Juli - september 1938

 

Ovan: Chamberlain, Daladier, Hitler, Mussolini och Ciano i München 29 september 1938. 

Nedslag i nittonundratalet eller ”juli – september 1938”: Högsommaren 1938 börjar inte särskilt bra för Franz Werfel då han 1 juli får hjärtinfarkt under en vistelse i St Germain (han ska senare under månaden komma till Sarny-sur-Mer där han även får tid att återhämta sig). JG har 5 juli en känslig diskussion med utrikesminister Ribbentrop som är ” bekymrad över judefrågan. Lovar honom att gå lite försiktigare fram även om principen kvarstår”. Chips är samma dag, föga förvånande, på ännu en middag och denna gång med prinsessan Helena av Rumänien och hennes syster Irene. Chips tar in de båda eleganta prinsessorna och reflekterar flera gånger över hur den oduglige kung Karol II kunde överge en sådan kvinna. Prinsessan har nyligen träffat Göring som mycket beklagar den usla relationen med England trots att han beundrar flera av de ledande brittiska politikerna. ”She believes, like all royalties really, in Germany and in Hitler. Her aunt, the landgravine of Hesse, the kaiser Wilhelm's sister, is a mad nazi. She kneels to the ground and curtsies to God whenever the name of Hitler is uttered. He is next, perhaps above, the Deity, to her.”

I en dunkel passage från 7 juli ber JG Halldorf att ”utreda judarnas ställning i koncentrationslägren för att förhindra svinerier” (mot judarna?). Senare på dagen besöker han Speer och studerar ritningar. ”Helt magnifikt. Speer har vuxit fantastiskt in i sin uppgift. Berlins nybyggnad överträffar allt tidigare skådat. Jag är helt hänförd. Därtill förblir Speer tyst, lugn, blygsam och klok. En sann konstnär.” 8 juli noterar Chips för sig själv att hans nya vänner i parlamentet (som han fått just via församlingen) är Harold Balfour, Jim Wedderburn och Alan Lennox-Boys medan Hubert Duggan, ”the companion of my merry youth”, är ute ur bilden: ”one cannot forgive one's great friends when they turn out to be fools.” 11 juli diskuterar han Honors nerver med en viss Dr Low. Vad göra? 13 juli är Chips på bal och folk dansar nya danser som ”Big Apple” och ”Lambeth Walk” som galna. Visst är danserna ”Imported from the lower orders” och ”rather tribal” men detta blir ändå den bästa festen för Chips del på år och dag.

Det är 15 juli och JG noterar att ”den tyska pressen inleder nya attacker mot Prag. Uppfattningen sprider sig i landet att krig är oundvikligt. Jag ska försöka motarbeta detta något annars kommer panik att bryta ut. Ribbentrop har gett den brittiske ambassadören ett skarpt svar i judefrågan.” Samma dag, 15 juli, äter Chips med Honor i hennes säng. Hon har träffat Dr Low. Medan hon vilar går Chips en middag för hertigparet Kent och återupplever lite ungdomskänsla då det åter är fullt ös och alla dessa knasiga danser där även hertigen deltar. Dagen därpå får Chips trösta sin fru som får ännu ett sammanbrott och gråter utan anledning. Han hoppas att Kelvedon och samvaro med den pålitliga Diana Cooper ska bota henne. Samma dag noterar JG att krigspaniken växt ytterligare. ”Denna fatalism är det farligaste av allt. Det var likadant i juli 1914”. Chips har en usel eftermiddag 18 juli. Han far till Buckingham Palace med Honor och Jim Wedderburn. Ser drottningen i svart och de små prinsessorna i grått men stannar bara i tio minuter då ingen annan ur kungafamiljen dyker upp. JG har en ”byig flygresa” till Innsbruck men är på bättre humör än Chips denna dag. ”Över bergen. Magnifik utsikt. Hisnande vackert, detta land, och nu tillhör det oss.” Mottagandet i Innsbruck är för övrigt ”storslaget”.

19 juli noterar Chips att Wiedeman, en AH närstående (och faktiskt hans omedelbart överordnade i första världskriget), kommit inkognito och har träffat Halifax. Duff noterar i sin egen dagbok att Chamberlain 20 juli informerat sin regering om Wiedemanns besök och att det syftat till att nå någon form av samförstånd med Storbritannien. Privat diskuterar Duff senare vidare frågan. Kanske kunde man bjuda in Göring? Men vore han rätt person? Och så krisen i Tjeckoslovakien: ”The Czechs are being slow, obstinate and most unhelpful.” 22 juli har Chips påbörjar ett litet projekt som går ut på att försöka få vännen Alan Lennox-Boyd gift med svägerskan Patsy och med frun Honor som kopplerska. Denne har dock bekänt för Chips att han är ”virgin re women”. Samma 22 juli noterar JG att han vill ändra på slutet i Falladas manus till ”Der Eiserne Gustav” och göra det mer nazi-vänligt. Det är 27 juli och Chips får reda på att Honors skidinstruktör Bron dött i någon olycka. Dagen därpå, 28 juli, är han i parlamentet och man håller en ”farvälmiddag” för Jim Thomas. Väl hemma träffar han hustrun full och hysterisk i sin säng. Hon berättar att hon hade haft lite roligt med Bron och nu ser hans döda kropp. Chips lyssnar och är överseende men går efter en stund: ”Hade dock hoppats på fullkomlig försoning och kanske en bror till mitt wunderkind”. Samma dag sitter Hans Fallada och Rowohlt i överläggningar med skådespelaren Emil Jannings och JG:s representant Karl Julius Fritzsche. Man diskuterar förslag på ändrat slut på ”Der Eiserne Gustav”. Fallada är inte förtjust men ger efter.

Det är 3 augusti och Chips och Honor tar emot ”våra första gäster” på Kelvedon Hall. Dessa råkar vara Alan Lennox-Boyd och svägerskan Patsy: ”I fear they will be rather uncomfortable”. Harold Nicolson är i Villa Mauresque, Somerset Maughams villa, där han varit på middag med hertigparet Windsor. Ex-kungen talar med en löjlig amerikansk dialekt men är trevlig. ”I do not think ex-kings are very good company. But of course one cannot get away from his glamour and his charm and his sadness.” På Kelvedon Hall har det förmodligen gått trögt med att fösa ihop Patsy och Lennox-Boyd men 7 augusti kommer Jim Wedderburn och Chips noterar att svägerskan genast börjar flirta med denne. Duff är på en kryssning och ankrar 7 augusti upp i Danzig: ”It is a sad an fearful thought that we may have to fight again these admirable people. Admirable but for me not likeable – for I never find them sympathetic.” Dagen därpå, 8 augusti, är han i Gdynia och på middag med överste Beck, polens utrikesminister. Denne verkar dock lite packad: ”difficult to follow, tedious and very repetitive.” 15 augusti är Duff i Helsingfors och träffar där den finske statsministern som också blir tröttsam eftersom han pratar så lite. Samma dag är JG ute på biltur och är deprimerad. En av hans älskarinnor, tjeckiska skådespelerskan Lida Baarova har föreslagit hustrun Magda ett menage à trois och hon har ett tag gått med på det men sedan ändrat sig. AH har för övrigt talat med JG och bett honom skärpa sig. Själv noterar jag att du kan hota ett land, säg Tjeckoslovakien, medan du har en kvinna från landet i sängen. Outgrundliga är nazismen vägar.

Ovan: Fritz Wiedemann, Hitlers närstående 

22 augusti är Harold Nicolson på lunch med Maisky, Sovjetunionens ambassadör i London. Han frågar vad Sovjetunionen skulle göra om tyskarna exempelvis tog sig till Svarta havet. Denne svarar att panslavismen som tanke är död och att hans land förmodligen inte skulle göra så mycket. Däremot skulle de ha synpunkter på ett tyskt etablerande i Turkiet. Däremot skulle Sovjetunionen gå i krig för Tjeckoslovakien om även Storbritannien och Frankrike gjorde det. 23 augusti är JG med och tar emot amiral Horthy som är på statsbesök i Tyskland. Han noterar att den ungerske amiral är ”fylld av hat mot tjeckerna”. 30 augusti noterar JG att ”krigspsykosen växer” och att britterna försöker underblåsa denna ”för att sätta tryck på oss”. Han befaller viss censur. Samma dag sitter Duff i London på ett krismöte om just Tjeckoslovakien. Ska man förklara Tyskland krig eller förhala. Diskussionen som följer blir livlig. Duff själv talar för en hård hållning eftersom Storbritannien annars blir förödmjukat samtidigt som mindre länder tappar tron på britterna och kommer att söka bästa möjliga avtal med tyskarna. ”Ingen vill slåss för Tjeckoslovakien men det är inte poängen!” Premiärminister Chamberlain talar dock för en försiktig hållning.

Det är 2 september och Duff går över den brittiska flottans tillstånd. Han konstaterar snabbt att tillståndet är ganska dåligt och försöker vidta åtgärder. Bland annat förbereder han en åtgärdsplan där det femte steg är ”allmän mobilisering”. Därefter åker han till Drumlanrig i Skottland för lite jakt. Till sin egen förvåning kommer Chips 4 september till Geneve för att besöka NF. Detta trots att han betraktar församlingen som rena löjan. 8 september sammanstålar han med Diana Cooper pch sonen John Julius samt Peter Loxley. Man intar en god och våt middag. På amiralitetet 9 september informeras Duff om att tyska trupper tycks vara i rörelse. JG noterar att både ambassadör Henderson och hans regering talar om om en folkomröstning i de tyska områdena. ”Det skulle dock vara ödesdigert eftersom det bara delvis skulle lösa det hela. Saker förändras timme för timme. Krig eller fred står på spel.” Chips kollar in Litvinov i NF. Han omnämner Diana Cooper som ”Geneves drottning”. Om aftonen ännu en vild middag med ”Lambeth Walk” och en hel del alkohol.

Dagen därpå, 11 september, är läget dock betydligt mer allvarligt även i Chips värld: ”Bad news from London. The Czech crisis is looming large; of course it is Benes who is to blame. Is this the last Sunday of peace, is Europe to be destroyed this week?” På sin egendom sitter Harold Nicolson samma dag och svarar i telefon: ”Several people ring me up during the day begging me 'to do something'. They have no ideal what they want me to do but they are getting hysterical and it is some relief to them to bither other people on the telephone.” Dagen därpå, 12 september, lyssnar Chips på AH:s aggressiva tal från Nürnberg: ”I secretly agreed, indeed sympathised with Hitlers demands...” Duff sitter denna dag och går igenom telegram. Ambassadör Henderson, som vill avstyra krig, är ”hysterisk”. Ett regeringsmöte följer. Duff menar att man måste stå emot Tyskland och att det mest är en hysterisk person, Henderson, som varnat för mig. Chamberlain svarar att ”det är inte en man utan en mans kontakt med många andra”. Efter mötet har Duff en diskussion med Winston Churchill om flottförberedelser: ”Winston was in excellent form, but very critical of the government for not pursuing the policy which I have been urging.” Vid kvällsmaten träffar Duff på Anthony Winn, en journalist på The Times, som berättar att hans tidning ska verka för att Sudetenland lämnas över till tyskarna. Duff blir chockad och ringer till Downing Street efteråt för att försöka hejda denna kampanj. Han får medhåll av utrikesminister Halifax. 13 september reflekterar Duff över AH:s tal som han mest tror hade som avsikt att provocera. Han vill dock ändå mobilisera flottan efter uppgifter om att Tyskland ska anfall Tjeckoslovakien 25 september. Nytt ministermöte. Duff framför sina krav på en mobilisering av flottan medan premiärminister och lord Halifax sitter tysta. Hore-Belisha menar dock att en mobilsering kan förvärra situationen. Duff frågar Halifax ”om vi har råd att vänta” och denne svarar efter tvekan att han ”tror vi har det”. I Geneve är Chips orolig: ”The news is bad. Hitler has staked his claim; the Czechs won't budge, and the French says they will march if an inch of Czech territory is violated. I don't believe it. The French always capitulate.”

Ovan: Lida Baarova, en av Goebbles damer 

Det är den 14 september, en ödesdiger dag. Harold Nicolson är rädd: ”The news is even worse. Japan and Italy have announced that they stand by Germany. The Russian fleet is mobilised. The Sudetens refuse to negotiate and maintain their ultimatum. We feel we are on the very edge of railings lining the cliff. I have not the heart to listen to the 9.40 news. Then Viti comes in and says the PM is flying tomorrow to Berchtesgaden. My first feeling is one of enormous relief.” I Geneve håller den brittiska delegationen bankett och irländske regeringschefen Eamon de Valera bjuds in som hedergäst. Den stora frågan är dock om han kommer att dricka kungens skål. Chips får höra att de Valera sagt att han givetvis ska göra det - ”och han gör det”. Därefter kommer nyheten om att Chamberlain ska flyga till AH och alla ställer sig upp och applåderar: ”It is one of the finest, most inspiring acts of all history.” Efter att Duff hört nyheterna om Chamberlains planerade möte ringer hustrun från Geneve. Hon hade på middagen suttit bredvid de Valera när Euan Wallace meddelade detta och det blev tyst. De valera bröt tystnaden med ”this is the greatest thing that has ever been done”. JG kallar i alla fall det hela för ”en stor sensation”.

Två dagar senare, 16 september, har Chips fått uppgifter om att mötet mellan Chamberlain och AH blev ”en framgång” och att Chamberlain nu ska lägga fram samtal för sitt kabinett men att Duff, Walter Elliot, Winterton, Buck och Oliver Stanley (”snövit”) komme att ”ställa till problem”. Diana Cooper håller bal och Chips jämför den med hertiginnans av Richmond bal innan Waterloo (”sista fredsbalen”) för omkring nittio högdjur. Man bär in en radio och lyssnar på premiärministerns tal och alla blir till sig och krökar på lite till och Rab Butler deklarerar fransk lyrik för en schweizisk dam med saftig urringning. Dagen därpå är Chips dock mer pessimistisk: ”Tjeckerna har missat båten...” Sudettyskarnas ledare, Konrad Henlein, kräver anslutning till riket och inget mindre. Man håller middag vid Genevesjön och Chips reflekterar: ”Anyhow I shan't fight for a lot of damn Czechs who ought never to have existed, or more accurately, had a separate existence.” Duff skriver i sin dagbok av 17 september att premiärministern har skildrat samtalen och att första intrycket av AH var ”the commonest looking little dog”. AH hade dock gormat och gått på och inte vikit en tum varefter Chamberlain förklarat att han behövde överlägga med sina kollegor. Problemet är även att Storbritannien överhuvudtaget inte pratat med Frankrike. Hur kommer grannlandet att ager? Man ajournerar mötet och träffas igen vid 15. Lordkanslern är ”deplorable” och defaitist. Duff argumenterar för den klassiska brittiska politiken med att inte låta någon makt i Europa växa sig oproportionerligt stor, även om han medger att han blir lite rädd av sina egna ord. Samidigt ”finns gränser för vilken förödmjukelse jag kan acceptera”. Kan man ändå tänka sig en folkomröstning som tjeckerna accepterar? Mötet är slut 15.40. Samma dag, 17 september, kallar der Führer på sin JG för att han ska vara med vid vidare förhandlingar. Han beskriver mötet med Chamberlain som ”hjärtligt men också dramatiskt”. Chamberlain är ”en kallblodig gammal engelsman” som för all del förstod att tyskar och tjecker inte längre kunde leva tillsammans men som även talade om folkomröstning och om att tala med sina kollegor.

19 september blir en hektisk dag för alla våra inblandade. Joseph Roth, i sitt elände, skriver denna dag till Stefan Zweig: ”Jag tänker alltid på dig och särskilt dessa dagar, ursäkta skrivmaskinen. Jag är överhopad med österrikiska frågor, flyktingkommitteer och liknande. Ursäkta befallningen, men vill du inte komma? Det kan vara sista gången vi ses.” Chips tackar nej till ”a last binge” med Maurice de Rothchild men tar ett glas i en bar med den brittiska delegationen innan man skingras. Harold Nicolson diskuterar med Anthony Eden som säger han kanske hade gjort samma som Halifax om han varit i dennes ställe. ”Men jag tror inte jag skulle ha försatt mig hans ställe”. Han menar att det är svårt att kritisera en länk när hela kedjan i sig själv är ”vicious”. Han vill inte leda någon revolt eller få regeringen att avgå. Dock är han dyster och menar att britternas ”kapitulation” har gjort att ledarposten har övergått till tyskarna. Duff deltar i ett nytt möte vid 11 på förmiddagen. Britter och fransmän har nu överlag. Ska Sudetenland avträdas samtidigt som övriga Tjeckoslovakien garanteras. Lordkanslern Maugham (”who is my bête noire”) tvekar och Hailsham (”who is just a great coward”) stöttar honom. Hore-Belisha är emot en kapitulation då Tjeckoslovakien därefter blir omöjligt att försvara. Oliver Stanley skulle ha velat ta en annan väg från början och Chamberlain frågar honom vilken då och han blir svarslös. ”Some of us were thinking most about the preservation of peace, other of us were thinking more of how far we could go in the direction of humiliating surrender – but we were all agreed in wanting to avoid war and avoid humiliation.”

Dimman ligger tät över Geneve på morgonen 20 september då Chips lämnar staden per bil och far till Italien. Duff är samma dag bekymrad (igen): ”Oliver and I feel strongly that there ought to be another cabinet meeting before the Prime Minister goes back to Germany. He must insist when he sees Hitler on some minimum concessions – such as an international commission, demobilization etc.” 21 september är Chips i Venedig. Duff deltar samma dag i ett nytt regeringsmöte. Man pratar om polacker och ungrare i Tjeckoslovakien men AH har tydligt sagt han bara är intresserad av tyskarna. Om han ändrar sig ska premiärministern säga att han måste diskutera med sin regering. Oliver Stanley menar ”there must be a decent interval” så man inte lämnade ut tjecker och tyskspråkiga socialdemokrater ”to the tender mercies of the Nazis”. Duff säger att Chamberlain måste säga att han sträckt sig så långt han kan. Ingen säger emot och Hoare viskar till Duff att han sagt samma till premiärministern denna morgonen.

Det är den 22 september. JG har ”ett långt samtal” med AH. Denne nämner att allt är klart för ”marsch” 28 september och att han kommer lägga fram sina krav för Chamberlain utan att något ska kunna förhandlas bort. Duff sitter i samtal med Halifax och han menar att mycket om vad som gäller inför förhandlingarna är oklart. Halifax instämmer. Chips, på Lido, hör på radion att premiärministern ska till Godesberg för nya samtal med AH: ”The Czech govt has resigned; is this a good or ill omen”? Winston Churchill frågar Harold Nicolsoom om denne vill komma till ett möte i Morpeth Mansions 16.30. Man träffas utanför vid utsatt tid och på väg in säger Churchill att ”detta är slutet för det brittiska imperiet”. Han har varit på Downing St och fått höra att regeringen ska inta en hård hållning. Nicolson menar att AH aldrig kommer gå med på det och Churchill säger att det i så fall blir krig. De övriga i sällskapet menar att det i så fall ”will be inconvinient having our PM in German territory”. Churchill: ”Even the Germans would not be so stupid as to deprive us of our beloved Prime Minister”. Jan Masaryk (tjeckiske ambassadören) och Atlee ringer. Man enas om att stödja regeringen om linjen är hård och gå med opposition om Chamberlain försöker ”smita”.

Ovan: Chamberlain på en av sina tre resor till Hitler

Det är 23 september. Chips träffar regenten Paul på slottet Bredo, Kranj, vilket är jugoslaviska kungafamiljens sommarresidens. Denna morgon, 04.45, avslutar Harold Nicolson sin bok ”Diplomacy” men tvivlar på att den kommer att ges ut om det blir krig. Chamberlain och AH har utväxlat brev under dagen. Freikorps uppges dock ha invaderat Tjeckoslovakien. Bob Boothby ringer Nicolson från Geneve där han har träffat Litvinov som sagt att Sovjetunionen stödjer västmakterna om det blir krig. Annars allmän ”demoralisering” och tyskarna har pressat britterna ännu mer fast de redan gett dem vad de vill ha. Duff mottar brev från Halifax där det framgår att Chamberlain i samtal med AH vacklat på flera punkter angående ockupationen av Tjeckoslovakien men att det föreslagits folkomröstningar i ”vissa områden”. Halifax och Simon skickar telegram till premiärministern och ber om tillåtelse att inleda mobilisering om så skulle behövas. JG återger också att AH på morgonen fått brev från Chamberlain där denne instämmer i stort i kraven men tvekar inför en ockupation. ”Det skulle se ut som våld”. AH har informerat Chamberlain om att han inte litar på tjeckerna. AH jämför här med president Wilsons 14 punkter. När de senare träffas eskalerar läget till den grad att Chamberlain reser sig upp och vill gå varvid AH går med på en mindre ändring av tidsfristen. Sudetenland ska vara rensat på tjecker senast 1 oktober. Det är den 24 september och Chops funderar på hur pass snabbt han kan ta sig tillbaka till Storbritannien innan han ger sig ut på en biltur med regenten: ”I drove with the regent and he drives very recklessly, like all royalties. Royalties should not drive cars.” Premiärminister Chamberlain är åter i Storbritannien vid lunchtid. Duff noterar att Tyskland skickat ett ultimatum till Tjeckoslovakien som är värre än de trott ”and the conditions are such as could only be imposed on a people defeated after a long war.” Nytt regeringsmöte vid 17.30 och Chamberlain talar i en timme. Han menar att AH genast intog en omöjlig och kompromisslös hållning och trots att han ”snorted with indignation” tycker han att regeringen ska acceptera villkoren och informera Tjeckoslovakien om att de bör göra detsamma. Det visar sig alla i regeringen inte sett villkoren och medlemmarna får tid på sig att läsa dem. Duff protesterar därefter och menar att utöver alternativen ”peace with dishonour” eller ”war” kan det nu även bli ”war with dishonour”, d.v.s. att opinionen sparkar in regeringen i krig. Hore-Belisha, Eddie Winterton, Duff, Oliver Stanley, Buck de la Warr och Walter Elliot talar för mobilisering. Premiärministern menar att villkoren ställs utifrån att det kan bli krig med tyskland inom dagar. Duff svarar att det är svårt att förneka att så är fallet. Han vill även att man förbereder sig för att skydda Suezkanalen och reflekterar över ”the spell” som AH kastat över premiärministern. ”A bad night”.

Det är 25 september. Chips hör att det delas ut gasmasker i London. Premiärministern har kommit hem och har träffat kungen. ”There is hysteria there – her calm, great beauty, lovely nights”. Duff är på nytt möte vid 10.30. Alla presenterar sina åsikter. Halifax menar att man inte kan tvinga på tjeckerna något samt att man bör stå vid Frankrikes sida om landet går till aktion. Hailsham är av samma åsikt. Masaryk har tydligen frågat Storbritannien om de får stöd ifall de avfärdar det tyska ultimatumet. Många är dock för Chamberlains linje. Denne ska träffa premiärminister Hacha och fransmännen. Duff är missnöjd. Han menar det är ”bättre visa upp oenighet än vara förlamad av den, som nu är fallet”. Nytt möte vid 11.30. Enligt Chamberlain ”hade fransmännen varit undvikande men inte så undvikande som han själv” (Duffs tolkning?). ”Jag sade detta och blev ganska otrevlig”. Frankrike har dock sagt att de ska ”uppfylla sina förpliktelser” om än vagt formulerat. Chamberlain ska skicka sin rådgivare Sir Horace Wilson med ett brev till AH och säga att Frankrike är berett slåss för Tjeckoslovakien och att britterna i så fall kommer att stå vid deras sida. Duff är chockad över denna oväntade vändning (även om han är nöjd i grunden). Han ber premiärministern upprepa det hela för att vara säker på att han inte har missuppfattat vad som sades. Ingen av ”the yes men” säger något. Oliver Stanley bryter tystnaden och säger syrligt: ”tydligen ska vi säga dem att Frankrike är berett gå till krig...” och vidare: ”The Prime Minister looked, for the first time, absolutely worn out, and I felt very sorry for him.”

Det är 26 september. Medan Honor promenerar diskuterar regenten och Chips. Prins Paul är ganska bekymrad (”greatly alarmed”). Kungen av Bulgarien kommer i Hitlers privata tåg. Därefter middag med Honor, regenten och kungen. Bisarr känsla, enligt Chips. Boris ”ser ut som en jude men är väldigt Koburg och väldigt Orleans”. Han talar dålig engelska men bra franska. Han åker sedan. ”A Curious last evening, and for a strange little dinner party, the King of Bulgaria, the Regent of Yugoslavia, Honor and I, and two gentlemen-in-waiting, one Yugoslav, one Bulgarian.” Harold Nicolson diskuterar åter läget med Winston Churchill som menar att premiärministern gjort ett misstag i det att han inte tagit med Sovjetunionen i beräkningen. På promenad senare ser Nicolson affischer med ”Air Raid Precaution” och ”Gas Masks Notice” plus arbetare som gräver skyttegravar i en park. Duff hinner denna dag diskutera med premiärminister Daladier (ankommen till Storbritannien) som är nöjd med de brittiska utfästelserna om att Storbritannien ska slåss om Frankrike går i krig. Duff noterar lätt förvånad att han gått från att vara beredd att avgå till att nu vara helt i samklang med regeringen. Förvirrande. Han talar mot slutet av mötet till premiärministern: ”I added that if in our recent meetings I had expressed my opinions too frequently and too forcibly and had thereby added to the Prime Ministers heavy burden, I was very sorry.”

27 september lämnar Chips Bredo med orientexpressen. Han och Honor behandlas som kungligheter (troligen ett missförstånd). Han funderar över hur regenten och Rab Butler skulle komma överens. ”But really I am only at home with royalties”. Duff får efter lunch telegram från Henderson som träffat Göring och denne menar att det blir mobilisering denna dag vid 14-tiden. Henderson menar man måste få tjeckerna acceptera de bästa av termer om man inte ska ge dem samma öde som Abessinien. Duff skickar meddelande till premiärministern om omedelbar mobilisering och får senare höra att flottan har mobiliserats i alla fall samt att premiärministern ska tala till folket. Dock blir talet ”deprimerande”. Chamberlain säger inte ett ord om Frankrike eller uttrycker sympati för tjeckerna. Däremot nämns AH och dennes ilska över sudettyskarna och inget om mobilisering. ”Jag var rasande”. Ett nytt regeringsmöte 21.30 där Horace Wilson återger sitt delvis misslyckade uppdrag. Duff försöker även peka på att de ljusare inslagen i hela situationen och kallar Henderson för ”defaitist”. Halifax backar honom med en plan han tänkt sända till Henderson som denne ska visa Hitler men ingen annan i regeringen har sett den. Duff och premiärministern har en ordväxling och Duff menar att han ändå måste säga vad han tycker. Därefter går Duff hem och meddelar pressen att flottan ska mobiliseras.

Det är den 28 september och morgon i Berlin. Ambassadörerna Poncent och Henderson har kontaktat tyskarna och föreslår att en evakuering av Sudetenland ska genomföras 1 – 10 oktober. ”Ingen invasion av wehrmacht utan av polisen. I gengäld skulle press utövas på Prag. Ribbentrop var emot det. Han hyser ett blint hat mot England. Göring, Neurath och jag var för. Vi hyser ingen längtan efter krig. Jag talade sedan med führern som heller inte tvivlade på att här fanns en chans. Då fick han idén till en fyrmaktskonferens med Mussolini, Chamberlain och Daladier. I München. Inom en timme hade Mussolini accepterat. Detta skapade en helt ny situation.” Samma morgon kommer Chips till Paris och hoppar av ”först av alla ”vid Gare de Lyon medan Honor och jungfrun far vidare. Tanken är att han ska flyga direkt till England. Han hinner dock till Ritz och träffa en yrvaken Laura Corrigan varvid de pratar om kriget. Väl på flyget läser han om läget. Skyttegravar grävs i Londons parker och evakueringar har påbörjats. ”Det var 1914”. Då Chips kommer till Foreign Office träffar han sin sekreterare, Mrs Heale, ”nära kollaps”. Han ringer och får höra att samtal ännu pågår. Till parlamentet för att höra Chamberlain tala. Under talet ger John Simon denne ett telgram och han läser upp meddelandet om en fyrmaktskonferens och huset exploderar: ”Every heart throbbed and there was born in many, in me at least, a gratitude, an admiration for the PM which will be eternal. (…) Peace must now be saved and with it the world.” Chips beundran för premiärministern då denne sedan lämnar parlamentet vet inga gränser: ”The Saviour of peace, the greatest man since Christ, went smilingly into his car, umbrella and all.” Chips beställer bord på

Quaglinos med Balfour, Wedderburn och Lennox-Boyd samt några damer. En skakig och dyster Honor kommer senare. De åker hem till Kelvedon. Dock har han hört det grävts skyttegravar även i hans trädgård men inte så illa. Han avrundar dagens notering med att jämför Chamberlain med S:t George. Harold Nicolson har denna dag hört att Tyskland ska mobilisera vid 14 i morgon om inte villkoren uppfylls. Även han går vid 14.15 till parlamentet och byggnaden är omgiven att tysta och allvarliga folkmassor. Premiärministern talar och ger en resumé. Ett telegram langas fram i bänkarna och Chamberlain får det: ”Hela hans hållning förändras” då han läser: ”Herr Hitler has just agreed to postpone his mobilisation for twenty-four hours and to meet me in conference with Signor Mussolini and Monsieur Daladier at Munich”. Alla blir tysta innan huset exploderar i applåder och folk står upp. Dock inte Nicolson som får höra från mannen bakom sig ”Stand up, you brute!” Duff är denna dag vid 10.30 på sammanträde med kronrådet och efteråt talar kungen ensam med honom. ”Han inväntar krig med stor jämnmod”. Duff äter med Diana och lite andra personer. Han hör också Chamberlains tal om fyrmaktskonferensen. Atlee hyllar planen medan alla hurrar. Duff tror nu inte det blir krig men att man kommer att förråda tjeckerna.

29 september vaknar Chips på ett strålande humör. Sonen läspar ”god bless the PM” (drillad?). Mrs Butler, ”the world's worst bore”, ringer och de pratar. Chips har hört ett rykte om att Duff ska avgå men tror det inte. ”More probably Chamberlain will kick him out directly he can.” Han skäller på sin agent som beordrat grävning i trädgården. ”I am indifferent to precautions, for if there is a major war nothing matters; I don't care to survive in a Moscow world.” Nicolson refererar till gårdagens scener i parlamentet som ”walesiskt väckelsemöte” och folk har hört att han inte stod upp. Folk ringer till honom och de grälar om premiärministern. Han träffar senare Winston Churchill och andra på Savoy för att försöka hindra förrådande av tjeckerna via ett underskrivet telegram. ”But Anthony (Eden) had refused to sign on the grounds that it would be interpreted as a vendetta against Chamberlain. Atlee had refused to sign without the approval of his party. There was thus no time. We sat there gloomily realising that nothing could be done. Even Winston seemed to have lost his fighting spirit.” Duff sover illa denna natt och vaknar 06 varefter han kravlar sig ur sängen 06.30. Han tar sig till flygplatsen för att vinka av premiärministern då John Simon tyckte det vore ”en trevlig överraskning” om hela kabinettet dök upp. ”En viss känsla av antiklimax” medan Duff står på flygplatsen. Han går på lunch och får redan där höra att avtalet i München ska vara klart. Han känner sig deprimerad. Det blir middag på The Other Club där Duff förolämpar en rad personer medan Winston Churchill förklarar att han i nästa val kommer att tala för socialisterna och mot regeringen.

30 september och dagen efter att avtalet i München skrevs under. Chips vaknar vid 08 och tidningarna berättar att ett avtal skrevs under redan vid 12.35 igår. ”A gentlemanly peace... the whole world rejoices while a few malcontents jeer.” Han ringer Diana Cooper som låter lite avvaktande. Därefter tar han emot Lennox-Boyd för lunch. Denne hade träffat Halifax som menar att hela framgången är Chamberlains även om det kommer att bli besvärligt längre fram. ”Ernest Brown told Alan that he had heard Duff insult the PM using the language of a bargee. He was glad, EB added, for the first time that he was not at Eton, if Etonians could so insult their PM in a moment such as this. Neville was furious, but outwardly calm for the sake of unity.” Harold Nicolsons dag är som följer: ”Wake up feeling wretched. Usually I wake up feeling life is worth living. Today I woke up with iron in my soul. The terms as published seem to me to be little better than Godesberg although one must wait to see the map before deciding. Violet Bonham Carter rings me up. She had been seing Jan Masaryk. He told her that our minister in Prague had presented the Munich scheme to Benes and demanded an acceptance in two hours. Benes and the Government will resign. So Hitler has achieved even that. A terrible humiliation.” Även Duff läser morgontidningen och bestämmer sig för att avgå. ”Åker ner med Diana och Rex för lunch med Marjorie och Caroline. En fin höstdag och jag var på gott humör vid tanken på min nya frihet...” Han far åter till amiralitetet. Nytt möte vid 19. Buck De La Warr förklarar, inte helt realistiskt, att han ännu vill stoppa avtalet. Duff har svårt ta sig till Downing Street på grund av hurrande människor. Premiärministern anländer 19.20. ”Spoke to the mob from the window. I felt very lonely in the midst of so much happiness that I could not share”. Mötet vara i 35 minuter och Chamberlain förklarar skillnaden mellan München-avtalet och det tidigare Godesberg-avtalet (”stora”). Efter en del frågor och gratulationer förklarar Duff inför de andra att han ska avgå. Han menar att Storbritannien inte borde ha gått Tyskland så till mötes om det egna försvaret bara varit bättre. Han menar att landet borde upprusta men hur kan man göra det när nu PM lovar ”peace in our time”: ”The Prime Minister smiled at me in a quite friendly way and said that it was a matter to be settled between him and me.” Oliver Stanley och Hore-Belisha samt (möjligen) Winterton försöker få Duff tänka om men Sam Hoare klipper diskussionen och menar att man inte ska tala om sådant på kabinettsmöte. Duff tror det är för att Hoare hatar honom, vill bli av med honom och är rädd för att mer diskussiom kunde få Duff att ändra sig. ”Leslie drove me back to Admiralty House and came in. He urged me strongly not to go. I dine alone with Diana and went early to bed – but slept badly.” Lyckligare än Chips är JG. ”Den allmänna opinionen runt om i världen har helt vänt. Alla andas ut över att den stora, farliga krisen är över. Vi gick alla på balansgång över en svindlande avgrund. Nu har vi dock fast mark under fötterna igen. Det är en underbar känsla. Hela världen är extatisk. Ordet "Fred!" är på allas läppar. Världen är fylld av en frenetisk glädje. Tysklands prestige har vuxit oerhört. Nu är vi verkligen en världsmakt igen.” Man förbereder för ett stort mottagande av AH i Berlin precis som de andra ledarna tas emot i sina huvustäder.

Ovan: "Peace in our time!"