Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918

 Den etthundrasjätte boken som jag har läst ut i år är "Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918" (1922, ungefär "händelser och personer") av Wilhelm II. Den siste tyske kejsaren hade efter sin abdikation och sin landsflykt i november 1918 gott om tid till att reflektera och skriva och det gjorde han också. Denna bok kom redan några år efter världskriget och det är ändå väl ändå ganska snabbt med tanke på de trettio synnerligen händelserika år som ex-monarken skildrar. 

Han börjar med att först och främst gå igenom sina regeringschefer och lägger givetvis stor tyngt på sin relation med Bismarck även om de båda dock endast samarbetade som kejsare och rikskansler 1888 - 90. Dock skildrar han sina relationer med fursten redan från det att han var 19 och redan då användes för vissa mindre regeringsuppdrag. Dock märks redan från början den skrytsamhet som monarken på ett än mer påträngande vis gjorde sig känd för i umgängeslivet. Han är alltid den som är klok, förutseende, vet bäst och så vidare. Sedan är han förvisso inte snål med beröm mot andra, men ändå. 

Han går därmed igenom rikskanslerna Bismarck, Caprivi, Hohenlohe, Bülow och Bethman-Hollweg .Därefter blev det mer och mer av en röra med regeringschefer fram till dess att kejsarens kusin, prins Max av Baden, under en månad försökte styra landet som konstitutionell monarki men istället var med om att bereda väg för republiken. Kejsaren har eller inga vänliga ord till övers för sin släkting som han helt och hållet beskriver som fel man på fel plats. Det riktas även ett antal utfall mot Ryssland, USA, England och Frankrike. Ja, kort och gott alla som anses ligga bakom "inringningspolitiken" och som i grunden också orsakade ett krig. 

Ex-kejsaren ägnar vissa tematiska kapitel åt vetenskap, konst, kultur och om sitt förhållande till religion där han inte minst talar om hur väl han behandlat Tysklands katoliker (vilket också råkar vara sant). Han påpekar att han i början av 1914 ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar på Korfu och då kan man väl ändå inte vara i färd med att planera ett världskrig, va? 

Ett ganska långt kapitel, det näst sista, ägnas även åt "skuldfrågan" om kriget och kejsaren gör sitt yttersta för att bedyra sin och den tyska nationens aldrig sviktande fredsvilja. Det är sant att krigets utbrott var komplicerat, långt mer så än andra världskrigets utbrott, men vi vet nu att den tyska politiken ändå var långt mer aggressiv än vad kejsaren ger sken av i sin ibland känslosamma och sentimentala bok. Sedan var förstås inte heller Österrike-Ungern, Ryssland eller Frankrike helt och hållet oskyldiga i fråga om vad som hände sommaren 1914. 

Sista kapitlet är lite av en appell till tyska folket om att försöker bita ihop och åter arbeta sig upp till en aktad ställning i världen. I verkligheten vet vi även att kejsaren inte alltid var så storsint utan tvärtom uttryckte skadeglädje över hur dåligt det gick för den nya tyska republiken (men då även för det folk som han annars hyllar så mycket i sin bok). Givetvis är denna memoarbok proppfull med lögner och förskönanden men den är intressant såtillvida att den ändå visar en del av Wilhelms personlighet samt hur han ville framställa sig inför eftervärlden i ett försök till äreräddning. Finns även på engelska. 

Also Sprach Zarathustra

Den etthundrafemte boken som jag har läst ut i år är "Also Sprach Zarathustra" (1883 - 85) av Friedrich Nietzsche. Boken är ett originellt filosofiskt verk som är ganska svårt att återberätta om man inte läst det. I enkelhet skildras Zarathustra, något av en kringvandrande Jesus-gestalt, som "vid trettio års ålder" lämnar sitt berg och sina djur och stiger ner till människorna för att förkunna sina tankar om övermänniskan och om guds död. Precis som Jesus blir han rätt illa förstådd var han än dyker upp och ibland återvänder han till bergen. Många av hans aforismer är skenbart enkla men rymmer rimligen djupare meningar. Boken anses som Nietzsches huvudverk och var även ett av de populäraste verken som tyska soldater hade med sig i skyttegravarna under första världskriget, av någon anledning. 

 

The Guns of August

 Den etthundrafjärde boken som jag har läst ut i år är "The Guns of August" (1962) av Barbara Tuchman (vilken alltså kom före hennes skildring av tiden innan denna bok, 1966 års "The Proud Tower"). Detta är skildringen av den första och mycket avgörande månaden av första världskriget från själva krigsutbrottet i månadsskiftet juli/augusti 1914 fram till slaget vid Marne 7 - 8 september 1914 då den tyska och till synes ohejdbara framryckningen mot Paris stoppades. 

