Den sextioåttonde boken jag har läst ut i år är "Hans Fallada - En biografi" (2017) av Peter Walther. Författaren, som är germanist, har grundligt kartlagt författaren Hans Falladas (1893 - 1947) korta men ganska händelserika leverne. Rudolf Ditzen, som han egentligen hette, fick tidigt psykiska problem och en första kris kom vid en misslyckad självmordspakt med en skolkamrat 1911. Ditzen lyckades döda sin kamrat men blev själv bara skadad och togs in på mentalsjukhuset, det första av många han skulle stifta bekantskap med. Under slutet av första världskriget blev han morfinist och kom även att dricka en del. Han blev dock lantbrukselev och kom att skickligt sköta ekonomin på flera gods men dömdes även för förskingring och fick fängelse (pengarna gick till droger). Vid ett tillfälle såg han dock avsiktligt till att åka in i fängelse för att det var enklaste sättet att bli drogfri på. Lyckan vände i skiftet 20-/30-tal då han började med journalistik och tog sig namnet "Hans Fallada" som författare. Ett stort genombrott, även internationellt, fick han 1932 med "Hur ska det gå för Pinnebergs?" ("Kleiner Mann, Was Nun?") och pengarna strömmade in. Fallada köpte en liten gård och levde tidvis lycklig där med fru och två barn. Han valde att stanna kvar i Tyskland under nazisterna för att han helt enkelt inte ville lämna sitt land plus att han inte stod under omedelbar fara även om han i ett farsartat ögonblick arresterades av Gestapo 1933 för "mordplaner mot Hitler". Detta på grund av ett bisarrt missförstånd som ledde till två dagar i häkte innan han kom ut. Dock plågades han under trettiotalet återkommande av depressioner och återfall i drogträsket och åkte in och ut på anstalter där han dock kunde komma och gå lite som han ville. Även om han fick göra sina böcker mer menlösa så blommade han upp igen under sina sista tio år då han skrev "Varg bland vargar" (1937) och senare "På livstid" (1944) och "Ensam i Berlin" (1946, hans sista bok. Precis efter kriget lyckades Fallada framgångsrikt etablera sig i östra Berlin och kanske hade han blivit en uppburen författare i DDR om nu inte hans hälsa till sist gav vika varvid han avled 5 februari 1947, lika fysiskt nedgången som någonsin en Joseph Roth eller Hjalmar Bergman. Allt som allt en gedigen biografi om en mycket spännande författare. Hans böcker, om de små människorna som lekbollar i tillvarons ström, är ännu väl värda att läsa.
