilka minnen vi delar, käre ambassadör” säger en sentimental Nikolaj II ett par dagar senare medan de röker tillsammans. Han hinner även träffa den unge Prokofiev på en middag och denne spelar några av sina verk. I maj tar Paleologue emot en fransk delegation med bland andra den socialistiske rustningsministern Albert Thomas vilken ser fram emot det närmast exotiska i att få träffa ”autokraten”. Denna del av hans framställning slutar i augusti 1916 vid den tid då Sazonov helt överraskande sparkas (trots att både Paleologue och Buchanan vädjar för honom i brev till tsaren) och Rumänien träder in i kriget på Ententens sida. Trots att jag känner till hur allt slutar är detta ändå andlöst spännande läsning och något av ett ödesdrama såsom Paleologue framställer det.

Memoirs 1915

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Memoirs 1915” (1930) av Raymond Poincaré. I princip handlar boken om första världskriget och hur presidenten leder ett belägrat land. Poincaré gör inspektioner och besök, ibland med politiker som Viviani och Millerand eller kung Albert av Belgien. 25 januari träffar han prins Jusupoff vilken han finner mycket underhållande och uppfriskande frispråkig. 3 februari möter han för första gången Lloyd George vilken han bedömer som mycket intelligent även om de inte kan tala direkt då Lloyd George inte kan franska och Poincaré inte kan engelska. Redan i februari detta år konstaterar flera personer i ansvarig ställning att kriget står och stampar (en ganska grotesk slutsats med tanke på att man sedan lät kriget pågå i 3 år och i nio månader till). Alsaces store son, Maurice Barrés, fladdrar förbi då presidenten ser hans patriotiska pjäs ”Colette Baudoche” 8 maj. En mycket ovanlig sak för Poincarés del är att han tar upp något som ingen annan politiker från samma tid tagit upp (så vitt jag noterat), nämligen hat riktat mot honom som människa. 17 maj kommenterar han regelbundna hatbrev som skickas till regeringen och då direkt riktade mot honom såsom ansvarig för kriget, med mera. 9 juli mordhotas han inför 14-julifirandet (inget händer). General Petain, Verduns senare räddare under 1916 och landsförrädare 1940, nämns 10 maj och 6 juli. Första gången för att han faktiskt genomfört en lyckad offensiv och har ordning på sina trupper och sedan för att han är realistisk i sin bedömning av kriget. I övrigt nämns ofta generalernas småskurenhet och envishet samt även gnisslande relationer med de brittiska militärerna, inte minst då det gäller att samordna de militära aktionerna. Vid denna tid noterar Poincaré hur Foch, den senare marskalken, gått från offensivt till mer defensivt tänkande och troligen då under intryck av de svåra förlusterna och de många misslyckade anfallen. I bakgrunden finns även det ständiga politiska käbblet (trots krig) och inte minst Viviani och Millerand får sina fiskar varma. Under årets 14 juli-firande är tanken att Rouget de Lisle (mannen som skrev ”Marseljäsen”) ska få sin aska förd till Pantheon men av formalistiska skäl (inget formellt beslut har kunnat tas) får hans stoft föras till invaliddomen så länge. Parallellt med de politiska kriserna i Frankrike noterar även presidenten den ökande oron i Ryssland (inte minst via rapporter från den av Poincaré högt uppskattade Paleologue) där duman kräver en ”ansvarig regering”. Som lite kuriosa kan nämnas att Poincaré 16 juli tar emot ”den socialistiske svenske parlamentsledamoten Branting” som för övrigt talar utmärkt franska. Branting talar om att hur Sverige kommer att stå fast vid sin neutralitet men att drottning Viktorias tyskvänlighet är ett problem. Han hoppas även på större autonomi för Finland. Det finns även rörande inslag som när presidenten 8 augusti träffar generalen Messimy som brister i gråt vid tanken på hur hans tappra ”chausseurs” slaktas ner i onödan då inga resultat uppnås. 2 september träffar Poincaré författaren Charles Maurras (också en senare landsförrädare) som är så gott som döv varvid han får höja rösten. Ett annat rörande möte är det med generalen Gouraud (7 september) som vill återuppta sin tjänstgöring trots ett dåligt ben och en förlorad arm efter granatexplosion. Presidenten brister själv i gråt vid en intensiv offensiv 25 september även om han själv inte vet exakt anledning därtill. Ammunitionsministern Albert Thomas (en färgstark person som senare dyker upp flera gånger i Paleologues memoarer) säger 30 september att ”kriget kan väl ändå inte pågå till nästa midsommar?” Ännu en general, Castelnau, förlorar 3 oktober en tredje son och tackar dagen därpå i ett återhållet telegram presidenten för visad sympati. I bakgrunden eviga problem med kriget i Dardanellerna och det vacklande Grekland där Saloniki besätts och sedan överges i turer som är så snåriga så att man som läsare har svårt följa med. 23 november noterar presidenten att ”hur republikansk jag än är så kan det ibland finnas fördelar med en militärdiktator...” Troligen är han ganska trött på generaler som klagar över ett och annat. Britternas ÖB Sir John French efterrträdes 18 december av Sir Douglas Haig som presidenten beskriver som ”elegantare, stiligare och med bättre manér än sin företrädare...” Föga kunde han förstås ana att Haig senare mest skulle bli ihågkommen som en av krigets mest okänsliga slaktare av soldater. 23 december är han trött och bekymrad över röran inom den brittiska regeringen (enligt rapporter från ambassadören Cambon) och dito röra i Ryssland. Han är tveksam till äventyren i Mellanöstern men menar att detta huvudsakligen är britternas projekt. 29 december demonstrera Haig gasmasker som sägs fungera bra under tyskarnas angrepp. Fransmännen har själva gjort flera misslyckade experiment med gas under året. I en sista rapport från Cambon detta år, 30 december, sägs att Asquith och Lloyd George vill sparka Kitchener (som dock ännu är populär) med utrikesminister Grey ”åldras snabbt”. Året slutar med andra ord allmänt dystert. Och här lämnar jag som läsare den duktige presidenten Poincaré eftersom jag inte fått tag i fler volymer av hans memoarer. Han är lite torr men dock inte en oäven skildrare av detta ödesdigra och för Frankrike så svåra år.

An Ambassador's Memoirs Vol. I

 Den fyrtionde boken som jag har läst ut i år är "An Ambassador's Memoirs" (1925) av Maurice Paleologue, den siste franska ambassadören i tsar-Ryssland. Den ytterst välformulerade diplomaten, som även var författare, har skrivit den kanske mest underhållande memoarbok av alla de jag har läst från första världskriget. Paleologue hade utmärkt känsla för detaljer, små anekdoter och att kunna fånga människor på kornet. Vi får redan i första kapitlet redan på lite om tsarens matvanor och flera anekdoter från president Poincarés besök i St Petersburg i juli 1914. En rörande scen är då Paleologue helt ensam får stå och konversera den helt utmattade tsarinnan vilken hade lidit sig igenom alla galamiddagar och liknande. Så fort Poincaré åkt skickar Österrike-Ungern den fatala noten och "svarta veckan" följer med sina febrila försök att förhindra krig (och vissa källor hävdar att Peleologue, som tydligen hatade Tyskland, fördröjde en rad uppgifter till franska regeringen för att skynda på utvecklingen mot krig) innan allt kollapsar de första dagarna i augusti 1914. Pourtales skildrar det höga känsloläget de där dagarna och hur man blir omfamnad av både tsaren, ÖB Nikolaj Nikolajevitj samt den annars så torre Sir George Buchanan. Både han själv och Sir George tycks ett tag i mitten av månaden nästan svärma för tsarismen men sedan vänder euforin snabbt och och med de blodiga förlusterna mot tyskarna, delvis en följd av försvarsminister Suchomlinovs inkompetens. De mer kallhamrade sidorna hos trion Ryssland, England och Frankrike skildras i samtal mellan Paleologue, Sir George och utrikesminister Sazonov där England och Frankrike först lovar bort Konstantinopel till Ryssland och de andra två lovar bort Egypten till Englans. Vid första audiensen med tsaren på månader, 21 november 1914, sitter de båda med en karta och spånar mer eller mindre om hur man ska stycka upp Turkiet, Österrike-Ungern och Tyskland. En del av vad de den kvällen diskuterade blev också verklighet 1918 - 19 men då utan rysk medverkan, ironiskt nog. Paleologue skildrar även hur krisen slår till i den ryska armén redan i december då ammunition och vapen tryter och defaitismen breder ut sig efter nyåret. Vid den här tiden träffar Paleologue även Rasputin, en man han finner både fascinerande och motbjudande. Under först halvan av 1915 ger Paleologue breda skildringar av det ryska samhället och boken slutar typiskt nog med att en miljonär, Putilov, i samtal med författaren 2 juni 1915 förutspår en blodig revolution i landet. Ytterligt välskrivet och medryckande läsning. 

Memoirs 1913 - 14

Den trettionionde boken som jag har läst ut i år är "The Memoirs of Raymond Poincare 1913 - 14" (1928) av Raymond Poincaré. Översättaren George Arthur påpekar att han kortat några internt franska angelägenheter vilka återges i kortversion. Här har man alltså slagit ihop två år och 1913 börjar med att han själv blir republikens president 18 februari 1913 varvid en ny regering får bildas under Barthou. Den hinner typiskt nog falla innan året är över och Viviani blir regeringschef. Mycket av året tas upp av diskussioner om förlängd värnplikt, Balkankrigen samt tyska provokationer. I början av 1914 exploderar den så kallade "Caillaux-skandalen" då makan till finansminister Caillaux skjuter ihjäl Le Figaros chefredaktör Gaston Calmette. Otroligt nog frikänns hon av rätten 28 juli 1914 då det anses att hon "försvarade sin mans heder". Vid det laget hade nationen dock fått annat att tänka på. Poincaré återger hela förloppet efter mordet på Franz Ferdinand men påpekar ständigt att han naturligtvis inget visste utan mest vill återge hur den blivande fienden agerade. Han åker därefter på besök till St Petersburg 20 - 24 juli 1914 och det är först då han själv är på havs, på väg till Sverige, som Österrike skickar sin not till Serbien. Situationen tillspetsas och det är kung Gustav V och svenska politiker som håller honom underrättad om händelseutvecklingen medan han genom sitt statsbesök. Därefter får han slopa besök i Danmark och Norge på grund av läget och återkommer till Frankrike 31 juli 1914. Han framstår därefter mest som en åskådare till skeendet och boken avslutas märkligt nog 4 augusti 1914, då de större makterna gått i krig med varandra. Intressant men ändå en smula torrt. 

Lost Splendour

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Lost Splendour" (1967) av furst Felix Jusupoff. Boken kom ursprungligen ut på franska under titeln "Avant l'Exile" men fick här den inte opassande titeln "Lost Splendour". För visst är det en närmast sagoliknande värld som den stormrike, ytlige och nöjeslystne men ändå inte osympatiske fursten skildrar. Visst finns en del lite unkna kommentarer om judar eller om kvinnors "natur" men annars är fursten som sagt en ganska underhållande om än inte särskilt djupsinning skildrare av den gamla ryska överklass som så snabbt kollapsade 1917. Hans släkts historia skildras och där finns givetvis en del udda figurer såsom den äldre kvinnliga släkting som eventuellt hade sin gamle älskares skelett i en kista. Det blir även en del skildringar av olika samhällsklasser då fursten trots allt ibland klädde ut sig (ofta till kvinna) och gav sig ut i folkdjupet. Lagom då han gifter sig med tsarens vackra systerdotter Irina bryter första världskriget ut och allt går överstyr. En stor del av boken ägnas förstås åt mordet på Rasputin, där fursten var gärningsman. Vi får en ingående skildring av Rasputin och hans maner samt den ödesdigra natten 29 december 1916 då Rasputin visade sig ytterligt svår att döda. Det inte alltför välplanerade dådet avslöjades snart och fursten skickades till Krim vilket underlättade för honom i realiteten. Förutom ett par avstickare norrut blev han sedan kvar på Krim tills evakueringen 1919 samtidigt som otaliga medlemmar av tsarfamiljen och andra han kände blev mördade av bolsjevikerna. En stark skildring av förgången och närmast osannolik värld som fick ett brått slut, inte utan anledning. 

Låt höra av dig, minne!

 Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Låt höra av dig, minne!" av Vladimir Nabokov. Denna självbiografi skildrar hans liv från det hans minns något för första gången (1903) till dess att han och hans familj lämnade Europa 1940. Det är en lite ovanlig självbiografi då den dels lyckas skildra ett väldigt händelselöst liv trots att författaren är med om omvälvande saker. Lite som om han bara förstrött noterar vad som sker kring honom eller inte vill göra något stort nummer av det. Och om det är det sistnämnda så slår väl Nabokov något slags rekord i oberördhet inför historiens omvälvningar då han tycks mer intresserad av fjärilar eller schackproblem. Därtill är det lite som om han tröttnar på slutet och hafsar igenom slutet samtidigt som boken då övergår till att direkt rikta sig till hans hustru ("när du och vårt barn bodde i..."). Den stora tyngdpunkten ligger sålunda på tiden i Ryssland med dess skildringar av de originella släktingarna och ett liv som sedan snabbt sopades bort efter 1917. De stora händelserna finns alltså bara i bakgrunden: de ryska revolutionerna, exilen, tiden i Tyskland och Hitlers maktövertagande samt flykten från Frankrike 1940. En mycket fin passage i boken är beskrivningen av faderns meningslösa död (skjuten på ett politiskt möte med exil-Ryssar i Berlin 1922) där han bara helt kort nämner vad som skedde men istället ger oss en lång berättelse om ett tillfälle där fadern KUNDE ha dött men inte gjorde det (en inställd duell) år 1912. Där släpper äntligen den så svale Nabokov fram lite av den smärta som han ändå bör ha burit med sig på grund av alla umbäranden som han annars närmast bagatelliserar. Dock en mycket originell självbiografi. 

They Were Divided

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är "They Were Divided" (1940) av Miklós Banffy. Detta är den avslutande delen av "Transylvanien-trilogin" och kanske även den starkaste boken av alla tre då det är så mycket som fint rundas av och som även klarnar för läsaren. Boken slutar som en förkastelsedom över den ungerska aristokratin (Banffys egen klass) och dess snäva intressen medan landet sakta men säkert drev iväg mot en storkonflikt. Huvudpersonen, Balint Abady, kan äntligen börja planera för bröllop med sin älskade Adrienne Uzdy men parallellt mörknar det på den internationella scenen med Balkankrigen och diplomatiska förvecklingar samtidigt som det politiska käbblet i Budapest rullar på. Parallellt med Abady skildras även hans kusin Laszlo Gyeroffys fortsatta väg nedför samhällsstegen. Denne bor nu i en liten stuga och lever på tjuvjakt medan han passas upp av en tonårig judisk flicka som i hemlighet älskar den avdankade adelsmannen. Starka drag av melodram men även en vacker och vemodig avslutning på ett verk som lärde mig mycket om regionen Transylvanien. 

My Mission to Russia, vol. 1

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "My Mission to Russia vol. 1" (1923) av Sir George Buchanan, mångårig diplomat och framför allt känd som Storbritanniens ambassadör i Ryssland under första världskriget. Han beskriver sina tidiga år i diplomatin redan på 1870-talet då han har glada stunder i Wien med jakt och baler. Därefter blir det perioder i Rom, Japan och åter Wien innan han hamnar i Darmstadt och i Berlin. Där träffar han på en middag 1901 min gamle känning, kansler von Bülow. Överlag finner Buchanan Berlin i början av 1900-talet som olidligt tråkigt men han körde sig förstås mest i de hårt reglerade hovkretsarna med sitt tunga ceremoniel. Han är därefter i Bulgarien där hans relation med fursten Ferdinand går lite upp och ned även om han som representant för sin regering ser till att stötta denne då han utropar sig till kung 1908. Vi får flera glimtar av Edward VII som han själv träffar sista gången i september 1909 innan kungen avlider efter blott nio år på tronen. 10 november 1910 utnämns Buchanan till ambassadör i Ryssland och anländer till landet i slutet av året. Relationerna med den ryska ledningen är till en början lite svajig då Persien just då är en idelig stötesten i de brittisk-ryska relationerna. Så sent som juni 1914 har Buchanan ett möte med tsaren om Persien innan kriget tar över allt annat. Han skildrar vänligt utrikesminister Sazonov och dennes ofta svåra position gentemot den ryska opinionen. Balkankrigen återges förstås och alla problem som följde på dessa. Därefter kommer krisen i juli 1914 då det blir ideliga sittningar med franska och ryska kollegor (president Poincaré under dennes besök 21 juli) och därefter med ambassadören Paleologue (som Buchanan genomgående betecknar som en god vän) och Sazonov. Vid ett tillfälle hjälper Buchanan själve tsaren med att formulera meningar på bra engelska i ett av de telegram han utväxlade med kusinen, Wilhelm II. Laddat beskriver han krigsubrottet, plundringen av den tyska ambassaden 4 augusti, den plötsliga entusiasmen inför tsaren samt de högtidliga mässorna "de där första underbara dagarna i augusti". Då han skildrar sina egna upplevelser mest så skildras kriget lite på avstånd. Hans hälsa sviktar dock och redan  1913 hade Sir Edward Grey erbjudit honom att avgå men han valde då att stanna och skulle förbli på sin post i flera år till. Första volymen rör sig fram till årsskiftet 1915/16 och Buchanan skildrar mycket som är bekant: den vacklande och lättledde men välvillige tsaren, den dominanta tsarinnan, alltmer odugliga ministrar och i bakgrunden Rasputin (som han själv dock aldrig träffade även om han beskriver hur kollegan Paleologue fick en björnkram av densamme). Buchanan betraktar Rasputin som något av skojare och dilettant men dock som en man med stor på sin förmåga (att exempelvis bota tsarevitj). I övrigt påpekar han att mycket nog skrivits av andra om Rasputin. Överlag underhållande och lättläst och med ett flertal av de där anekdoterna som jag tycker så mycket om då jag läser den här typen av böcker. 

Memoirs 1912

Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Memoirs 1912" (1926) av Raymond Poincaré, flerfaldig fransk regeringschef och republikens president 1913 - 20. På internet har jag hittat Poincarés memoarer för åren 1912 - 15 och bockar nu av dem. Just denna volym, den första, ägnar sig åt en del tillbakablickar och början av boken innehåller mycket om Marocko-krisen 1911 och avtalet med Tyskland 4 november 1911. Överlag blir det mycket om relationen till Tyskland och Poincaré drar igenom händelser som han själv inte upplevt (t.ex. Lord Haldanes uppdrag i Berlin våren 1912) och som jag kan utan och innan vilket blir lite tråkigt. Betydligt mer intressant (och anledningen till att jag läste honom) är när han skildrar mer interna franska angelägenheter. Han skildrar hastigt hur han träffar Gustav V i Cannes då man inviger statyer av drottning Viktoria och Edward VII. Det blir porträtt av kollegor som Briand, Caillaux, med flera. Skildringen av hans besök i S:t Petersburg 9 - 19 augusti 1912 är en av bokens höjdpunkter och vi får beskrivningar av tsaren och hans hov samt av tråkiga militärparader medan Poincaré tänker på de pågående Balkankrigen och mest vill hem. Han noterar att undantagstillstånd proklameras kring Kronstadts marinbas så fort han lämnat staden. Under besöket hinner han även träffa Sir George Buchanan, som jag läst parallellt med denna bok. Sista delen av boken skildrar nästan uteslutande Balkankrigen och stormakternas bemödanden att nå en lösning vilket inte är helt lätt med tanke på den röriga politiken och de snabbt skiftande allianserna på halvön. Givetvis mycket polemik mot tyska politiker angående det senare världskriget. 

Radetzkymarsch

Den trettiotredje boken som jag läst ut i år är "Radetzkymarsch" (1932) av Joseph Roth. Boken, som anses vara galiziern Roths mästerverk, skildrar Österrike-Ungerns sista tid sedd genom ögonen på den nyadlade familjen von Trotta und Siploje. Den förste i ätten, senare kallad "hjälten från Solferino", räddar livet på Franz Josef i nämnda slag och adlas. Detta medför en viss förvirring hos den medelålders mannen som känner sig illa till mods inför sin gamle far och många i sin omgivning. Hans son finner sig dock bättre till rätta då han är född in i adelskapet. Den tredje i ätten blir den överkänslige officeren Carl Joseph von Trotta som känner tyngden från sitt arv och som därtill ideligen råkar orsaka små katastrofer där han drar fram. En särskilt laddad passage skildrar von Trottas vänskap med den judiske arméläkaren Carl Demant och vad han ställer till med för denne. Vi följer därefter ätten till hösten 1916 samtidigt som det för flera bedömare står klart att den gamla Habsburg-monarkins dagar är räknade. Vackert och vemodigt även vid en omläsning många år senare. 

They Were Found Wanting

Den trettioandra boken som jag har läst ut i år är "They Were Found Wanting" (1937) av Miklos Banffy. Boken är i det närmaste en direkt fortsättning på första delen ("They Were Counted") och utspelar sig 1906 - 09. Greve Balint Abady och Adrienne Uzdy kämpar för att deras kärlekssaga ska få ett lyckligt slut men i bakgrunden finns Adriennes till synes alltmer galne man, greve Uzdy, som hon inte hur hon på ett enkelt sätt ska kunna skilja sig ifrån. Samtidigt går greve Abadys kusin, Laszlo Gyeroffy, mot sin undergång i en nedåtgående spiral av drickande och spelande på bykrogar sedan han stötts ut ur societeten i Budapest. Och i bakgrunden fortsätter det politiska käbblet i huvudstaden och bokens allsmäktige berättare (vars åsikter får antas vara Banffys egna) kritiserar öppet detta och hur man inte märker den större katastrof som är under uppsegling i och med rivaliteten på Balkan. Vackert och vemodigt och man påminns om att även de stenrika och till synes sorglösa aristokraterna i världen före 1914 också var människors med ungefär samma problem som vi andra, oavsett tid och plats. 

They Were Counted

 Den trettioförsta boken som jag har läst ut i år är "They Were Counted" (1934) av Miklos Banffy. Författaren, en förmögen ungersk adelsman som även var landets utrikesminister en kort tid på tjugotalet, skildrar i den första i en trilogy sin egen klass under åren före första världskriget. Romanen utspelar sig mestadels i Banffys och hans fiktiva huvudpersonens hemtrakt - Transylvanien - men även i Budapest och enstaka gånger i utlandet. En stor del av hans egen barn- och ungdom har inspirerat de personer som passerar revy i denna lättlästa och klassiskt episka berättelse. Huvudpersoner är två kusiner, grevarna Balint Abady och Laszlo Gyeroffy. Medan den första är idealistisk och menar att adelskap förpliktar så bränner den andre av pengar på champagne, spel och kvinnor. Båda kusinerna har olyckliga kärlekshistorier. För sent i livet inser greve Abady att han älskar sin granne, den redan gifta Adrienne Uzdy. Denna strålande skönhet är sexuellt frigid på grund av sin grymme man så kärleksparets relation blir egendomligt platonsk. Samtidigt suktar kusinen Lazslo efter den unga prinsdottern Julia men det faller på omgivningens intriger. Att han har stort stöd av sin trogna älskarinna Fanny berör honom föga. Boken utspelar sig 1905 och i bakgrunden finns Ungerns kamp för självstyre där verkliga och kända namn som Tisza och Andrassy passerar revy. Banffy, som upptäcktes först efter kommunismens fall och i och med att hans dotter översatte verket till engelska, har jämförts med stora berättare som Tolstoj och Dickens och även om berättelsen har drag av melodram så läste jag glatt igenom denna första tegelsten i trilogin. Något för alla och envar och inte minst ni som är road av lätt romantiska historiska skildringar. 

Sömngångare II: 1903 - Esch eller anarkin

 

Den trettionde boken som jag har läst ut i år är "Sömngångare II: 1903 - Esch eller anarkin" (1931) av Herman Broch. Inför arbetet med trilogin har författaren anfört ganska svårtillgängliga resonemang om hur han vill skildra övergången mellan senromantik och saklighet och även skildra ett slags sönderfall. Trots att jag läste med vaken blick så märker jag kanske inte av detta så otroligt mycket utan boken om den infallsrike, baksluge och ganska utsvävande Esch kan läsas som en vanlig roman, vare sig mer eller mindre. Det är hur som helst 1903 och bokhållaren August Esch från Luxemburg rör sig längs Rhen där han har flera bokhållarjobb eftersom han då och då får sparken på grund av sin vassa tunga. Han fixar ett jobb i Mannheim men samtidigt suktar han i Köln efter den barska krögarmadamen mor Hentjen, en 36-årig änka som håller sina mestadels manliga besökare kort. En av hans bekanta, en socialdemokrat, blir fängslad och den ibland rättrådige Esch skyller på Eduard Bertrand från föregående bok, vilken nu är direktör över ett stort företag i regionen. Utöver detta har Esch en rad märkliga projekt på gång såsom att investera i kvinnlig brottning men många av hans projekt går inte som tänkt. En i grunden allvarlig roman som på ytan dock är ganska rolig och underhållande medan man följer de många turerna i Eschs liv. 

Sömngångare I: 1888 - Pasenow eller romantiken

Den tjugonionde boken som jag har läst ut är "Sömngångare I: 1888 - Pasenow eller romantiken" (1930) av Hermann Broch. Romanen är den första i en trilogi som dels beskriver upplysningen av 1800-talets romantiska samhälle och vägen mot 1900-talets saklighet och parallellt även skildrar Tyskland från början till slutet av Wilhelm II:s regering. Utåt är boken i grunden en rätt enkel historia om junkern Joakim von Pasenow och hans bekymmer med kärlek och familj. Fadern är en tyrannisk militär av äldre sort och den enda som Pasenow vill anförtro sig till är vännen Bernhard som chockerande nog hoppat av det militära för att bli affärsman! Men vad för slags vän är Bernhard? Det är här det mer dunkla och komplexa i handlingen kommer in. På något vis förväntas Joakim gifta sig med grannflickan Elizabeth, en barons dotter, men han fastnar även för en mörkögd skönhet från Böhmen med dunkel bakgrund och det blir ganska många turer innan handlingen når sin kulmen. Kort men laddad roman med en hel del inre monolog. 
 

Undersåten

 

Den tjugoåttonde boken som jag har läst ut i år är "Undersåten" (1918) av Heinrich Mann (1871 - 1950), äldre bror till Thomas Mann. Heinrich Mann kom att skildra tre skikt i det tyska samhället i och med romanerna "Der Kopf" (överklassen), "Der Armen" (arbetarna) och så medelklassen i "Der Untertan" som två gånger om har översatts till svenska. Romanen var klar precis innan första världskriget men stoppades av censuren på grund av sin kritiska hållning till kejsaren och dennes alltför trogna undersåtar men kom till sist att ges ut efter sammanbrottet, i december 1918. Vid det laget var den att betrakta som en historisk roman eftersom den skildrade en epok som tagit slut månaden innan. Vi möter här fabrikören Diederich Hessling, uppfödd i den fiktiva småstaden Netzig, som efter en period i Berlin (där han skaffat sig ett par mensurärr och en mustasch som sin kejsare) återvänder hem för att ta över familjeföretaget efter sin avlidne far. I Berlin har Hessling även haft någon kärlekshistoria men har svikit den tilltänkta. En nyckelscen är även då Hessling ser kejsaren rida under ett upplopp och sedan sätter sig pladask i en vattenpöl framför sin monark som får ett gott skratt. "Vi har underkastelsen i blodet" säger berättarrösten medan Diederich och andra hurrar för kejsaren. Väl hemma i Netzig hamnar Hessling i ett politiskt triangeldrama med de konservativa eller kejsartrogna (till vilka han själv räknar sig), de frisinnade (representerade av familjen Buck, vars överhuvud dömdes till döden under revolutionen 1848) och socialdemokraterna (representerade av den sluge arbetsledaren Napoleon Fischer). De blir en rad intriger om exempelvis vem som ska representera orten i riksdagen samt om ett monument över kejsar Wilhelm I. Därefter ska Diederich hantera kärlekshistorier, sina egna och sina familjemedlemmars. Även om Hessling kan visa hyggliga sidor så är han ofta en inställsam opportunist som en läsare aldrig riktigt vet var man har. Allt som allt ger boken med sin svarta humor en förmodligen ganska god bild av den ibland hysteriska patriotism som rådde i Tyskland under andra riket och som gör boken både läsvärd och underhållande än idag. Stilistiskt skriver Heinrich Mann, som var påverkad av franska författare, stilistiskt betydligt enklare än sin bror. För den som är road av en jämförelse bröder emellan. 

25 years vol. I - II

 Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Twenty Five Years, vol. I" (1925) av Sir Edward Grey, senare Viscount Grey. Boken skildrar Greys tid på brittiska UD, först som undersekreterare 1892 - 95 och sedan som utrikesminister 1905 - 16. Det har tidigare sagts att Grey är en av de ärligaste skribenterna av alla som var inblandade i första världskriget och det märks. Det är en melankolisk och mycket reflekterande man som skrivit denna bok och han uppmanar ideligen läsaren att tänka själv och ifrågasätta det han säger, vilket jag sällan eller aldrig sett någon annan politiker göra i sina memoarer. Han skildrar tiden 1892 - 95 som en tid av "lära sig hantverket" och är väldigt ödmjuk. Han redogör senare för det politiska läget då han i december 1905 tillträder. En del personliga omständigheter beskrivs och som han själv säger kommer han inte kring det faktum att hans djupt älskade hustru avlider i en olycka i februari 1906 vilket skakade honom djupt och berövade honom inte bara en livskamrat utan hans främsta bollplank. Han skildrar senare relationerna till övriga stormakter och hur förbindelsen med Frankrike och Ryssland (samt Japan) förbättras medan försöken att få bättre relation med kejsardömet Tyskland ideligen stöter på patrull. Här återger Grey frikostigt korrespondens mellan honom och andra nyckelpersoner. Boken slutar med krisen i juli 1914 då Grey mest sitter vanmäktig i London sedan hans förslag till medling avvisats. Boken slutar 1 augusti 1914 då mycket tyder på att Storbritannien kommer dras in i konflikten. 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Twenty Five Years, vol. II" (1925) av Sir Edward Grey, senare Viscount Grey. Boken tar vid där den föregående slutar och börjar med att Storbritannien är i krig med Tyskland då 3 augusti övergår i 4:e. Han går därefter igenom en del av omständigheterna till krigsutbrottet men uppmanar åter läsaren att tänka kritiskt. Han skildrar därefter i huvudsak diplomatiska relationer under kriget, i synnerhet med USA. Rolig och lite rörande är episoden från före krig då Teddy Roosevelt i juni 1910 kommer till England för att "höra brittiska fåglar sjunga" och guidas i naturen av ingen mindre än naturmänniskan Grey själv. I övrigt blir Grey mindre personlig i bokens senare del och återger mest dessa eviga brev som han skickat och fått och hur relationerna till olika stater, vänner, fiender och neutrala, sett ut under åren till dess att han ganska brådstörtat avgår i samband med ministären Asquiths fall då han även behöver tänka på sin sviktande syn. Han gör där halt i sin framställning. Allt som allt dock en mycket uppfriskande och originell läsning i genren politiska memoarer då Grey är uppfriskande ärlig och hyggligt tendensfri jämfört med andra författare samt både ödmjuk och illusionslös. 

1914

 Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "1914" (1964) av Jan Olof Olsson (JoLo) som jag en gång köpte på bokrea och läste med stor behållning. Emellertid kan jag nu inte hitta mitt gamla exemplar så jag köpte istället originalutgåvan i de två delarna med undertiteln "Vårens oro" och "Sarajevo". JoLo skildrar här den närmaste tiden innan krigsutbrottet från hösten 1913 fram till kvällen 3 augusti 1914. Vi får här en fyllig skildring av ett splittrat Sverige där det jäste kring försvarsfrågan och ett antal handlingskraftiga personer till sist ordnade "bondetåget 1914" där ett antal bönder skulle förklara kung Gustav sin lojalitet i försvarsfrågan. Den politiska krisen, den sista där en svensk kung försökte hävda sin personliga åsikt, kulminerade med regeringen Staafs fall. Med detaljrikedom porträtterar JoLo flera av de inblandade: kungaparet, Manfred Björkkvist, Uno Nyblom, Sven Hedin, Carl Bennedich, med flera. Därefter skildras de olika nyckelspelarna i Europa i form av Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Ryssland och Österrike-Ungern. Den andra delen skildrar i detalj skälva attentatet i Sarajevo och dess förhistoria. Även här möter vi detaljerade skildringar av färgstarka aktörer från Serbien samt Bosnien och Hercegovina. Därefter följer "den svarta veckan" och de oändliga turerna mellan de inblandade innan kriget är ett faktum under loppet av ett par dagar, 1 - 3 augusti 1914. JoLo klär obarmhärtigt av de olika aktörerna och deras senare lögner men lägger även en stor vikt på det sjabbel som också spelade en roll vid katastrofen. Ännu många år senare måste jag säga att detta är och förblir den bästa skildring jag läst av första världskrigets utbrott. 

The Catastrophe

 Den tjugofjärde boken som jag har läst i år är ”The Catastrohe” (1927) av Alexander Kerenskij (1881 – 1970), en av de nyckelpersoner som försökte styra Ryssland mellan tsaren och Lenin (mars – november 1917). Kerenskij var advokat och länge den ende socialdemokraten i duman. Kuriöst nog hade han vuxit upp i samma trakt som Lenin och de båda familjerna kände varandra. Han börjar sitt ödesmättade drama med att han om morgonen 12 mars 1917 (27 februari enligt rysk kalender) väcks av beskedet om att duman upplösts och att soldatmyterier har brutit ut. Han skyndar sig till Tauriska palatset, där duman huserar, och konstaterar att den inte alls låtit sig upplösas utan istället bildat ett utskott samtidigt som högerns ledamöter slinker undan. Dagen blir full av aktiviteter och dagen där på säkras byggnaden av revolterande soldater från Volinskij-regementet som är beredda att skydda duman mot eventuella motaktioner från tsaren. Dessa visar sig dock obefintliga. Delar av regeringen, inklusive den hatade inrikesminister Protopopov, har redan flytt och sovjeter bildas av arbetare och soldater. Revolutionärerna har mer eller mindre säkrat huvudstaden om kvällen 13 mars. Dagen där på måste Kerenskij personligen rädda den nu avsatte krigsministern Sukhomlinov från en mobb. Torrt konstaterar han att flera av tsarens män låses in just för att de inte ska bli lynchade av rasande folkmassor. Kerenskij skriver att han knappt minns hur han själv blir utnämnd till justitieminister (men kanske är det sant då dagarna förmodligen var hektiska och surrealistiska). Han är redan kring 15 mars helt slut och sover den kvällen som en död. Han reflekterar om han ska delta i en sovjet eller i regeringen men väljer till sist regeringen även om han nominellt kvarstår i en sovjet ett tag. Tsaren abdikerar 15 mars och dagen därpå lyckas Kerenskij och flera andra från duman utan större problem förmå tsarens bror, storfurst Michail, att göra detsamma. Den provisoriska regeringen lämnar Tauriska palatset för gott 17 mars och sitter till juli i Marinskij-palatset. Om de där första dagarna konstaterar Kerenskij med rörelse att ”Det är i sådana ögonblick folk verkligen lever” och en senare läsare kan bara försöka föreställa sig upphetsningen och yran i samband med tsardömets fall och den närmaste tiden efter. Kerenskij ger en exposé av tiden innan och nämner hur han udda nog mötte Lenins syster på ett tåg vid krigsutbrottet. Dessa kapitel är dock bokens minst intressanta delar då han mest går igenom tsardömets tillstånd inom olika områden 1914 – 17. Exempelvis drabbas Ryssland långt svårare av krigsblockaden än Tyskland. Därefter återgår han till bokens ”nu” och beskriver snabba reformer med nya regeringen samt arméns tillstånd och den sista (och misslyckade) ryska offensiven sommaren 1917. Han träffar Lenin en enda gång, på en allsovjetisk kongress, kring 15 juni. Det är dock oklart om de ens växlar många ord. Trots uppryckning i armén så misslyckas alltså den sista offensiv och i samband med detta blir Kerenskij regeringsche trots att regeringens popularitet framöver stadigt sjunker. Han beskriver sina möten med den avsatte tsaren och dennes familj och hur familjen försvinner hur hans synfält då den skickas till Tobolsk i augusti 1917. Redan under hans tid vid makten försöker man sig på fredstrevare mot Österrike-Ungern men detta kommer av sig i och med bolsjevikernas kupp i november 1917. Ett antal personer gör febrilt motstånd men bolsjevikernas säkrar snabbt viktiga punkter och Kerenskij, nu helt övergiven och fast i Tsarskoje Selo, lyckas fly i en matros förklädnad. Just denna sista episod har jag länge trott var en skröna men här återger Kerenskij den själv. Boken slutar där även om jag ju vet att Kerenskij fick lämna Ryssland kort därpå och till sist dog i USA 1970. Det är bitvis andlöst spännande läsning trots att man vet hur det gick och även en skildring av en stor tragedi då Kerenskij skildrar vad som kunde ha blivit ett annat Ryssland men som inte tilläts få bli det. Mycket intressanta memoarer, allt som allt.