Into the Void

 Den nittonde boken som jag har läst ut i år är "Into the Void" (2023) av Terence "Geezer" Butler. Eftersom jag tidigare läst självbiografier av Black Sabbath-sångaren Ozzy Osbourne och Black Sabbath-gitarristen Tony Iommi så köpte jag givetvis ganska omgående Black Sabbath-basisten Geezer Butlers memoarer (har inte hört om trummisen Bill Ward planerar att ut något) för att liksom göra en jämförelse men även för att lära mig lite mer om mannen ifråga. Butler var trots allt textförfattaren i bandet och har alltså, mer endast smärre assistans från övriga medlemmar, skrivit texter till "Paranoid", "Iron Main", "Children of the Grave" och ytterligare antal tidiga hårdrocksklassiker. 

Annars skiljer sig hans uppväxt inte nämnvärt från Ozzys eller Tonys även om hans föräldrar kanske är lite mer "normala", lågmälda arbetare som ville sköta sitt och göra rätt för sig i livet. Butler fick dock gå i en så kallad "Grammar School" och var den av de fyra medlemmarna som hade högst formell bildning (och därmed även betraktad som "the clever one") av sina tre medmusikanter. Det blir lite anekdoter om barndomen, om hans fantasifulla natur, religionen, favoritlaget Aston Villa och mycket annat. Slutligen halkar han i mitten av sextiotalet in på musiken och tillsammans med en ny bekant, Ozzy Osbourne, bildar han ett band med två personer som känner varandra sedan tidigare, Tony Iommi och Bill Ward. 

Att kalla de fyra "barndomsvänner" vore därmed lite för mycket sagt men "ungdomsvänner" fungerar bra utöver det faktum att Ozzy och Iommi faktiskt hade gått i skola samtidigt och att Tony brukade trakassera Ozzy på olika vis. Naturligtvis är Geezers berättelse väldigt lik den som Ozzy och Tony gett. Med andra ord blir det skildring av Tonys korta avhopp till Jethro Tull och om hans återkomst, om namnbytena från Polka Dot Band till Earth till Black Sabbath. Vidare om debuten som spelades in på två dagar och hur skivbolaget delvis var ansvariga för bandets mörka image. Vi får läsa om det osannolika genombrottet med "Paranoid", om fortsatta framgångar, om den kokainindränkta inspelningen av "Vol 4" och inspelningen av "Sabbath Bloody Sabbath" i ett hemsökt slott, samt om den kämpiga perioden med "Sabotage", bandets sista helgjutna skiva, parallellt med juridiska tvister med kreativa och bedrägliga managers. 

Den snabba nedgångsperioden följer och även om Geezer kanske är lite mer redig än de andra tre medlemmarna så hymlarna han inte om att det ibland blev mycket supande och en hel del droger på turnéer och liknande. Efter att hans första äktenskap fallit sönder träffade han 1979 den kvinna som han vid bokens utgivning ännu var gift med, en anmärkningsvärt stabil relation för en rockstjärna. Det röriga åttiotalet skildras lite mer översiktligt: Ozzys avhopp och Dios ankomst samt därefter även Bill Wards plötsliga avhopp och Carmine Appices ankomst. Efter att gruppens näst mest klassiska sättning kollapsade 1983 följde episoden med Ian Gillan och en vansinnig turné innan Geezer till sist hoppade av cirkusen Black Sabbath före en lång tid. 

Sista delen blir än mer översiktlig och det följer en del återföreningar, samarbete med Dio (som Geezer överlag skildrar i väldigt ljusa färger, precis som Tony Iommi) och även soloskivor. Efter Dios död i cancer 2010 återförenas det klassiska Black Sabbath och inspelningen av vad som skulle bli gruppens sista skiva, 13 (2013), och gruppens sista turné (2017) avverkas. Överlag ger Geezer Butler mestadels ett rätt sympatisk intryck och han är nog ändå en långt mer sansad människa än mången sjuttiotalsrockare (och då har jag även med mig de positiva skildringarna i Ozzys och Tonys memoarer). Och han har humor. Då han fick frågan om han hade sett filmen "This is Spinal Tap" hade han svarat: "Sett den!? Jag har genomlevt den!" God läsning för alla Black Sabbath-komplettister. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Jean Racine (1639 - 99), flitigt citerad i detta avsnitt av verket. 

På sidorna 272 – 88 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras berättarens fortsatta svartsjuka gentemot Albertine då fler och fler unga och vackra flickor anländer. Blochs syster anländer och vänslas nästan öppet med en före detta skådespelerska på casinot och en del gäster klagar. Samtidigt anländer även familjen Blochs släkting, Nissim Bernard, som ränner efter en betjänt. Racine citeras flera gånger för att återge vissa av Nissim Bernards tillvägagångssätt. Berättaren återger vänskapen med två kammarjungfrur som bor på hotellet, av Francois benämnda ”fjäskerskorna”. Bloch skäms över sin syster. Berättare ser en dag en vacker ung kvinna på stranden och denna kurtiserar senare Blochs kusin, en man. Albertine visar också upp en stor kyla mot ett antal kvinnor hon möter på stranden och i andra miljöer.