Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är ”Bad Vibes: Britpop and my part in its downfall” (2009) av Luke Haines. Titeln är kanske mer dramatisk än innehållet ger vid handen men det är ändå en mycket underhållande skildring av 90-talet av en person som i pressen kallades ”the forgotten man of Britpop”. Inte för att Luke Hains då älskade Britpop. Snarare tvärtom. Men han spelade en undanskymd roll i nittiotalets största brittiska musikrörelse vare sig han nu ville eller inte. Haines var nämligen med bland andra Brett Andersson med i en brittisk musikartikel med titeln ”Yanks go home” 1992 i vilken man hyllade brittisk musik på bekostnad av amerikansk. Just detta kom ju för många att för evigt förknippa honom med den senare britpopen. Att hans band The Auteurs även turnerade flitigt med Suede gjorde väl inte saken bättre. I övrigt hade dock Haines inte så mycket med Britpop att göra utan råkade mest vara en engelsman som gjorde rockmusik under 90-talet. The Auteurs musik kunde variera från rockigt och rå till betydligt mer lyrisk och avvek från flera av de senare så kände banden vid samma tid. Detta var han också fullt medveten om. Efter två mer konventionella rockalbum gjorde han ett tredje som mest handlade om mord och annat dystert och därefter skapade han ett projekt med namnet Bader-Meinhof... han ironiserar också över hur han nog skadade sin karriär en del på det viset. I förordet påpekar Haines att han skriver utan efterklokhet och utgår från hur han tänkte på 90-talet. Detta gör boken oerhört underhållande och får även Haines att framstå som den mest arrogante av en hel drös arroganta brittiska musiker vid samma tid punkt. Han verkar på riktigt tycka att hans band är det bästa i hela Storbritannien och gör sig mest lustig över sina kollegor. Han är halvtrevlig när han talar om exempelvis Suede eller sin gamla bekante Jarvis Cocker men mycket mer är det inte. Hultsfredsfestivalen 1994, där Oasis gjorde en av sina första utlandsspelningar, får ett helt kapitel i boken. Haines åkte dit för droginnehav i tullen och höll på att aldrig komma till festivalen. Senare detta år bröt han benen efter fall från en mur i Spanien och blev helt borta från turnélivet ett tag. Vi får även läsa om hur han blev oerhört populär i Frankrike samtidigt som han gjorde alltmer bisarra och allt mindre framgångsrika turnéer i USA. För den som gillar det slagfärdiga och roligt elaka är detta ett måste. Men hur han fällde britpopen framgår aldrig riktigt. Genom att vara avvikande?
Och så... dagens Proust!
Ovan: Debussy vid pianot
På sidan 319 – 33 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildrar berättaren hur han blir betagen i en ung flicka som åker en station på resan och tänder en cigarett. Sällskapet noterar att violinisten för kvällen tydligen är på vift. Madame Verdurin är därtill orolig inför ett besök av Cambremers då hon tror att det ska bli en tråkig kväll. Berättaren diskuterar med Brichot kyrkoherden i Combray och dennes bok om ortsnamn. Brichot är dock kritisk och rättar en rad fel som han anser att prästen har gjort. Man inser att man åkt förbi en station där furstinnan skulle kliva på men då man letar på tåget så finner sällskapet henne ensam i en kupé och de ansluter sig till henne. Hon meddelar att violinisten är återfunnen och ska spela hos Verdurins ikväll. Samtidigt nämns även att Dechambre, Madame Verdurins favoritpianist, avlidit. Det är dock kutym att inte prata om döda för att det, enligt Monsieur Verdurin, kan göra hans maka ledsen. Cottard och Brichot diskuterar när Dechambre brukade spela Vinteuils sonat och om det var under eller efter Swanns tid i kretsen. De kliver av tåget och Cottard släpps av trots att han tappat sin biljett, vilket han också hade förutsagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar