Joseph Roth svarar 2 april 1936 på Zweigs brev (han hade i verkligheten blivit både rasande och djupt sårad men svalde till sist förtreten): ”Du vet att du inte behöver tala om för mig av alla människor vad det innebär att vara en fattig liten jude. Det har jag varit sedan 1894 och med stolthet. En troende östlig jude från Radziwillow. Jag skulle släppa detta om jag vore du. Jag har varit liten och fattig i trettio år. Fan, jag ÄR fattig.” Samma dag är Harold Nicolson på middag i rikare kretsar, hemma hos Mrs Simpson som efter en stund för in kungen i rummet. Både Lady Colefax och Lady Cunard (som inte älskar varandra) är med tillsammans med Lady Oxford, bland andra. Lady Colefax talar lite för nära kungens öra och råkar därmed avslöja för sällskapet att denne hör ganska dåligt, vilket han vill dölja. Senare ber kungen Nicolson att till honom bjuda in Charles Lindbergh, som just nu vistas en tid i Storbritannien.
JG är i sin dagbok 8 april glad eftersom AH ska hjälpa familjen med pengar till ett nytt hem. Detta på privaplanet. Angående storpolitiken noterar han dock även motsättningarna mellan England och Frankrike i NF samt att Italien har fortsatta framgångar i Abessinien. 13 april träffar JG fru Hamsun, en ofta sedd besökare hos honom. Makens böcker är denna vår ofta hans kvällslektyr. ”Den store Hamsun!” På samma mottagning talar JG även med boxaren Max Schmelling som redogör för hur han snart ska möta Joe Luis i USA. 20 april firas AH:s födelsedag (47 år). Denne diskuterar utbyggnaden av autobahn och hur han ska bygga fem miljoner arbetarhem. JG är generellt lycklig över att befinna sig i en stor tid. 24 april diskuterar han något dunkelt ”erbjudande” från Oswald Mosley vilket förmedlas av dennes fru som senare samma dag återvänder till England.
Harold Nicolson skriver 28 april till Vita om hur han ätit middag med Robert Vansittart, chef för UD, och denne menar att tysk hegemoni i Europa skulle innebära ”slutet för det brittiska imperiet” och att det är bättre att få till ett avgörande än att köpa tid genom att ge tyskarna fri hand österut. I övrigt var han ”perfectly charming”. 2 maj noterar JG att Addis Abeba fallit och att Negus flytt till Djibouti. ”Vad ska England göra nu?” Chips Channon återupptar 4 maj sin dagbok efter två månader: ”I have twice spoken in the H of C, been to America, dined with kings, recovered, and lost again, my high spirits.” Han är samma dag med och röstar kring den så kallade ”Civil List” i parlamentet (som reglerar kungafamiljens apanage, med mera): ”The Civil List was really passed with amazing smoothness, the majority of socialist tumbling over one another in order to laud the royal family. One might think that they had invented the royal family: this extreme royalism... has increased very much since the rise of dictatorships in Europe.”
Harold Nicolson skriver 5 maj till hustrun att Eden avslöjat att britterna låtit föra Negus från Djibouti till Palestina. Detta efter att Clement Atlee ställt frågor om saken i parlamentet. Dagen därpå, 6 maj, är Chips på middag: ”I became a little inebriated, but then (so) indeed did everyone else!” Det vankas bröllop i hans vänskapskrets 7 maj: ”I am somewhat shocked by the cynical wedding on Saturday, as Anne Wood confided to Honor that she is not in the least in love with Sim (Feversham), but finds him pompus, petty and irritating.” Akten blir dock av, 9 maj.
7 maj skriver Joseph Roth till Stefan Zweig att denne ska vara glad att hans fru lämnat honom och att Roth rentav uppmuntrat henne att göra det. Han klagar åter över pengar. Förläggaren Landauer är sjuk och tillfälligt ut spel. Själv lider han av hackhosta, svullna ben och fötter, sover inte och tror att hans hjärta plötsligt ska ge upp. Allt detta upprepar han i brev till Blanche Gidon dagen därpå.
JG talar 10 maj ut med sin fru som ”gråter mycket”: ”Jag behandlar henne inte bra och måste vårda mig mer om henne. (…) Dock har hon ibland sina nycker, som alla kvinnor, och då måste man visa henne tänderna”. En medarbetare ”klagar över Rosenberg. Alla klagar över Rosenberg”. 11 maj är Joseph Roth på lite bättre humör och skriver till Stefan Zweig att Landauer ska ge ut ”Den falska vikten” i sommar. Han nämner att det finns en marknad utomlands då tyska judar reser iväg och köper böcker de inte kan få tag i hemma. JG reflekterar 14 maj över Österrikes kansler Schussnigg: ”Schnussnigg är klokare och därmed också farlig. En svart jesuit. Måste se upp!”
15 maj är Chips Channon på middag hos Emerald Cunard med makarna Churchill och kungen, vilken har plåster på höger hand ”från trädgårdsskötsel”. Winston Churchill skrattar och säger ”Men sådant gör man med vänster hand!” Kungen dricker bara vichyvatten. Man ser en pjäs av Bruno Frank. Ironiskt nog är en tysk diplomat, greve Dürckheim, med i publiken (denne blev efter andra världskriget zenbuddhist). Kungen vill ha mer vichyflaskor öppnade och Ernest Simpson är behjälplig. Chips noterar att denne sålunda är degraderad till ”kungens flasköppnare”.
16 maj blir Erich Kempka AH:s chaufför sedan Julius Schreck dött av hjärnhinneinflammation.
19 maj skriver Klaus Mann klart ”Mefisto” på Hotel de la Tour i Sanary-sur-Mer.
Joseph Roth är på Eden Hotel i Amsterdam och skriver på ”En mördares bekännelse”. Därifrån skriver han 26 maj till Blanche Gidon: ”Tre dagar i sängen, bokstavligen med fötterna uppe. Dricker en pint mjölk om dagen för att avgifta mitt system. Svullnaden har lagt sig. Idag kan jag gå och sitta utan att mina ben svullnar upp igen. Jag kan inte behålla mat, den kommer genast upp igen. Jag försöker äta rispudding. Jag dricker rödvin istället för schnapps.” Chips är samma dag i parlamentet och känner sig ”bloated and liverish” (mitt stalltips är han ändå var i bättre form än Roth).
Harold Nicolson skriver 28 maj i sin dagbok att Nancy Astor irriteras över att kungen tar emot personer som lady Cunard och makarna Simpson vid hovet. Det kommer att se dåligt ut i USA och Kanada. Nicolson tror i sin tur att lady Cunard och Chips har dåligt inflytande på kungen. Han själv tycker dock att ”den ena amerikanen är lika vulgär som den andre” och Astor själv inte direkt är en förebild. Chips, mannen som möjligen utövar dåligt inflytande på kungen, reflekterar i SIN dagbok 28 maj över regeringen. Han noterar hur Winston Churchill förgäves kommer att försöka bli minister eftersom Baldwin hatar honom. Å andra sidan hatar han dock Lord Beaverbrook ännu mer än han hatar Churchill.
Joseph Roth skriver 29 maj till Stefan Zweig: ”Mitt rum ser ut som en kista men en flaska vin kostar två gulden. Jag äger två kostymer och sex skjortor. Jag tvättar mina egna näsdukar. Jag har aldrig lärt mig att stryka skjortor. Jag ser helt förskräcklig ut.” Chips träffar samma dag makarna Ribbentrop och hans intryck lyder som följer: ”Why do they want their women to be so unattractive when the race is largely homosexual anyway?” Ribbentrop talar så perfekt engelska så det blir lite löjligt (”pure Long Island”) och han skakar hand ”in an over-hearty way”, lite försäljarstil. Chips funderar över att män som gillar kvinnor som regel är pro-franska: ”Duff Cooper who adores women to an almost insane pitch, and is always trying to rape them in taxis etc, is immeasurably pro-French. Sometimes i wonder whether he is not also a bit pro-war? Would he like to go down in history as a great warlord, a successful War Minister who brought war against the germans to a so brilliant conclusion? I cannot forgive my Coopers their pro-french obsession. One comes across it in London society, but nowhere else. The King, luckily, if anything, is pro-German!”
3 juni går Chips och Honor på ”Rosenkavaljeren” med bland andra Hugo von Hoffmantahls dotter (denne hade skrivit librettot). Därefter middag där hans bordsdam, en Babsie Wallace, gör ner både Duff Cooper och Eden som tilltänkta premiärministrar. Cooper ”is too bad-tempered and turkey-cocky”. 4 juni är makarna ute för lite ”bummerling” med Ribbentrop och ”en liten dansk baron”. Champagnen flödar och det blir sent. Ribbentrop hinner bjuda in dem som AH:s gäster vid OS i augusti. 5 juni är Chips ur slag och noterar att en vecka han trott skulle ägnas åt vila mest blivit ett evigt fylleslag. Han noterar även att Hoare nu är tillbaka som Förste sjölord.
JG i sin dagbok 8 juni: ”Der Führer gillar inte överspända kvinnor. Därför har inte Edda Mussolini gjort något intryck på honom. De är inte kvinnor (som hon) som skänker nationer sunda barn!” Makarna Channon har gästat Paul Latham på Herstmonceaux Castle (East Sussex) och diskuterar 9 juni om de ska köpa det men ger upp tanken: ”In any case I think it is a doomed ménage at the castle as all its owners either die mad or shoot themselves. And the hand of fate is messing against Paul Latham; he will be involved in some scandal” (Latham ställdes 1941 inför krigsrätt för homosexuella aktiviteter med tre underordnade och försökte ta sitt liv innan han fick två års fängelse). Senare under dagen är Chips på middag och träffar sin gamle älskare Hubert som chockar honom genom att säga att det vore bättre om Tyskland vore kommunistiskt. ”I can't stand him now”. Han påminns om vad en annan vän och älskare, prins Paul, sagt: ”Friendships, unless they are very deep, rarely survives seven years.”
10 juni skriver Stefan Zweig till Roth att han talade om dennes böcker med Skoglund förlag i Stockholm (existerade 1865 – 1973 och gav ut flera tyskspråkiga författare). Chips är samma dag nervös då han ska ta emot en journalist för Country Life som ska skriva om makarnas hem. De ska dagen därpå ha dit kungen på middag och Honor säger till honom att hon hoppas att hertigen av Connaught, som är sjuk, ska dö så de slipper. På middag denna dag är vännen Laura Corrigan däremot sur för att HON inte blivit bjuden till kungamiddagen och Chips försöker lösa det med ett samtal till Wallis för att se om hon i alla fall kan få komma efter middagen. Han noterar att kungen själv är på middag hos lady Colefax denna kväll. Och just denna middag skildrar Harold Nicolson i sin dagbok. Det är en vemodig tillställning då lady Colefax nu är änka och inte har råd bo kvar i egendomen (Argyll House). Kungen anländer och Arthur Rubenstein spelar piano. Lagom då kungen sedan ska gå får han höra att Noël Coward ska sjunga och han kommer då inrusandes. ”Inte så smickrand för Rubenstein”.
11 juni citerar Chips i sin dagbok en Sheila Milbanke som sade ”When Royalty comes in true friendship flies out of the window”. Han noterar att Laura Corrigan är rasande på honom för att han inte ordnade inbjudan till henne och verkar inte heller vilja komma efter middagen. Lord Beaverbrook kommer inte (tråkigt) liksom Ernest Simpson (skönt). Emerald Cunard är sen. Eftermiddagen promenerar Chips lite med kungen och Duff Cooper. De pratar arkitektur. De dansas. Festen är över cirka 2.10. Chips är nöjd. Under dagen har för övrigt J H Thomas, Baldwins privatsekreterare, avsatts som parlamentsledamot på grund av någon skandal som för läsaren av dagboken förblir dunkel och detta relaterar Chips innan han förmodligen stupar i säng.
12 juni mår Chips pyton men nya luncher och middagar står på programmet efter diverse samtal om hur bra allt hade gått igår. Han är sedan på lunch med Wallis Simpson med flera och även Laura Corrigan är där och verkar sur (”Men har man middag med kungen bjuder man ju in HANS vänner och inte SINA EGNA”...). 16 juni ännu en lunch, nu med prins Louis Ferdinand av Preussen, son till ex-kronprinsen. ”Verkar mild och demokratisk... med en Detroit-accent”. Fryntlige Chips tar prinsen till parlamentet och presenterar honom för folk. God stämning. ”We became fast friends... Will he ever become Emperor of Germany? I hope so. One should get hold of emperors young.” 18 juni är han åter i parlamentet med prinsen och de båda ser en nöjsam debatt där Lloyd George under församlingens skratt angriper regeringens politik mot Italien medan Baldwin verkar ”gammal och trött... utsliten”. Samma dag ber Oswald Mosley via ombud JG om pengar. ”Måste diskutera med AH” men ger senare 10 000 pund (motsvarande) till dennes representanter.
JG lyssnar på den annars inte så älskade Richard Strauss olympiahymn. ”Underbar! Komponera kan pojken!” Stefan Sweig skriver 22 juni till sin blivande andra hustru Lotte Altmann att man ska till Oostende i sommar. I samma veva bjuder han in Roth såsom ”litterärt samvete”. Lion Feuchtwanger noterar i sin dagbok 23 juni att hans älskarinna, Eva Hermann, bedragit honom med Aldous Huxley. Det där gnager i honom de närmsta dagarna och det får blir flera intensiva samlag med både Eva och frun Marta. 25 juni är Chips bekymrad över ett pro-franskt tal som vännen Duff Cooper hållit i Paris dagen innan. ”Does he want to goad the germans into war? How should we in England have reacted had Goebbels or Göring said the same things?”
Ironiskt nog åker Chips i slutet av juni 1936 till Frankrike och besöker slotten Versailles och Trianon samt Paris. 28 juni är han dock redan trött på folket: ”They are the world's most terrible race, the french, I think. I know their good steely qualities, but God how I hate them.” Efter att ha flugit till London är det dagen därpå en ytterst livlig debatt i parlmentet om Duff Cooper tal i Paris 24 juni. Atlee vill veta regeringens hållning gentemot Tyskland. Flera personer (bland andra Harold Nicolson) talar bra, enligt Chips, men oppositionen är ofta usel. ”We carried the day, however, triumphantly, and no one lost prestige ecxept the opposition... and possibly Duff.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar