Der Baader Meinhof Komplex

 

Den trettiofjärde boken som jag har läst ut i år är "Der Baader Meinhof Komplex" (1985, ny utgåva 1997 vilken är den jag här läst) av Stefan Aust. Originalutgåvan läste jag på svenska någon gång på nittiotalet men jag tog mig nu an nyutgåvan på tyska, inte minst för att lära mig en del jargong på originalspråket. Aust, som mycket väl kände Ulrike Meinhof och umgicks med hennes familj, skildrar här Röda Arméfraktions historia med huvudfokus på de sju åren 1970 - 77 som började med att Baader fritas ur sin fångenskap och som slutar med en flygplanskapning och "dödsnatten" i fängelset Stuttgart-Stammheim. Givetvis skildras även perioden både före och efter lite översiktligt. Fredliga protester mot Vietnamkriget och konservatism i det tyska samhället under sent sextiotal övergår i förbittrade våldsaktioner och en liten grupp människor tar därefter till terror. Intressant nog hade dock "Baader-Meinhof", som organisationen kallades, även visst stöd från allmänheten (främst vänsterintellektuella) men detta falnade rimligen efterhand då även våldet och aktionerna eskalerade. Den så kallade första generationen var egentligen föga framgångsrika terrorister och efter en serie bombdåd i maj 1972 blev Andreas Baader, Ulrike Meinhof, Gudrun Ensslin, Jan-Carl Raspe med flera gripna redan månaden därpå och tillbringade resten av sina liv i fängelse. "Andra generationen" av RAF gjorde fåfänga försök att få de fångna släppta via olika former av utpressningsaktioner. De mest kända är ambassaddramat i Stockholm i april 1975 samt kidnappningen av arbetsgivarföreningens ordförande Hanns-Martin Schleyer i september 1977 och kapningen av ett Lufthansa-plan i oktober 1977. Inga av dessa aktioner fick någon framgång så till vida att den tyska regeringen, under den hårde ex-militären Helmut Schmidt, gav med sig. Överlevande RAF-medlemmar har även berättat hur luften i mycket gick ur rörelsen efter hösten 1977 även om sporadiska dåd följde in på 90-talet innan RAF i ett pressmeddelande 20 april 1998 tillkännagav sin upplösning. I den nya utgåvan har dock Aust kunnat lägga till en del saker som senare tillkommit, inte minst efter murens fall då Östtyskland hade gett före detta RAF-medlemmar en fristad. Somliga medlemmar har även kunnat skildra vissa förlopp i senare intervjuer. Utöver en rad döda och skadade uppnådde RAF ingenting utöver att det tyska samhället skärpte åtgärder för terrorbekämpning och Aust beskriver även hur man satte in avlyssning med metoder som rimligen var tveksamma i juridisk mening. En dyster men ändå fascinerande skildring av det idealistiska sextiotalets övergång till ett fanatiskt och förbittrat sjuttiotal. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Kalkon

På sidan 532 - 45 i fjärde delen, "Sodom och Gomorra", skildrar berättaren fortsatt Baron Charlus lidanden angående Morel. Han beskriver sedan en pinsam episod på tåget till Verdurins där en nykomling tar en bordell för ett hotell och stämningen blir generad. Därefter beskriver han hur furst de Guermantes hade träffat Morel och velat ha med honom på bordellen ifråga. Charlus hade på något vis luskat ut detta och kom tillsammans med Jupien till bordellen för att spionera på Morel. Hans släkting hade dock redan lämnat etablissemanget. Då Morel senare inser att fursten har någon form av förbindelse till Charlus så undviker han honom. Därefter kommer en utläggning om en viss Pierre de Verjus, greve Crécy. Berättare beskriver även scenen där hotelldirektören i hans frånvaro trancherar en kalkon och uttrycker sorg över att berättaren missade detta (nästa gång, får läsaren veta, det skedde var inte förrän 1918).