Den sjuttonde boken som jag har läst ut i år är "En döds memoarer" (1918) av Hjalmar Bergman. Denna roman, en av författarens mest svartsynta, skildrar två grenar av samma släkt och deras bittra kam. Berättelsen rör sig från tiden precis efter mordet på Gustav III i mars 1792, då greve Arnfelt vid norska gränsen mördas på order av sin oäkta son Fält vilken senare tar namnet Arnberg, fram till mars 1913 då medlemmar i de båda ätterna iscensätter en grotesk gestaltning av den ödesdigra maskeradbalen.
Den äkta sonen till den mördade greve Arnfelt är för övrigt den utfattige och demoniske "frönsagreven" som dyker upp i "Mor i Sutre". Efterhand går det dock åter bättre för den grevliga ätten vilken istället orsakar sina släktingar Arnberg vissa olyckor. Berättaren Jan Arnberg skildrar hur hans far, den optimistiske men naive uppfinnaren Johan Arnberg, kämpar hela sitt liv för att kunna köpa tillbaka familjens gods. Själv ser han med viss distans hur hans släkt ofta förgäves försöker uppnå sina mål.
Det blir även märkliga turer i USA där den hederlige Johan Arnberg finner att hans namn används i samband med medicinska bedrägerier och vi möter här åter Bergmans misstro mot det "amerikanska", den krassa kommersialismen i kombination med hycklande religiositet. I bakgrunden till skildringarna från såväl USA som Hamburg finns även lugnare scener i hemstaden W, senare Wadköping. Genomgående tema är arvsynd, förtidig själslig död och även vissa övernaturliga inslag då det ofta kan tolkas som att döda personer åter dyker upp i handlingen, lätt maskerade.
Överlag en mycket stark och intressant bok men kanske inte helt lättsmält. Efter denna djupdykning ner i mörkret skulle Bergman därefter slå om tonläget i något ljusare riktning i och med den stora genombrottsromanen "Markurells i Wadköping", vilken inledes bara tre månader efter kulmen på händelserna i "En döds memoarer".
Och så... dagens Proust!
På sidan 268 – 81 i andra delen, ”I skuggan av unga flickor i blom”; skildras hur mormodern blir intagen av Baron Charlus och dennes personlighet skildras i detalj, exempelvis hans finkänsliga åsikter om konst som mormodern och berättaren anser som ”kvinnliga”. Han bjuder in berättaren och dennes mormor på te och är mycket vänlig mot berättaren på hotellet då denne har gått och lagt sig och baronen kommer förbi för att prata samt lånar berättaren en bok av Bergotte. På tebjudningen låtsas baronen dock inte om att han bjudit in gästerna och är dagen efter ganska brysk, rentav en smula handgriplig, mot berättaren innan han sedan lämnar hotellet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar