Den femtonde boken som jag har läst ut i år är "Sju världars herre" (1962) av Erik Hjalmar Linder. Detta är den första av tre delar i en monumental biografi över Hjalmar Bergman som även blev något av ett standardverk tillsammans med sina två uppföljare. Jag läste böckerna för 25 år sedan och de grep mig starkt så det var nu dags att läsa om dem. Linder, som hade god hjälp av Bergmans änka Stina (även om det senare skar sig lite mellan dem då hon tyckte att han avslöjade lite väl pikanta detaljer om maken) och ett mycket väldokumenterat författarskap med rikt arkivmaterial. Vi följer den unga Hjalmar från födelsen i Örebro 1883 via studier och studentexamen samt de första trevande försöken som författare. I bakgrunden finns alltid den mäktige fadern, bankdirektören, som även bisträckte sin son med pengar och annan hjälp i och med att hans genombrott lät vänta på sig. Fadern dog 1915 och fick därmed aldrig riktigt uppleva sonens kommersiella genombrott som kom mot slutet av 10-talet. Vi följer Bergman fram till slutet av första världskriget och nyckelromanen "En döds memoarer". Den människa som möter oss är en mycket komplicerad varelse präglad av rastlöshet, främlingskap och perioder av depression som avlöstes av intensivt kreativa stunder. Man inser att Bergmans fru Stina, kommen ur en känd teaterfamilj, bör ha haft en ängels tålamod. Mot slutet av boken är dock Bergman ännu en ganska välfungerande person som nu börjar kunna skörda frukterna av sitt författarskap.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Prins Antoine Bibesco (1878 - 1951), en av flera förebilder för Robert de Saint-Loup.
På sidan 338 - 52 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", blir berättaren bekant med den unge aristokraten Robert de Saint-Loup som först ger ett högdraget intryck men som bakom denna fasad visar sig vara en person med en nästan rörande omsorg om sin närmaste omgivning. Vännen Blochs myllrande familj dyker också upp på slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar