The Diaries 1918 - 38

 

Den sjuttiofjärde boken jag har läst ut i år är "The Diaries 1918 - 38" av Henry "Chips" Channon, utgivna av Simon Heffer (2021). För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om "Chips" Channon men stötte först på honom i det litterära magasinet Slightly Foxed och sedan även i svensk press. Han var en för mig helt okänd politiker och salongslejon som lade ner mer krut på umgänget inom överklassen än på sin politiska karriär, vilken han med få undantag skötte med vänsterhanden. Channon (1897 - 1958) var född i en rik familj från Chicago men kom att arbeta för Röda korset i Paris 1918 och njöt, trots pågående världskrig, för fullt av umgänget med den överklass som snabbt tycks ha öppnat famnen för honom. På så vis måste Channon ha besuttit en enastående charm och karisma eftersom han otroligt snabbt tog sin i de högre kretsarna. Det är vid denna tid som han (enligt en dagboksanteckning långt senare) "brottades" med Marcel Proust en kväll. Channon var bisexuell och passade på att ta partners av båda könen kom även på djupt vänskaplig fot med flera av nämnda personer (även om jag ibland undrar om "vänskap" var hans eufemism för folk han låg med). Att döma av dagböckerna var han dock en man med stark sinnlighet och starka känslor i sina relationer, inklusive svartsjuka då han blev ignorerad av någon han var intresserad av. Efter kriget börjar han studera i Oxford även om dessa år inte dokumenterats. 1924 är han etablerad i London-societeten och umgås med prinsar och prinsessor, hertigar och hertiginnor och andra högdjur. Han tycks även ha varit enastående på att ordna minnesvärda fester. Efter ytterligare några år utan dagböcker är han 1934 ingift i den rika familjen Guinness och han och hustrun Honor håller hov samtidigt som han upprätthåller förbindelser med flera manliga vänner, inte minst Jugoslaviens prinsregent Paul. Efter en liv i sysslolöshet inom överklassen (inte olikt Proust) blir han parlamentsledamot för Southend och hans stora stund kommer då han blir en av kung Edward VIII:s vänner tillsammans med folk som lady "Emerald" Cunard, och makarna Duff och Diana Cooper, med flera. Middagarna duggar tätt och vi kan ganska detaljerat följa abdikationskrisen 1936 vilken kulminerar med Edwards avgång efter tio månader. Channon kommer sig därefter upp ett steg i politiken då han blir sekreterare vid UD:s talesman, Rab Butler. Han har sina sorger i form av oro över hälsan, hustruns nycker och ibland dåliga nerver, vänner som sviker och mycket annat men i stort sett är han en man som verkligen NJUTER av sitt liv, vilket han ofta understryker. Boken rundas av med panikartade scener i London sent i september 1938 då många tror det ska bli krig precis innan premiärminister Chamberlain sluter "Münchenöverenskommelsen" med Hitler. Däremellan fladdrar samtidens stora förbi, många gånger träffsäkert, roligt och elakt skildrade av Channon som även samlades drösvis med skvaller i sina böcker. Förmodligen den roligaste dagboksförfattare jag läst även om han ibland även är rent motbjudande och politisk idiot. Läs och döm själva.