Med svek i sinnet

 

Den tjugonionde boken som jag har läst ut i år är "Med svek i sinnet" (1997) av Elizabeth George. Det ovanliga med denna Lynley-deckare är att Lynley själv, som är på bröllopsresa, inte är med. Istället är det den semesterlediga Barbara Havers som självsvåldigt följer sin granne och dennes dotter till en liten badort då grannens kusin blivit mördad. Eftersom den döde var medlem i stadens växande asiatiska koloni så väcks även vissa spänningar i den lilla staden och Havers dras snart in i utredningen då en av hennes gamla kollegor är kommissarie på orten. Lite långsam inledning men småningom dras man mer och mer in i handlingen och upplösningen blir givetvis laddad. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Fransmännen i slaget vid Marne i september 1914. 

På sidan sidan 76 - 96 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras via brev Gilbertes resa till egendomen Tansonville trots att området är ockuperat. Hon vill bland annat skydda Swanns konstverk och beskriver hårda strider kring Méséglise och hur fronten går rakt genom Combray. Berättaren möter Saint-Loup på permission och förnimmer avståndet mellan civilisten och soldaten trots att Saint-Loup konverserar i lätt ton. De talar dock om strategi samt om Charlus defaitism. Då berättaren senare är på väg till Madame Verdurin möter han en mycket sliten och sjaskig Charlus som går gatan fram. Charlus ställning i societeten har slocknat och han har kommit på kant med flera familjemedlemmar, vilket återges, parallellt med skildringar av Madame Verdurins hysteriska patriotism och misstankar om att Charlus i grunden har tyskt påbrå. Den gamle kretsen börjar dock tunnas ut eftersom Dr Cottard och Monsieur Verdurin avlider med kort mellanrum, den senare i huvudsak sörjd av målaren Elstir.

Tiberius

 

Den tjugoåttonde boken jag läst i år är den om Tiberius styre ur den romerske historikern Tacitus "Annales". Det råkar vara som så att det är denna del som klarat sig oskadd undan historiens härjningar. Trots att Tacitus lovar skriva "sine ira et studio" (utan vrede eller tendens) om en kejsare som han knappt själv minns så menar många att porträttet av Roms andre kejsare är dystert och svartmålande. I rent stilistisk mening är Tacitus dock en mästare och på så vis innebär detta storslagen läsning med sin skildring av ett klaustrofobiskt hov där senatorerna fjäskar inför en kejsare som inte ens är särdeles road av att inneha makten. Tidlöst och mäktigt. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Wagnes "Siegfried" som Saint-Loup önskar få höra en bra version av efter kriget. 

På sidan sidan 53 – 76 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras åter stämningen under kriget och berättarens umgänge med sina gamla vänner Saint-Loup och Bloch. Den förre nämner att hertigparet ska skiljas. Bloch irriterar sig på överklassen och tror att Saint-Loup knappt kommer att vara ute i fält under kriget och en utvikning om klassmotsättningar följer innan lite av Francoises engagemang i kriget också skildras.

Oxford Companion to Classical Literature

 

Den tjugosjunde boken som jag har läst ut i år är "Oxford Companion to Classical Literature" (1937 och flera senare upplagor) som är ett referensverk för framför allt antikens litteratur och mytologi men även högst levande personer och riktiga platser samt mycket annat nämns här. Verket är ambitiöst men ibland är det nog även bra om du har viss förkunskap om antiken för att hitta rätt i den digra luntan. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Krigsyra i Paris 2 augusti 1914. 

På sidan sidan 40 – 53 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren, som inte sett Paris sedan krigsutbrottet i augusti 1914 återvänder en mycket förändrad stad 1916. Madame Verdurin håller salong i ett hotell på grund av mörkläggning och berättaren träffar där bland andra Octave, Andrées man, som förklarats som icke vapenför trots sin sportighet. Han skildrar hur salongerna ändrats på grund av kriget och beskriver hur Madame Bontemps kommit sig upp via sin patriotism. Han nämner även hur Madame Verdurin försöker få Odette att åter besöka hennes salonger även om det går trögt med dessa trevare. 

Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo

 

Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo" (2022) av Peter Richardson. Boken var för övrigt en present från mina kollegor när jag bytte avdelning på jobbet och var en väl vald present. Det var givetvis nöjsamt att läsa om den legendariske men ganska galne journalisten Hunter S Thompson och hur han skapade sin "gonzo-journalistik" där han var så subjektiv som möjligt och ibland bara skrev som saker som inte direkt hade med ämnet att göra men ändå fick det hela att bli intressant. Visserligen påminns man efter att ha läst boken om att Thompsons berömmelse i grund och botten vilar på tre böcker: "Hells Angels: A Strange and Terrible Saga" (1966), "Fear and Loathing in Las Vegas" (1972) samt "Fear and Loating on the Campaign Wagon" (1974). Utöver ett antal bra artiklar så är det i övrigt många bisarra historier, droger och framför allt obscena mängder sprit. Thompson tappade gnistan redan då han skulle bevaka mötet mellan Ali och Foreman i Zaire 1974 men istället låg full i en pool och barmhärtigt nog snabbspolar författaren de sista sorgliga och av skrivkramp alltmer präglade åren. Dock högintressant läsning rent allmänt. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan sidan 25 – 40 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare läser ett stycke av bröderna Goncourt som skildrar ett besök i Verdurins salong. Efteråt reflekterar berättaren över de olika personerna och hur de ändras över tid och även i minnet. Han slås av att personer man betraktar som banala då man umgås med dem senare kan upphöjas till stora personligheter. 

Agenten

 Den tjugofemte romanen jag har läst ut i år är "Agenten" (2005) av John Grisham. Detta är en synnerligen lättläst spänningsroman om en före detta lobbyist som tagit ett fängelsestraff på en ren principfråga. En vanärad president som gör sin sista dag i Vita huset övertalas av frige denne även om baktanken är att personer som vill tysta agenten ifråga kommer att mörda honom. Med hemlig identitet försöker denne dock smälta in i Italien och även lära sig språket vilket leder till vissa komiska inslag i vad som i övrigt är en riktig bladvändare. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Flickan med de gyllene ögonen (1835), den roman Gilberte läser i Combray. 

På sidan sidan 5 – 25 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren tillbringar tid med Gilberte i Combray. Han reflekterar över hur trakten ändrats inför hans ögon men även hur Gilberte har ändrats. De båda promenerar och bekänner sin tidigare kärlek till varandra. Därefter skildrar berättaren hur Saint-Loup bedrar sin fästmö Gilberte med män men låtsas ha älskarinnor, vilket plågar henne dubbelt upp. De diskuterar en roman av Balzac och därefter läser berättaren ett stycke ur bröderna Goncourts dagbok. 

Advokaten

 

Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Advokaten" (1998) av John Grisham. I denna lite ovanliga spänningsroman följer vi advokaten Sebastian Rudd som har gjort ett nummer av att ta sig an hopplösa fall. Detta medför även att han måste tänka extra på sin säkerhet eftersom de klienter han tar sig an också är av den arten att allmänheten helst tog lagen i egna händer. Ett par fall skildras som episoder innan bokens huvudberättelse tar sin början. Sträckläsning kan utlovas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bröllopsbild från 1800-talet. 

På sidan 265 – 301 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Gilbertes och Saint-Loups förlovning tas emot av berättarnes mor. Samtidigt nämns även att Jupiens brorsdotter ska gifta sig med en Cambremer. Det blir småningom två bröllop och olika personer i societeten påverkas av detta på allehanda vis. En tid efter berättar Gilberte att Saint-Loup bedrar henne – men med män. Han har hela tiden varit homosexuell och vid ett senare besök i Balbec berättar den allvetande hovmästaren Aimé om olika sexuella skandaler som man tystat ned på hotellet, relaterade till just Saint-Loup. Berättaren känner sig själv lurad och nästan gråtfärdig.