Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Den unge Werthers lidanden" (1774) av Johann Wolfgang von Goethe. Jag har läst boken någon gång under glada nittiotalet men mindes inte särskilt mycket av den. Jag var beredd på en klassiker som åldrats till praktpekoral men riktigt så illa var det inte. Det var inte riktigt som när jag satt och gapflabbade åt dialogen i ett av Strindbergs dramer ("Eld") som jag såg på TV utan att då veta vem som skrivit texten. Men å andra sidan lär jag heller inte sätta på mig en blå frack och skjuta mig såsom en del personer tydligen gjorde efter att ha läst denna bok från våren 1774 och några år framåt. Jag antar att "Werther" kan anses gripande med sin tids mått mätt och den tilltalade säkert i synnerhet alla unga och känsloladdade människor vid denna tid. I brevform följer vi här Werthers olyckliga kärlek till Lotte och därefter lite kompletterande information från människor kring Werther efter den laddade slutakten. Boken är mycket lättläst och för den som inte kan historien alltför mycket ska jag inte avslöja mer. Men var beredd på en viss överspändhet.
Och så... dagens Proust!
Och överspändheten fortsätter: På sidan 108 – 40 i sjätte delen, ”Rymmerskan”, skildras hur berättaren skickar hovmästaren Aimé ut på en rad uppdrag i trakten av Balbec och hur denne rapporterar tillbaka om hur Albertine tydligen förlustat sig med kvinnor på badinrättningar och även med tvätterskor. Berättaren blir förstås förkrossad och ägnar 32 självupptagna sidor åt att älta detta och hur han blivit bedragen men samtidigt ändå fått uppleva glada stunder med Albertine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar