Den tjugofemte boken som jag har läst ut i år är "Death of a Rolling Stone" (1982) av Mandy Aftel. Boken är i huvudsak intressant därför att den faktiskt är den första biografin över Brian Jones och Aftel, som egentligen är konstnär, lade ner åtta år på boken. Hon konstaterar i förordet att det inte var helt lätt då många, av olika anledningar, inte ville tala med henne. Mick Jagger svarade inte på ett enda brev medan Keith Richards däremot gick med på en längre intervju i mitten av 70-talet. Efterhand mjuknade även fler av objekten upp. Boken (förvisso ett förstlingsverk) är inte helt perfekt då den är lite rörigt disponerad och fakta ibland staplas lite osorterat på varandra. Det blir dock mer och mer ordning ju längre fram i handlingen läsaren kommer. Titeln är också en smula missvisande för även om Brian Jones onekligen dör i slutet av boken så handlar ju boken inte bara om hans död (som klaras av på några sidor) utan desto mer om hans liv och komplicerade väsen. Även om boken, som förefaller vara utgången idag, dock har vissa brister så ska Aftel ändå hyllas för ett arbete som sedan kunde föra studierna över Rolling Stones grundare vidare. Och intervjun med Keith Richards (som ofta förefaller svara rätt ärligt och troligen även mer minnesgott än i sin självbiografi) är förstås en godbit.
Och så... dagens Proust!
På sidan 369 - 99 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra" fortsätter Verdurins middag. Berättaren svävar i tanken iväg och tänker på ett samtal han hade med sin mor om eventuellt äktenskap med Albertine. Det talas om att Saint-Loup kanske ska gifta sig med en släkting. Musik diskuteras innan Brichot kommer in på en lång utläggning om etymologi kopplade till träd och skog. En norsk filosof som sitter med vid bordet, samt dennes egenartade franska, presenteras. Makarna Verdurin driver grymt med den arme arkivarien Saniette och ingen opponerar sig. Det talas om Elstir och varför denne brutit med kotteriet. Charlus snäser av Verdurin angående titlar, som han är dåligt insatt i. De tittas något på möbler och berättaren beskriver Madame de Cambremers sätt att berömma i brev, med tre positiva adjektiv. Charlus och Cambremer talar om Wilhelm II och Charlus lägger åter ut texten om titlar med anspelning på sin egen familj. Berättaren gör en utvikning om smak och dess variation. Det visar sig att Brichot tråkat ut sällskapet med sin långa etymologiska utläggning. Överlag har han något av rollen som tråkmåns i den lilla truppen. Berättaren säger till Madame Verdurin att makarna är grymma mot Saniette men får inte mycket gensvar. Charlus pratar om rangordning mellan kungligheter och högheter. Man diskuterar Maeceneas och Brichot jämför denne med Verdurins. Morel spelar på sin violin ett stycke av Fauré medan Charlus mycket känslig kompar honom på piano. Berättaren reflekterar över att baronen kunde ha blivit en stor konstnär av något slag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar