The Austrian Revolution

 

Den tionde boken som jag har läst ut är ”The Austrian Revolution” (1923) av Otto Bauer. Detta är en skildring av Österrike-Ungerns sammanbrott och republiken Österrikes etablering och författaren Bauer (1881 – 1938) var själv en nyckelperson i denna process. Som socialistisk teoretiker och ledande socialdemokrat var han 1918 – 19 republikens första utrikesminister. Han skildrar hur de olika folken inom det mångnationella kejsardömet mer och mer bröt sig loss, hur riket mer eller mindre av sig själv kollapsade under oktober 1918 och hur den gamla regimen till sist störtades utan minsta motstånd. Det tycks rentav ha gått lättare än under den tyska revolutionen vid samma tid. 12 november 1918 utropades republiken ”Tysk-Österrike” med det uttalade målet att bli en del av tyska riket. Detta saboterades dock av ententen i och med freden i Saint-German 10 september 1919 och därefter blev det bara ”republiken Österrike”. Bauer skildrar sedan de första åren av republiken, de sociala reformerna i en ytterligt svår tid, borgerskapets och överklassens hållning, koalitionsregeringar, relationer med andra stater, med mera. Överlag präglas Bauer av stor förståelse för den andra sidans synpunkter även om han inte håller med. Han beskriver till exempel varför de österrikiska bönderna närmast av naturliga skäl blev motståndare till socialdemokratin, överklassens förbittring, med mera. Diverse småkrig med grannländerna (främst Ungern) som jag inte alls kände till beskrivs. På slutet av hans framställning sätts Österrike närmast under ekonomiskt förmyndarskap på grund av en hotande statsbankrutt. Detta är en stor missräkning för landets socialdemokrater men i en tämligen optimistisk anda skildrar Bauer i bokens slut den ”folkets republik” (alltså en stat för alla, oavsett klass) som man ändå skapat och beskriver vad socialdemokratin i framtiden behöver göra för att befrämja arbetarklassens intressen. Överlag en mycket intressant bok där jag lärde mig en hel del nytt. Även bra presentation av en radikal socialdemokrati som befann sig ungefär mellan exempelvis de tyska socialdemokraterna och sovjetkommunismen.

Ostpreussisches tagebuch

 Den nionde boken som jag har läst ut i år är "Ostpreussisches tagebuch" (1961) av Hans Graf von Lehndorff. Författaren, kommen ur en gammal junkerfamilj, var läkare i Ostpreussen mot slutet av andra världskriget och boken bygger på hans dagboksanteckningar från 1945 - 47. Den finns även utgiven på svenska under titeln "Farväl mitt land" och jag läste denna någon gång på 90-talet. von Lehndorff skildrar perioden från krigsslutet till dess att han och många andra deporteras från regionen i maj 1947. Det är ibland ohyggliga skildringar av röda arméns brutala och godtyckliga övergrepp då Ostpreussen föll i april 1945 och hämndlystna soldater besatte det närmast totalförstörda området. Under tiden försökte von Lehndorff upprätthålla någon slags ordning på sjukhuset medan sköterskor våldtogs ute i korridorerna. Därefter för han en ambulerande tillvaro i Ostpreussen, av rädsla för att såsom "tillgång" skickas till Sovjetunionen. Vi får ingående skildringar av hur snabbt en civilisation kan kollapsa men även lite mer positiva glimtar av människors uppfinningsrikedom och solidaritet i förtvivlade ögonblick. Stark läsning som jag verkligen rekommenderar. 

Blå gryning

 Den åttonde boken som jag har läst ut i år är "Blå gryning" (2010) av Ann Cleeves. Det är en ganska enkel men ändå lite intressant pusseldeckare där kommissarie Perez kommer med sin blivande hustru till föräldraön. Samtidigt mördas dock en rikskänd ornitolog på den lokala fågelstationen och Perez tvingas ägna vad som var tänkt som semester åt mordutredning. Givetvis följer en massa oväntade turer med tragiska konsekvenser på slutet. Gods brukslitteratur att ha under resan. 

Den siste teaterdirektören

 Den sjunde boken som jag har läst ut i år är "Den siste teaterdirektören" (2024) av Johan Hilton, vilken är en biografi över Benny Fredriksson, skådespelare, regissör och mångårig chef på Stockholms stadsteater. Vi får berättelsen om Benny Fredrikssons liv men även berättelsen om hans död, med fokus på de kritiska månader 2017 som ledde till att han i mars 2018 tog sitt liv medan han följde med hustrun Anne Sofie von Otter på en turné till Nya Zeeland och Australien. 

Läsaren följer Fredriksson från födelsen 1959 via studier på teaterskola och en medelmåttig karriär som skådespelare varefter han sadlar om till att bli först regissör och sedan teaterchef. Detta sker tiden efter att han gift sig med sopranen von Otter och fått två barn med henne. Under mer än 15 år kommer Fredriksson att förknippas särskilt med Stockholms stadsteater där han har förmågan att balansera mellan krav på ekonomisk framgång och konstnärlig dito. Som chef hade han nog sina sidor men som senare konstaterades i en internutredning var aldrig det monster som han framställdes som i svallvågorna av Me Too-hösten 2017. 

På så vis blir det här även en bok om medias men även om enskilda människors ansvar. I boken nämns hur skådespelaren och Frediksson-vännen Ralf Carlsson försöker varna denne för att "de är ute efter dig" efter att två hyggligt kända skådespelerskor med ett horn i sidan till Fredriksson dragit igång en kampanj mot honom. Kampanjen lyckades även mer än väl och under några kritiska dagar i december 2017 tas Fredriksson närmast med överraskning och avgår som teaterchef, något han senare kommer att ångra. Som Hilton skildrar det är det dock fler personer som får ångra sig än djupare än Fredriksson. 

Mycket intressant och välskriven biografi om en stor kulturpersonlighet och hur omständigheterna störtade denne från en upphöjd position ned i djupaste förnedring. I bakgrunden får vi även stora delar av det moderna Sveriges teaterhistoria. 

Därvarns resa

 Den sjätte boken som jag har läst ut i år är "Därvarns resa" (1991) av Mats Wahl. Författaren, som föddes i Malmö 1945 och dog i Stockholm 2025, hann även tillbringa sin barndom i Slite och kanske var det åren på Gotland som gav honom idén till denna historiska vilken är tänkt att utspela sig på 1600-talet och utgångspunkt i "kutatavlan" i Fårö kyrkan. Den på Gotland berömda målningen skildrar hur ett antal män som jagade säl kom att driva till havs på ett isflak och hur de senare tog sig tillbaka helbrägda till Fårö. Huvudperson är den unge Jakob Thorbiörnsson, kallad "därvarn" (alltså "fördärvaren") eftersom han alltid tycks föra otur med sig. Med stor tvekan tar dock övriga Fåröbönder med sig honom på säljakten 1603 och därefter kommer "Därvarn", tillsammans med sin ungdomskärlek Kari, att bokstavligen ge sig ut på resa. Rappt och lättläst med bra dialog och öm kärlekshistoria mitt i det hela samt med fin tidsfärg. 

Kastanjemannen

Den femte boken som jag har läst ut i år är "Kastanjemannen" (2018) av Sören Sveistrup. Jag har redan sett en tv-version av deckaren på Netflix men ville ändå jämföra med själva romanen (och det finns en del smärre skillnader även om jag inte ska avslöja vilka). Trots 550 sidor läste jag ut boken på två dagar utan minsta motstånd. Polisen Thulin föses ihop med kollegan Hess, utkastad från Europol och betraktad som utbränd, i samband med ett brutalt kvinnomord i ett annars lugnt villaområde. På mordplatsen hittar man en så kallad "kastanjeman", en figur av tändstickor och kastanjer som danska barn tydligen brukar tillverka. Figuren dyker sedan upp på ytterligare mordplatser och det visar sig att det handlar om en historia med rötter långt tillbaka i tiden. Inte alltför originell men med intressanta personer och rysligt spännande handling, vilket väl är vad man kan förvänta sig av en deckare. Det finns tydligen en ny roman om Thulin och Hess och jag lär väl kasta mig över den vid tillfälle. Sveistrup är för övrigt även känd som manusförfattaren bakom serien "Brottet". 

Beide Sizilien

 Den fjärde boken som jag har läst ut i år är "Beide Sizilien" (1942) av Alexander Lernet-Holenia. Boken, som skrevs under nazisternas ockupation av Österrike, bör utan problem ha passerat censuren då den är något av en deckare som utspelar sig nästan 20 år tidigare. Det är alltså det lugna Wien 1925, där vi möter några medlemmar av det nu upplösta dragonregementet "De båda Sicilien". Överste Rochonville och dottern Gabriell går på en stor fest hos några bekanta men mitt under festligheterna lyckas en av de övriga gästerna, en av Rochonvilles gamla kamrater från regementet, blir mördad i ett intilliggande sovrum. Det förekommer flera mystiska omständigheter kring mordet och polisen kommer ingenvart. Därefter råkar flera av de inblandade männen, som efter flera år träffas på den mördades begravning, ut för en rad märkliga och bisarra händelser och under berättelsens gång är det många turer kring vem som faktiskt är vem. I en kaotisk värld, strax efter ett världskriget med sina många "displaced persons", har det bara varit alltför lätt att anta en annan persons identitet vilket läsaren blir varse. Spännande och fascinerande och samtidigt även lite vemodiga skildringar av den nu deklasserade ex-adeln i tjugotalets Österrike. 

Der Prozess

 

Den tredje boken som jag har läst ut i år är ”Der Prozess” (1925) av Franz Kafka. Denna världskända bok skulle, tillsammans med övrigt som Kafka lämnade efter sig, enligt författarens önskan brännas vid dennes död. Vännen Max Brod, som ansvarade för Kafkas litterära kvarlåtenskap struntade högtidligt i detta efter vännens bortgång 1924. Vilken världen kan vara tacksam för. ”Der Prozess” får väl ses som Kafkas huvudverk och handlar om Josef K, vilken en morgon häktas under märkliga och ovanliga omständigheter. Han övervakas av två slappa väktare, varav den ene äter upp hans frukost, men får därefter gå till jobbet som vanligt tillsammans med tre kollegor som väntat i ett hörn enbart för att göra honom sällskap till jobbet. Han försöker få reda på vad han anklagas för men rör sig i en märklig drömvärld där en domstol framträder på en vind och där han mest träffar märkliga personer utan att komma vidare. För övrigt beter han sig själv också ganska märkligt. Till sist blir ”Der Prozess” en allegori över den moderna människans utsatthet i en värld som han eller hon inte alltid begriper. Stark läsning som inte saknar en stor del svart humor. Jag noterar för övrigt att Kafka även skrev på en något egenartad men på inget vis svårläst tyska.

Life

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Life" (2010) av Keith Richards. Boken är dock inte skriven av Richards utan av en viss James Fox (som antagligen inte ska förväxlas med den skådespelare som gjorde filmen "Performance" tillsammans med Mick Jagger) och jag misstänker att Keefan har dikterat en stor del av det hela. Det verkar i alla fall så när man läser då det är en hel del talspråkligt. Annars underhållande av bara den och jag får ändå säga att Keef är ärlig och han mörkar inte de allra sämsta sidorna av sig själv. Annars rör det sig i stort kronologiskt från födseln i Dartford 1943, via samarbetet med skolkompisen Mick Jagger, mötet med Brian Jones 1962 och vidare till arenastatus. Exempelvis Mick Taylor nämns på tre ställen och Bill Wyman på kanske sex eller sju ställen så Keith vet att utesluta folk ibland. Hans syn på barnuppfostran är även ytterligt liberal. Det som bidrar till hans ärlighet är att han ofta använder citat från andra, via intervjuer eller utgivna biografier. Hjärtskärande är att läsa sonen Marlons skildring av Stones-turnén 1975 - 76 då han följde med och fick väcka sin pappa kring fyra på eftermiddagen eftersom ingen annan vågade. Keith läser sagor för sonen men nickar ibland till eftersom han tagit heroin. Klokt nog såg han till att lämna sin dotter till mamma Doris eftersom han och frun Anita (heroinist även hon) inte klarade av att ta hand om henne. Dock ändå en viss dos av egoism och självupptagenhet här. Också fint att läsa om hur han saknar sin gamle vän Mick Jagger då denne blivit väldigt annorlunda med åren. Boken slutar dock i dur då han ser tillbaka på sitt liv. Allt som allt en man som levt i stort sett som han velat och utan större hänsyn till andra. Men underhållande läsning var det. 

Die Standarte

Den första boken som jag har läst ut i år är "Die Standarte" (1934) av Alexander Lernet-Holenia. Den österrikiske författaren (1897 - 1976) var till nyligen helt obekant för mig men han är onekligen en intressant gestalt. Född och avliden i Wien där han mot slutet av sitt liv var stämplad som "den svåre gamle mannen" i österrikisk litteratur och påstods vara en oäkta habsburg. Som en ytterligare ironi bodde han sina sista 25 år i en våning i det gamla kejserliga slottet Hofburg. Romanen "Die Standarte" bygger rimligen på Lernet-Holenias egna upplevelser under första världskriget. Romanens "nu" är cirka 1928 och romanens berättare följer med den före fänriken Merit då han väljer ut vilka tiggare han ska ge pengar på gatan (idel krigsinvalider). Efter ett möte med en nu blind soldat ur hans eget gamla regimente berättar Merit om sina upplevelser i oktober - november 1918 i samband med krigsslutet och Österrike-Ungerns sammanbrott. Han skildrar hur han, såsom fanbärare, får ansvar för standaret eller fälttecknet till vilket mannarna har svurit en med. Samtidigt spirar även en passionerad kärlekshistoria med den vackra Resa. Medan fronten faller samman och soldaterna strider inbördes utifrån etniska riktlinjer blir Merit besatt av tanken på att föra standaret i säkerhet. En mörkt romantisk och laddad roman med vissa inslag av melodram men även av stort vemod i samband med de många diskussioner som officerarna för om det sammanbrott som de nu alla ser komma. 

Denkwürdigkeiten I

 Den 115:e och sista boken som jag har läst ut i år är "Denkwürdigkeiten I" (1930) av Bernhard von Bülow. Den tyske rikskanslern (1900 - 09) och hans omfångsrika verk har länge varit mitt sällskap i vått och torrt och det kändes skönt att få runda av året med en av volymerna vilken börjar då von Bülow blivit statssekreterare kring 1896 och slutar omkring 1903. Boken är som sagt omfångsrik men ändå ganska lättläst och även om von Bülow gärna pepprar sitt verk med utläggningar på engelska, franska, italienska, latin och en skvätt klassisk grekiska så är ändå hans tyska klar och redig och de ålderdomliga orden är inte alltför många. Dock ska jag väl erkänna att jag enstaka gånger tappade bort mig i långdragna utläggningar med många bisatser men för det mesta har det tuffat på. Redan under tiden som statssekreterare har von Bülow ett väldigt sjå med att hålla pli på den impulsive kaiser Wilhelm II och det är ofta som att läsa om mannen i Vita huset just nu. Till sist efterträder han den intelligente men fysiskt skröplige rikskanslern von Hohenlohe och kastas nu in i sakerna på allvar. Han får bland annat sköta förhandlingar med Storbritannien och upplever drottning Viktorias död och Edward VII:s trontillträde och mycket annat. Bärande är dock relationerna mellan länderna och den ständigt återkommande rädslan för en eller annan konflikt samtidigt som von Bülow, som ofta skryter diskret (ibland inte så diskret) med sig själv, bedriver diskret krypskytte mot de efterträdare som faktiskt lyckades få till ett världskrig. Intressant om storpolitiken i början av 1900-talet med många porträtt av samtida politiker.