När det dagas/När det skymmer

 Den trettiosjätte och trettiosjunde boken som jag har läst ut i år är ”När det dagas” (2018) och ”När det skymmer” (2019) av Towan Obrador. Böckerna är historiska romaner och utspelar sig på Gotland i början av 1600-talet (Towan Obrador är utöver författare även en känd gotländsk kulturpersonlighet och har skrivit ett antal romaner med historiska motiv från min hemö). De båda romanerna, som alltså hänger ihop, börjar i socknen Hogrän sydost om Visby. Där lever den unga Disa vars mor är en ”boterska” och så kallad ”klok gumma” i största allmänhet. Det är dock en evig balans mellan att försöka sköta sitt yrke utan att samtidigt bli anklagad för svartkonst eller magi. Då den redan sjuka modern omkommer i en brand är Disa ensam men hon får dock hjälp av en rik bondeson och lyckas ta över moderns yrke. Dock händer det en del saker som gör att hon måste ge sig iväg till det på den tiden allt annat än inbjudande Visby. Hon färdas därefter ytterligare norrut på Gotland innan cirkeln sluts och hon kan återvända hem mot slutet av boken. I uppföljaren sköter Disa sitt yrke som både boterska och ”jordemor” (d.v.s. barnmorska) samtidigt som hon själv har en liten dotter. Efterhand uppstår dock problem för henne, dels med barnets far men även med den mystiske man som besöker henne och som får socknen att prata. Efter en period av lycka och harmoni drabbar en svår olycka Disa och hennes liv kommer in i ett nytt skede. Utan att alltså avslöja för mycket kan jag säga att detta är bildande och extremt lättlästa romaner som med fördel kan läsas av exempelvis ungdomar. Ett par tacksamma bladvändare om en ung kvinnas väg genom livet för flera hundra år sedan.

Och så... dagens Proust!

På sidan 575 – 95 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras hur berättaren vill bryta med Albertine då han tror sig vara kär i Andrée. Albertine berättar att hon känner den gamle kompositören Vinteuls dotter och dennas väninna. Detta chockar berättaren, som nu tror att Albertine är lesbisk. Den förtvivlade berättaren drar för Albertine en skröna om ett uppslaget bröllop med en annan kvinna och hon lovar stanna en stund hos honom. Han oroar sig dock över hennes kommande resor till exempelvis Trieste. Berättarens vånda då han är ensam skildras vidare och då hans mor kommer in i rummet ser han ett ögonblick sin mormor. Berättaren förklarar för modern, som står i begrepp att resa till Paris, att han ska resa med henne och sedan gifta sig med Albertine.