Den andra bok som jag har läst ut i år är "The Kindly Ones" (1962) av Anthony Powell, den sjätte boken i sviten "A Dance to the Music of Time". Berättelsen utspelar sig 1914 och 1938 - 39. På ett väldigt elegant vis skildrar Powell känslan inför krigsutbrottet 1939 genom att återvända till sin barndom, sommaren 1914, då han och hans familj bor på den avlägsna egendomen Stonehurst där berättaren Jenkins och ett antal andra militärbarn får privatundervisning. Centralt i berättelsen är en kammarjungfrus stillsamma sammanbrott till följd av en kombination av olycklig kärlek (till husets kock) och förekomsten av ett spöke som endast hon själv kan se. Utanför i markerna springer den mystiske sektledaren Dr Trelawney omkring med sina anhängare i märkliga riter. "The Kindly Ones" anspelar på grekernas benämning på furierna, i ett försök att blidka dessa hämndens gudinnor. Efter en långsam skildring av sommaren 1914 avslutar Powell med att på två eller tre rader brutalt nämna att papporna till alla barn i den lilla privatklassen förutom hans egen blev dödade i det påföljande kriget. Berättelsen återvänder till senhösten 1938 där Jenkins och vännen Moreland med fruar bjuds in till en middag med industrimannen Magnus Donner. Den blöta tillställningen kulminerar i en fotosession där de sju dödssynderna avbildas och Peter Temples fru får ett sammanbrott. Romanens sista del utspelar sig 1939. Farbror Giles har sista gång ställt till med trassel för familjen genom att dö på det kusthotell som drivs av den lätt åldrade Albert, familjens kock 1914. Jenkins skickas av sin far dit för att ombesörja begravning och andra åtgärder. Under vistelsen träffar han Bob Duport, en gång gift med Jenkins (hemliga) kärlek Jean Templer. Duport, som inte har en aning om att han talar med en av sin hustrus älskare, avslöar mer om ex-fruns kärleksliv än Jenkins vill veta... I en bisarr episod måste Jenkins och Duport sedan hjälpa den sjuklige och åldrade Dr Trelawney, som också bor på hotellet. Boken avslutas med krigsutbrottet och att Jenkins hos makarna Jeavons träffar Moreland, som övergivits av sin hustru och fått tillfälligt boende hos de godjärtade Molly och Ted. Detta är kanske en av de absolut starkaste och mest förtätade romanerna i hela sviten med sin skildring av upptakten till två världskrig.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Emile Zola (1840 - 1902), av hertiginnan de Guermantes benämnd som "dynghögens Homeros".
På sidan 526 - 69 i tredje delen, "Kring Guermantes", gör berättaren jämförelser mellan Guermantes-kretsen och politiska församlingar. Hertiginnans nycker i sällskapslivet, som lätt bildar mode, skildras. Därefter följer en lång utläggning om hertigens älskarinnor och hustruns attityder till dessa. När dessa blivit ointressanta tenderar hertigen av lämpa av dem i hustruns salong där de lätt blir föremål för interna skämt mellan makarna. En länge middag skildras och makarna gör sig ofta lustiga över andra människor, inte minst olika släktingar. En längre diskussion om konst och litteratur följer och exempelvis Victor Hugo, Emile Zola samt Elstir avhandlas. Berättaren möter en av hertigens gamla älskarinnor, Madame d'Arpajon och hertiginnan klagar tyst över hur denna tråkar ut henne. Mot slutet talar hertigparet och släktingarna Charlus och Saint-Loup och berättaren återger en anekdot där Bloch gör en slät figur inför en Madame de Rothschild. Berättaren börjar på slutet av denna episod tänka på avfärden inför sin möte med Charlus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar