Den sextionde boken som jag har läst ut i år är "Samlade dikter" (2010) av Erik Lindegren. Boken är en total sammanställning av allt som Erik Lindegren publicerade inklusive en del udda dikter publicerade i dagspress, med mera. Den uppburne poeten var för övrigt verksam under rätt kort tid, från slutet av trettiotalet till mitten av femtiotalet innan hans övriga verksamhet i akademin, med mera, tog överhanden. Det blir på ett vis meningslöst att recensera en sedan länge upphöjd poet men Lindegren var dock inte okontroversiell och hans genombrott, "Mannen utan väg" (1942) stod också i centrum för den så kallade "obegriplighetsdebatten". Det är sannerligen sant att Lindegren inte är en poet du bara sitter och slöläser. Jag började läsa detta verk någon gång förra året, om inte 2023, och har suttit och tragglat och läst om och försökt smälta hans strofer som man kan analyser och återanalysera hur många gånger som helst. Svårare än i "Mannen utan väg" blev han dock inte och exempelvis "Sviter" (1947) har en del kärleksdiktning som åtminstone har dragit av det mer konventionella. Inget verk för den som är ovan vid poesi men väl för den som vill ha en utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar