I ett brev till vännen Hans Larsson 21 februari 1922 skriver Hjalmar Bergman: "Mina tre sista böcker ha för mig havt en viss s.a.s. proclamatorisk betydelse. De äro avskedstaganden. I Markurell från kärlek och familjeliv, i von Hancken från ärelystnad och allehanda utopier, i Farmor från den borgerliga miljö, ur vilken jag utgått". Många bedömare menar för övrigt att dessa tre romaner är några av Bergmans yppersta. "Herr von Hancken" är på ytan en dråplig eskapad från sommaren 1806, berättad av den nu åldrade Bror Benjamin Carlander som även har någon koppling till kända Wadköping-släkter såson Rygelius.
I berättelsens dåtid är han en helt ung man som drar sig fram som underbetald informator åt den enormt tjocke och enfaldige "Adolphen", son till romanens titelfigur. Herr von Hancken är i hela trakten ökänd för sin kverulantiska personlighet. Han har aldrig blivit befordrad, hans karriär har generellt saboterats, ingen har tagit honom på allvar, och så vidare. Sommaren 1806 ska han för sin hälsas skull åka till brunnsorten Iglinge och det är på vägen dit och efter ankomsten som en rad märkliga händelser sker. Med på resan är von Hanckens bedagade hustru, dottern Nora, sonen Adolphen samt informatorn. I hemlighet är Carlander även förälskad i Nora.
På vägen möter man en enorm men vältalig mamsell från Karlstad liksom den somnambule köpmannen Tomson och en märklig äventyrare i sällskap en vicomtesse med namnet di Rocca di Antiqua. Eller är hon bara en vanlig Karlsson från Göteborg? Alla dessa personer, som också hamnar på brunnsorten, kommer att påverka familjens öden.
Familjen är till en början utfrusna av ortens övriga societet men hamnar senare i händelsernas centrum då von Hancken först förbereder att välkomna kungen och en tid efter istället utropar en "fri republik" på den lilla orten. Allt kulminerar sedan i den scen där von Hancken avsäger sig den grevekrona som borde tillkommit honom. Berättelsen kan läsas som dråplig skröna centrerad kring en originell man men kan också ses som en djupt tragisk framställning där i en i grunden misslyckas människa till sist ser sig själv som han verkligen är. Läsaren får själv döma.
Och så... dagens Proust!
Ovan: Fransk badstrand i slutet av 1800-talet.
På sidan 400 - 420 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras hur Saint-Loups älskarinna skådespelerskan gör fiasko inför ett antal förnäma gäster vilket endast skärper hans förakt inför societeten. Saint-Loups ständiga telegraferande och hans oro kring denna relation skildras. En episod där berättaren gör sig rolig över att hans mormor vill fotografera sig följer. Hans längtan efter flickor generellt beskrivs. Därefter en lång utvikningen där han ser Albertine och hennes märkligt utstyrda vänner på stranden och önskar bli en av dem. Han återvänder till hotellet och reflekterat över personalens förändrade attityd till honom och hans familj under vistelsen liksom över "Liftens" önskan om att inte framhäva att han är en tjänare. Till sist noterar berättaren att dagarna blir kortare och att säsongen går mot sitt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar