Life

 Den andra boken som jag har läst ut i år är "Life" (2010) av Keith Richards. Boken är dock inte skriven av Richards utan av en viss James Fox (som antagligen inte ska förväxlas med den skådespelare som gjorde filmen "Performance" tillsammans med Mick Jagger) och jag misstänker att Keefan har dikterat en stor del av det hela. Det verkar i alla fall så när man läser då det är en hel del talspråkligt. Annars underhållande av bara den och jag får ändå säga att Keef är ärlig och han mörkar inte de allra sämsta sidorna av sig själv. Annars rör det sig i stort kronologiskt från födseln i Dartford 1943, via samarbetet med skolkompisen Mick Jagger, mötet med Brian Jones 1962 och vidare till arenastatus. Exempelvis Mick Taylor nämns på tre ställen och Bill Wyman på kanske sex eller sju ställen så Keith vet att utesluta folk ibland. Hans syn på barnuppfostran är även ytterligt liberal. Det som bidrar till hans ärlighet är att han ofta använder citat från andra, via intervjuer eller utgivna biografier. Hjärtskärande är att läsa sonen Marlons skildring av Stones-turnén 1975 - 76 då han följde med och fick väcka sin pappa kring fyra på eftermiddagen eftersom ingen annan vågade. Keith läser sagor för sonen men nickar ibland till eftersom han tagit heroin. Klokt nog såg han till att lämna sin dotter till mamma Doris eftersom han och frun Anita (heroinist även hon) inte klarade av att ta hand om henne. Dock ändå en viss dos av egoism och självupptagenhet här. Också fint att läsa om hur han saknar sin gamle vän Mick Jagger då denne blivit väldigt annorlunda med åren. Boken slutar dock i dur då han ser tillbaka på sitt liv. Allt som allt en man som levt i stort sett som han velat och utan större hänsyn till andra. Men underhållande läsning var det.