tisdag 27 maj 2025

Vägen till Tammerfors

 


Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är "Vägen till Tammerfors" (1994) av Heikki Ylikangas. Jag köpte boken ny när den kom ut i Sverige 1996 och har inte läst den sedan dess så det var väl dags för en omläsning. Boken skildrar en viktig episod från finska inbördeskriget 1918, nämligen slaget om Tammersfors i slutet av mars och början av april 1918. Tammerfors (Tampere) var det röda Finlands viktigaste fäste och det var givetvis ett stort avbräck när staden till sist föll 6 april 1918. Detta efter en utdragen belägring med ett par tusen döda på vardera sidan. Ylikangas presenterar lite om Tammerfors historia och stadens roll i inbördeskriget samt, dag för dag, striderna om staden. Som läsare slår det en givetvis att det här rörde sig om det av de "småkrig" som bröt ut i kölvattnet av första världskriget (även om detta krig inte ens var slut här) men även om mängden döda var mindre än i en del andra länder med liknande öden så var lidandet och bitterheten för de inblandade säkerligen minst lika stor. Men i stort sett handlade det om män som stod bakom träd och sköt på varandra med gevär och en och annan kulspruta och om segt krigande om meter för meter. En av de svenska som stupade utanför Tammerfors var Olof Palmes farbror och namne. Intressant fallskildring av detta slag och boken väckte även en del kontrovers i Finland då Ylikangas omtolkade kriget en smula. 

Och så... dagens Proust!


Ovan: Badande på stranden i Biarritz, 1897.

På sidan 212 - 29 i sjätte delen, "Rymmerskan", ältar författaren åter Albertine med Andrée (och jag som läsare börjar bli hjärtligt trött även om denna utdragna historia nu går mot sitt slut) och hon berättar detaljer som var de hade sex (exempelvis på stranden) med mera. Det blir en del om lögner och annat som berättaren reflekterar kring. Som ett välkommet mellanspel får berättarens mor besök av prinsessan av Parma som en form av gottgörelse för det svala mottagandet häromdagen. Därefter pratar berättaren åter med Andrée och berättar att Albertines släkt egentligen ville gifta bort henne med Guermantes golfspelande släkting vilket var en anledning till att Albertine rymde från berättaren. Han reflekterar på slutet av denna del kring hur svårt det är att veta vad som är sant och inte. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar