The Catastrophe

 Den tjugofjärde boken som jag har läst i år är ”The Catastrohe” (1927) av Alexander Kerenskij (1881 – 1970), en av de nyckelpersoner som försökte styra Ryssland mellan tsaren och Lenin (mars – november 1917). Kerenskij var advokat och länge den ende socialdemokraten i duman. Kuriöst nog hade han vuxit upp i samma trakt som Lenin och de båda familjerna kände varandra. Han börjar sitt ödesmättade drama med att han om morgonen 12 mars 1917 (27 februari enligt rysk kalender) väcks av beskedet om att duman upplösts och att soldatmyterier har brutit ut. Han skyndar sig till Tauriska palatset, där duman huserar, och konstaterar att den inte alls låtit sig upplösas utan istället bildat ett utskott samtidigt som högerns ledamöter slinker undan. Dagen blir full av aktiviteter och dagen där på säkras byggnaden av revolterande soldater från Volinskij-regementet som är beredda att skydda duman mot eventuella motaktioner från tsaren. Dessa visar sig dock obefintliga. Delar av regeringen, inklusive den hatade inrikesminister Protopopov, har redan flytt och sovjeter bildas av arbetare och soldater. Revolutionärerna har mer eller mindre säkrat huvudstaden om kvällen 13 mars. Dagen där på måste Kerenskij personligen rädda den nu avsatte krigsministern Sukhomlinov från en mobb. Torrt konstaterar han att flera av tsarens män låses in just för att de inte ska bli lynchade av rasande folkmassor. Kerenskij skriver att han knappt minns hur han själv blir utnämnd till justitieminister (men kanske är det sant då dagarna förmodligen var hektiska och surrealistiska). Han är redan kring 15 mars helt slut och sover den kvällen som en död. Han reflekterar om han ska delta i en sovjet eller i regeringen men väljer till sist regeringen även om han nominellt kvarstår i en sovjet ett tag. Tsaren abdikerar 15 mars och dagen därpå lyckas Kerenskij och flera andra från duman utan större problem förmå tsarens bror, storfurst Michail, att göra detsamma. Den provisoriska regeringen lämnar Tauriska palatset för gott 17 mars och sitter till juli i Marinskij-palatset. Om de där första dagarna konstaterar Kerenskij med rörelse att ”Det är i sådana ögonblick folk verkligen lever” och en senare läsare kan bara försöka föreställa sig upphetsningen och yran i samband med tsardömets fall och den närmaste tiden efter. Kerenskij ger en exposé av tiden innan och nämner hur han udda nog mötte Lenins syster på ett tåg vid krigsutbrottet. Dessa kapitel är dock bokens minst intressanta delar då han mest går igenom tsardömets tillstånd inom olika områden 1914 – 17. Exempelvis drabbas Ryssland långt svårare av krigsblockaden än Tyskland. Därefter återgår han till bokens ”nu” och beskriver snabba reformer med nya regeringen samt arméns tillstånd och den sista (och misslyckade) ryska offensiven sommaren 1917. Han träffar Lenin en enda gång, på en allsovjetisk kongress, kring 15 juni. Det är dock oklart om de ens växlar många ord. Trots uppryckning i armén så misslyckas alltså den sista offensiv och i samband med detta blir Kerenskij regeringsche trots att regeringens popularitet framöver stadigt sjunker. Han beskriver sina möten med den avsatte tsaren och dennes familj och hur familjen försvinner hur hans synfält då den skickas till Tobolsk i augusti 1917. Redan under hans tid vid makten försöker man sig på fredstrevare mot Österrike-Ungern men detta kommer av sig i och med bolsjevikernas kupp i november 1917. Ett antal personer gör febrilt motstånd men bolsjevikernas säkrar snabbt viktiga punkter och Kerenskij, nu helt övergiven och fast i Tsarskoje Selo, lyckas fly i en matros förklädnad. Just denna sista episod har jag länge trott var en skröna men här återger Kerenskij den själv. Boken slutar där även om jag ju vet att Kerenskij fick lämna Ryssland kort därpå och till sist dog i USA 1970. Det är bitvis andlöst spännande läsning trots att man vet hur det gick och även en skildring av en stor tragedi då Kerenskij skildrar vad som kunde ha blivit ett annat Ryssland men som inte tilläts få bli det. Mycket intressanta memoarer, allt som allt.