Von Kiel bis Kapp

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Von Kiel bis Kapp” (1920) av Gustav Noske. Det är den högerinriktade och nationalistiske socialdemokratens, expert på försvarsfrår och ett drygt år riksvärnsminister, skildring av den hektiska tiden från november 1918 till mars 1920. Det hela börjar med att hans vän Ebert, partiordföranden, skickar honom till Kiel för att stävja det matrosuppror som har brutit ut där. Även om Noske på ett diskret vis framhäver sin egen duglighet så är fakta att han ändå på något vis blev vald till guvernör över området och lyckades återställa ordningen. ”I Tyskland måste ordning råda även vid en revolution” är en av de oavsiktligt komiska repliker han fäller i sina memoarer. Posten som guvernör innehar han bara till årsskiftet 1918 – 19 och under tiden i Kiel hinner han på håll se revolutionens fullkomliga seger då alla de lokala monarkierna, liksom kejsardömet, sopas bort. Kring julen 1918 förekommer den berömda striden mellan regeringstrogna och röda soldater vid slottet och i samband med detta kallas Noske av Ebert åter till Berlin. I januari 1919 är det han som leder krossandet av spartakistupproret och han återger själv de berömda orden ”någon måste vara blodhunden”. Efter att regeringen arbetat med ny författning i Weimar förekommer åter strider i Berlin våren 1919 och Noske återger även en del stridigheter på olika håll i Tyskland vilket blir lite monotont efter ett tag. Mot slutet skildras den så kallade Kapp-kuppen något rumphugget. På bokens sista sidor flyr Noske med övriga regeringen till Dresden men han noterar att ”Kapp-spektaklet” snabbt slogs ned. Ett lite abrupt slut på en bok men därefter avgick Noske som riksvärnsminister och spelade inte någon högre roll i politiken hädanefter. Kanske ansågs han även för kontroversiell, hatad som han var inom vänsterns led. Allt som allt ändå en mycket intressant beskrivning av en av nyckelpersonerna som, efter förmåga, lotsade Tyskland på den svåra vägen från kejsardöme till republik. Noske har fått mycket kritik för de hårda insatserna mot kommunisterna men samtidigt pågick ett blodigt inbördeskrig i Ryssland och troligen var både de tyska socialdemokraterna och dito militären livrädda för ett liknande scenario i sitt land. Därav ”skjut först och fråga sedan”-politiken, skulle jag tro.