Den fyrtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Kan man dö två gånger?" (2016) av Leif GW Persson. Boken börjar med att den sällsynt noggranne och lillgamle scouten Edwin på en liten skärgårdsö hittar ett kranium som han efter rejäl dokumentation anförtror sin granne, kommissarie Evert Beckström. Den sluge Beckström, som mer och mer ordnat det för sig här i livet, blir ändå intresserad och än mer så när kraniet identifieras och det visar sig att personen ifråga omkom många år tidigare, i Tsunamin 2004. Därefter följer en vindlande utredning där det inte är så väldigt mycket "action" men ändå många spännande och komiska eller tragikomiska vändningar innan det hela till sist löses, inte minst tack vare en bortglömd Bullens pilsnerkorv. Persson i god form, kort och gott.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Gatuförsäljare i 1800-talets Paris.
På sidan 114 – 126 i femte delen, ”Den fångna”, reflekterar berättaren kring tidigare lögner från Albertine och hur han listat ut dem och hänger sig därefter åt lite överkänsligheter och tycker synd om sig själv i största allmänhet. Han funderar över hur folk kan förråda sig själva via minspel och tonläge. Precis som i första bokens början, där berättaren lider av sin mors uteblivna godnattkyss, lider berättaren nu av Albertines uteblivna dito. Dagen därpå vaknar berättaren till försäljarnas röster från gatan och reflekterar lite över folkliga uttryck och ordvändningar. Francoise visar in Albertine och de båda genomför en dialog hämtat från Racines ”Ester” och är åter på god fot med varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar