Den femtiosjätte boken som jag har läst ut i år är "Den återfunna tiden" (1927) av Marcel Proust vilken rundar av den väldiga sviten. Verket är något mer konventionellt även om det givetvis innehåller långa tankemässiga utläggningar. I grova drag består handlingen av två delar: dels scener från Paris under första världskriget och dels en sista fest hos furstinnan de Guermantes där berättaren nu rör sig genom en folkmassa bestående av dramats huvudfigurer, men nu svårt åldrade. En del är även döda. Det är nu som läsare blir medveten om att berättaren själv är gott och väl medelålders och han presenteras för sin gamla väninna Gilberte, Odettes dotter, som nu ser ut som Odette och har en ung vuxen dotter som i sin tur ser ut som henne som ung. Och berättaren börjar skissa på en roman. Ett värdigt avslut efter några volymer som tenderade dra åt det väl inåtvända och självupptagna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar