Den tjugoförsta boken som jag ha läst ut i år är "Kärlek och fadershus farväl" (1973) av Erik Hjalmar Linder. Boken är den andra i Linders massiva trilogi om Hjalmar Bergman men skildrar en förhållandevis kort period. Boken börjar mer exakt vid slutet av första världskriget sent 1918 och slutar också sent 1921. Under denna period sammanställer Bergman dock tre av sina mest omtalade och betydelsefulla romaner (enligt Linders egen åsikt stod Bergman på sin litterära topp under perioden 1917 - 21), "Markurells i Wadköping" (1919), "Herr von Hancken" (1920) samt "Farmor och vår herre" (1921). I ett brev till vännens hans Larsson 1922 beskriver Bergman böckerna som "avskedstaganden" från kärlek, från utopier och drömmar och från sin egen borgerliga bakgrund. Parallellt med dessa litterära triumfer beskrivs även hur Bergman försöker bryta sig ur sitt äktenskap genom en intensivt uteliv på Stockholms krogar och via nya bekantskaper, bland andra den för eftervärlden okände "only" vars identitet Bergman tog med sig i graven. De tre böckerna dissekteras grundligt i vad som mer eller mindre är insprängda essäer i boken men samtidigt följer Linder även Bergman i spåren under dessa år. En grundlig skildring av Bergman på höjden av sin bana, innan hans verkliga nedgång hade börjat.
Och så... dagens Proust!
På sidan 440 - 450 i andra delen, "I skuggan av unga flickor i blom", skildras författarens fortsatta tankar om flickorna på stranden, ensamma eller i grupp. Då han äter lunch med Saint-Loup i hotellets matsal ser de den beundrade konstnären Elstir vid ett annat bord och förmår hovmästaren att lämna ett brev till denne. Han slår sig ner vid de båda och samtalet slutar med att han bjuder in berättaren till sin atelje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar