Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik

 

Den trettonde boken som jag har läst ut i år är en volym av Hjalmar Bergmans samlade skrifter med titeln "Snödropparna, Marionettspel och annan dramatik" (1953). Boken innehåller fem dramer författare mellan 1908 och 1917 där några har dunkel tillkomsthistoria. "Eva" och "Snödropparna" skrev cirka 1908 och 1911, respektive, och ansågs som förlorade men hittades sedan 1952 - 53, bara strax innan den aktuella volymen publicerades. "Eva" är en kärlekskomedi med lite mörka undertoner medan "Snödropparna" däremot är ett helt igenom tragiskt familjedrama. "Parisina" (cirka 1908) utspelar sig som många andra av Hjalmar Bergmans tidiga verk i renässansens Italien och vi möter här verkliga personer i form av markgreven Niccolo d'Este av Ferranta samt dennes gemål Parisina som i sin tur förälskar sig i styvsonen Ugo. Detta verk uppfördes första gången på Dramaten 1915. "Lönngången" (1912) är också ett mörkt familjedrama där en kriminalgåta, ett 25 år gammalt dödsfall, såtr i centrum för handlingen. "Fusk" (omkring 1915) är däremot ett lättsamt lustspel med många förvecklingar som utspelar sig sommaren 1915. Huvudverket i denna volym bör vara trilogin "Marionettspel" med pjäserna "Dödens Arlekin", "Skuggan" och "Herr Sleeman kommer", samtliga ganska mörka. "Dödens Arlekin" skildrar spelet kring en mäktig mans dödsbädd och det vacuum som uppstår då en sådan person försvinner. "Skuggan" skildrar ett bröllop med tragiska förvecklingar liksom på ett vis även "Herr Sleeman kommer", där en sjuklig gammal man vill gifta sig med en ung flicka. En del av verken är ibland dunkelt berättade och mindre genomarbetade men det märks att Bergman börjar hitta formen mot slutet av 10-talet, parallellt med att han skrev "Komedier i Bergslagen". 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Chateau des Ducs de Bretagne. 

På sidan 293 - 303 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur berättaren fortsatt drömmer och Mademoiselle de Sermaria och promenader kring familjens slott, umgänget i matsalen beskrivs åter liksom den goda relationen mellan advokatsamfundets ordförande och hovmästaren Aimé. Till familjens olycka blir Francoise god vän med halva personalen och vill därmed inte störa dem då familjen behöver exempelvis varmt vatten. Ett plötsligt möte mellan berättarens mormor och markisinnan de Villeparisis leder till livligt umgänge. Francoises märkliga inställning till adeln beskrivs.