Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Den siste teaterdirektören" (2024) av Johan Hilton, vilken är en biografi över Benny Fredriksson, skådespelare, regissör och mångårig chef på Stockholms stadsteater. Vi får berättelsen om Benny Fredrikssons liv men även berättelsen om hans död, med fokus på de kritiska månader 2017 som ledde till att han i mars 2018 tog sitt liv medan han följde med hustrun Anne Sofie von Otter på en turné till Nya Zeeland och Australien.
Läsaren följer Fredriksson från födelsen 1959 via studier på teaterskola och en medelmåttig karriär som skådespelare varefter han sadlar om till att bli först regissör och sedan teaterchef. Detta sker tiden efter att han gift sig med sopranen von Otter och fått två barn med henne. Under mer än 15 år kommer Fredriksson att förknippas särskilt med Stockholms stadsteater där han har förmågan att balansera mellan krav på ekonomisk framgång och konstnärlig dito. Som chef hade han nog sina sidor men som senare konstaterades i en internutredning var aldrig det monster som han framställdes som i svallvågorna av Me Too-hösten 2017.
På så vis blir det här även en bok om medias men även om enskilda människors ansvar. I boken nämns hur skådespelaren och Frediksson-vännen Ralf Carlsson försöker varna denne för att "de är ute efter dig" efter att två hyggligt kända skådespelerskor med ett horn i sidan till Fredriksson dragit igång en kampanj mot honom. Kampanjen lyckades även mer än väl och under några kritiska dagar i december 2017 tas Fredriksson närmast med överraskning och avgår som teaterchef, något han senare kommer att ångra. Som Hilton skildrar det är det dock fler personer som får ångra sig än djupare än Fredriksson.
Mycket intressant och välskriven biografi om en stor kulturpersonlighet och hur omständigheterna störtade denne från en upphöjd position ned i djupaste förnedring. I bakgrunden får vi även stora delar av det moderna Sveriges teaterhistoria.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar