Den etthundrasjunde boken som jag har läst ut i år är "Hard Bop: Jazz and Black Music 1955 - 65" av David H Rosenthal. Författaren var själv musiker och något av extrem jazz-nörd som dock avled lagom till dess att boken skulle ges ut varför hans bror skriver förordet. Men klar blev dock boken och det är en fin genomgång av den stil som efterträdde Bebop (cirka 1945 - 55) och sedan stod pall i cirka 10 år framåt till frijazz och fusion följdes av jazzens rent kommersiella men även konstnärliga död. Inledningsvis skildras hur musikern Lee Morgan 1972 skjuts ihjäl av sin flickvän och författaren ser det som en dyster slutklang för just hard bop, eftersom Morgan var en känd person inom rörelsen. I olika nedslag möter vi musiker bakom olika instrukent, såsom pianister, basister, olika blåsare och trummisar och vi får deras spelstil förklarade. Naturligtvis drösvis med låtar och album som ingående diskuteras. Ett kapitel ägnas de absoluta toppmusikerna inom en stil som både var konservativ, (åter till bluesskalor) och samtidigt experimentell (mer inspiration från Europa, mer konstmusik) i och med namn som Thelonius Monk, Charlie Mingus, Miles Davis och John Coltrane. Det är väl även just dessa fyra som producerat de mest gigantiska albumen från eran. Läsvärt för vänner av jazz men även den som är lite allmänt road av en era som nu är ohjälpligt borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar