De nakna och de döda

 Den sjuttonde och artonde boken som jag har läst ut i år är Norman Mailers debutroman "De nakna och de döda" (1948) i två volymer. Boken mycket på den unge Mailers egna upplevelser i Stillahavskriget och gav honom ett stort genombrott för sin råa och realistiska men även ganska korthuggna stil, något inspirerad av Hemingway. Boken beskriver en episod där en avdelning under general Cummings landsätts på en atoll för att bekämpa japanerna där. De båda sidorna manövrerar länge med varandra innan det går till riktig strid och under tiden möter vi de landsatta männen: Croft, Wilson, Roth, Red, med flera, och i flera fall får vi deras liv innan kriget berättat för oss. Parallellt med soldaternas krig i djungeln följer vi den verbala kampen mellan general Cummings och hans adjutant Robert Hearn som till sist förnärmar generalen så mycket så att han skickar denne till en spaningspluton under den hårde Sam Croft. I grunden är hela historien ganska meningslös då männen strider om en liten ö och sprider död och förödelse över den men det är väl också poängen med boken. Dock ett inkännande och minnesvärt porträtt av de män som stred i Stilla havet och hur de var. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 164 – 81 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur berättaren, nu mer sugen på sällskapsliv, försöker bekräfta identiteten på den flicka han trott vara Madame d'Eporcheville. Han nyttjar åter Saint-Loups förbindelser men lyckas inte helt och hållet. Han får en artikel införd i Figaro och vältrar sig i den blygsamma framgången och funderar på att ägna sig åt litteraturen på allvar. Han besöker senare hertiginnan och träffar den unga flickan som visar sig heta De Forcheville men egentligen är Gilberte Swann med nytt efternamn. Berättaren skildrar hur hennes mor Odette efter Swanns död gifte om sig med en adelsman som även adopterade Giberte, som via ytterligare arv blivit mycket rik, så att hon skulle slippa ha ett judiskt efternamn. Det skildras även hur hertiginnan Guermantes efter Swanns död gradvis gett upp sitt motstånd mot att presenteras för Swanns dotter och nästan i förbifarten ger efter medan hon tar på sig ett par handskar.

The Poems of Ossian

 Den sextonde boken som jag har läst ut i år är ”The Works of Ossian” (1765) av James MacPherson. Verket är intressant på så vis att det i sina första versioner (1761 och 1763) påstods vara bearbetningar av den keltiske barden Ossian vars verk författaren hade upptäckt. Denne Ossian skulle alltså ha levt i den mytiska tiden efter romarnas reträtt på 400- och 500-talet e Kr. Senare visade det sig dock att de hela med all säkerhet var en förfalskning av MacPherson själv. Denne lyckades rentav få flera dåtida kritiker och forskare att delta med artiklar i förord till boken. Om man dock bara ser verket som en fiktiv svit av episka poem så är det läsvärt. MacPherson var uppenbarligen en man med livlig och målande fantasi och målade upp mörka och intensiva skildringar av strider mellan kelter och stammar från Europeiska fastlandet i olika varianter. Allt som allt väldigt målande, om än påhittat, och verket kom även att påverka den samtida litteraturen enormt och bidra till romantikens uppblomstring. Väl värt att läsa för alla som är roade av Kung Arthur-historier (även om han och hans riddare inte förekommer här men väl samma anda som den mytvärld Arthur med flera kom ur).

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bois de Boulogne. 

På sidan 140 – 64 i sjätte delen, ”Rymmerskan”; fortsätter berättaren att i olika varianter älta Albertine men det blir mer intressant då han vemodig är ute och går i Bois de Bologne (åter med diverse Albertine-minnen i huvudet) och där ser tre unga flickor som han blir intresserad av och följer efter i vagn. Det visar sig att de senare sökt hertiginnan och att en av den var dennas släkting, Madame d'Eporcheville. Berättaren förbereder sig nu för lite umgänge i sällskapslivet igen.

Den unge Werthers lidanden

 Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Den unge Werthers lidanden" (1774) av Johann Wolfgang von Goethe. Jag har läst boken någon gång under glada nittiotalet men mindes inte särskilt mycket av den. Jag var beredd på en klassiker som åldrats till praktpekoral men riktigt så illa var det inte. Det var inte riktigt som när jag satt och gapflabbade åt dialogen i ett av Strindbergs dramer ("Eld") som jag såg på TV utan att då veta vem som skrivit texten. Men å andra sidan lär jag heller inte sätta på mig en blå frack och skjuta mig såsom en del personer tydligen gjorde efter att ha läst denna bok från våren 1774 och några år framåt. Jag antar att "Werther" kan anses gripande med sin tids mått mätt och den tilltalade säkert i synnerhet alla unga och känsloladdade människor vid denna tid. I brevform följer vi här Werthers olyckliga kärlek till Lotte och därefter lite kompletterande information från människor kring Werther efter den laddade slutakten. Boken är mycket lättläst och för den som inte kan historien alltför mycket ska jag inte avslöja mer. Men var beredd på en viss överspändhet. 

Och så... dagens Proust! 

Och överspändheten fortsätter: På sidan 108 – 40 i sjätte delen, ”Rymmerskan”, skildras hur berättaren skickar hovmästaren Aimé ut på en rad uppdrag i trakten av Balbec och hur denne rapporterar tillbaka om hur Albertine tydligen förlustat sig med kvinnor på badinrättningar och även med tvätterskor. Berättaren blir förstås förkrossad och ägnar 32 självupptagna sidor åt att älta detta och hur han blivit bedragen men samtidigt ändå fått uppleva glada stunder med Albertine.

Upplysningstidens romantik

 Den trettonde och fjortonde boken som jag har läst ut i år är "Upplysningetidens romantik" I - II (1918 och 1920) av Martin Lamm. Detta lärda verk, som blivit en klassiker inom svensk litteraturhistoria, är en grundlig skildring av den svenska 1700-talslitteraturen och hur det genom nästan hela århundrandet fanns strömningar som pekade fram mot det tidiga 1800-talets romantik. Lamm gör här sitt bästa för att nyansera bilden av "det torra och förnuftiga" 1700-talet och under läsningens gång möter vi ingående 1700-talets främsta svenska författare. Ett ganska krävande verk men väl värt mödan. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Klosterkyrkan i Cerisy. 

På sidan 93 - 108 i sjätte delen, "Rymmerskan", deppar berättaren till den milda grad och tuggar i grund och botten om det som redan hänt i slutet av femte boken och början av denna och så tänker han på tiden i Balbec och på någon kyrka där. Det är ungefär allt.