När det dagas/När det skymmer

 Den trettiosjätte och trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”När det dagas” (2018) och ”När det skymmer” (2019) av Towan Obrador. Böckerna är historiska romaner och utspelar sig på Gotland i början av 1600-talet (Towan Obrador är utöver författare även en känd gotländsk kulturpersonlighet och har skrivit ett antal romaner med historiska motiv från min hemö). De båda romanerna, som alltså hänger ihop, börjar i socknen Hogrän sydost om Visby. Där lever den unga Disa vars mor är en ”boterska” och så kallad ”klok gumma” i största allmänhet. Det är dock en evig balans mellan att försöka sköta sitt yrke utan att samtidigt bli anklagad för svartkonst eller magi. Då den redan sjuka modern omkommer i en brand är Disa ensam men hon får dock hjälp av en rik bondeson och lyckas ta över moderns yrke. Dock händer det en del saker som gör att hon måste ge sig iväg till det på den tiden allt annat än inbjudande Visby. Hon färdas därefter ytterligare norrut på Gotland innan cirkeln sluts och hon kan återvända hem mot slutet av boken. I uppföljaren sköter Disa sitt yrke som både boterska och ”jordemor” (d.v.s. barnmorska) samtidigt som hon själv har en liten dotter. Efterhand uppstår dock problem för henne, dels med barnets far men även med den mystiske man som besöker henne och som får socknen att prata. Efter en period av lycka och harmoni drabbar en svår olycka Disa och hennes liv kommer in i ett nytt skede. Utan att alltså avslöja för mycket kan jag säga att detta är bildande och extremt lättlästa romaner som med fördel kan läsas av exempelvis ungdomar. Ett par tacksamma bladvändare om en ung kvinnas väg genom livet för flera hundra år sedan.

Och så... dagens Proust!

På sidan 575 – 95 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren vill bryta med Albertine då han tror sig vara kär i Andrée. Albertine berättar att hon känner den gamle kompositören Vinteuls dotter och dennas väninna. Detta chockar berättaren, som nu tror att Albertine är lesbisk. Den förtvivlade berättaren drar för Albertine en skröna om ett uppslaget bröllop med en annan kvinna och hon lovar stanna en stund hos honom. Han oroar sig dock över hennes kommande resor till exempelvis Trieste. Berättarens vånda då han är ensam skildras vidare och då hans mor kommer in i rummet ser han ett ögonblick sin mormor. Berättaren förklarar för modern, som står i begrepp att resa till Paris, att han ska resa med henne och sedan gifta sig med Albertine.

The Collaborator

 Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Collaborator" (1999) av Alice Kaplan. Boken skildrar den för mig tidigare helt okände franske författaren Robert Brasillachs (1909 - 45) sista tid och död. Minns att jag läste en artikel om boken då den var helt ny i Time Magazine kring sekelskiftet och tänkte "Den måste jag läsa!" 25 år senare blev det till sist av. Vi möter här den unge och litterärt framsgångsrike Brasillach som gör sig ett namn som skribent och kritiker på högerkanten i mellankrigstidens Frankrike. Exempelvis utger Brasillach en bok om filmens tidiga historia som ännu anses läsvärd. Hans romaner framstår dock i mina (och Kaplans) ögon som något överspända och har troligen även åldrats illa. Brasillach skrev särskilt i den fascistiska tidningen "Je Suis Partout" och efter Frankrikes fall 1940, då Brasillach tillbringar en månad i fångläger men snart friges, skriver han åter för denna tidning och hyllar Vichyrepubliken samt de nära banden mellan Tyskland och Frankrike numera. Det skrivs även en del om att franska judar, inklusive barn, borde deporteras. Efter befrielsen i augusti 1944 anmäler sig Brasillach efter några veckor till polisen och häktas. Efter långa förberedelser hålls 19 januari 1945 en rättegång där den huvudsakliga åtalspunkten är "Landsförräderi". Det är dock mest via sin penna som Brasillach har begått nämnda förräderi så det är på så vis en något udda rättegång. Kaplan ger porträtt av åklagaren och advokaten (som kände varandra väl och där den ene rentav hyrde av den andre) och (så gott det går) de fyra jurymedlemmarna. Den sex timmar långa rättegången slutar med att Brasillach dömds till döden och arkebuseras 6 februari 1945 efter att De Gaulle vägrat att benåda honom. Kaplan spekulerar lite kring varför Brasillach får ett så hårt straff men ibland blir hennes hypoteser lite långsökta eller glider ut i just ingenting. Exempelvis frågar hon sig om Brasillach fick hårdare straff än andra för att han var homosexuell men detta är i grunden bara en avancerad spekulation baserad på hans texter om manlig vänskap (i en tidstypisk anda som jag även känner igen från de tyska frikåristerna) och sanningen är att vi inte vet mycket om Brasillachs privatliv. Faktum är dock att denne "man of letters" dock dömdes till döden utan att direkt ha dödat eller skadat någon förutom möjligen med sin penna. Om det rättfärdiga i detta kan diskuteras fram och tillbaka och Kaplan skildrar även i sista kapitlet hur Brasillach senare använts i historien. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Tågstation under 1800-talet. 

På sidan 545 – 74 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras Monsieur Chevregny vilken inte kan skilja på hög och låg konst. Det skär sig mellan Verdurins och Cambremers angående en middag. Utläggning följer om hur baron Charlus skryter för Morel om sin egen släkt och dess anor. Det visar sig att Brichot är kär i Madame Cambremert men Madame Verdurin talar förstånd med honom. Baron Charlus nobbar en bjudning till Cambremers vilka blir irriterade. Dr Cottard tror att Albertine är sjuk. Berättaren är i sin tur trött på henne och vill bryta med henne. På tåget till en bjudning talas det åter om ortsnamn. Berättaren hälsar inte på Blochs far, 100 meter bort, då han vill ge akt på Albertine och Saint-Loup. Charlus ställer därefter en rad frågor om Bloch och gycklar lite kring dennes judiskhet. Det diskuteras sjukdomar och berättaren reflekterar åter över alla de orter han åkt igenom. Han är nu fast besluten att inte gifta sig med Albertine.

Der Baader Meinhof Komplex

 

Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Der Baader Meinhof Komplex" (1985, ny utgåva 1997 vilken är den jag här läst) av Stefan Aust. Originalutgåvan läste jag på svenska någon gång på nittiotalet men jag tog mig nu an nyutgåvan på tyska, inte minst för att lära mig en del jargong på originalspråket. Aust, som mycket väl kände Ulrike Meinhof och umgicks med hennes familj, skildrar här Röda Arméfraktions historia med huvudfokus på de sju åren 1970 - 77 som började med att Baader fritas ur sin fångenskap och som slutar med en flygplanskapning och "dödsnatten" i fängelset Stuttgart-Stammheim. Givetvis skildras även perioden både före och efter lite översiktligt. Fredliga protester mot Vietnamkriget och konservatism i det tyska samhället under sent sextiotal övergår i förbittrade våldsaktioner och en liten grupp människor tar därefter till terror. Intressant nog hade dock "Baader-Meinhof", som organisationen kallades, även visst stöd från allmänheten (främst vänsterintellektuella) men detta falnade rimligen efterhand då även våldet och aktionerna eskalerade. Den så kallade första generationen var egentligen föga framgångsrika terrorister och efter en serie bombdåd i maj 1972 blev Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Jan-Carl Raspe med flera gripna redan månaden därpå och tillbringade resten av sina liv i fängelse. "Andra generationen" av RAF gjorde fåfänga försök att få de fångna släppta via olika former av utpressningsaktioner. De mest kända är ambassaddramat i Stockholm i april 1975 samt kidnappningen av arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer i september 1977 och kapningen av ett Lufthansa-plan i oktober 1977. Inga av dessa aktioner fick någon framgång så till vida att den tyska regeringen, under den hårde ex-militären Helmut Schmidt, gav med sig. Överlevande RAF-medlemmar har även berättat hur luften i mycket gick ur rörelsen efter hösten 1977 även om sporadiska dåd följde in på 90-talet innan RAF i ett pressmeddelande 20 april 1998 tillkännagav sin upplösning. I den nya utgåvan har dock Aust kunnat lägga till en del saker som senare tillkommit, inte minst efter murens fall då Östtyskland hade gett före detta RAF-medlemmar en fristad. Somliga medlemmar har även kunnat skildra vissa förlopp i senare intervjuer. Utöver en rad döda och skadade uppnådde RAF ingenting utöver att det tyska samhället skärpte åtgärder för terrorbekämpning och Aust beskriver även hur man satte in avlyssning med metoder som rimligen var tveksamma i juridisk mening. En dyster men ändå fascinerande skildring av det idealistiska sextiotalets övergång till ett fanatiskt och förbittrat sjuttiotal. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kalkon

På sidan 532 - 45 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren fortsatt Baron Charlus lidanden angående Morel. Han beskriver sedan en pinsam episod på tåget till Verdurins där en nykomling tar en bordell för ett hotell och stämningen blir generad. Därefter beskriver han hur furst de Guermantes hade träffat Morel och velat ha med honom på bordellen ifråga. Charlus hade på något vis luskat ut detta och kom tillsammans med Jupien till bordellen för att spionera på Morel. Hans släkting hade dock redan lämnat etablissemanget. Då Morel senare inser att fursten har någon form av förbindelse till Charlus så undviker han honom. Därefter kommer en utläggning om en viss Pierre de Verjus, greve Crécy. Berättare beskriver även scenen där hotelldirektören i hans frånvaro trancherar en kalkon och uttrycker sorg över att berättaren missade detta (nästa gång, får läsaren veta, det skedde var inte förrän 1918). 

You Never Give Me Your Money

 Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "You Never Give Me Your Money" (2009) av Peter Doggett. Denna bok skildrar Beatles-medlemmarnas relationer (personliga men kanske främst ekonomiska) efter gruppen officiella upplösning 1970. Början av boken är välkänd för de som kan Beatles och skildrar det gradvisa sönderfallet under 1968 och hur gruppen de facto hade upphört redan hösten 1969, efter inspelningen av "Abbey Road". Här finns dock en ganska äcklig men av experter avfärdad historia som Doggett tycks ha svalt med hull och hår. Sommaren 1968 bodde Lennon och Ono hos McCartney efter Lennons skilsmässa (med andra ord kan McCartney inte ha tyckt så illa om Ono). En dag stod ett brev utan adressat på spiselhällen och då Lennon öppnade brevet fanns där en text som löd "You and your jap tart think you're hot shit". Senare ska McCartney obekymrat ha sagt "Ja, det var jag men bara på skoj". Historien kommer tydligen från McCartneys kortlivade romans Francie Schwartz, en av de mer opålitliga källorna i historien om Beatles. Lennon och Ono har aldrig lyft fram denna historia. Dock i övrigt många intressanta saker jag inte kände till men framför allt då efter upplösning. För även om Beatles efter mycket om och men lyckades upplösa gruppen även på ett mer formellt plan i början av 1975 så kom medlemmarna egentligen aldrig riktigt ifrån varandra, bundna som de ändå var via bolaget Apple. Det blev även senare, när relationerna dem emellan var goda, återkommande möten som de deltog i med varierande entusiasm. Efter Lennons död fick Ono ta hans plats och efter Harrisons död ersattes han av dennes änka Oliva. Och så rullade Beatles-maskinen vidare långt in på 2000-talet. Vi får även veta saker som hur de olika nyckelpersonerna nåddes av Lennons död, om Harrisons utsvävande leverne 1973 - 74 och om Starkeys (som han genomgående kallas i boken) grava alkoholism. Allt som allt en mycket gedigen och spännande bok om de fyra före detta Beatlarna. Rekommenderas för den som hyser det minsta intresse för gruppen. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Frankrike sista duell 1967, mellan socialisten Gaston Defferre och gaullisten René Ribière. 

På sidorna 516 - 532 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras relationen mellan Charlus och Morel, som med tiden blir mycket vänligt inställd till berättaren. Stormiga och sårande scener skildras och vid ett tillfälle får berättaren trösta den ledsne baronen. Denne ger honom ett brev som han ber honom överlämna till Morel. Innehållet går ut på att Charlus för Morels skulle ska utkämpa en duell med en officerare som baktalat denne. Morel, som precis innan fällt nedlåtande kommentarer om baronen, blir förfärad och vill hindra det hela. Han och berättaren söker upp Charlus och Morel vädjar till denne att inte utkämpa duellen. Baronen överdriver istället det hela och vill att Elstir kommer och målar av duellen. Cottard kommer, tänkt som vittne, men baronen tar med honom in i ett rum och förklarar att det inte blir någon duell. Då baronen smeker doktorns hand tror denne att det är en invit och blir i sitt stilla inre förskräckt. Männen dricker därefter ett glas och Madame Cottard kommer också förbi. Charlus är allt som allt nöjd med händelseförloppet.