Den trettiotredje boken som jag har läst ut i år är "You Never Give Me Your Money" (2009) av Peter Doggett. Denna bok skildrar Beatles-medlemmarnas relationer (personliga men kanske främst ekonomiska) efter gruppen officiella upplösning 1970. Början av boken är välkänd för de som kan Beatles och skildrar det gradvisa sönderfallet under 1968 och hur gruppen de facto hade upphört redan hösten 1969, efter inspelningen av "Abbey Road". Här finns dock en ganska äcklig men av experter avfärdad historia som Doggett tycks ha svalt med hull och hår. Sommaren 1968 bodde Lennon och Ono hos McCartney efter Lennons skilsmässa (med andra ord kan McCartney inte ha tyckt så illa om Ono). En dag stod ett brev utan adressat på spiselhällen och då Lennon öppnade brevet fanns där en text som löd "You and your jap tart think you're hot shit". Senare ska McCartney obekymrat ha sagt "Ja, det var jag men bara på skoj". Historien kommer tydligen från McCartneys kortlivade romans Francie Schwartz, en av de mer opålitliga källorna i historien om Beatles. Lennon och Ono har aldrig lyft fram denna historia. Dock i övrigt många intressanta saker jag inte kände till men framför allt då efter upplösning. För även om Beatles efter mycket om och men lyckades upplösa gruppen även på ett mer formellt plan i början av 1975 så kom medlemmarna egentligen aldrig riktigt ifrån varandra, bundna som de ändå var via bolaget Apple. Det blev även senare, när relationerna dem emellan var goda, återkommande möten som de deltog i med varierande entusiasm. Efter Lennons död fick Ono ta hans plats och efter Harrisons död ersattes han av dennes änka Oliva. Och så rullade Beatles-maskinen vidare långt in på 2000-talet. Vi får även veta saker som hur de olika nyckelpersonerna nåddes av Lennons död, om Harrisons utsvävande leverne 1973 - 74 och om Starkeys (som han genomgående kallas i boken) grava alkoholism. Allt som allt en mycket gedigen och spännande bok om de fyra före detta Beatlarna. Rekommenderas för den som hyser det minsta intresse för gruppen.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Frankrike sista duell 1967, mellan socialisten Gaston Defferre och gaullisten René Ribière.
På sidorna 516 - 532 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildras relationen mellan Charlus och Morel, som med tiden blir mycket vänligt inställd till berättaren. Stormiga och sårande scener skildras och vid ett tillfälle får berättaren trösta den ledsne baronen. Denne ger honom ett brev som han ber honom överlämna till Morel. Innehållet går ut på att Charlus för Morels skulle ska utkämpa en duell med en officerare som baktalat denne. Morel, som precis innan fällt nedlåtande kommentarer om baronen, blir förfärad och vill hindra det hela. Han och berättaren söker upp Charlus och Morel vädjar till denne att inte utkämpa duellen. Baronen överdriver istället det hela och vill att Elstir kommer och målar av duellen. Cottard kommer, tänkt som vittne, men baronen tar med honom in i ett rum och förklarar att det inte blir någon duell. Då baronen smeker doktorns hand tror denne att det är en invit och blir i sitt stilla inre förskräckt. Männen dricker därefter ett glas och Madame Cottard kommer också förbi. Charlus är allt som allt nöjd med händelseförloppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar