Dietrich Eckarts onda öga

 

Den trettiosjätte boken som jag har läst ut i år är ”Dietrich Eckarts onda öga” (2009) av Per Landin. Författaren, som är filosofie doktor i tyska och väl förtrogen med Tyskands historia skildrar här i essäform sju personer som bidrog till nazismens framväxt men som idag är bortglömda, mer eller mindre. Essäerna går för övrigt utmärkt att läsa fristående för den som så önskar. Vi möter här som förste man Gustav Frenssen (1863 – 1945), populär hembygdsförfattare och ofta påtänkt för Nobelpriser vilken småningom övergav sin mer sociala hållning och blev i det närmaste rånazist under sin sista tid, något som även fördärvade hans rykte. Den en gång storsäljande författaren, vars hem Landin besöker i sin forskning, är idag ganska bortglömd. Nummer två är Moeller van den Bruck, en särling som hann ge ut en bok med titeln ”Det tredje riket” (1923) innan han två år senare jagade en kula genom sitt huvud under vistelse på mentalsjukhus. Den tredje mannen är enligt mitt tycke också den mest intressante. Ernst von Salomon (1902 – 72) var den unge kadetten och adelsmannen som precis var för ung för att delta i världskriget men som såg sin värld kollapsa 1918. Förbittrad deltog han istället i omfattande strider såsom frikårsmedlem (framför allt i Baltikum) samt deltog i mordet på Walter Rathenau 1922. Efter flera år i fängelse blev han författare och avstod i stort sett från politiska aktioner. Intressant nog blev han under sextiotalet bekant med Ulrike Meinhof och hann även se hur denna blev terrorist och fängslades precis innan han själv dog. Ernst Julius Jung (1894 - 1934) var en ärlig konservativ som skrev det sista tal som under tredje riket hölls mot regimen 1934 (han var talskrivare åt Franz von Papen) och för det mördades han under dunkla former i samband med ”de långa knivarnas natt” 30 juni 1934. Dietrich Eckart (1868 – 1923) var författaren, med mera, som på allvar upptäckte Hitler och marknadsförde honom. I en scen i boken ”Ludendorff och Kapp i Sverige” skildras hur Hitler står bredvid Eckart då de möter Kapp på väg från regeringskansliet utan att männen växlar ett ord med varandra. Eckart var något på väg ut ur Hitlers inre krets då han lämpligt nog dog av vällevnad. Oswald Spengler (1880 – 1936) är i mina ögon något malplacerad i sammanhanget då han för min del inte är vad man kan kalla ”bortglömd” och under min egen historieutbildning läste jag med god behållning hans magnum opus, ”Västerlandets undergång” (1918). Här skildras även den komiska kontrasten mellan den utåt hårde och outgrundlige filosofen och den privat så ensamme, blyge och självömkande privatmannen. Sist möter vi författaren Hans Grimms (1876 – 1959) vilken blev känd för kolonialeposet ”Folk utan rum” (1926) som skildrar tyskarnas äventyr i Afrika. Grimms var allt annat än opportunist. Han bodde i Tyskland och kritiserade regimen medan Hitler styrde men började istället försvara den efter 1945. Precis som von Salomon hade Grimms en koppling till Baader-Meinhof då han blev god vän med den unga Gudrun Ensslin även om han var död långt innan hon blev känd för tyska folket. Ensslin blev dock svärdotter till Grimms och i en bihistoria skildras även Grimms barn och barnbarn. Överlag en mycket intressant bok där några figurer var tidigare bekanta men där jag även lärde mig en del nytt samt fick ytterligare lästips.

Den trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”Filmnoveller” (1958) av Hjalmar Bergman. Detta är mindre betydande verk som skrev som just filmmanus och inga personer från Wadköpings universum finns här med. Vet heller ej om några av verken ens blev film.

Den trettioåttonde boken som jag har läst ut i år är ”Sagor/Nya Sagor 1919 – 27” (1954) av Hjalmar Bergman. Det är ungdomsberättelser med en klang av Oscar Wilde som utspelar sig i vitt skilda miljöer.

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Karikatyr av Alfred Dreyfus under Dreyfysaffären. 

På sidan 150 – 166 i tredje delen, ”Kring Guermantes”, skildras hur berättaren är på väg att lämna Saint-Loups regmenete men inte hinner säga adjö till sin vän, som är ute på en biltur. Två av hans kamrater kommenterar hans byxor, gjorda av ”officerstyg”. Berättaren återvänder och skildrar en återföreningsscen med sin mormor. Han är sorgsen över att Madame de Guermantes inte har bjudit in honom. Saint-Loups försöker trösta honom med att istället vilja bjuda hem honom till en av sina kusiner, en hertiginna. Francoises dotter, som fått smak för Parislivet, fladdrar förbi. Jupien är kylig då berättaren återvänder till Paris men denne vet inte varför. Hans far beskriver hur de Norpois yttrat sig fördelaktigt om hertige de Guermantes och Madame de Villeparisis, hertigens moster. Fadern tycker berättaren borde besöka dem för att träffa intressanta människor. Slutligen beskriva hur Madame Sazerat, som berättarens föräldrar umgås med av artighet ehuru de finner henne otroligt tråkigt, plötsligt bemött föräldrarna med påtaglig kyla. Orsaken är att hon är Dreyfusard medan berättarens föräldrar inte är det.