Den etthundrasjätte boken som jag har läst ut i år är "Ereignisse und Gestalten 1878 - 1918" (1922, ungefär "händelser och personer") av Wilhelm II. Den siste tyske kejsaren hade efter sin abdikation och sin landsflykt i november 1918 gott om tid till att reflektera och skriva och det gjorde han också. Denna bok kom redan några år efter världskriget och det är ändå väl ändå ganska snabbt med tanke på de trettio synnerligen händelserika år som ex-monarken skildrar.
Han börjar med att först och främst gå igenom sina regeringschefer och lägger givetvis stor tyngt på sin relation med Bismarck även om de båda dock endast samarbetade som kejsare och rikskansler 1888 - 90. Dock skildrar han sina relationer med fursten redan från det att han var 19 och redan då användes för vissa mindre regeringsuppdrag. Dock märks redan från början den skrytsamhet som monarken på ett än mer påträngande vis gjorde sig känd för i umgängeslivet. Han är alltid den som är klok, förutseende, vet bäst och så vidare. Sedan är han förvisso inte snål med beröm mot andra, men ändå.
Han går därmed igenom rikskanslerna Bismarck, Caprivi, Hohenlohe, Bülow och Bethman-Hollweg .Därefter blev det mer och mer av en röra med regeringschefer fram till dess att kejsarens kusin, prins Max av Baden, under en månad försökte styra landet som konstitutionell monarki men istället var med om att bereda väg för republiken. Kejsaren har eller inga vänliga ord till övers för sin släkting som han helt och hållet beskriver som fel man på fel plats. Det riktas även ett antal utfall mot Ryssland, USA, England och Frankrike. Ja, kort och gott alla som anses ligga bakom "inringningspolitiken" och som i grunden också orsakade ett krig.
Ex-kejsaren ägnar vissa tematiska kapitel åt vetenskap, konst, kultur och om sitt förhållande till religion där han inte minst talar om hur väl han behandlat Tysklands katoliker (vilket också råkar vara sant). Han påpekar att han i början av 1914 ägnade sig åt arkeologiska utgrävningar på Korfu och då kan man väl ändå inte vara i färd med att planera ett världskrig, va?
Ett ganska långt kapitel, det näst sista, ägnas även åt "skuldfrågan" om kriget och kejsaren gör sitt yttersta för att bedyra sin och den tyska nationens aldrig sviktande fredsvilja. Det är sant att krigets utbrott var komplicerat, långt mer så än andra världskrigets utbrott, men vi vet nu att den tyska politiken ändå var långt mer aggressiv än vad kejsaren ger sken av i sin ibland känslosamma och sentimentala bok. Sedan var förstås inte heller Österrike-Ungern, Ryssland eller Frankrike helt och hållet oskyldiga i fråga om vad som hände sommaren 1914.
Sista kapitlet är lite av en appell till tyska folket om att försöker bita ihop och åter arbeta sig upp till en aktad ställning i världen. I verkligheten vet vi även att kejsaren inte alltid var så storsint utan tvärtom uttryckte skadeglädje över hur dåligt det gick för den nya tyska republiken (men då även för det folk som han annars hyllar så mycket i sin bok). Givetvis är denna memoarbok proppfull med lögner och förskönanden men den är intressant såtillvida att den ändå visar en del av Wilhelms personlighet samt hur han ville framställa sig inför eftervärlden i ett försök till äreräddning. Finns även på engelska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar