Memoirs 1915

Den fyrtioförsta boken som jag har läst ut i år är ”Memoirs 1915” (1930) av Raymond Poincaré. I princip handlar boken om första världskriget och hur presidenten leder ett belägrat land. Poincaré gör inspektioner och besök, ibland med politiker som Viviani och Millerand eller kung Albert av Belgien. 25 januari träffar han prins Jusupoff vilken han finner mycket underhållande och uppfriskande frispråkig. 3 februari möter han för första gången Lloyd George vilken han bedömer som mycket intelligent även om de inte kan tala direkt då Lloyd George inte kan franska och Poincaré inte kan engelska. Redan i februari detta år konstaterar flera personer i ansvarig ställning att kriget står och stampar (en ganska grotesk slutsats med tanke på att man sedan lät kriget pågå i 3 år och i nio månader till). Alsaces store son, Maurice Barrés, fladdrar förbi då presidenten ser hans patriotiska pjäs ”Colette Baudoche” 8 maj. En mycket ovanlig sak för Poincarés del är att han tar upp något som ingen annan politiker från samma tid tagit upp (så vitt jag noterat), nämligen hat riktat mot honom som människa. 17 maj kommenterar han regelbundna hatbrev som skickas till regeringen och då direkt riktade mot honom såsom ansvarig för kriget, med mera. 9 juli mordhotas han inför 14-julifirandet (inget händer). General Petain, Verduns senare räddare under 1916 och landsförrädare 1940, nämns 10 maj och 6 juli. Första gången för att han faktiskt genomfört en lyckad offensiv och har ordning på sina trupper och sedan för att han är realistisk i sin bedömning av kriget. I övrigt nämns ofta generalernas småskurenhet och envishet samt även gnisslande relationer med de brittiska militärerna, inte minst då det gäller att samordna de militära aktionerna. Vid denna tid noterar Poincaré hur Foch, den senare marskalken, gått från offensivt till mer defensivt tänkande och troligen då under intryck av de svåra förlusterna och de många misslyckade anfallen. I bakgrunden finns även det ständiga politiska käbblet (trots krig) och inte minst Viviani och Millerand får sina fiskar varma. Under årets 14 juli-firande är tanken att Rouget de Lisle (mannen som skrev ”Marseljäsen”) ska få sin aska förd till Pantheon men av formalistiska skäl (inget formellt beslut har kunnat tas) får hans stoft föras till invaliddomen så länge. Parallellt med de politiska kriserna i Frankrike noterar även presidenten den ökande oron i Ryssland (inte minst via rapporter från den av Poincaré högt uppskattade Paleologue) där duman kräver en ”ansvarig regering”. Som lite kuriosa kan nämnas att Poincaré 16 juli tar emot ”den socialistiske svenske parlamentsledamoten Branting” som för övrigt talar utmärkt franska. Branting talar om att hur Sverige kommer att stå fast vid sin neutralitet men att drottning Viktorias tyskvänlighet är ett problem. Han hoppas även på större autonomi för Finland. Det finns även rörande inslag som när presidenten 8 augusti träffar generalen Messimy som brister i gråt vid tanken på hur hans tappra ”chausseurs” slaktas ner i onödan då inga resultat uppnås. 2 september träffar Poincaré författaren Charles Maurras (också en senare landsförrädare) som är så gott som döv varvid han får höja rösten. Ett annat rörande möte är det med generalen Gouraud (7 september) som vill återuppta sin tjänstgöring trots ett dåligt ben och en förlorad arm efter granatexplosion. Presidenten brister själv i gråt vid en intensiv offensiv 25 september även om han själv inte vet exakt anledning därtill. Ammunitionsministern Albert Thomas (en färgstark person som senare dyker upp flera gånger i Paleologues memoarer) säger 30 september att ”kriget kan väl ändå inte pågå till nästa midsommar?” Ännu en general, Castelnau, förlorar 3 oktober en tredje son och tackar dagen därpå i ett återhållet telegram presidenten för visad sympati. I bakgrunden eviga problem med kriget i Dardanellerna och det vacklande Grekland där Saloniki besätts och sedan överges i turer som är så snåriga så att man som läsare har svårt följa med. 23 november noterar presidenten att ”hur republikansk jag än är så kan det ibland finnas fördelar med en militärdiktator...” Troligen är han ganska trött på generaler som klagar över ett och annat. Britternas ÖB Sir John French efterrträdes 18 december av Sir Douglas Haig som presidenten beskriver som ”elegantare, stiligare och med bättre manér än sin företrädare...” Föga kunde han förstås ana att Haig senare mest skulle bli ihågkommen som en av krigets mest okänsliga slaktare av soldater. 23 december är han trött och bekymrad över röran inom den brittiska regeringen (enligt rapporter från ambassadören Cambon) och dito röra i Ryssland. Han är tveksam till äventyren i Mellanöstern men menar att detta huvudsakligen är britternas projekt. 29 december demonstrera Haig gasmasker som sägs fungera bra under tyskarnas angrepp. Fransmännen har själva gjort flera misslyckade experiment med gas under året. I en sista rapport från Cambon detta år, 30 december, sägs att Asquith och Lloyd George vill sparka Kitchener (som dock ännu är populär) med utrikesminister Grey ”åldras snabbt”. Året slutar med andra ord allmänt dystert. Och här lämnar jag som läsare den duktige presidenten Poincaré eftersom jag inte fått tag i fler volymer av hans memoarer. Han är lite torr men dock inte en oäven skildrare av detta ödesdigra och för Frankrike så svåra år.