Vi möter de olika politiska och militära ledarna samt militära filosofier i synnerhet i Tyskland och Frankrike. Anmärkningsvärt var Frankrikes tal om "viljan till seger" och "elan" (ordagrant "drivkraft" men här kanske mer "kämpaglöd" eller "kampvilja") där man ansåg att man via någon form av moralisk överlägsenhet ändå skulle kunna stoppa ett militärt och numerärt överlägset Tyskland. Vilket man i slutändan även gjorde. 

Det diplomatiska spelet kring Belgien skildras och hur tyskarna därefter gör bort sig med själva anfallet men även med ren terror mot landets civilbefolkning redan i krigets inledning. Den inkompetenta ryska krigsledningen skildras även om de trots allt inte var inkompetens utan mer otur som gjorde att general Samsonov förlorade mot den nybildade duon Hindenburg och Ludendorff i slaget vid Tannenberg i slutet av augusti. 

Efter det skildras den ständiga reträttet, engelsmännen inledande fummel gentemot sin allierade, och den kärva beslutsamheten hos ÖB Joffre och Paris militärguvernör Gallieni. Och genom några strategiska missar från tyskarna samt en anfallsplan hittad på en stupad tysk officer lyckas fransmännen utnyttja tillfället och stoppar anfallet även om båda sidor var formligen uttröttade. Detta har kallats "miraklet vid Marne". Oavsett vad så förblir slaget vid Marne det viktigaste slaget under europeiskt nittonhundratal eftersom det avgjorde framtiden. 

Med en fransk förlust hade Paris och troligen hela tredje republiken fallit och engelsmännen hade därefter troligen lätt kunna drivas ut ur Frankrike. Därefter hade tyskarna kunnat vända sig österut och i värsta fall få en "oavgjord" fred med Ryssland. Europa hade sett helt annorlunda ut. Hitler hade kanske skickats österut och stupat eller hade överlevt, kanske som en nöjd underofficerare i den segrande tyska armén. Världen hade i alla fall aldrig hört talas om honom. Huruvida vi fått ett andra världskrig är helt omöjligt att svara på men tanken svindlar ändå kring den alternativa verklighet som Europa kunde ha fått, på gott och ont. Mycket välskrivet och bra källhänvisningar. 

The Three Pillars of Zen

Den etthundratredje boken som jag har läst ut i år är "The Three Pillars of Zen" (1965) av Philip Kapleau. Denne amerikan närvarade bland annat vid Nürnbergrättegångarna men kom därefter att få ett intresse för Zenbuddhism och tillbringade åren 1953 - 66 i Japan där han studerade läran. Strax innan han återvände till USA författade han denna nu klassiska bok vilken riktar sig till en västerländsk publik. Kapleau skulle så småningom avancera till att bli en så kallad Roshi, en zenmästare som undervisar andra, och startade ett center för Zenbuddhism i Rochester, New York. Boken beskriver denna väldigt praktiskt inriktade religion med fokus på meditation (och det är just den biten som intresserar en väldigt icke-religiös människa som jag) samt även de tekniker som används vid sittningarna, vilka enligt den egna terminologin kallas "Zazen" (ett svåröversatt ord, dock). En viss historik ges samt kända dialoger och händelser och även enskilda och då samtida personers möten med Zenbuddhism och deras erfarenheter. En del av detta går utanför min horisont men det är ändå intressant att lära sig något om en för mig ganska okänd religion, eller variant av den. 

The Proud Tower

 Den etthundraandra boken som jag har läst ut i år är "The Proud Tower" (1966) av Barbara Tuchman. Detta är en rad nerslag i världen 1890 - 1914, alltså senare delen av "La Belle Epoque". Vi möter här Storbritannien på väg mot demokrati, USA på mot imperium, Frankrike under Dreyfusaffären och Tyskland under Wilhelm II:s tid även om kapitlets huvudperson egentligen är Richard Strauss. Vi möter de verkligt rika, de verkligt fattiga och alla däremellan. Fursta, höga politiker, anarkister, socialister, skönandar, militärer passerar revy i Tuchmans mycket välskrivna och underhållande skildring av de 25 åren innan "det stora kriget" bröt ut. Boken avslutas även med mordet på den franske socialistledaren Jean Jaurès om kvällen 31 juli 1914, precis då Frankrike stod i begrepp att gå i krig.