Den trettiofemte boken som jag har läst ut i år är "The Collaborator" (1999) av Alice Kaplan. Boken skildrar den för mig tidigare helt okände franske författaren Robert Brasillachs (1909 - 45) sista tid och död. Minns att jag läste en artikel om boken då den var helt ny i Time Magazine kring sekelskiftet och tänkte "Den måste jag läsa!" 25 år senare blev det till sist av. Vi möter här den unge och litterärt framsgångsrike Brasillach som gör sig ett namn som skribent och kritiker på högerkanten i mellankrigstidens Frankrike. Exempelvis utger Brasillach en bok om filmens tidiga historia som ännu anses läsvärd. Hans romaner framstår dock i mina (och Kaplans) ögon som något överspända och har troligen även åldrats illa. Brasillach skrev särskilt i den fascistiska tidningen "Je Suis Partout" och efter Frankrikes fall 1940, då Brasillach tillbringar en månad i fångläger men snart friges, skriver han åter för denna tidning och hyllar Vichyrepubliken samt de nära banden mellan Tyskland och Frankrike numera. Det skrivs även en del om att franska judar, inklusive barn, borde deporteras. Efter befrielsen i augusti 1944 anmäler sig Brasillach efter några veckor till polisen och häktas. Efter långa förberedelser hålls 19 januari 1945 en rättegång där den huvudsakliga åtalspunkten är "Landsförräderi". Det är dock mest via sin penna som Brasillach har begått nämnda förräderi så det är på så vis en något udda rättegång. Kaplan ger porträtt av åklagaren och advokaten (som kände varandra väl och där den ene rentav hyrde av den andre) och (så gott det går) de fyra jurymedlemmarna. Den sex timmar långa rättegången slutar med att Brasillach dömds till döden och arkebuseras 6 februari 1945 efter att De Gaulle vägrat att benåda honom. Kaplan spekulerar lite kring varför Brasillach får ett så hårt straff men ibland blir hennes hypoteser lite långsökta eller glider ut i just ingenting. Exempelvis frågar hon sig om Brasillach fick hårdare straff än andra för att han var homosexuell men detta är i grunden bara en avancerad spekulation baserad på hans texter om manlig vänskap (i en tidstypisk anda som jag även känner igen från de tyska frikåristerna) och sanningen är att vi inte vet mycket om Brasillachs privatliv. Faktum är dock att denne "man of letters" dock dömdes till döden utan att direkt ha dödat eller skadat någon förutom möjligen med sin penna. Om det rättfärdiga i detta kan diskuteras fram och tillbaka och Kaplan skildrar även i sista kapitlet hur Brasillach senare använts i historien.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Tågstation under 1800-talet.
På sidan 545 – 74 i fjärde delen, ”Sodom och Gomorra”, skildras Monsieur Chevregny vilken inte kan skilja på hög och låg konst. Det skär sig mellan Verdurins och Cambremers angående en middag. Utläggning följer om hur baron Charlus skryter för Morel om sin egen släkt och dess anor. Det visar sig att Brichot är kär i Madame Cambremert men Madame Verdurin talar förstånd med honom. Baron Charlus nobbar en bjudning till Cambremers vilka blir irriterade. Dr Cottard tror att Albertine är sjuk. Berättaren är i sin tur trött på henne och vill bryta med henne. På tåget till en bjudning talas det åter om ortsnamn. Berättaren hälsar inte på Blochs far, 100 meter bort, då han vill ge akt på Albertine och Saint-Loup. Charlus ställer därefter en rad frågor om Bloch och gycklar lite kring dennes judiskhet. Det diskuteras sjukdomar och berättaren reflekterar åter över alla de orter han åkt igenom. Han är nu fast besluten att inte gifta sig med Albertine.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar