Tiberius

 

Den tjugoåttonde boken jag läst i år är den om Tiberius styre ur den romerske historikern Tacitus "Annales". Det råkar vara som så att det är denna del som klarat sig oskadd undan historiens härjningar. Trots att Tacitus lovar skriva "sine ira et studio" (utan vrede eller tendens) om en kejsare som han knappt själv minns så menar många att porträttet av Roms andre kejsare är dystert och svartmålande. I rent stilistisk mening är Tacitus dock en mästare och på så vis innebär detta storslagen läsning med sin skildring av ett klaustrofobiskt hov där senatorerna fjäskar inför en kejsare som inte ens är särdeles road av att inneha makten. Tidlöst och mäktigt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Wagnes "Siegfried" som Saint-Loup önskar få höra en bra version av efter kriget. 

På sidan sidan 53 – 76 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras åter stämningen under kriget och berättarens umgänge med sina gamla vänner Saint-Loup och Bloch. Den förre nämner att hertigparet ska skiljas. Bloch irriterar sig på överklassen och tror att Saint-Loup knappt kommer att vara ute i fält under kriget och en utvikning om klassmotsättningar följer innan lite av Francoises engagemang i kriget också skildras.