Den fyrtiosjunde boken som jag har läst ut i år är "Den hemliga historien" (1992) av Donna Tartt. Boken grep mig djupt då jag läste den i dryga tjugoårsåldern och jag har sedan dess ändå inte återvänt till den även om jag ofta tänkt på det. Men nu blev det alltså av. Glädjande nog höll boken ännu även om jag kanske såg lite nyktrare på berättelsen och hade lärt mig mer om litterära konventioner, med mera. Boken är ju i grunden en typisk bitterljuv återblick på ett förlorat paradis, den tid som berättaren Richard tillbringar med några excentriska studiekamrater på ett college på amerikanska östkusten. Den exklusiva kretsen, där merparten kommer från överklassen, studerar grekiska för den den likaledes mycket okonventionelle Julian Morrow. Efterhand inser Richard, som själv dolt sin enkla bakgrund, att hans kamrater i sin tur döljer saker för honom och mörka hemligheter yppas efterhand. Samtidigt står det klart att det i detta paradis finns en orm som till varje pris måste utrotas. Egentligen vill jag inte berätta mer än så utan jag råder alla och envar att läsa boken då det är en stor läsupplevelse.
Och så... dagens Proust!
På sidan 126 - 44 i femte delen, "Den fångna", diskuterar berättaren inledningsvis drömmar och medvetandets förändring under olika stadier av sömn. Han avrundar med en dröm där han ser en vacker ung kvinna förvandlas till en gammal och ful dito. Han påminner sig sedan om att vara vänligare mot Francoise medan gatuförsäljarnas rop ännu strömmar in i lägenheten. Albertine säger att hon endast vill äta sådant som hon hör ropas utanför men sedan gör hon ett undantag och ger ifrån sig en närmast poetisk utläggning om glass. Därefter tågar hon iväg för att träffa sin väninna och berättaren reflekterar över samtal han haft med hennes chaufför. Denne har helt rättframt förklarat att han inte hade kontakt med Albertine i flera timmar då hon inte behövde honom. Berättelsen övertygar berättaren om chaufförens hederlighet. Denne skildrar i sin tur hur han skuggat Albertine under en utflykt till Versailles och sett henne försjunken inför tavlor och byggnader vilket lugnar berättaren avsevärt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar