Den etthundrafjärde boken som jag har läst ut i år är "The Guns of August" (1962) av Barbara Tuchman (vilken alltså kom före hennes skildring av tiden innan denna bok, 1966 års "The Proud Tower"). Detta är skildringen av den första och mycket avgörande månaden av första världskriget från själva krigsutbrottet i månadsskiftet juli/augusti 1914 fram till slaget vid Marne 7 - 8 september 1914 då den tyska och till synes ohejdbara framryckningen mot Paris stoppades.
Vi möter de olika politiska och militära ledarna samt militära filosofier i synnerhet i Tyskland och Frankrike. Anmärkningsvärt var Frankrikes tal om "viljan till seger" och "elan" (ordagrant "drivkraft" men här kanske mer "kämpaglöd" eller "kampvilja") där man ansåg att man via någon form av moralisk överlägsenhet ändå skulle kunna stoppa ett militärt och numerärt överlägset Tyskland. Vilket man i slutändan även gjorde.
Det diplomatiska spelet kring Belgien skildras och hur tyskarna därefter gör bort sig med själva anfallet men även med ren terror mot landets civilbefolkning redan i krigets inledning. Den inkompetenta ryska krigsledningen skildras även om de trots allt inte var inkompetens utan mer otur som gjorde att general Samsonov förlorade mot den nybildade duon Hindenburg och Ludendorff i slaget vid Tannenberg i slutet av augusti.
Efter det skildras den ständiga reträttet, engelsmännen inledande fummel gentemot sin allierade, och den kärva beslutsamheten hos ÖB Joffre och Paris militärguvernör Gallieni. Och genom några strategiska missar från tyskarna samt en anfallsplan hittad på en stupad tysk officer lyckas fransmännen utnyttja tillfället och stoppar anfallet även om båda sidor var formligen uttröttade. Detta har kallats "miraklet vid Marne". Oavsett vad så förblir slaget vid Marne det viktigaste slaget under europeiskt nittonhundratal eftersom det avgjorde framtiden.
Med en fransk förlust hade Paris och troligen hela tredje republiken fallit och engelsmännen hade därefter troligen lätt kunna drivas ut ur Frankrike. Därefter hade tyskarna kunnat vända sig österut och i värsta fall få en "oavgjord" fred med Ryssland. Europa hade sett helt annorlunda ut. Hitler hade kanske skickats österut och stupat eller hade överlevt, kanske som en nöjd underofficerare i den segrande tyska armén. Världen hade i alla fall aldrig hört talas om honom. Huruvida vi fått ett andra världskrig är helt omöjligt att svara på men tanken svindlar ändå kring den alternativa verklighet som Europa kunde ha fått, på gott och ont. Mycket välskrivet och bra källhänvisningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar