Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo

 

Den tjugosjätte boken som jag har läst ut i år är "Savage Journey: Hunter S Thompson and the Weird Road to Gonzo" (2022) av Peter Richardson. Boken var för övrigt en present från mina kollegor när jag bytte avdelning på jobbet och var en väl vald present. Det var givetvis nöjsamt att läsa om den legendariske men ganska galne journalisten Hunter S Thompson och hur han skapade sin "gonzo-journalistik" där han var så subjektiv som möjligt och ibland bara skrev som saker som inte direkt hade med ämnet att göra men ändå fick det hela att bli intressant. Visserligen påminns man efter att ha läst boken om att Thompsons berömmelse i grund och botten vilar på tre böcker: "Hells Angels: A Strange and Terrible Saga" (1966), "Fear and Loathing in Las Vegas" (1972) samt "Fear and Loating on the Campaign Wagon" (1974). Utöver ett antal bra artiklar så är det i övrigt många bisarra historier, droger och framför allt obscena mängder sprit. Thompson tappade gnistan redan då han skulle bevaka mötet mellan Ali och Foreman i Zaire 1974 men istället låg full i en pool och barmhärtigt nog snabbspolar författaren de sista sorgliga och av skrivkramp alltmer präglade åren. Dock högintressant läsning rent allmänt. 

Och så... dagens Proust! 

På sidan sidan 25 – 40 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättare läser ett stycke av bröderna Goncourt som skildrar ett besök i Verdurins salong. Efteråt reflekterar berättaren över de olika personerna och hur de ändras över tid och även i minnet. Han slås av att personer man betraktar som banala då man umgås med dem senare kan upphöjas till stora personligheter. 

Agenten

 Den tjugofemte romanen jag har läst ut i år är "Agenten" (2005) av John Grisham. Detta är en synnerligen lättläst spänningsroman om en före detta lobbyist som tagit ett fängelsestraff på en ren principfråga. En vanärad president som gör sin sista dag i Vita huset övertalas av frige denne även om baktanken är att personer som vill tysta agenten ifråga kommer att mörda honom. Med hemlig identitet försöker denne dock smälta in i Italien och även lära sig språket vilket leder till vissa komiska inslag i vad som i övrigt är en riktig bladvändare. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Flickan med de gyllene ögonen (1835), den roman Gilberte läser i Combray. 

På sidan sidan 5 – 25 i sjunde delen, ”Den återfunna tiden” skildras hur berättaren tillbringar tid med Gilberte i Combray. Han reflekterar över hur trakten ändrats inför hans ögon men även hur Gilberte har ändrats. De båda promenerar och bekänner sin tidigare kärlek till varandra. Därefter skildrar berättaren hur Saint-Loup bedrar sin fästmö Gilberte med män men låtsas ha älskarinnor, vilket plågar henne dubbelt upp. De diskuterar en roman av Balzac och därefter läser berättaren ett stycke ur bröderna Goncourts dagbok. 

Advokaten

 

Den tjugofjärde boken som jag har läst ut i år är "Advokaten" (1998) av John Grisham. I denna lite ovanliga spänningsroman följer vi advokaten Sebastian Rudd som har gjort ett nummer av att ta sig an hopplösa fall. Detta medför även att han måste tänka extra på sin säkerhet eftersom de klienter han tar sig an också är av den arten att allmänheten helst tog lagen i egna händer. Ett par fall skildras som episoder innan bokens huvudberättelse tar sin början. Sträckläsning kan utlovas. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Bröllopsbild från 1800-talet. 

På sidan 265 – 301 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Gilbertes och Saint-Loups förlovning tas emot av berättarnes mor. Samtidigt nämns även att Jupiens brorsdotter ska gifta sig med en Cambremer. Det blir småningom två bröllop och olika personer i societeten påverkas av detta på allehanda vis. En tid efter berättar Gilberte att Saint-Loup bedrar henne – men med män. Han har hela tiden varit homosexuell och vid ett senare besök i Balbec berättar den allvetande hovmästaren Aimé om olika sexuella skandaler som man tystat ned på hotellet, relaterade till just Saint-Loup. Berättaren känner sig själv lurad och nästan gråtfärdig.

Uppgörelsen

 

Den tjugotredje boken som jag har läst ut i år är ”Uppgörelsen” (2003) av John Grisham. Det är en skildring av den obetydlige advokaten Clay Carter som dras in i den grupp av advokater som kallas ”ambulansjägare” och som försöker utverka skadestånd för exempelvis felaktig medicinsk behandling. Clay får en chans att hjälpa ett företag att slå till mot en konkurrent och passar på. Därefter stiger hans stjärna och han blir i Washington känd som ”skadeståndskungen” (”the king of torts”, bokens originaltitel) men därefter börjar karusellen snurra allt snabbare med en rad dyrbara processer som dock kan ge stor utdelning. En skildring av en smutsig del av den amerikanska juridiken som i hög grad existerar. Som vanligt spännande och lättläst och med en stor dos moral i botten.

Och så... dagens Proust! 

På sidan 229 – 65 sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur berättaren och hans mor till sist reser till Venedig. De första sidorna skildrar intryck av Venedig kring Marcusplatsen och berättaren roar sig med att höra personalen tala illa om dem utan att de vet att han utmärkt väl förstår dem. Han träffar Madame de Villeparisis och Monsieur Norpois som håller en del utläggningar om det politiska läget i Europa. Därefter blir han åter lite vemodig och tänker på Albertine innan han istället går över till att utgjuta sig lite kring konst. I ett telegram meddelar Gilberte att hon ska gifta sig med Saint-Loup.

Vägen till Tammerfors

 

Den tjugoandra boken som jag har läst ut i år är "Vägen till Tammerfors" (1994) av Heikki Ylikangas. Jag köpte boken ny när den kom ut i Sverige 1996 och har inte läst den sedan dess så det var väl dags för en omläsning. Boken skildrar en viktig episod från finska inbördeskriget 1918, nämligen slaget om Tammersfors i slutet av mars och början av april 1918. Tammerfors (Tampere) var det röda Finlands viktigaste fäste och det var givetvis ett stort avbräck när staden till sist föll 6 april 1918. Detta efter en utdragen belägring med ett par tusen döda på vardera sidan. Ylikangas presenterar lite om Tammerfors historia och stadens roll i inbördeskriget samt, dag för dag, striderna om staden. Som läsare slår det en givetvis att det här rörde sig om det av de "småkrig" som bröt ut i kölvattnet av första världskriget (även om detta krig inte ens var slut här) men även om mängden döda var mindre än i en del andra länder med liknande öden så var lidandet och bitterheten för de inblandade säkerligen minst lika stor. Men i stort sett handlade det om män som stod bakom träd och sköt på varandra med gevär och en och annan kulspruta och om segt krigande om meter för meter. En av de svenska som stupade utanför Tammerfors var Olof Palmes farbror och namne. Intressant fallskildring av detta slag och boken väckte även en del kontrovers i Finland då Ylikangas omtolkade kriget en smula. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Badande på stranden i Biarritz, 1897.

På sidan 212 - 29 i sjätte delen, "Rymmerskan", ältar författaren åter Albertine med Andrée (och jag som läsare börjar bli hjärtligt trött även om denna utdragna historia nu går mot sitt slut) och hon berättar detaljer som var de hade sex (exempelvis på stranden) med mera. Det blir en del om lögner och annat som berättaren reflekterar kring. Som ett välkommet mellanspel får berättarens mor besök av prinsessan av Parma som en form av gottgörelse för det svala mottagandet häromdagen. Därefter pratar berättaren åter med Andrée och berättar att Albertines släkt egentligen ville gifta bort henne med Guermantes golfspelande släkting vilket var en anledning till att Albertine rymde från berättaren. Han reflekterar på slutet av denna del kring hur svårt det är att veta vad som är sant och inte. 

Klubbekriget

 

Den tjugoförsta boken som jag läst ut i år är "Klubbekriget" (1977) av Heikki Ylikangas. Boken kom ut ganska exakt 400 år efter de händelser som den finske historikern skildrade och handlar om vad Ylikangas själv kallar "Finlands första inbördeskrig" (enligt många dock ett bondeuppror). "Klubbekriget" utkämpades under några månader i Finland cirka november 1596 - februari 1597. De finska bönderna pressades hårt av landets överklass och revolterade till sist i en hopplös resning som dränktes i blod. Bakgrunden och läget i Finland samt den svenska kungamaktens hållning skildras också ingående med alla sina komplicerade turer. Det blir också en berättelse om Sveriges långsamma centralisering då riksdelen Finland ännu var ett område där de lokala makthavarna gjorde lite som de ville med meningheten. Tragiskt men intressant läsning. 

Och så... dagens Proust! 

Ovan: Siemon Salonon - Sapfo och Erinnea i en trädgård i Mytilene (1864). 

På sidan 203 - 212 i sjätte delen, "Rymmerskan", bekänner Andrée diverse sexuella utsvävningar hon hade med Albertine och Morel. Berättaren är dock för oberörd för att vid det här laget bli förkrossad utan blir mer förvånad. Han pratar därefter om en ung man som senare förlovade sig med Andrée och vilken han tog för en ointelligent sportfåne när han i själva verket visade sig vara en mycket känslig scenograf. 

I skuggen av tronen

Den tjugonde boken som jag har läst ut i år är "I skuggan av tronen" (2009) av Bo Eriksson. Det är en biografi över Per Brahe (1520 - 90), systerson till Gustav Vasa och kusin till dennes barn. I just "skuggan av tronen" kom Per Brahe att bli en försiktig och realpolitisk rådgivare till de tre kungarna Gustav I, Erik XIV och Johan III innan han slutligen drog sig tillbaka för att dö av hög ålder vilket var lite av en bedrift i den tidens farliga hovmiljö. Även om det förstås finns luckor i biografin så är den förste betydande medlemmen av ätten Brahe ändå ganska väldokumenterad och Eriksson har kunnat ge oss en detaljerad bild av mannen som även senare lämnade flera personliga skrifter efter sig. En mycket spännande skildring av en person som levde alldeles nära makten när Sverige blev Sverige. 

Och så... dagens Proust!

Ovan: Henri Rousseau - La Rêve (1910)

På sidan 193 – 202 i sjätte delen, ”Rymmerskan” skildras hur Berogttes beröm över berättarens artikel bara var en dröm. Han rundar av med att skildra hur Gilberte, nu adopterad de Forcheville, får sin far att falla i glömska. Samtidigt konstaterar han även att hans egen sorg över Albertine i stort sett är borta. Han beskriver hur han får sin mor att besöka prinsessan av Parma som helt ignorerar henne. En tid efter besöker Andrée honom och samtidigt kommer även andra besökare vars röster han hör. Då någon börjar deklamera poesi tjuvtittar författaren och ser baron Charlus citera dikter för en ganska nollställd Morel.