Den första bok som jag har läst ut i år är ”Casanova's Chinese Restaurant” (1960) av Anthony Powell. Boken är den femte i sviten ”A Dance to the Music of Time” och hoppar inledningsvis en smula i kronologin. Berättelsen börjar med att Jenkins och vännen Moreland, en kompositör, vemodigt betraktar en utbombad restaurang under blitzen för att därefter röra sig tillbaka till cirka 1928 – 29 då berättaren tillsammans med den nu döde Mr Deacon träffar Moreland för första gången. Ytterligare personer som Jenkins lär känna är kritikern Maclintick, musikern Carolo och dansören Chandler. Berättelsen rör sig därefter till mitten av trettiotalet under vilken era resten av berättelsen utspelar sig. Jenkins rör sig i teatersalonger och på släktmiddagar och träffar åter på sin gamle skolkamrat Widmerpool under ett besök på sjukhus. En central gestalt i berättelsen är den undergångsdömde Maclintick och dennes olyckliga äktenskap. Den mest rörande scenen i hela berättelsen är då Stringham's mor, Mrs Foxe, ger en fest till Morelandes ära och Stringham själv, egentligen i en form av husarrest under uppsyn av moderns sekreterare Ms Weedon, anländer i ganska eländigt tillstånd. Efter att Stringham rört sig i salongen och vältagligt konverserat ett antal gäster ser hans mor och styvfar till att han eskorteras därifrån av den tillkallade Ms Weedon. En sista urladdning i berättelsen följer i samband med att Maclinticks äktenskap kollapsar. Överlag en stark bok med flera gripande personer och scener och där musik och undergång är viktiga teman.
Och så... dagens Proust!
.jpg)
Ovan: Publiken slåss på premiären av Victor Hugos ”Hernani” (1830), ett verk som nämns i denna del av boken.
På sidan 511 – 526 i tredje delen ”Kring Guermantes” följer en avrudning av de undantag som Guermanterna tar emot. Därefter talas om hertigparets förmåga att göra sig lustiga över folk och om en vits som hertiginnan berättat om sin svåger Charlus. Just denna vits blir känd som ”Orianes senaste”. Deras släkting, furstinnan d'Épinay skildras, och hur hertigparet med sin höghet har en förmåga att från furstinnans salong skrämma bort folk som denna är glad att bli av med innan hertigparet anländer. Det talas om konkurrensen mellan Guermantes och Courvoisier och varför de senare inte lyckas glänsa tillräckligt mycket i societeten vilket mest beror på brist på fantasi. En komisk bal hos en av dessa släktingar skildras där prinsessan Mathilde är hedersgäst och värdinnan därför bara har vågat bjudit otroligt tråkiga bonapartister. Till sist skildras hur den konstnärliga smaken i salongerna ändras beroende på nycker från exempelvis hertigparet som i sällskapslivet kompletterar varandra utmärkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar