Den siste teaterdirektören

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Den siste teaterdirektören" (2024) av Johan Hilton, vilken är en biografi över Benny Fredriksson, skådespelare, regissör och mångårig chef på Stockholms stadsteater. Vi får berättelsen om Benny Fredrikssons liv men även berättelsen om hans död, med fokus på de kritiska månader 2017 som ledde till att han i mars 2018 tog sitt liv medan han följde med hustrun Anne Sofie von Otter på en turné till Nya Zeeland och Australien. 

Läsaren följer Fredriksson från födelsen 1959 via studier på teaterskola och en medelmåttig karriär som skådespelare varefter han sadlar om till att bli först regissör och sedan teaterchef. Detta sker tiden efter att han gift sig med sopranen von Otter och fått två barn med henne. Under mer än 15 år kommer Fredriksson att förknippas särskilt med Stockholms stadsteater där han har förmågan att balansera mellan krav på ekonomisk framgång och konstnärlig dito. Som chef hade han nog sina sidor men som senare konstaterades i en internutredning var aldrig det monster som han framställdes som i svallvågorna av Me Too-hösten 2017. 

På så vis blir det här även en bok om medias men även om enskilda människors ansvar. I boken nämns hur skådespelaren och Frediksson-vännen Ralf Carlsson försöker varna denne för att "de är ute efter dig" efter att två hyggligt kända skådespelerskor med ett horn i sidan till Fredriksson dragit igång en kampanj mot honom. Kampanjen lyckades även mer än väl och under några kritiska dagar i december 2017 tas Fredriksson närmast med överraskning och avgår som teaterchef, något han senare kommer att ångra. Som Hilton skildrar det är det dock fler personer som får ångra sig än djupare än Fredriksson. 

Mycket intressant och välskriven biografi om en stor kulturpersonlighet och hur omständigheterna störtade denne från en upphöjd position ned i djupaste förnedring. I bakgrunden får vi även stora delar av det moderna Sveriges teaterhistoria. 

Därvarns resa

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Därvarns resa" (1991) av Mats Wahl. Författaren, som föddes i Malmö 1945 och dog i Stockholm 2025, hann även tillbringa sin barndom i Slite och kanske var det åren på Gotland som gav honom idén till denna historiska vilken är tänkt att utspela sig på 1600-talet och utgångspunkt i "kutatavlan" i Fårö kyrkan. Den på Gotland berömda målningen skildrar hur ett antal män som jagade säl kom att driva till havs på ett isflak och hur de senare tog sig tillbaka helbrägda till Fårö. Huvudperson är den unge Jakob Thorbiörnsson, kallad "därvarn" (alltså "fördärvaren") eftersom han alltid tycks föra otur med sig. Med stor tvekan tar dock övriga Fåröbönder med sig honom på säljakten 1603 och därefter kommer "Därvarn", tillsammans med sin ungdomskärlek Kari, att bokstavligen ge sig ut på resa. Rappt och lättläst med bra dialog och öm kärlekshistoria mitt i det hela samt med fin tidsfärg. 

Kastanjemannen

Den femte boken som jag har läst ut i år är "Kastanjemannen" (2018) av Sören Sveistrup. Jag har redan sett en tv-version av deckaren på Netflix men ville ändå jämföra med själva romanen (och det finns en del smärre skillnader även om jag inte ska avslöja vilka). Trots 550 sidor läste jag ut boken på två dagar utan minsta motstånd. Polisen Thulin föses ihop med kollegan Hess, utkastad från Europol och betraktad som utbränd, i samband med ett brutalt kvinnomord i ett annars lugnt villaområde. På mordplatsen hittar man en så kallad "kastanjeman", en figur av tändstickor och kastanjer som danska barn tydligen brukar tillverka. Figuren dyker sedan upp på ytterligare mordplatser och det visar sig att det handlar om en historia med rötter långt tillbaka i tiden. Inte alltför originell men med intressanta personer och rysligt spännande handling, vilket väl är vad man kan förvänta sig av en deckare. Det finns tydligen en ny roman om Thulin och Hess och jag lär väl kasta mig över den vid tillfälle. Sveistrup är för övrigt även känd som manusförfattaren bakom serien "Brottet". 

Beide Sizilien

 Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "Beide Sizilien" (1942) av Alexander Lernet-Holenia. Boken, som skrevs under nazisternas ockupation av Österrike, bör utan problem ha passerat censuren då den är något av en deckare som utspelar sig nästan 20 år tidigare. Det är alltså det lugna Wien 1925, där vi möter några medlemmar av det nu upplösta dragonregementet "De båda Sicilien". Överste Rochonville och dottern Gabriell går på en stor fest hos några bekanta men mitt under festligheterna lyckas en av de övriga gästerna, en av Rochonvilles gamla kamrater från regementet, blir mördad i ett intilliggande sovrum. Det förekommer flera mystiska omständigheter kring mordet och polisen kommer ingenvart. Därefter råkar flera av de inblandade männen, som efter flera år träffas på den mördades begravning, ut för en rad märkliga och bisarra händelser och under berättelsens gång är det många turer kring vem som faktiskt är vem. I en kaotisk värld, strax efter ett världskriget med sina många "displaced persons", har det bara varit alltför lätt att anta en annan persons identitet vilket läsaren blir varse. Spännande och fascinerande och samtidigt även lite vemodiga skildringar av den nu deklasserade ex-adeln i tjugotalets Österrike.