Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Sympathy for the Devil" (2014) av Paul Trynka. Det är (ännu en) skildring av Rolling Stones-grundaren Brian Jones korta liv och död men det är uppenbart att författaren försöker sig på lite nya grepp. Bland dessa nya vinklar är att verkligen presentera Jones som motorn i de tidiga The Rolling Stones och såsom visionären som ville sprida den svarta och marginaliserades bluesen till en bredare publiken. I bokens början får han inte Jones att framstå som värst sympatisk men senare framträder bitvis en ganska romantiserad bild av hans objekt och berättelsen förefaller trots allt vara en smula vinklad till Jones fördel i Rolling Stones-lägret. Samtidigt framställs Mick Jagger och Keith Richards samt managern Andrew Loog Oldham som veritabla skitstövlar på en skala där väl Jagger är värst. Bill Wyman och Charlie Watts beskrivs mer som statister som, bitvis själva hunsade (i alla fall Wyman) tysta åser hur trion Jagger/Richards/Oldham mer och mer skåpar ut Jones ur hans eget band.
Helt snedvriden är dock inte framställningen då andra intima vittnen. såsom bandets osynlige medlem och pianist Ian Stewart och flera andra, får komma till tals. Bland dessa finns vissa som har väldigt lite sympati för Brian Jones och menar han i huvudsak drog olycka över sig på egen hand. Oavsett vem som skrev vilka låtar och inte, vem som låg med vems tjej och inte eller vem som överhuvudtaget gjorde något eller inte i Rolling Stones så framstår Jones ändå som en ganska störd narcissist med bräckligt känsloliv. Mycket är för mig gammal skåpmat men jag lär mig ändå en del detaljer under Jones resa genom 60-talet, från debuten med Rolling Stones i juli 1962 fram till döden i en swimmingpool ganska exakt sju år senare. Oavsett vad man tycker om vinklarna i boken så står det nog ändå klart att det senare Rolling Stones haft en viss förmåga att bagatellisera Jones betydelse (som å andra sidan framstår som mindre och mindre viktig ju längre tid som gått). Källhänvisningarna är omfattande för den som vill jämföra med andra versioner.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Fiskrätt
På sidan 351 - 69 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras Cambremers ankomst. Monsieur Cambremers utseende och vanor beskrivs, inklusive hur han hälsar varje fisk- eller kötträtt med frasen "Men se, ett sådant vackert djur!" Charlus talar åter med berättaren om Morel. Charlus ovilja att presenteras för Madame Cambremer beskrivs (detta då hon sårat Odette genom att ha haft ihop det med Swann). Lite om hur Madame Verdurin sköter slottet, inklusive avlägsnande av brackiga möbler, beskrivs. Cambremers trädgårdsmästare och dennes relation till hyresgästen återges. Man får till bords även Monsieur Verdurin våndas lite kring rangordningen vid bordet då han nu har både en baron och en markis att hantera. Charlus tror först att Cottard är homosexuell och flirtar med honom men inser sitt misstag. En utvikning om homosexuellas relationer i det offentliga rummet följer. Man man konverserar om ords betydelse och åter om prästen bok om ortsnamn. Fisken kommer in och Monsieur Cambremer yttrar sin vanliga fras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar