Les Chouans

 Den fyrtionionde boken som jag har läst ut i år är "The Chouans" (Les Chouans, 1829) av Honoré de Balzac. Romanen var den första som Balzac gav ut under eget namn och skildrar en då 30 år gammal händelse i fransk historia, de så kallade "chouannernas" uppror i Bretagne 1799. Denna rörelse, som stred mot den franska republiken och för den gamla monarkin, fick sitt namn efter sin ledare Chouan (ett antaget namn). I denna roman, som har lite drag av melodram och är spännande men en smula omständligt berättad, skildrar Balzac en episod under upproret. En aristokratisk kvinna, som tjänar som spion åt republiken, skickas ut för att snärja en annan aristokrat som deltar i upproret. Efter flera turer blir det dock inte som några av de inblandade tänkt sig och det hela slutar med en blodig klimax. Spännande berättelse men ibland lite för många turer för att jag helt och hållet skulle hänga med. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Richard Wagner (1813 - 83)

På sidan 162 - 74 i femte delen, "Den fångna", reflekterar berättaren över Francoise och hennes dialekt. Han återger hur hon brukade tala så kallat "bygdemål" med sin dotter för att berättaren inte skulle förstå. Efterhand lärde han sig dock även detta även om Francoise fann hans uttal av vissa ord dråpligt. Han funderar även över hennes oförmåga att återge ett korrekt klockslag trots att hon mycket väl kan klockan. Berättaren slår sig ner vid sitt piano och spelar Vinteuils sonat men kommer sedan att tänka på vissa likheter med Wagner. Han reflekterar lite över Wagners verk innan han ringer till teatern för att förvissa sig om att Francoise hittat Albertine. Medan han väntar har Albertine rentav skickat en biljett via ett cykelbud och förklarar att hon hädanefter bara vill gå ut med berättaren (som här åter kallas Marcel). Då denne själv ska gå ut bevittnar han ett uppslitande gräl mellan Morel och Jupiens systerdotter, vilken han kallar "ditt lättfattliga stycke" och han drar sig upprörd tillbaka till sin lägenhet för att inte bli sedd. 

Hennes nya namn

 Den fyrtioåttonde boken som jag har läst ut i år är "Hennes nya namn" (2012) av Elena Ferrante. Boken börjar där den första slutar, i samband med Lilas och Stefanos bröllop. Äktenskapet går snett redan på bröllopsnatten men den sluga Lila håller masken inför en make hon snabbt kommer att hata för att få göra vad hon vill. De båda väninnorna åker sedan till ön Ischia, en resa som kommer att påverka dem mycket. Ett tag verkar det dock som om Lila kommer i en bättre position än väninnan Elena, som stretar med sina studier, eftersom Lila snabbt får rykte om sig som en än mäktigare ledargestalt i sina barndomskvarter, trots att hon är kvinna. Senare växlar lyckan åter för dem båda och i slutet av boken är Lila i en pressad situation medan Elena är på väg upp i samhället. En nyanserad skildring av hur de där små händelserna i ungdomen kan påverkas ens liv för lång tid framöver. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Palais du Trocadéro, som existerade 1878 - 1935. 

På sidan 144 - 162 i femte delen, "Den fångna", skildras åter den självömkande berättarens svartsjuka sedan Albertine gått ut. Han reflekterar över bodflickor och liknande kvinnor ute på gatan och över deras natur. Senare ber han Francoise hämta en mjölkflicka som han lagt märkte till och be henne att göra ett ärende åt honom som innebär att kontrollera Albertines göranden och låtanden men han ångrar sig. Han får dock vet att hon ska se på en skådespelerska på Trocadéro som berättaren tror är homosexuell och så blir han utom sig. Han skickar sedan Francoise för att hämta Albertine så fort pjäsen är slut. 

Den hemliga historien

 Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Den hemliga historien" (1992) av Donna Tartt. Boken grep mig djupt då jag läste den i dryga tjugoårsåldern och jag har sedan dess ändå inte återvänt till den även om jag ofta tänkt på det. Men nu blev det alltså av. Glädjande nog höll boken ännu även om jag kanske såg lite nyktrare på berättelsen och hade lärt mig mer om litterära konventioner, med mera. Boken är ju i grunden en typisk bitterljuv återblick på ett förlorat paradis, den tid som berättaren Richard tillbringar med några excentriska studiekamrater på ett college på amerikanska östkusten. Den exklusiva kretsen, där merparten kommer från överklassen, studerar grekiska för den den likaledes mycket okonventionelle Julian Morrow. Efterhand inser Richard, som själv dolt sin enkla bakgrund, att hans kamrater i sin tur döljer saker för honom och mörka hemligheter yppas efterhand. Samtidigt står det klart att det i detta paradis finns en orm som till varje pris måste utrotas. Egentligen vill jag inte berätta mer än så utan jag råder alla och envar att läsa boken då det är en stor läsupplevelse. 

Och så... dagens Proust!

På sidan 126 - 44 i femte delen, "Den fångna", diskuterar berättaren inledningsvis drömmar och medvetandets förändring under olika stadier av sömn. Han avrundar med en dröm där han ser en vacker ung kvinna förvandlas till en gammal och ful dito. Han påminner sig sedan om att vara vänligare mot Francoise medan gatuförsäljarnas rop ännu strömmar in i lägenheten. Albertine säger att hon endast vill äta sådant som hon hör ropas utanför men sedan gör hon ett undantag och ger ifrån sig en närmast poetisk utläggning om glass. Därefter tågar hon iväg för att träffa sin väninna och berättaren reflekterar över samtal han haft med hennes chaufför. Denne har helt rättframt förklarat att han inte hade kontakt med Albertine i flera timmar då hon inte behövde honom. Berättelsen övertygar berättaren om chaufförens hederlighet. Denne skildrar i sin tur hur han skuggat Albertine under en utflykt till Versailles och sett henne försjunken inför tavlor och byggnader vilket lugnar berättaren avsevärt. 

Kan man dö två gånger?

Den fyrtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kan man dö två gånger?" (2016) av Leif GW Persson. Boken börjar med att den sällsynt noggranne och lillgamle scouten Edwin på en liten skärgårdsö hittar ett kranium som han efter rejäl dokumentation anförtror sin granne, kommissarie Evert Beckström. Den sluge Beckström, som mer och mer ordnat det för sig här i livet, blir ändå intresserad och än mer så när kraniet identifieras och det visar sig att personen ifråga omkom många år tidigare, i Tsunamin 2004. Därefter följer en vindlande utredning där det inte är så väldigt mycket "action" men ändå många spännande och komiska eller tragikomiska vändningar innan det hela till sist löses, inte minst tack vare en bortglömd Bullens pilsnerkorv. Persson i god form, kort och gott. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Gatuförsäljare i 1800-talets Paris. 

På sidan 114 – 126 i femte delen, ”Den fångna”, reflekterar berättaren kring tidigare lögner från Albertine och hur han listat ut dem och hänger sig därefter åt lite överkänsligheter och tycker synd om sig själv i största allmänhet. Han funderar över hur folk kan förråda sig själva via minspel och tonläge. Precis som i första bokens början, där berättaren lider av sin mors uteblivna godnattkyss, lider berättaren nu av Albertines uteblivna dito. Dagen därpå vaknar berättaren till försäljarnas röster från gatan och reflekterar lite över folkliga uttryck och ordvändningar. Francoise visar in Albertine och de båda genomför en dialog hämtat från Racines ”Ester” och är åter på god fot med varandra.